Du anser alltså, på fullaste allvar, att de som diagnostiseras med AS och samtidigt råkar ha känslor är feldiagnostiserade?

Jag tolkar det mer som att extremt högbegåvade har svårt att fungera socialt eftersom de är så pass annorlunda jämfört med genomsnittsmänniskan.

Inger skrev:Känner igen det där med att ta in andras känslor. Vissa vänner, bekanta eller släktingar har alltid gjort mig oförklarligt nervös och uppe i varv trots att vi haft mycket gemensamt i övrigt. Tog flera decennier innan det gick upp för mig att det är de som har obearbetad nervositet eller ångest som de försöker att inte låtsas om. Och som man känner väldigt tydligt att man gör bäst i att inte försöka prata om.

En annan jobbig situation har varit när man är i en grupp på (t ex en kurs eller konferens) och ska presentera sig, kunde få nästan panik i sådana situationer när jag var yngre. Sedan en dag insåg jag att det blev så löjligt starkt för att jag tog in inte bara min egen nervositet utan även andras. Innan hade jag inbillat mig att det bara var jag som var nervös. Sedan jag blivit bättre på att skilja mellan egna och andras känslor har social interaktion blivit lättare.

Numera är detta dock inte huvudorsaken till att jag blir trött av socialt utbyte utan för att det blir för många sensoriska intryck, plus att kroppen blir trött av prat (fast jag gillar att kommunicera).

Men naturligtvis tar det mer energi när man inte kan slappna av och vara sig själv utan förväntas spela en roll och låtsas acceptera de roller andra spelar. Sådana människor och situationer har jag valt bort för länge sedan eftersom det tar så pass mycket mer än det ger. Däremot måste det inte alltid vara så himla djupt med dem jag umgås med heller, bara möjligheten finns att kunna vara personlig och prata om djupare saker om man behöver. Det är när andra har blockeringar, stängda dörrar och en massa ömma tår som man måste tassa runt och försöka att inte trampa på som det blir riktigt jobbigt.

Ja! Så upplever jag det också! Så skönt det är att få ord på sina upplevelser! Tack för det!

Även jag känner ju igen det TS och Inger skriver. Känner bara att det inte är hela bilden, men har inte kunnat samla ord till det. Nåväl, vet inte när jag kan det heller.

Håller med om att det inte är hela bilden. Det behöver inte heller gälla alla med AS eller NPF, vissa är ju mer receptiva än andra. Och man kan vara mer eller mindre medveten om det man ev plockar upp från andra. Sedan kan man vara receptiv i grunden men avstängd av olika orsaker, t ex av stress eller för att stå ut i jobbig miljö.

Ser fortfarande AS/NPF som multidimensionella syndrom, där de olika delarna kan variera mellan individer. Men ju fler delar man blir medvetet medveten om att an själv har, desto lättare att ha koll på vilka situationer som funkar för en och inte.

Just den här delen tyckte jag TS satte mycket bra ord på och gav en tänkbar förklaring till att många aspergare har svårt för tomt kallprat och inte precis känner sig hemma på cocktailpartyn, som komplement till andra tänkbara orsaker som att man blir överstimulerad i stimmiga miljöer; överansträngd av att försöka att uppföra sig korrekt och inte pluppa ur sig grodor; olika grader av social fobi; att man inte ser poängen i att tala om ytliga eller irrelevanta saker med folk man inte är särskilt intresserad av etc.

Inger skrev:Mycket fint skrivet! Får jag citera det på min hemsida?

Ja det går bra Och tack, kul att det jag skrivit uppskattas, det värmer i magen.

Otroligt bra skrivet Trollslända och jag tror ju att din teori snarare är en sanning för många med diagnoser inom autismspektrumet.
Jag har själv ingen sådan diagnos (men "strulet" med en viss del av psykiatrin fortsätter om man säger så, för jag är inte nöjd med min "hafsiga" utredning) även om måttliga autistiska drag även är en del av min, senaste, personlighetsstörningsdiagnos.

Jag är själv supersensibel för olika sinnesstämmningar och det kan ju inte bli annat än jobbigt om man samtidigt inte har till gång till de olika "tänken" som hänger ihop med dessa. (Hoppas någon fattar detta svammel... )
Jag är för det första väldigt snabb (precis som ca) att dra slutsatsen att det måste vara "mitt fel" om det handlar om negativa "vibbar", men jag förstår ju rent logiskt att det inte alltid kan vara så, utan ibland är det väl bara gubben sin de är irriterade på, eller den sena bussen, tandvärken...men hur ska jag veta det!? Que?

