Folk ser mig som en snäll och mild person, dock pikar de mig ofta för min "snålhet" med känslor. Jag kan vara trevlig, jag kan le, jag kan kallprata, jag kan visa empati; men jag tycker ofta det tar emot att visa glädje - om det inte rör sig om en spontan känsla utan om något jag förväntas vara glad över - och jag våndas över att behöva säga något snällt.

Egentligen vill jag kanske plötsligt säga "jag gillar dig" till en kompis - men tanken på den glädje och tacksamhet h*n kanske kommer att reagera med, får mig att låta bli. Jag blir helt enkelt generad och besvärad av det.

För att inte tala om osäkerheten man rör sig med när man inte är "älskande" utan "bara" vänner (det spelar ingen roll att jag redan är i ett förhållande, jag känner mig ofta osäker på hur långt man får gå inom "vänskapsspektrat" och om jag kan uppfattas som "intresserad" om jag ger en komplimang eller rör vid någon).

Jag har också alltid avskytt att erkänna om jag är kär i någon; den fnissiga, flamsiga stämning som infinner sig finner jag outhärdlig.

När något positivt hänt i mitt liv blir jag inte heller alltid så glad som jag förväntas bli. Jag tar det kanske med ro och funderar över vad det ska leda till istället för att tjuta ut min lycka och dansa gatan fram och kyssa främlingar på kinden (så där som de gör på film).

Har jag varit på en resa, en konsert eller liknande, kan jag inte för mitt liv tänka ut vad mer jag kan svara på frågan "hur var det?" än "bra" eller "kul". Words don't come easy...

Min mor, som är införstådd med mina "problem" menar att jag måste träna på att visa entusiasm och uppskattning - det har hon fått lära sig, säger hon.

Har ni tränat på att visa glädje och ge positiv respons till andra människor? Hur har det gått? Finns det några knep?

Känner igen mig till max men det är turligt nog inte LIKA illa längre för mig. Finns så många ingredienser i den här problematiken, att hitta rätt vänner som man litar på, övning och hitta självförtroendet, men om det är som för mig känns lösningen framför allt tvådelad men var beredd på att det kommer ta mycket tid.

Först o främst acceptera dina känslor när du har dem men också hur du ibland inte har några. Acceptera dem genom att öva på att uttrycka dem för andra. Uttryck sådant som känns svårt men inte omöjligt och bygg upp mer och mer självförtroende vart eftersom till svårare saker. Pröva känslorna på lite olika människor och gallra bort dem som det inte går bra med. Som sagt det kommer antagligen ta tid att hitta alla dessa lämpliga tillfällen att uttrycka dig och få upplevelserna du önskar ut av det men fortsätt försöka med jämna mellanrum och växla människor om det behövs.

Kanske ännu viktigare: Öva också på att tillåta dig vara ensam med dina intressen i lugn och ro när du känner för det utan att samtidigt känna att du slänger bort något, säg tid eller hur du kan känna. Ingen vet bättre än du själv hur din tid disponeras bäst för du är du och inte någon konstruktion att passa in i samhällsstrukturen. Lycka till

Jag har aldrig tränat på att visa glädje eller att ge positiv respons till andra människor. Inte heller har jag tränat på att visa entusiasm eller uppskattning och helt ärlig trodde jag inte det var något människor rent generellt behövde träna på - om något skulle jag koppla behovet av att träna på liknande till autism.

Känner väldigt väl igen mig själv i en del av det du berättar, och inte alls i den andra. Jag har (turligt nog inser jag nu) aldrig haft några problem med att visa uppskattning eller att spontant tala om för människor jag tycker om att jag tycker om dem. Inte heller har jag upplevt den osäkerhet du nämner, helt enkelt för att jag inte varit självmedveten i sådana situationer utan bara är som jag är (misstänker att det hamnar under kategorin "spontan" även om jag inte riktigt håller med).

Däremot känner jag väl igen mig i det du säger om glädje, att visa den och hur mycket man förväntas demonstrera den. Känns lite fel att andra människor ska få sätta ribban för hur man är lycklig och hur man visar det - poängen är väl att man kan känna sig glad och/eller lycklig?
Jag blir inte heller så där tokig av glädje - skuttar runt, tjoar eller tjattrar. Helt ärligt, måste man verkligen det? Jag förstår att det känns jobbigt för dig när du vet att andra har förväntningar på hur du ska uppföra dig i olika situationer, helt klart. Samtidigt är jag ändå oerhört frestad att råda dig att helt sonika strunta i andras förväntningar och vägra låta dem styra hur du känner inför sådana här saker. Du är din egen person, inte alla andras.

