Hm, jag har högar av Cosmopolitan, Tara, MacWorld, Gant-kataloger sedan flera år och minst ett tiotal ex av en av de gamla Folkets Nyheter-nummren där jag var illustratör. Jag blir stressad av att ha dem, även då de ligger i nitiskt raka högar å andra sidan "det kan vara bra att ha".

Om någon vill våldgästa mig och sno gamla tidningar så var så goda. Ta inte mina svindyra tyska manga-album och konsttidningar bara. 2/3 av allt skulle jag förmodligen aldrig sakna, om de försvann. Mitt problem ligger i vilken tredjedel som jag vill ha kvar? Den enda grej jag har seriös hjärtsorg och saknad över är min gamla solblekta före detta röda plastlastbil med gula hjul som mor skickade till Afrika i tron att den var irrellevant för mig...

Fast jag är en slängare sparar jag på vissa saker; de som betyder något för mig/har ett värde o. det är saker från barndomen och skoltiden.

Kvasir skrev:Det är väl så att samlande kan bero på kontrollbehov för vissa individer men inte behöver bero på det för andra, eller mera precis så är det väl kanske en glidande skala mellan kontrollbehov och andra orsaker.


En sak som är värd att påpekas i tråden är att likaväl som ett överdrivet samlande kan vara problematiskt så kan ett överdrivet kastande vara det. Som exempel ringde jag en kompis och han och hans fru hade just köpt och packat upp någon ganska dyr sak (kommer inte ihåg vad det var). Medan vi pratar i telefonen så skriker kompisen plötsligt åt sin fru: "men vad gör du?" Det visade sig att frun redan höll på att knyckla ihop kartongen och tänkte kasta den, för det var ju bara en förpackning och den behövde man ju inte spara på. Att kartongen behövs om man måste utnyttja garantin hade hon förstås inte haft en tanke på. Sådana tanklösheter kan bli kostsamma erfarenheter.

Jo, det är sant. Jag har gjort några sådana kostsamma erfarenheter. Men, man lär sig!

Precis, min grundregel är att för allt över några hundralappar så sparar jag originalförpackningen tills garantitiden har gått ut. För vissa typer av prylar som är ömtåliga så sparar jag originalförpackningen även därefter med tanke på eventull framtida flytt. Även dyrare prylar som har ett andrahandsvärde och som man kan tänkas sälja någon gång kan finnas en vits att ha kvar originalförpackning till.

Jag lyckade med lite övertalningsförmåga en gång få löfte om att byta en trasig produkt och få en annan dyrare, trots att garantitiden hade gått ut. Men försäljaren påpekade att jag måste lämna tillbaka den gamla i originalförpackning med alla tillbehör. Gissa om han såg något förvånad och besviken ut när jag nästa dag kom tillbaka med min pryl nedpackad i originalkartong och med alla sladdar och plastpåsar och bruksanavisningar.

Kvasir skrev:Det är väl så att samlande kan bero på kontrollbehov för vissa individer men inte behöver bero på det för andra, eller mera precis så är det väl kanske en glidande skala mellan kontrollbehov och andra orsaker.

En sak som är värd att påpekas i tråden är att likaväl som ett överdrivet samlande kan vara problematiskt så kan ett överdrivet kastande vara det. Som exempel ringde jag en kompis och han och hans fru hade just köpt och packat upp någon ganska dyr sak (kommer inte ihåg vad det var). Medan vi pratar i telefonen så skriker kompisen plötsligt åt sin fru: "men vad gör du?" Det visade sig att frun redan höll på att knyckla ihop kartongen och tänkte kasta den, för det var ju bara en förpackning och den behövde man ju inte spara på. Att kartongen behövs om man måste utnyttja garantin hade hon förstås inte haft en tanke på. Sådana tanklösheter kan bli kostsamma erfarenheter.

Det där fick jag lära mig av exet. Annars är min instinktiva reaktion att göra precis så. Kartong --> ful + 'onödig' + skrymmande = bort. Numera sparar jag dem i förrådet ett tag, med alla små påsar, lappar och flärpar. (Lyckligtvis har jag stora förrådsutrymmen där jag bor nu.) Den policyn har redan lönat sig flera gånger. Innan så hände det ibland att jag köpte nåt som visat sig onödigt, t ex en mus eller scartväxlare som inte funkade som förväntat, men när jag väl kopplade in dem och upptäckte det så hade jag redan slängt förpackningarna. Och kvittona. Kvitton tar iofs ingen plats men de är fula och känns tråkiga. Fast nu har jag lärt mig spara dom också. Motvilligt.

