Mycket tänkande sen jag insåg att jag förmodligen har Asperger och nyligen blev det kristallklart för mig varför jag tycker att det kan kosta så mycket energi i sociala sammanhang, som fester eller arbetsplatser.

Jag är superkänslig för andra människors känslotillstånd. Tidigare har jag blandat ihop mina känslor och andras och tagit mycket ansvar för känslor som inte varit mina ens.

Jag har insett att vi lever i en sekundär värld, där allt ska handla om yta och en fasad eftersom ens relationer i stort sett kan bestå av arbetskamrater och bekanta, med få eller inga nära vänner och partner eller inte.
Här finns inte mycket rum för riktiga känslor eller sanna uttryck, som att stå för och erkänna sin osäkerhet, sin ilska eller sorg. Till och med sann glädje trycks undan.

Jag upplever mig som ganska känslig för att registrera och ta in min omgivning. När detta samhälle i stort sett består av människor som visar uttryck som egentligen inte stämmer överens med deras egentliga känslor, till exempel att de är nervösa, kan det skrämma mig något enormt. Det svåra för mig, har jag insett är att det verkar som att personen vill att jag ska prata som dem och hålla med om att allt är glatt och lätt. Jag har väldigt svårt för att låtsas någonting över huvud taget. Det tar oerhört mycket energi från mig att spela med i illusionen personen har om sin inre verklighet.

Jag kan förstå att kassörskan på konsum och jag inte ska gå in i något djupare möte och att det kan underlätta om hon bara upprepar tomma fraser så allt går fort. Det kan ta lite energi, men inte så farligt. Det är i större sammanhang, som på en fest, då väldigt stort antal är ganska nervösa över att möta nya, men konstant kör över den känslan och låtsas som att allt är prima. I hate it!
Eller när folk pratar och frågar saker för att de är nervösa, eller försöker få mig nervös, när det i själva verket är de som är det. Jag hatar att pressa upp det där leendet, fejka det där skrattet, se in i de ögonen och gå med på att låta oss, jag och personen, totalt förlöjliga oss genom att sopa verkligheten under mattan.

Det är inget problem för mig att inte gå på den festen, eller bara undvika personer om jag är på den, eller inte söka ett arbete. Jag värderar mina medmänniskor och mig själv mer än så. Jag tänker mig att jag en dag är så stark att jag kanske kommer gå på en fest, och våga vara totalt i mig och möta människor ur den styrkan, att inte ge upp vare sig mig eller den andre i mötet.

Å andra sidan, har jag i mina vänskapsrelationer, upptäckt gåvan i människor som faktiskt är i sina känslor, oavsett vilka de är. Jag har börjat inse att jag kan verkligen slappna av, ibland till och med sitta och le, när en vän gråter. Eller när en vän visar sin ilska, sin frustration. Det är stunder som jag tackar hela världen för att jag fick finnas denna lilla stund, då någon var så modig att hon var sann, och visade sitt sanna ansikte för just den stunden.

Jag tänker att detta har med Asperger att göra. Att denna oförmåga att svika sin egen inre verklighet och att också störas av att andra gör det kommer från det.
Vad tänker ni? Hur är det för er?

Jag bara måste avsluta med citat ur boken Bonusföräldrar, av Jesper Juul. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Citatet var ett av många förslag på vad en person skulle kunna säga till sin partners barn för att komma barnet närmare:

"Jag uppskattar att du är så modig att du inte säger något när du inte har någonting att säga. Det gör det lättare även för mig att vara mig själv."

Tänk om någon hade sagt så till mig när jag var liten...

Intressant teori och mycket fint skrivet.
Tänker vidare innan jag svarar.

Tycker du är helt rätt ute i de här tankarna! Ska också begrunda saken lite mer...

Intressanta tankar och teorier. Jag känner igen mig en hel de.

(förlåt i förväg om mitt inlägg är osamanhängande, borde sova istället för att svara).

Intressant teori,
Jag har också begrundat att det kan vara så, av egna erfarenhet med att jag länge gått och trott att (precis som du säger) andras känslor har varit mina känslor, har ni förstått att så inte är fallet och att när jag känner mig nervös eller trött av att vara på ett ställe med mycket folk oftast tar på mig/känner deras känslor och att det tar över mig.

)

Jag mår verkligen dåligt av andras negativa känslor. Är de ledsna blir jag ledsen och är de arga blir jag ledsen och undrar om jag gjort något fel.