Jag mår risigt, så jag måste knyta ihop detta på något sätt (hoppas jag orkar återkomma, för den här tråden tycker jag är extremt viktig!) så jag tar genvägen via inläggen skrivna av Inger och Zombie, som jag i stort sett bara kan nicka instämmande till.

Nu blir jag lite "taggig" igen, för dina inlägg, Sigvard Lingh, här har jag faktiskt svårt att ta till mig, om det nu är så att du anser att autismspektrumdiagnoser = mindre känslighet!?

Christoffer Gillberg hade en föreläsning för ett par veckor sedan för BUP-Göteborg där han bland annat poängterade just att personer inom autismspektrumet snarare är extremt känsliga, ja så till den milda grad att han (och andra förmodar jag) skulle vilja ha en särskild diagnos för detta, något engelskt namn med överkänslighet.
Det är min psykolog som berättade/peppade mig med detta så jag har alltså inte koll på alla de rätta termerna.

Nej nu orkar jag inte mer och dessutom går det inte att skriva längre inlägg på forumet längre tycks det , texten far ju hela tiden ifrån mig i "besvara-rutan".

Ta hand om er kämpar!

Sigvard Lingh skrev:

Zombie skrev:Men jag vänder mig emot det där att asperger skulle måsta innebära just underkänslighet för andras känslor och sådant (eller för känslor överhuvud, och så vidare). Det finns tillräckligt omvittnat härinne, av flera av oss, att vi kan ha problem av både mer komplicerat och direkt motsatt slag.

Här finns kanske en ingång till en protest mot vissa personers aspergerdiagnos?

Ett av världens mest använda psykologiska test på barn heter Terman-Merill.

Den ena upphovsmannen, Louis Terman, specialiserade sig tidigt (1920-talet) på mycket överbegåvde barn. Hans efterföljare driver fortfarande projktet.

Med "mycket överbegåvad" menas de med IQ 160 och uppåt.

Först lite "beskrivande statistik". Om vi säger att Sverige i runda slängar har 10 miljoner innevånare, så utgör de med IQ över 130 5 % av befolkningen delat med två (den andra halvan ligger under IQ 70. Över IQ 145 finns på motsvarande sätt 15 000 personer i Sverige. Högre upp blir det knepigare av olika skäl, bland annat att det är svårt att mäta på grund av bristen på normgrupper.

Men på ett ungefär...

Några av Louis Termans et al uttalanden är intressanta.

Den mest gynnsamma placeringen är någonstans kring IQ 140-150. För då rör man sig fortfarande bland människor som "talar samma språk med en själv".

De som har än högre IQ har ett stort problem:

De förstår inte att andra inte förstår.

Vet inte om jag förstår dig rätt, men det är inte alls något dolt IQ-problem det handlar om här.
Även om sådant förvisso också kan ställa till det, i synnerhet för en aspergare, som brukar ha färre redskap att komma tillrätta med det.

Diskussion om vad diagnosen ska innefatta finns det andra trådar för. (Den här är väl den jag kommer på där det åtminstone inte är OT.)

Zombie skrev:Vet inte om jag förstår dig rätt, men det är inte alls något dolt IQ-problem det handlar om här.
Även om sådant förvisso också kan ställa till det, i synnerhet för en aspergare, som brukar ha färre redskap att komma tillrätta med det.

Nej, när jag talar om människor med IQ över 160 är det förvisso specialfall.

Som psykolog måste jag emellertid vara öppen för alla möjligheter.

Dyker det upp någon mycket överbegåvad, vilsen person gäller det att se till att densamme inte får någon förhastad psykiatrisk stämpel på sig.

Ett känt fall i litterturen är USA:s representant i FN-skyskrapan i New York. Man trodde han var paranoid. Han hittades en dag på marken, c:a 70 våningar längre ned. Det visade sig att det var Mossad som kastat ut honom. Han hade varit alltför palestinavänlig i konflikten mellan Israel och Palestina.

Jag hade en gång en patient, diagnosticerad som paranoid schizofren. Han trodde sig vara sökt av SÄK. Jag trodde inte på diagnosen - inte fullt ut. Det finns nämligen en gammal psykologregel som säger att i all galenskap finns det en logik

En bra psykolog tar reda på den.