DIProgan har en hel del bra tips, som jag ser det. Själv har jag inte så mycket mer att komma med - jo en sak. Prova dig fram och testa olika sätt att hantera din rädsla och nervositet, för som det ser ut är det egentligen ditt huvudproblem, inte känslor.

Bland mina vänner uppfattas jag oftast som glad och snäll, men min ex tycker precis tvärtom (och jag begriper fan inte varför, för jag tycker inte att jag varit arg eller elak gentemot henne, i gräl har det hänt att jag sagt elaka saker, men det beror på att det har varit enda sättet för mig att få henne att lyssna eftersom hon annars inte släpper ordet ifrån sig och jag klarar inte av att tänka ut vad jag ska säga när hon bara pratar och pratar och pratar, vilket gjort mig arg då jag aldrig får chansen att få sagt det jag egentligen velat säga).

Jag tror jag uppfattas som hjälpsam och humoristisk (kanske lite speciell humor eftersom jag gillar att leka med ord och vända ut och in på deras betydelser).

locomotiv skrev:När något positivt hänt i mitt liv blir jag inte heller alltid så glad som jag förväntas bli. Jag tar det kanske med ro och funderar över vad det ska leda till istället för att tjuta ut min lycka och dansa gatan fram och kyssa främlingar på kinden (så där som de gör på film).

Som förväntas? Bryr du dej om det då?

Själv har jag valt att bara vara mig. "Förväntas" har skippat nästan helt.

locomotiv skrev:Har ni tränat på att visa glädje och ge positiv respons till andra människor? Hur har det gått? Finns det några knep?

Det började jag träna på "på allvar", när jag var 26-30år ungefär, för då hade jag visdom att förstå varför jag skulle visa det. Innan dess förstod jag inte sånt. Så var det för mig personligen då.

Nu kommer sånt automatiskt från mitt innersta och det har börjat kännas naturligt. Nu är jag 36 år. I yngre år hade jag visst nån blockering eller var jag personligen inte vis nog för att hantera det. Jag var nog också rädd för att visa mina känslor när jag var yngre. Nu skiter jag i vilket och visar oftast hur jag känner. Annars ser jag mig som en lögnare inför mig själv...

Känns bättre att var den jag är rakt av och att inte vara rädd nu. Så är det för mig.

Hoppas att du efterhand kommer finna att sätt att vara dej själv som du trivs med, om du nu inte redan gjort det då.

Att träna på att visa glädje är inget som jag har sysslat med alls. Är man glad så är man och ifall nån inte märker av det så är antagligen inte intresset för att veta om jag delar den tillräckligt stor. Jag är nog som Treeman "mig själv" oftast eftersom jag inte försöker göra mig till. Iaf inbillar jag mig det. Ser jag inte anledningen varför någon är glad så förstår jag inte heller varför jag ska dela glädjen. Detsamma gäller om den påstodda anledningen är något litet i min värld.

Kan ta ett exempel. En random alkoholist som slutat dricka sprit kanske är jätteglad för att han numera bara dricker folköl. Om en person förväntar sig att jag ska dela hans glädje efter att ha basunerat ut detta påstående utan att jag har mer bakomliggande information har förstått det hela fel. Jag vill veta om personen utvecklat någon sjukdom som gör att han/hon inte kan dricka sprit. Hur mycket kroppen har tagit skada och ifall det är irreversibelt. Kan jag lita på personen och vad har han att tjäna på lögner till mig? Kan personen övht dricka sprit idag? Kan finnas många anledningar där antabus är en. Om inte så förstår jag inte var glädjen kommer ifrån och jag hade hellre lagt till en sur min om jag nu är tvungen att empatisera. Sen är ju denna glädje ändå direkt kopplad till personens huvudsakliga problem som kanske inte heller är löst än. Många som bantar kör ju jojo-metoden och det gäller andra beroenden oxå. Vidare kan man ju ha sina anledningar till att inte bry sig också och då bör det vara effektivare att bara låtsas som att allt är bra. Är allt bra så har man inte en sur min iaf.

Fysisk aktivering är nog det som generellt fungerar mest positivt på mitt mående.

Väldigt mycket igenkänning i de flesta inläggen.
Har nog väldigt svårt att visa glädje, känner ofta om det förväntas att man skall visa glädje, då reagerar jag tvärt om, kan inte als visa gädje.

