Nu vandrar vi lite OT igen (Maria, trådstartaren får ursäkta, ot är mer regel än undantag här!).
Nu har jag hunnit fundera på saken lite mer. Rådet att bryta upp är något du måste fatta själv. Först behöver pojkvännen få en diagnos, om han har AS (och det låter ju så) så har man efter diagnos rätt till insatser enligt LSS. Jag och min sambo träffade en kurator och senare en psykolog på vuxenhab för att se vad som fanns att göra, hur vi bäst förhåller oss till varandra. Vad han kan tänka på och lika delar vad jag kan tänka på.

Jag har varit gift en gång och sambo i ett annat förhållande. Varför de kraschade är en lång och komplicerad historia men i äktenskapet var en stor del av problemet en ovilja eller oförmåga att kompromissa, occh det var inte jag som hade det problemet. Man behöver alltså inte ha AS för att ge sig in i knackiga förhållanden, eller där ett förhållande över tid blir knackigt.

Jag har inte samma behov som "vanliga" människor men med detta sagt så ska jag även lägga till att det är inte helt lätt att helt kunna sätta sig in i vad någon annan känner. Jag har inte samma behov av att umgås med andra. Numera blir jag också för trött för att orka med sociala situationer mer än någon/några gånger i veckan. Det här är kanske en fördom jag har men många av mina bekanta (jag har en hel del bekanta, men få vänner), när någon blir sambo så a) man umgås jämt i princip. (ett exempel, man verkar åka och storhandla tillsammans per automatisk) och b) parmiddagar. JAG handlar för jag jobbar inte och gillar dessutom att handla när ingen annan gör det. Och parmiddagar och sånt, jag blir bara stressad av blotta tanken.

Jag VET att jag har AS, jag vet vidare att jag har bipolär sjukdom. Det ger oss båda något att förhålla oss till även om jag är noga med att inte använda AS som en ursäkt för att inte göra något. Om sambon vill göra något så hänger jag på. Det kanske tar emot men jag gör det. Och oftast känns det helt okej, eller väldigt bra när jag har gjort det.

Juddy skrev: Man behöver alltså inte ha AS för att ge sig in i knackiga förhållanden, eller där ett förhållande över tid blir knackigt.

Kan inte sägas nog många gånger.

Det är inte så som det ibland låter här att AS=problem, NT= problemfritt. NT kan vara såväl personlighetsstörda som psykiskt sjuka, råpantade, rätt och slätt ha taskig personlighet och attityd eller väldigt dysfunktionella mönster vad gäller t ex förhållanden. (Liksom iofs även folk med AS kan vara allt detta, ovanpå sin AS.)

Deadly_Nightshade : Jag beundrar din självinsikt och förstår att allt detta är ett handikapp vad gäller att skapa och upprätthålla en social relation. Till viss del vill jag dock hålla med dina kritiker. Du tar enbart hänsyn till de "normala" faktorerna som du lärt dig egentligen behövs i en relation och som du då anser att du inte har. Dock begränsar du dig till dig som person. Du VET inte hur alla andra potentiella partners med absoluthet resonerar kring detta. Och även om de skulle anse detta vara viktigt, så kan det vara så att de ser något i dig som väger upp andra förluster? Så är det nämligen i mitt fall.

Att jag överhuvudtaget är kvar i relationen stämmer egentligen inte överens med mina egna värderingar. Till det vill jag lägga att jag är ytterst självständig och noga med att sålla bort personer som kränker mig eller som har ett respektlöst beteende. Killen skulle alltså rimligtvis inte ens kommit i närheten av mig om det sunda förnuftet fått tala. Jag har dock sett något i honom som är värt att kämpa för. Först och främst spelar ju medvetenheten om hans handikapp stor roll. Att jag vet att han inte gör saker uppsåtligt. Därav får han förmildrande omständigheter när jag känner efter i situationer där jag blivit sårad. För det andra så har han saker som är utöver vad jag förväntar i både vänskapliga och kärleks-relationer jag haft hittills. Han har till exempel en drivkraft som heter duga, en målmedvetenhet, en intelligens och en integritet, som attraherar och lämnar mycket av det negativa i skuggan.