Enbart känslighet och önskan att folk visade sitt rätta jag betyder i och för sig inte att man har asperger, men jag antar att det är fler saker som får dig att misstänka det.

Trollslända skrev:Jag tänker att detta har med Asperger att göra. Att denna oförmåga att svika sin egen inre verklighet och att också störas av att andra gör det kommer från det.
Vad tänker ni? Hur är det för er?

Mycket bra skrivet inlägg tycker jag. Jag tycker som du.

Jag är väldigt känslig för andra människors känslor och känslotillstånd. Och jag avskyr den sociala teaterna många (de flesta) spelar. För mig så framstår ofta folk som psykotiska
eftersom de ju inte har kontakt med sin inre verklighet.

svartamolnet skrev:
Enbart känslighet och önskan att folk visade sitt rätta jag betyder i och för sig inte att man har asperger, men jag antar att det är fler saker som får dig att misstänka det.

Jag misstänker det av ganska många anledningar. Om du är intresserad av att veta dem kan jag besvara, annars tänkte jag hålla mig till min teori här

treeman skrev:
För mig så framstår ofta folk som psykotiska
eftersom de ju inte har kontakt med sin inre verklighet.

Haha, visst. Jag tycker också att deras beteende kan framstå som ganska galet. I bland relaterar jag till zombiefilmer där jag är en av få människor kvar, eller som mannen i liftarens guide till galaxen, att min ytterdörr representerar dörren in till sinnesjukhuset.

Jag ska inte säga att jag är felfri, jag tillhör ofta en av de galna jag med. Men med stor tillfriskning in i att våga stå för det jag ser som asperger i mig.

Intressant teori. Känner igen mig mycket men behöver också fundera mera.

Trollslända skrev:[M]annen i liftarens guide till galaxen, [vars] ytterdörr representerar dörren in till sinnesjukhuset.

Wonko den friske heter han i den svenska översättningen.

Jag förstår vad du menar, denna ärligheten mot oss själva.
hundar är likadana, de är helt ärliga i sina uttryck och kan inte ljuga för dig och du kan inte ljuga för hunden hur du känner dig, ni kommer skåda varandras bluff det första ni gör.
Vilda djur har denna egenskap och det kallas instinkter, instinkter ljuger inte.
Kanske vi saknar något eller någon förståelse för det sociala samspelet när vi tolkar språket lika bokstavligt och naivt som när vi tolkar de mest basala kroppsspråk genom instinkt.
Kanske det också är därför aspergare oftare tänker logiskt snarare än emotionellt?
Kanske tvärtom att det är vanliga människor som saknar/tryckt undan sin instinkt?

Mycket välformulerad teori, och vackert skriven. Du sätter precis orden på hur jag själv upplever det.

Medhålles, mycket träffande. Jag smittas också väldigt lätt när andra ger utlopp för känslor. Däremot verkar jag inte ha så bra koll på motivationer, orsaker m.m, och mitt grundantagande är att jag på något vis har gjort fel.

Jag tycker att det är intressant läsning även om jag inte känner igen mig. Själv har jag en rätt så svag uppfattning om vem jag är och svårt att känna igen och tolka mina egna känslor. Så jag uppfattar andra som otroligt mycket mera "sanna" känslomässigt eftersom de faktiskt uppfattar och förstår sina känslor på ett sätt som jag inte gör. Att de sedan också har förmågan att välja att visa upp en känslomässig fasad som inte stämmer med deras verkliga känslor, det är ett problem för mig - inte för dem. Att jag blir känslomässigt påverkad och förvirrad är för mig ett symptom på funktionshindret som Asperger innebär. Jag har svårt att se det som positivt.

ca skrev:mitt grundantagande är att jag på något vis har gjort fel

+1

Trollslända, du skriver att du "förmodligen har Asperger". Men du skriver också att du "är superkänslig för andra människors känslotillstånd".

Det låter till att börja med förvirrande. Men sen skriver du att du tidigare har blandat ihop dina känslor och andras och tagit mycket ansvar för känslor som inte varit dina ens.

När du skriver om denna sammanblandning tror jag att du gjort en viktig upptäckt. Du har mer eller mindre redan löst ditt problem.

Men sen skriver du om dina ansträngningar att pressa fram sociala leenden...