Blir ofta ställd om någon visar gädja i omgivningen.

jag är lite rädd för känslor. jag känner dem så starkt och har mycket svårt att dölja både ilska och glädje. alla förstår säkert att ilska inte är nåt man vill visa för omgivningen, men att inte vilja visa glädje låter kanske konstigt. men saken är den att jag blir så exalterad att jag inte kan stå still och börjar flaxa med händerna och typ pipa. det händer främst när jag står i centrum; om jag får en fin present, en komplimang, erbjudande om jobb. det är inte så kul. en blandning av blygsel och upphetsning.

lasseivägen skrev:Väldigt mycket igenkänning i de flesta inläggen.
Har nog väldigt svårt att visa glädje, känner ofta om det förväntas att man skall visa glädje, då reagerar jag tvärt om, kan inte als visa gädje.

Blir ofta ställd om någon visar gädja i omgivningen.

Iofs vet jag många NT som också gör så. Dvs inte visar glädje så där sprudlande. Långt ifrån alla NT är sådana där översvallande känslofontäner.

Så jag tror att exempelvis ett tufft liv rent allmänt alternativt ett bra liv fast med enstaka tuffa händelser kan ge samma effekt.

Precis vem som helst vet hur tufft livet kan vara. Är det tillräckligt tufft - tänker ex på krig, oskyldigt lidande, ont bråd död, fattigdom, ondska osv osv osv - brukar man tala om PTSD.

För övrigt kan PTSD finnas som följdproblematik i många andra situationer. Andra exempel:

Man kan ha en "butter personlighet". Tänker precis på en figur i Emil i Lönneberga (?)
Man kan befinna sig i ett dåligt äktenskap.
Man kan ha mist ett barn.
Man kan ha blivit föräldralös tidigt.
Man kan ha varit med om en trafikolycka.



Ber om ursäkt ifall jag missar nån poäng i tråden? Men ville bara säga det.

prick skrev:jag är lite rädd för känslor. jag känner dem så starkt och har mycket svårt att dölja både ilska och glädje. alla förstår säkert att ilska inte är nåt man vill visa för omgivningen, men att inte vilja visa glädje låter kanske konstigt. men saken är den att jag blir så exalterad att jag inte kan stå still och börjar flaxa med händerna och typ pipa. det händer främst när jag står i centrum; om jag får en fin present, en komplimang, erbjudande om jobb. det är inte så kul. en blandning av blygsel och upphetsning.

Känner igen mig delvis i det sista, när man står i centrum av ngn anledning. Jag brukar inte bli direkt flaxig (om du menar med armarna) eller pipig på rösten, Men jag hakar på att du skrev nervös.

Jag blir nervös, uppskruvad, upphetsad och rörig på ett sätt som inte "går ihop" med min normala väldigt lugna personlighet. Och då blir omgivningen osäkra och känner sig olustiga. Big nono.

Jag är själv väldigt medveten om förändringen när den händer och mår dåligt över det lång tid efteråt.

Att bara vara uppskruvad och upphetsad är inte nödvändigtvis någonting dåligt för mig - det kan vara en annan sida av min personlighet.

Det är nervositeten och rörigheten jag inte gillar.

Jag blir ofta nervös även i andra sammanhang. Ofta i samband med uppbrott. Exempelvis när vi skulle avsluta första förberedande mötet i min utredning. Med expediter, taxichaufförer, grannar, bekanta och naturligtsvis arbetsgivare. Det som händer är att jag tappar mitt vanliga ordningssinne - jag glömmer växelpengar, lägger kvitton i fel fickor, glömmer påsar, nycklar, blir allmänt rörig. DET är ingen hit idag.

Ihop med familjen och nära släktingar och vänner går det bättre, eller också är de mer toleranta. Fast eftersom min familj är NT stressas jag mycket av dem. Även stressad kan jag ibland behålla mitt lugn, men det har hänt att jag blivit nervös och rörig pga för mycket stress från omgivningen.

Att vara nervös är nog det sämsta man kan vara idag. Idag ska man vara cool och oberörd. Allt annat är fel. Att sådana som Jonas Gardell och Woody Allen ändå kan bli omtyckta och lyckade - och t.o.m. göra det till sin grej att de är nervösa - beror på att de har en massa andra talanger som inte jag har.

Ordet nervös kommer från "neuros", dvs närbesäktat med psykos. Neuros och psykos är ord man sällan hör talas om nuförtiden, tycker jag. Men jag tror att åtminstone min egen nervositet är anledningen till att jag alltid haft svårt att skaffa och behålla vänner. Med de få vänner jag har kan jag tack o lov vara mig själv.

Att vara nervös är nog det "un-coolaste" man kan vara i vårt karga, tuffa, uppskruvade samhälle.

Eller också har jag inte fattat hur jag ska dölja min nervositet.