Sen är det självklart (varav jag skriver här), de normala "kriterierna" spelar stor roll för mitt mående i relationen. Inser dock att jag kan jobba en hel del med mig själv för att göra de normala för mig just i den relationen. Sen vill jag tillägga att närhet och visad empati då jag verkligen förklarar en jobbig situation finns, vilket skulle vara svårt att helt vara utan.

Juddy: Gulligt av dig att lägga ner tid och tänka efter för att hjälpa mig. Ditt svar känns även konstruktivt! Ditt svar bekräftar mina närmaste reaktioner. Min hjärna arbetar sig mot det målet också. Vi står just nu i läget där han helt öppet talar om sina begränsningar och behov, vi benämner det bara inte som AS. Funderar dock ändå på om det är så att han vet att han har det, han kanske tom har diagnos? Bara inte vågat berätta det för mig än, med rädsla för reaktion och stämpel? Någonstans på vägen till vuxen på 39 år, borde han stött på personer som berört det? Fragment från vad han berättar om sin historia, vittnar om AS-relaterade uppstådda situationer, som han både tänkt över och analyserat till att det beror på att "jag är som jag är och världen är som den är". Dessutom pratar han på ett sätt till mig där han "lär mig" hur jag ska bemöta och hantera honom...något som skulle kunna vara taget från en lektion i hur AS-kurator berättar för AS hur denne ska förklara för en NT hur denne ska bemöta.

Ni med erfarenhet...för en person som är 39 år med AS...när är det troligt att första "krocken" med samhället kom? När är det troligt att någon utomstånde för första gången verbalt diagostiserade? Vad jag har hört, har diagonsen bara funnits 15 år? Hur benämdes det innan? Har även hört att personer först i medelåldern fått bekräftat utifrån att de "varit annorlunda"?

När det gäller mig själv just här och nu kommer jag att jobba på mitt eget liv. Jag tänker inte bryta, han är mig för kär, men göra honom mer "obetydlig i vardagen". Låta tiden visa vägen och betrakta det hela utifrån på något sätt. Självklart vara lojal och trogen innan jag fattar något definitivt beslut.

Kram från Maria (och tack igen för bra respons)

Moderator mnordgren: delade upp texten lite.

För min del har krockarna alltid funnits där. AS är något som följer en från barndomen och framåt. Man märker den vanligtvis vid fyra fem års ålder (undantag finns självfallet) då kraven på sociala aktiviteter ökar. Jag har alltid haft svårt med "normala" sociala regler. Jag har bara inte förstått poängen med en del saker som verkar helt naturliga för andra.
Jag fick min diiagnos för något år sedan. Då var jag 33, diagnosen i sig förklarar och bekräftar så många upplevelser genom åren, ja i princip allt. Det är lättare att kunna utgå från det och ha en bättre livskvalitet än att försöka leva enligt den mall som finns i samhället.

Det ska tilläggas att även om mycket av det som antas om AS, som brist på empati (det är den vanligaste) ska ses ur varje persons förutsättningar. Jag är överempatisk men min empati yttrar sig inte som andra. Jag blir väldigt praktisk i mina omsorger om någon som mår dåligt även om jag är medveten om hur personen också mår.

maria23, snälla, försök att dela upp texten i lite kortare, inte fullt så kompakta textstycken så orkar många fler läsa, för det du skriver i övrigt är väldigt bra.

Jag har anmält ditt inlägg och bett moddarna att göra det åt dig i ovanstående text.

maria23 skrev:Vad jag har hört, har diagonsen bara funnits 15 år? Hur benämdes det innan?

1944 gjorde Hans Asperger, österrikisk läkare, en studie av en grupp småpojkar som idag skulle ha sagts ha just Aspergers syndrom. Hans studie blev inte känd då Asperger skrev på tyska och tyska av förklarliga skäl inte var ett språk att bli populär och känd igenom, då.

Hans studie blev känd främst genom Lorna Wing som myntade namnet Aspergers syndrom 1981. Så längre än 15 år är det allt... Men det betyder inte att folk i allmänhet eller ens vårdfolk har koll på vad autismspektrumtillstånd som t ex AS innebär.

Inte ens om man jobbat inom vården i många år behöver man förstå att det som heter AS och betecknas av de och de dragen är något som man själv kvalar in för... Jag är ett lysande exempel på detta. Det beror mycket på att bilden av vad AS är är så grovt tillyxad.