Annars har min strävan alltid varit att bara ha det jag verkligen behöver. Blir stressad av allt onödigt. Ibland ryker saker som jag senare ångrar, t ex vissa böcker, men oftast är jag bara nöjd ju mer jag kan bli av med. Slängde alla videoband förra veckan. Det var kul att källsortera alla delarna; plast för sig, metall för sig och band för sig.

Och nu har jag just hittat en firma som kan konvertera mina sista LP-skivor och kassetter. Att få det helt tomt i den hyllan ser jag fram emot som andra kanske ser fram emot en utlandssemester. Inget piggar upp som att få bort något gammalt som står och tar plats i onödan!

Enda jag har svårt att slänga så är det gamla mejl från mejlinglistor. Där vill jag gärna kolla igenom varje meddelande innan jag kastar det så man inte missar nåt intressant. Fast oftast tycker jag det är jobbigt att läsa och sparar det till en annan dag... Har rensat massor men har ändå över 10,000 mejl kvar. *suck*

Vad jag kan förstå så är det väldigt vanligt att man byter bil ganska ofta. Vissa personer, som har god ekonomisk marginal, kanske till och med byter till en ny bil varje eller vartannat år.

Är det bara jag som fäster mig vid bilar? Jag tycker synd om bilen när den säljs eller skrotas. Får nästan ångest när jag tänker på att jag skrotade bilen jag var uppväxt med, trots att den var en riktigt rostig rishög som föll i bitar. Jag hade på något sätt "personliga band" till den. Känns nästan som att den blev "ledsen" när jag gav bort den som reservdelsbil. Jag har haft min nya bil i 1,5 år, och börjar redan känna att jag inte skulle kunna sälja den.

Är det någon här som känner igen sig?

Inte jag, men min dotter vill inte att jag byter bil (hon har ingen diagnos och jag tror inte heller att hon kan få även om det finns vissa drag av Asperger).

biologic skrev:Är det bara jag som fäster mig vid bilar? Jag tycker synd om bilen när den säljs eller skrotas.

Jag vet vad du menar. Jag har iallafall tidigare känt så, som tur är har det gått över fort. Ibland tror jag att jag får starkare bindningar till saker och företeelser än till människor.

jag känner absolut känslor för mina bilar, dock bara vissa bilar jag haft.
hadde en gammal opel ascona för 4 år sedan ungeffär, vart påkörd av en sthlmare uppe i säfsen och var tvungen å skrota den, det var inte roligt alls eftersom den var jättefin! jag och pappa slipade rost på den och rollade den i svart hammarlack vilket vart jättebra, tänker fortf. på den ibland, har ett videoklipp på den oxå när jag är ute och sladdar på vintern som jag brukar titta på ibland och drömma mig tillbaka ...

skulle dock inte vilja säga att jag känner någon direkt ångest eller något som påverkar min fysiska eller psykiska hälsa alvarligt.

Helt klart att en del äldre bilar, speciellt de man lagt mycket jobb på, väcker fler känslor än nyare, ofta anonyma!

Jag grät när jag blev tvungen att skrota min första bil. Den hade varit en trogen vän som alltid ställde upp i alla väder, trots sin ålder. I smällkalla vintern när nya, fräscha bilar inte orkade starta hoppade den igång vid första försöket. Den förde mig vart jag ville och gick prickfritt genom besiktningarna år efter år, tills den till slut rostade ihop. Jag kände mig som en svikare när jag lämnade den till skroten .

Nästa bil sålde jag, det var inte lika svårt men jag blev ledsen ändå.

Ja, jag känner igen mig. Sålde min bil som jag haft i ca 10 år, för ett par månader sen. Det var så mycket fel på den, att det skulle kosta flera 10 000 kr att laga den. Men jag lyckades sälja den, ville absolut inte alls först. Men nu har det gått över.

Jag har aldrig ägt en bil, men med tanke på hur fäst jag varit vid en gammal cykel och min gamla klockradio så... Faktum är att jag funderar på att byta själva kontakten till min gamla klockradio för den fungerar fin-fint (typ) men kontakten passar inte i uttaget sedan de bytte alla uttag i lägenheten. Min nya klockradio gillar jag inte alls.