Det blev så långt detta med nervositet så det borde vara en egen tråd....
EDIT, skapar egen tråd om nervositet

Jag brukar va mig själv.Det brukar räcka gott.Men jag ÄR nog en glad och tacksam person i mig själv.I vanliga fall i alla fall.

Jag undviker rätt ofta att visa entusiasm när jag inte känner för det, när jag är med min familj. Men med vänner så sätter jag på mig som en sorts mask, bara för att de inte ska ogilla mig. Det vill säga att jag gör mig till. Jag är ingen entusiastisk person och har aldrig varit det. Tycker väl inte att livet är så mycket att hurra för egentligen.

För mig hände det något revolutionerande när jag började med amatörteater. Alla spontana improvisationer var total tabu för mig i flera år, men bara att finnas med i de sammanhangen och gestalta känslor och tillstånd tillsammans med andra gjorde att jag liksom tinade upp. Jag t.o.m. drömde att mitt hus (som var jag alltså - det brukar det vara) som hade varit inbäddat i tjocka lager av is och isolerat från omgivningen började öppna upp sig; långt ner i källaren fanns en utgång där isen höll på att smälta undan. Den smälta isen hade bildat en hel flod, och mina teatervänner kom paddlande till mig i en kanot.

Jag är nog mer överexpressiv. Jag signalerar tydligen titt som tätt mycket starkare känslor än vad jag själv känner, eller så har jag inte själv full koll på mina känslors styrka. Att tjäna pengar på poker kan jag nog bara glömma. Sist när jag var på konferens, med hundratals deltagare, tackade en av huvudtalarna mig översvallande när hon stötte ihop med mig på damtoaletten. Hon hade tyckt att det var så tacksamt att ha mig i publiken, eftersom jag hade en så oerhört tydlig och uttrycksfull mimik. Hon hade valt att fokusera på mig och upplevde det som att hon och jag förde ett samtal, och att jag förstod och höll med om alla hennes poänger.


Men det kanske hänger ihop med min Tourette...

EDIT: Jag satt alltså nästan längst bak i lokalen, långt ut på ena kanten.

locomotiv skrev:Folk ser mig som en snäll och mild person, dock pikar de mig ofta för min "snålhet" med känslor.

Känner igen mig. Hittills har ingen sagt rakt ut att jag är snål med känslor, men jag har svårt för känslouttryck, att tolka och reagera på andras och att framkalla adekvata egna.

barracuber skrev:Att vara nervös är nog det sämsta man kan vara idag.

Ja, åtminstone utan att betraktas som sjuk, för dit har vi väl ändå inte kommit än?

@marin139

Jag tror också att det fortfarande är ok att vara sjuk och även nervös. Det går ju att ha cp-skada och bli standupkomiker som Jesper Odelberg, att sitta i rullstol och bli politiker och världsmästare i simning som David Lega, att göra nervositet till någonting gångbart som Jonas Gardell.

Så jag är inte alltid så negativ som jag kan låta. Jag tror jag gillar att ställa frågor på ett lite provokativt sätt för att locka till diskussion om missförhållanden.
Det ser man också i min tråd Nervositet o/e rörighet - hur vanligt är det? Jag inser att provokation ibland kan missuppfattas men hoppas ingen här har gjort det för det vore tråkigt.

Jag blir glad och snäll ju mer trygghet jag har i mitt liv.
Nu är jag arbetslös, har inga pengar, inget eget hem (inneboende: väldigt trångbott), ensam, får ingen hjälp för mitt handikapp fast jag har bett om det, har inga möjligheter att vara kreativ med datorn, mm - och jag tycker allt kan fara och flyga. Jag har ingen som helst ork eller lust till att vara schysst och positiv när allting är käpprätt åt helvete.

Deadly_Nightshade skrev:Jag blir glad och snäll ju mer trygghet jag har i mitt liv.

Likadant för mig!

@barracuber:
Absolut ingen fara. Det var bara en reflektion över det sjukförklarande av allt fler sinnestillstånd och personligheter som jag tycker mig ana pågår. Jag väntar bara på diagnosen "leda". Men nu blev det visst lite OT.

marin139 skrev:@barracuber:
Absolut ingen fara. Det var bara en reflektion över det sjukförklarande av allt fler sinnestillstånd och personligheter som jag tycker mig ana pågår. Jag väntar bara på diagnosen "leda". Men nu blev det visst lite OT.

OT: Läste att det pratas om att bitterhet kanske ska bli en diagnos också.

När jag gjort något jag tycker är kul och dom säger att jag är duktig så gnider jag tummarna och pekfingrarna mot varandra och gör ett ljud. Inte för att jag måste bara att det känns bättre när man gjort det