När du sen skriver att du inte har mycket rum för riktiga känslor eller sanna uttryck, då börjar jag ana en "djupt insiktsfull höjdare". En mycket intressant människa. Friedrich Nietzsche skrev att ”I himmelen saknas alla intressanta människor.”

Trollslända, du skriver vidare: "Å andra sidan, har jag i mina vänskapsrelationer, upptäckt gåvan i människor som faktiskt är i sina känslor, oavsett vilka de är".

Har du uträffat några människor som är i både sina tankar och känslor?

Bara för att du är känslig behöver du inte ha Asperger.

Kitsove har en intressant kommentar (2011-05-18 13:17:37) i jämförelsen med "ärliga hundar".

Det var en väldigt fin kommentar av Sigvard, och också en mycket intressant fråga. Den tänker jag personligen grunna vidare på.

Tänker jag med, och instämmer till stor del. Men jag vänder mig emot det där att asperger skulle måsta innebära just underkänslighet för andras känslor och sådant (eller för känslor överhuvud, och så vidare). Det finns tillräckligt omvittnat härinne, av flera av oss, att vi kan ha problem av både mer komplicerat och direkt motsatt slag. Precis som med den förbannade "empatin", "självinsikten" och så vidare. Det är bara inte här forskningen görs och inte här klinikerna läser på. Bara aspergersjuka man inte behöver lyssna på, som berättar, och jag som tjatar.

Ja! Precis! Det glömde jag att skriva! Bra Zombie, du har koll på saker och ting.

Fast det där med tjatet håller jag då rakt inte med om.

Sigvard Lingh skrev:Trollslända, du skriver att du "förmodligen har Asperger". Men du skriver också att du "är superkänslig för andra människors känslotillstånd".

Glad du skriver här fortfarande. Trodde du skulle eventuellt bli less efter att du nekats
delta i "diskussionsgruppen" på Matteus Skola i Stockholm.

Bra du skriver!

Trollslända skrev:Mycket tänkande sen jag insåg att jag förmodligen har Asperger och nyligen blev det kristallklart för mig varför jag tycker att det kan kosta så mycket energi i sociala sammanhang, som fester eller arbetsplatser.

Jag är superkänslig för andra människors känslotillstånd. Tidigare har jag blandat ihop mina känslor och andras och tagit mycket ansvar för känslor som inte varit mina ens.

Jag har insett att vi lever i en sekundär värld, där allt ska handla om yta och en fasad eftersom ens relationer i stort sett kan bestå av arbetskamrater och bekanta, med få eller inga nära vänner och partner eller inte.
Här finns inte mycket rum för riktiga känslor eller sanna uttryck, som att stå för och erkänna sin osäkerhet, sin ilska eller sorg. Till och med sann glädje trycks undan.

Jag upplever mig som ganska känslig för att registrera och ta in min omgivning. När detta samhälle i stort sett består av människor som visar uttryck som egentligen inte stämmer överens med deras egentliga känslor, till exempel att de är nervösa, kan det skrämma mig något enormt. Det svåra för mig, har jag insett är att det verkar som att personen vill att jag ska prata som dem och hålla med om att allt är glatt och lätt. Jag har väldigt svårt för att låtsas någonting över huvud taget. Det tar oerhört mycket energi från mig att spela med i illusionen personen har om sin inre verklighet.

Jag kan förstå att kassörskan på konsum och jag inte ska gå in i något djupare möte och att det kan underlätta om hon bara upprepar tomma fraser så allt går fort. Det kan ta lite energi, men inte så farligt. Det är i större sammanhang, som på en fest, då väldigt stort antal är ganska nervösa över att möta nya, men konstant kör över den känslan och låtsas som att allt är prima. I hate it!
Eller när folk pratar och frågar saker för att de är nervösa, eller försöker få mig nervös, när det i själva verket är de som är det. Jag hatar att pressa upp det där leendet, fejka det där skrattet, se in i de ögonen och gå med på att låta oss, jag och personen, totalt förlöjliga oss genom att sopa verkligheten under mattan.

Det är inget problem för mig att inte gå på den festen, eller bara undvika personer om jag är på den, eller inte söka ett arbete. Jag värderar mina medmänniskor och mig själv mer än så. Jag tänker mig att jag en dag är så stark att jag kanske kommer gå på en fest, och våga vara totalt i mig och möta människor ur den styrkan, att inte ge upp vare sig mig eller den andre i mötet.