Dvs, jag känner inte igen vare sig mig eller dem jag känner som har AS i bilden av en inbunden i skägget-mumlande tågtabell-samlande kille med tejpade glasögonskalmar och för trång slipover över en skjorta som inte bytts sen Eldkvarn brann.

alfapetsmamma skrev:Inte ens om man jobbat inom vården i många år behöver man förstå att det som heter AS och betecknas av de och de dragen är något som man själv kvalar in för... Jag är ett lysande exempel på detta. Det beror mycket på att bilden av vad AS är är så grovt tillyxad.

Dvs, jag känner inte igen vare sig mig eller dem jag känner som har AS i bilden av en inbunden i skägget-mumlande tågtabell-samlande kille med tejpade glasögonskalmar och för trång slipover över en skjorta som inte bytts sen Eldkvarn brann.

+10

Jag hade arbetat i sammanhang där jag kom i kontakt med personer vars AS var mycket utpräglad. När jag själv fick diagnosen så kom jag på att jag aldrig har kunnat se mig själv i det. Alla föreställningar som finns kring AS, jag hade inga av de som uppfyller fördomar (men för all del också kan stämma). Man lär sig mer och mer nu. Jag föddes på 70-talet, började i skolan på tidiga 80-talet. Även om man kanske kunde se att jag inte hängde med i det sociala samspelet så drog ingen några paralleller till att det kunde finnas något neuropsykiatriskt problem. Först på 90-talet började man se lite mer. AS yttrar sig också olika mellan flickor och pojkar.

Tomrummet på 1980- och 90-talet leder till att många vuxna får sina diagnoser nu.

Juddy skrev:Tomrummet på 1980- och 90-talet leder till att många vuxna får sina diagnoser nu.

Och tilläggas kan att många vuxna utan tydliga eller mycket uppenbara AS-svårigheter idag får diagnos när deras barn eller yngre syskon blir aktuella för utredning och diagnos, genom mer observanta/kunnigare skolpersonal, BVC-folk osv.

Konstig meningsbyggnad, sorry för det, men orkar inte formulera om mig.

... kanske genom att de själva anar sitt livs första förklaring till varför de alltid har varit så konstiga.

(Man kan väl anta att mycket av den "diagnosexplosion" och "urvattning av diagnoskriterierna" som får en del att vilja dra i bromsen utgörs av de här ikappdiagnosticerade. Jag undrar hur ofta de personerna är medvetna om vad det innebär att inte bara "bilden av", utan också kriterierna för, diagnosen faktiskt är baserade på föråldrad forskning på små pojkar, som det naturligtvis inte är rimligt att extrapolera oförändrade till vuxna, kvinnor eller aktuellt kunskapsläge. Eller att det dilemmat ingalunda är unikt för aspergerkriterierna och att duktiga kliniker inte heller i andra fall brukar svara på sådant med att tjyvhålla på det från början ofullständiga som en fundamentalist på valda delar av bibeln.)

maria23 skrev:Deadly_Nightshade :
...
Du VET inte hur alla andra potentiella partners med absoluthet resonerar kring detta. Och även om de skulle anse detta vara viktigt, så kan det vara så att de ser något i dig som väger upp andra förluster? Så är det nämligen i mitt fall.

Bästa argumentet hittills.
Kan bara säga att ovanstående troligen är det enda som gör att jag ändå har någon form av hopp kvar. Dvs tron på att det kanske ändå finns någon som värderar andra egenskaper. Och hoppet resulterar i lidande pga jag i svåra stunder anser att det är falska förhoppningar. Jag går liksom och väntar på att *poff* den kvinnan ska "hitta" mig och "rädda" mig från mitt jobbiga liv; lysa upp tillvaron liksom. Och ju mer tiden går desto mer övertygar jag mig själv (eller kommer till insikt om - beroende på hur man ser det) att det bara är en jävla saga jag berättar för mig själv för att orka med livet. Ska nått hända måste jag göra det själv, och det är ju det som är hela grejen: jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns bara som en nedåtgående spiral, evighetsloop eller ja... jag vet inte vad. Hopplöst och meningslöst känns det... Jag är 26 år och tidens sand rinner bara ur mina händer och jag blir mer och mer ledsen.

Nattskuggan: Jag känner igen mig oerhört mkt i det du skriver, men försök att se det du har, även om det är svårt. Ställ dig på närmsta stormarknad en fredageftermiddag, runt 16-tiden, då är "fredgasmyset" långt borta för alla gulliga par. Då kan jag känna att det inte är så dumt att rå om si ajälv och sina katter.

