Krake skrev:Det är väldigt synd att du har en så negativ inställning till detta. Tänk på att du nu får lära känna en människa som ser världen ur ett helt annat perspektiv än du gör själv. Det är något som kan berika ditt liv om du bara vågar. Som sagt var öppen och släng ut alla fördomar tillsammans med soporna. Hur din son utvecklas kommer mycket att bero på dig. Det finns fullskaliga autister som har lärt sig bemöta människor nästan lika bra som normala. Din sorg eller ditt medlidande eller vad det nu är du har för din son är till ingen nytta. Fokusera på vad du kan göra istället för på vad du känner.

+100

barracuber skrev:

Krake skrev:Det är väldigt synd att du har en så negativ inställning till detta. Tänk på att du nu får lära känna en människa som ser världen ur ett helt annat perspektiv än du gör själv. Det är något som kan berika ditt liv om du bara vågar. Som sagt var öppen och släng ut alla fördomar tillsammans med soporna. Hur din son utvecklas kommer mycket att bero på dig. Det finns fullskaliga autister som har lärt sig bemöta människor nästan lika bra som normala. Din sorg eller ditt medlidande eller vad det nu är du har för din son är till ingen nytta. Fokusera på vad du kan göra istället för på vad du känner.

+100

Kan bara hålla med

Du skriver inte hur gammal din son är. Det intressant är väl inte vad hans diagnos heter utan vilka hans problem är och hur det går att jobba med dem för att hjälpa honom att hantera dem.

Frågan är om du är mest ledsen för din sons skull eller för din egen skull? Du behöver ju inte svara på det här. Men det kan ändå vara bra att klargöra för ens egen skull. Att sörja över att livet inte blivit som man tänkt sig är tillåtet. Du kanske behöver det men det hjälper inte din son.

Det var ju snällt av din släkting att svara på alla de där frågorna. Hade han själv någon reflektion när han fick höra om din sons diagnos?

Krake, jag ber om ursäkt om jag uppfattas som negativ, men det är svårt att se, även inse, att sonen eventuellt har en funktionsnedsättning. Det som är helt obegripligt för mig, att ingen kan sia om vad det här tar vägen.

Till att börja med, min son är exakt som alla andra barn förutom på två punkter. Han pratar inte och han söker inte kontakt med ögonen. Han tar gärna någon annans hand och försöker visa vad han vill. Säger jag, ska vi äta en glass, så kommer han springandes..., säger jag ska vi åka bada likaså... Han sitter med och gosar framför tvn varje kväll. Han hänger med gonattsagorna...

Han har autism för att han inte pratar och söker kontakt enligt diagnosen. Men i övrigt väldigt "med". Han har inga konstiga saker för sig, isåfall skulle jag mer än gärna påpeka det. Jag beskyddar inte någon på ett felaktigt sätt.

Kan han inte se vad vi lagar för mat, så går han och hämtar stolen från badrummet..., kommer han inte in i ett skåp, kollar han gärna på baksidan för att se om det finns en öppning där..., finns det inte det, så kan han tom tänkas kolla under skåpet för att se om man kommer in i lådorna på det sättet...

Jag tycker han verkar vara ovanligt med...., han säger några enstaka ord då och då... han pratar sitt eget "språk" som låter lite olika. Vi har precis börjat med bildtavla och han verkar förstå meningen med den...

I mina ögon verkar han väldigt fungerande, jag har inte ens begripit att han har autism och har också svårt att förstå vad det är, ändå har jag en bra poäng på Mensa testet, jag har flera examen från Universitet plus en massa andra utbildningar. Jag har klarat det mesta hyffast i alla fall. Trots det verkar jag inte ha en förmåga att upptäcka min sons autism..., kan det bero på att det är ytterst osynlig i princip? Kan den vara allvarlig egentligen? Dvs, kan den vara lågfungerande?

Kalla fakta...

Sonen har bra motorik, han springer snabbt, mycket snabbt för vara 3 år.
Löser 16 bitars pussel utan problem och även andra logiska leksaker. Han bygger tågbanor utan att få ihop dem i ändarna, utan är rätt nöjd med att tåget åker lite här och där... lego är tråkigt numera... köra lite med bilarna kan vara kul men det känns som han har tröttnat på det också... hoppa i sängen är fortfarande rätt kul eller springa runt i lägenheten..., säger jag 1 2 o treee, så förstår han att nu är han jagad. Han förstår om jag lurpassar på honom. Han förstår det här med tittut... han kommer ibland när jag ropar på honom, långt ifrån alltid....

Han tycker om att göra allt i princip... , han är kass på att äta varierat.. men han har inte dille på att bara äta enstaka saker utan det varierar lite vad han äter.