Solitaria skrev:Jag grät när jag blev tvungen att skrota min första bil. Den hade varit en trogen vän som alltid ställde upp i alla väder, trots sin ålder. I smällkalla vintern när nya, fräscha bilar inte orkade starta hoppade den igång vid första försöket. Den förde mig vart jag ville och gick prickfritt genom besiktningarna år efter år, tills den till slut rostade ihop. Jag kände mig som en svikare när jag lämnade den till skroten .

Nästa bil sålde jag, det var inte lika svårt men jag blev ledsen ändå.

Hehe, förstår precis... Känns som att de flesta tycker att man är lite konstig. Alla vill väl ha en ny bil?

Hej biologic!

Nää... ibland funderar jag över vad det blev av de båda Volvo Amazon Kombi morsan hade i början av 1970-talet. Men samtidigt vill jag inte veta... själv har jag inte bil. Men aldrig att jag gör mig av med någon av "leksaksbilarna" jag har stående i vitrinhyllan.

Dessa som jag hade som liten grabb hade varit något att ha kvar... (förlåt att jag gled bort från ämnet för din tråd)

geocache skrev:

Black Beauty ser verkligen intressant ut. Är det någon historia bakom den?

Själv vet jag f.ö. vad som hänt med de flesta av mina gamla bilar, de har blivit skrotade (jag vet om en som inte blivit skrotad och några som var ganska nya/fräscha, men de var tjänstebilar och jag vet inte om de kan finnas kvar).

Jag kan känna igen mig i det där. Trots att jag avverkat en mängd bilar under de 27 år jag har haft körkort och således bilar. Så även med motorcyklar. Jag minns (nästan) varenda en. Har en förmåga att göra mina fordon personliga. Med attribut som feta fälgar, grova avgassystem, sportratt, extraljus o.s.v. För mig är ett motorfordon en förlängning (nej, tänk inte så) av min personlighet. Vad andra tycker är tufft eller populärt bekommer mig inte det minsta. Jag skapar mina fordon efter eget huvud och finner det gott.

Jag brukar ta kort på någon sak innan jag ger bort eller säljer den. Sonen är likadan men han har ingen diagnos. När min storebror skaffade ny bil tog jag alltid ett kort. Jag kommer säkert ta kort på hans nuvarande bil då han kommer upp i sommar. Vi har ingen bil men saker som vi rensat ut måste jag bara få ett minne av!

Jag är precis likadan min make är bilbyggare mycketstylade bilar, gråter som en bebis varenda gång... för här går det undan när det byts & sälj osv. Men jag är sådan när det gäller andra saker oxå har tex 80 par skor & kan inte ens slänga eller ge bort fast jag inte använder, gäller nog faktiskt allt i mina ägor =)

Miche skrev:speciellt de man lagt mycket jobb på, väcker fler känslor ...

"För mycket av fel jobb" har potential att väcka flera negativa känslor som sedan går i spiraler och cirklar.

imperativ skrev:

Miche skrev:speciellt de man lagt mycket jobb på, väcker fler känslor ...

"För mycket av fel jobb" har potential att väcka flera negativa känslor som sedan går i spiraler och cirklar.

Jupp, det är lätt hänt att man börjar hata en bil som strular trots reparationer och en massa pengar nedlagda...

Alltså, jag kan känna medkänsla med saker. T.ex. i den där reklamen med en nalle-affär som brunnit så blir jag sorgsen över att den stora nallen i mitten är alldeles bränd och tycker synd om den, tänker att den har ont.
Det verkar mest vara saker som gosedjur och dockor - saker med ansikten.

Är det något som har med AS/autism att göra tror ni eller är jag bara konstig?

Finns det nån mer som kan få såna känslor?

Inte vet jag om det har med AS att göra men jag är likadan. Det är riktigt jobbigt ibland.

Hej Zima

Ja, jag få den sortens känsla inför att föremål förstörs. Men i mitt fall är det enbart en fråga om insikten att det inte längre går att använda till något (självklart förutsatt att det inte heller går att reparera det till att fungera eller se ut precis som vanligt).

Men utifrån det jag känner till om Aspergers syndrom och om autism, av egen erfarenhet och av det jag läst/hört om och av andra antar jag att sådana känslor enbart har att göra med en sorts bindningar till föremålet och det föremålet symboliserar.

En docka eller ett gosedjur med aldrig så välgjort ansikte är ju i alla fall alltid inget annat än någonting konstgjort.

Jag hoppas jag inte gjorde dig lessen eller så på något sätt genom mitt svar.