Även paranoida kan vara förföljda.

Jag har tänkt lite likadant själv. Jag är som en svamp gentemot andras humör, men detta har varierat en del genom livet.
Ett långt tag hade jag det mycket lättare, eftersom jag sket i när folk ljög när jag frågade hur de mådde.
Människor omkring mig har alltid undrat och klagat över att jag ofta frågar hur det är med dem, och att jag gör detta beror på att jag nästan ofelbart märker om det är något. Vad det är däremot, det kan jag inte alls utröna. Det kan vara allt från att man inte vann på en trisslott, har slagit i tån, har huvudvärk, är arg, en förälder har dött etc. - Jag märker ingen skillnad, jag bara märker med en gång att det är något.
Förr släppte jag det hela om jag fick svaret "Det är inget". Detta var mycket mer bekvämt. Det är fruktansvärt bekvämt att fullkomligt strunta i människor som beter sig inkonsekvent. Det är mycket lättare att bara köra över dem och gå på det de säger, speciellt eftersom de blir upprörda om man fortsätter fråga.
På senare tid har jag dock fått allt svårare att släppa människors känslostämningar, även om jag inte känner vad det är fatt.

Och - som du (Trollslända) skrev - det är då det blir jobbigt.
Men först då.

Zic skrev:Det är fruktansvärt bekvämt att fullkomligt strunta i människor som beter sig inkonsekvent.

Det är det ja, men det kan kosta på att man istället börjar grubbla och det blir ett problem istället!

Miche skrev:

Zic skrev:Det är fruktansvärt bekvämt att fullkomligt strunta i människor som beter sig inkonsekvent.

Det är det ja, men det kan kosta på att man istället börjar grubbla och det blir ett problem istället!

Ja, det var väl ungefär det jag skrev?
(Bekvämt är i min mening något positivt)

Sigvard Lingh skrev:Trollslända, du skriver att du "förmodligen har Asperger". Men du skriver också att du "är superkänslig för andra människors känslotillstånd".

Det låter till att börja med förvirrande. Men sen skriver du att du tidigare har blandat ihop dina känslor och andras och tagit mycket ansvar för känslor som inte varit dina ens.

När du skriver om denna sammanblandning tror jag att du gjort en viktig upptäckt. Du har mer eller mindre redan löst ditt problem.

Men sen skriver du om dina ansträngningar att pressa fram sociala leenden...

När du sen skriver att du inte har mycket rum för riktiga känslor eller sanna uttryck, då börjar jag ana en "djupt insiktsfull höjdare". En mycket intressant människa. Friedrich Nietzsche skrev att ”I himmelen saknas alla intressanta människor.”

Trollslända, du skriver vidare: "Å andra sidan, har jag i mina vänskapsrelationer, upptäckt gåvan i människor som faktiskt är i sina känslor, oavsett vilka de är".

Har du uträffat några människor som är i både sina tankar och känslor?

Bara för att du är känslig behöver du inte ha Asperger.

Kitsove har en intressant kommentar (2011-05-18 13:17:37) i jämförelsen med "ärliga hundar".

Jag tror faktiskt inte att jag förstår vad du menar alls med allt detta som du skriver.. kan du förklara närmare?
Min fråga är inte om jag har Asperger eller inte i denna tråd, snarare om ni anser att detta kan ha med Asperger att göra. Som jag skrev tidigare kan jag dra upp alla anledningar som får mig att starkt misstänka att jag har det, om du undrar varför.
Jag önskar jag får rätt diagnos och stöd för den.

Nu blev jag också nyfiken, du skriver att du är psykolog.. har du också Asperger diagnos?

Trollslända skrev:Nu blev jag också nyfiken, du skriver att du är psykolog.. har du också Asperger diagnos?

Jag misstänker det. Men jag har mina egna funderingar om vad som ska menas med Asperger. För många forskare glider Asperger och autism ihop.

Jag har skapat en ny tråd för den diskussionen: Asperger - vad är det egentligen?

Jag hade planerat att få diskutera detta på ett möte i Stockholm nyligen.

Jippi, nu lyckades jag hitta den här intressanta diskussionen igen! För alla mina bokmärken försvann ju vid forumflytten, innan jag hann citera på min hemsida. Men nu har jag översatt och citerat det viktigaste ur startinlägget, plus ett inlägg av Zic också (vilket jag hoppas är ok).