Det som är avvikande, är tex turtagning, jag kan säga till honom får jag bilen, så får jag också bilen... men ändra kan inte göra det... Han uppmärksammar inte mig när det kommer förbi ett flygplan men han tittar gärna på det och ibland säger han något som påminner om flygplanet...

Med denna beskrivning, går det sia om han har låg, medel eller högfungerande autism? På ett ungefär?

Jag är väldigt aktiv i min sons liv, han har nog sett mer i sitt liv på sina 3 år, än vad jag under hela min barndom fram till 18 år.

Jag tycker inte det är konstigt att du inte insåg att din son har autism, om det är ditt första barn. Du har ju inte haft något att jämföra med.

Han är så liten än, så det finns stor chans att han kommer att utvecklas och prata normalt senare. Han verkar inte ha nedsatt intelligens, så då kommer han att kallas högfungerande autist. I vuxen ålder är det ingen större skillnad på HFA och aspergare. Vid den tiden kommer alla att kallas autister för övrigt.

Har du fått stöd från Barnhabiliteringen?

Din son kommer ha 80-90% chans (enligt enkäter på detta forum) att bli mobbad i skolan och få sin barndom och sitt liv förstört.

Jag hade föredragit att dö vid födseln och idag är jag 26 år och ångrar fortfarande att jag inte tog livet av mig när jag var 10.

Detta kan sannolikt bara undvikas genom placering på mindre skola.

nclipse skrev:Hej!

Jag har fått det tråkiga beskedet att min son har autism. Det verkar vara en lätt autism, som jag förstår går vanligtvis över till en aspberger.

Det jag undrar, om ni kan förklara för mig vad det är som gör er så annorlunda mot mig? Jag tyckte många av Er verkade ha ganska schysst humor beträffande era presentationer av Er själv.

Anledningen till att jag frågar er direkt, är att jag är allmänt förvirrad. När man läser om aspberger på nätet, så låter det som en katastrof, men många verkar ju både ha jobb/familj/hund eller bara ett schysst vanligt liv.

Så vad är era problem egentligen?

Några youtube-kanaler där personer med AS berättar om sina problem och sina liv:
Maja Toudal - dansk sångare/låtskrivare och fd modell: http://www.youtube.com/user/TheAnMish

Linus Fornstedt - kock:
http://www.youtube.com/user/InjuredMinds

Willow Marsden - grafisk designer:
http://www.youtube.com/user/WillowMarsden

Fiona Barnes - ???
http://www.youtube.com/user/AspergersGirl

...speciellt Majas och Linus videos tycker jag är väldigt informativa - även om det kan bli lite utdraget ibland (vi med AS har en tendens till att prata på för mycket om det vi tycker är intressant/tycker om, och så kommer vi lätt in på sidospår).

Annars om du inte orkar med ovanstående så är här en mycket informativ webplats istället (på svenska):
http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... t_samspel/

Slutligen så vill jag påpeka att jag inte tycker att det är "fel" om föräldrar inte "upptäcker" att ens barn är autistisk. Jag fick min diagnos officiellt först idag - och jag är 26.

Klar skrev:Din son kommer ha 80-90% chans (enligt enkäter på detta forum) att bli mobbad i skolan och få sin barndom och sitt liv förstört.

Jag hade föredragit att dö vid födseln och idag är jag 26 år och ångrar fortfarande att jag inte tog livet av mig när jag var 10.

Detta kan sannolikt bara undvikas genom placering på mindre skola.

Sådär kan du väl ändå inte skrämma upp folk. Jag kan bara tala för mig, men jag hade en fin skoltid och en massa kamrater, som jag umgicks med dagarna i ända. Men det kanske är svårare nuförtiden, jag vet inte. Allt är ju svårare nu, så varför inte skolgången för barn också.

Hursomhelst, så tycker jag att alla ska kunna ingå i en klass. Fysiskt handikappade, psykiskt handikappade etc. Det får helt enkelt bli en del av undervisningen, att lära sig att ta hand om sina medmänniskor.

Dessa Waldorf skolor kanske vore något?

Antar att Klar syftar på denna tråd: http://www.aspergerforum.se/har-du-bliv ... t8620.html

Men då är det väldigt många av oss som inte fått diagnos i barndomen och inte någon hjälp. Nuförtiden finns större kunskap, aspergerklasser etc. Så det är verkligen att svartmåla att utgå från att kommande generationer aspergare kommer att bli lika mobbade.

Dessutom är det större krav på att skolor motverkar och stoppar mobbning idag, annars kan det bli fråga om skadestånd.