Å andra sidan, har jag i mina vänskapsrelationer, upptäckt gåvan i människor som faktiskt är i sina känslor, oavsett vilka de är. Jag har börjat inse att jag kan verkligen slappna av, ibland till och med sitta och le, när en vän gråter. Eller när en vän visar sin ilska, sin frustration. Det är stunder som jag tackar hela världen för att jag fick finnas denna lilla stund, då någon var så modig att hon var sann, och visade sitt sanna ansikte för just den stunden.

Jag tänker att detta har med Asperger att göra. Att denna oförmåga att svika sin egen inre verklighet och att också störas av att andra gör det kommer från det.
Vad tänker ni? Hur är det för er?

Jag bara måste avsluta med citat ur boken Bonusföräldrar, av Jesper Juul. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Citatet var ett av många förslag på vad en person skulle kunna säga till sin partners barn för att komma barnet närmare:

"Jag uppskattar att du är så modig att du inte säger något när du inte har någonting att säga. Det gör det lättare även för mig att vara mig själv."

Tänk om någon hade sagt så till mig när jag var liten...

Mycket fint skrivet! Får jag citera det på min hemsida?

Känner igen det där med att ta in andras känslor. Vissa vänner, bekanta eller släktingar har alltid gjort mig oförklarligt nervös och uppe i varv trots att vi haft mycket gemensamt i övrigt. Tog flera decennier innan det gick upp för mig att det är de som har obearbetad nervositet eller ångest som de försöker att inte låtsas om. Och som man känner väldigt tydligt att man gör bäst i att inte försöka prata om.

En annan jobbig situation har varit när man är i en grupp på (t ex en kurs eller konferens) och ska presentera sig, kunde få nästan panik i sådana situationer när jag var yngre. Sedan en dag insåg jag att det blev så löjligt starkt för att jag tog in inte bara min egen nervositet utan även andras. Innan hade jag inbillat mig att det bara var jag som var nervös. Sedan jag blivit bättre på att skilja mellan egna och andras känslor har social interaktion blivit lättare.

Numera är detta dock inte huvudorsaken till att jag blir trött av socialt utbyte utan för att det blir för många sensoriska intryck, plus att kroppen blir trött av prat (fast jag gillar att kommunicera).

Men naturligtvis tar det mer energi när man inte kan slappna av och vara sig själv utan förväntas spela en roll och låtsas acceptera de roller andra spelar. Sådana människor och situationer har jag valt bort för länge sedan eftersom det tar så pass mycket mer än det ger. Däremot måste det inte alltid vara så himla djupt med dem jag umgås med heller, bara möjligheten finns att kunna vara personlig och prata om djupare saker om man behöver. Det är när andra har blockeringar, stängda dörrar och en massa ömma tår som man måste tassa runt och försöka att inte trampa på som det blir riktigt jobbigt.

Det behöver begrundas en hel massa mer men du kan mycket väl ha hittat kärnan i hela problematiken här Trollslända. Bravo.

Zombie skrev:Men jag vänder mig emot det där att asperger skulle måsta innebära just underkänslighet för andras känslor och sådant (eller för känslor överhuvud, och så vidare). Det finns tillräckligt omvittnat härinne, av flera av oss, att vi kan ha problem av både mer komplicerat och direkt motsatt slag.

Här finns kanske en ingång till en protest mot vissa personers aspergerdiagnos?

Ett av världens mest använda psykologiska test på barn heter Terman-Merill.

Den ena upphovsmannen, Louis Terman, specialiserade sig tidigt (1920-talet) på mycket överbegåvde barn. Hans efterföljare driver fortfarande projktet.

Med "mycket överbegåvad" menas de med IQ 160 och uppåt.

Först lite "beskrivande statistik". Om vi säger att Sverige i runda slängar har 10 miljoner innevånare, så utgör de med IQ över 130 5 % av befolkningen delat med två (den andra halvan ligger under IQ 70. Över IQ 145 finns på motsvarande sätt 15 000 personer i Sverige. Högre upp blir det knepigare av olika skäl, bland annat att det är svårt att mäta på grund av bristen på normgrupper.

Men på ett ungefär...

Några av Louis Termans et al uttalanden är intressanta.

Den mest gynnsamma placeringen är någonstans kring IQ 140-150. För då rör man sig fortfarande bland människor som "talar samma språk med en själv".

De som har än högre IQ har ett stort problem:

De förstår inte att andra inte förstår.