Men det är ju dubbelt för många av oss, ensamhetsbehov kontra närhetsbehov.

Marie: Försök att i samråd med din kille att införa begränsade "bokfria" tider då ni umgås. Kan han inte läsa sin bok framför tv:n med ditt huvud i sitt knä? Men kan bli väldig svårt att fokusera på boken då för hans del.

Din kille kanske är som jag, delar gärna upp världen och då kan det bli svårt att sammanföra personer från olika världar, vem är jag med min släkt? Vem är jag med min flickvän? Hoppas det är till någon hjälp, kram från Kattpappa.

maria23 skrev:Kloka tankar från kloka personer Känns skönt att gå från att enbart läsa om till att "prata med" personer som är insatta.
Jo, krav-frågan är luddig för mig...hur mycket ska jag pusha?
Grejen är, att oavsett var vi är, så känns det som personen behöver olika objekt att hänga upp sig på, antar att det säger en del om mig själv med, att jag gärna vill vara i centrum. Dokumentärer, faktaböcker eller ngn internetsida med mycket detaljer verkar vara ett måste för att vårt umgänge ska fungera.

Sen ser jag det hela i relation till ett förhållande med en NT...allt detta min kille gör tar tid och fokus från mig, han blir besatt. Men det finns så många andra som prioriterar bort och inte kan skylla på sin "a"...sport, fester osv.
Det är nog den stirrande blicken som sårar mest, att jag känner mig så utanför i de situationerna....

Hej! Jag är tror att min pojkvän känner ungefär som du:)
Jag tänkte först & främst besvara: "hur mycket ska jag pusha?"
Det beror helt på min dagsform. Men personligen gillar jag inte direkt att bli pushad alls. Detta diskuterade jag och några Aspies i veckan. Att jag är en sån som ger upp så fort som jag får krav på mig, medan det finns andra som snarare blir peppade av pushning. Så svaret ligger nog snarare i hur din pojkvän reagerar när du pushar? Om han inte verkar ha något emot det så pusha på:)

Min & min särbos relation har börjat fungera riktigt bra. Visst finns det saker vi kommer ihop oss om, men vi går i parsamtal på vuxenhab och försöker lära oss att kommunicera bättre:)

Vår vanligaste konflikt låter förövrigt såhär:

Han: Alltså XXX har hört av sig, han vill spela spel på lördag.
Jag: Okej. Det går väl bra.
Han: Brabra.
Sen blir det lördag.
Han: Ska vi träffas o äta innan vi spelar spel med XXX?
Jag: Va? Jag ska inte med.
Han: Va? Men du sa ju att det går bra.
Jag: Ja, jag menade att det går bra att du gör det, du frågade inte om JAG skulle med, och jag är verkligen inte sugen på att spela spel.

Som tur är är jag en humoristisk filur som inser hur underhållande vi beter oss:)

Deadly_Nightshade skrev:

maria23 skrev:Deadly_Nightshade :
...
Du VET inte hur alla andra potentiella partners med absoluthet resonerar kring detta. Och även om de skulle anse detta vara viktigt, så kan det vara så att de ser något i dig som väger upp andra förluster? Så är det nämligen i mitt fall.

Bästa argumentet hittills.
Kan bara säga att ovanstående troligen är det enda som gör att jag ändå har någon form av hopp kvar. Dvs tron på att det kanske ändå finns någon som värderar andra egenskaper. Och hoppet resulterar i lidande pga jag i svåra stunder anser att det är falska förhoppningar. Jag går liksom och väntar på att *poff* den kvinnan ska "hitta" mig och "rädda" mig från mitt jobbiga liv; lysa upp tillvaron liksom. Och ju mer tiden går desto mer övertygar jag mig själv (eller kommer till insikt om - beroende på hur man ser det) att det bara är en jävla saga jag berättar för mig själv för att orka med livet. Ska nått hända måste jag göra det själv, och det är ju det som är hela grejen: jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns bara som en nedåtgående spiral, evighetsloop eller ja... jag vet inte vad. Hopplöst och meningslöst känns det... Jag är 26 år och tidens sand rinner bara ur mina händer och jag blir mer och mer ledsen.

Äsch, du är fortfarande ung, du har gått om tid!