Ganska långt ned på den här sidan, under rubriken Emotional hyper-receptivity: http://insideperspectives.wordpress.com ... teraction/

Vad jag kan se startades tråden efter flytten. Men intressant är den ja.

Jag tycker att det verkar som att AS innebär en tendens till svårigheter att tolka och hantera intryck, inklusive känslor (egna och andras). Det är svårt att generalisera ifråga om exakt vilka uttryck svårigheterna tar sig eftersom det uppenbarligen varierar väldigt mycket från person till person, men det verkar ju vara vanligt att missa tecken på andras känslolägen men även att vara överkänslig för andras känslolägen. Men det är ju inte så förvånande om man tänker på att personer med AS kan vara såväl över- som underkänsliga för andra typer av intryck.

Att personer med AS har svårare än andra att hantera "dubbeltydiga" signaler från andra (som när de utåt strävar efter att visa upp en annan känsla än den verkliga) är ju inte konstigt. Inte underligt om man blir trött och stressad av det när man kanske har svårt att tolka och hantera andras känslor även när de är mycket entydiga.

@Trollslända
Dina funderingar tangerar till stor del vad jag funderat på.
Att personer och många andra med någon form av NPF störningar, ofta tar in andra personers mentala grundläge, något dom ofta inte ens själva vill kännas av.
Det allmänt vedertagna är att man visa upp den fasad man vill att omvärlden ser som sitt "tillstånd", och är det sätt en NT, som kan de sociala spelets underförstådda regler, kommer att tolka personens sinnesstämning.
Men eftersom vi med NPT störningar, inte vill veta av osanningar, väljer vi ofta att göra den tolkning som faktiskt är den riktiga, men inte den som personen vill förmedla genom det vedertagna spelet.

Så återigen har vi placerat oss utanför den sociala gemenskapen, med vår vägran att acceptera den sociala gemenskapens förljugenhet.

Zombie skrev::?: Vad jag kan se startades tråden efter flytten. Men intressant är den ja.

Kanske var det då att det inte gick att spara bokmärken, nåt strul blev det i alla fall. Bl a i mitt huvud. Tror jag hade fler trådar sparade som bokmärken som jag hade velat citera men de är väl borta för gott nu.

Du kan inte söka på de fraser eller nyckelord du minns då?

lasseivägen skrev:Men eftersom vi med NPT störningar, inte vill veta av osanningar, väljer vi ofta att göra den tolkning som faktiskt är den riktiga, men inte den som personen vill förmedla genom det vedertagna spelet.

... eller eftersom vi inte kan hantera dem eller tolka den överlagrade nivån signaler.

Zombie skrev::( Du kan inte söka på de fraser eller nyckelord du minns då?

Det var det jag gjorde i det här fallet, men mitt minne är så dåligt att jag inte ens minns vad de handlade om. Det var därför jag sparade trådarna som bokmärken, för att jag skulle ha dem till hands nästa gång jag orkade uppdatera hemsidan. Nåväl, glad att jag kom ihåg det här supercitatet i alla fall.

Zombie skrev::( Du kan inte söka på de fraser eller nyckelord du minns då?

lasseivägen skrev:Men eftersom vi med NPT störningar, inte vill veta av osanningar, väljer vi ofta att göra den tolkning som faktiskt är den riktiga, men inte den som personen vill förmedla genom det vedertagna spelet.

... eller eftersom vi inte kan hantera dem eller tolka den överlagrade nivån signaler.

Låter vettigt, jag tror över huvud taget att vi oftast tolkar det som är underliggande, och missar det vi borde förstå av de sociala spelets regler. Som ligger som överlagrad information, men som inte uppfattas av oss, som alltid söker någon difus sanning.

Trollslända skrev:Jag tänker att detta har med Asperger att göra. Att denna oförmåga att svika sin egen inre verklighet och att också störas av att andra gör det kommer från det.
Vad tänker ni? Hur är det för er?

Instämmer, jag kan nog bara vara 100% mig själv. Till min för-och nackdel. Fördelen är att de som faktiskt gillar mig gör det för att jag är jag. Samtidigt ogillar människor mig för den jag är med. Så man bli kritiserad och dömd för den man är vilket kan vara ganska jobbigt för man har liksom ingen ursäkt till det.

Själv avskyr jag teaterapor, jag får inte kläm på vilken av personligheterna som är den "riktiga"...Det gör också att man inte vet hur personen vill bli bemött eller vad som passar och inte.