Är i konflikt med mitt barn sedan en tid tillbaka. Aspergersdiagnos finns, ingen tvekan om det men eventuellt kan något ha tillstött såsom ångestsyndrom eller bipolär sjukdom, eventuellt det senare. Har sett vissa paranioda tendenser hos barnet tidigare i samband med konflikt med en kamrat då barnet helt sonika delade upp vår bostadsort i "revir" där barnet respektive motparten "fick" vistas, etc. Ser nu samma paranoja hos barnet i konflikten med mig, barnet vill inte ens tala med gemensamma bekanta längre trots att de är neutrala i konfliktsituationen och bara vill ha kontakt med barnet för att veta hur det mår. Vad göra?


Alla synpunkter välkomnas, ingen synpunkt kommer anses felaktig eller konstig i mina ögon, för jag tror att ni som vistas här på forumet vet vad jag pratar om och jag har förstått att många av er har stor erfarenhet inte bara av att ha AS utan också av att vara förälder till barn med AS. Psykolog är inkopplad, gemensam terapi eventuellt möjlig för att lösa konfliktsituationen. Men just nu är barnet i stort sett emotionellt utslaget, dvs barnet har en alldeles svartvit syn på mig och omgivningen, jag är "ond" och tillskrivs en massa hemska egenskaper. Där finns en massa obefogad rädsla och panik, och nästan alla "vanliga" känslomässiga band verkar vara helt klippta och det är hemskt för barnet att leva så. Fins det någon här på forumet som kan hjälpa mig med hur jag ska hantera det här?

mårran skrev:Är i konflikt med mitt barn sedan en tid tillbaka. Aspergersdiagnos finns, ingen tvekan om det men eventuellt kan något ha tillstött såsom ångestsyndrom eller bipolär sjukdom, eventuellt det senare. Har sett vissa paranioda tendenser hos barnet tidigare i samband med konflikt med en kamrat då barnet helt sonika delade upp vår bostadsort i "revir" där barnet respektive motparten "fick" vistas, etc. Ser nu samma paranoja hos barnet i konflikten med mig, barnet vill inte ens tala med gemensamma bekanta längre trots att de är neutrala i konfliktsituationen och bara vill ha kontakt med barnet för att veta hur det mår. Vad göra?


Alla synpunkter välkomnas, ingen synpunkt kommer anses felaktig eller konstig i mina ögon, för jag tror att ni som vistas här på forumet vet vad jag pratar om och jag har förstått att många av er har stor erfarenhet inte bara av att ha AS utan också av att vara förälder till barn med AS. Psykolog är inkopplad, gemensam terapi eventuellt möjlig för att lösa konfliktsituationen. Men just nu är barnet i stort sett emotionellt utslaget, dvs barnet har en alldeles svartvit syn på mig och omgivningen, jag är "ond" och tillskrivs en massa hemska egenskaper. Där finns en massa obefogad rädsla och panik, och nästan alla "vanliga" känslomässiga band verkar vara helt klippta och det är hemskt för barnet att leva så. Fins det någon här på forumet som kan hjälpa mig med hur jag ska hantera det här?

Jag har AS och är bipolär och har paranoida tendenser och har haft sedan barnsben. Jag har även levt med ångest sedan tidigt i livet. Mycket tvång. Jag känner igen mig delvis i hur du beskriver ditt barn. Mitt tips är att ta barnet på allvar, låta det få prata ut ordentligt och ventilera sina rädslor och farhågor. Man ska vara seriös och inte bortviftande och våga möta barnet där det är. Samtidigt ska man vara logisk och saklig med barnet och inte uppmuntra till mer avvikande beteende. Kanske med logiska argument försöka argumentera med barnet? Tvångsmässiga känslor och föreställningar kan vara väldigt irrationella och får barnet vädra sina tankar och farhågor och får dem vänligt ifrågasatta så...kanske det hjälper. Man ska inte kritisera barnet utan vara lyhörd, inte rädd. Inte ringakta det man hör och få barnet att känna sig dumt. Jag tror på att i lagom takt försiktigt närma sig och bygga upp en förtroendebrygga. Kärlek...omtanke.

Det här var egna åsikter taget utifrån min egen historia och inget annat. Jag tror inte du behöver oroa dig för ditt barn. Där finns en väldigt stor desperation och frustration och kanske kan det vara bra att försöka hitta roten till det. En duktig psykolog kanske kan hjälpa. Jag tror även det kan vara bra att barnet får ensamtid med denne.

Låter svinjobbigt. Men också barn utan diagnoser kan ju få för sig saker.

Annars tycker jag att kakmonstret säger bra saker. Det finns inget att vinna överhuvudtaget när det gäller uppfostran på något annat än kärlek och tålamod. Positiv förstärkning. Belöningar, inte främst i form av pengar eller godis, naturligtvis.

Min erfarenhet som aspergare och far till ett gäng mer eller mindre diagnostiserade grabbar är att när de beter sig som knepigast så behöver de mig som mest. Och barn är ju lite annorlunda än vuxna. Deras fantasivärldar är ofta lika verkliga som den materiella verkligheten. Det är ingen större idé att försöka förneka deras rädslor eller försöka få dem att förstå hur det "egentligen ligger till".

Jag tror verkligen på att låta barnen berätta i sin egen takt. Aldrig stressa dem eller kräva något. Jag brukar fixa fram någon bra teveserie eller gå ut och äta med dem. Och sen liksom bara vänta.

Sen vet jag inte så mycket om konflikten. Men som jag brukar säga, ibland kan en paranoid människa faktiskt vara förföljd.

Annars tycker jag att det låter som om du gör rätt saker. Jag skulle se till att få egen handledning, egen terapi, bara. Det kan vara befriande att få vädra sina känslor. Också, och till och med mest, de fula. För jag skulle åtminstone i din situation i svaga ögonblick vara extremt trött på ungen, om du ursäktar.

Tack för svar från er båda, det är skönt att ni verkar förstå vad jag menar (vilket de flesta personer med dåliga kunskaper om Aspergers inte kan eller vill förstå).

Barnet ifråga är för närvarande på rymmen, efterlyst, och det är bara att be för att hon inte skadar sig själv eller blir skadad av någon. Just nu är barnets mobil avstängd, det går inte att få kontakt över huvud taget. Så det är lite kris, faktiskt.

Har ni någon uppfattning om huruvida det finns någon litteratur i det här ämnet, alltså om ångest och paranoida drag hos personer med Aspergers, och om psykiska sammanbrott och agressioner/självskadebeteenden? Om avståndstagande från föräldrar och närstående, eller om annat som ligger inom samma område? För jag märker att det är dåligt med böcker om ämnet, eller så har jag missat något...

Jag tycker att det är beundransvärt att du verkar gå igenom det här - som måste vara jättejobbigt för dig - och inte verka tänka på så mycket annat än barnets bästa. Det låter på dig som om det du ser som det största problemet med barnets svartvita syn på dig inte är att du mår dåligt av det, utan att det inte är bra för barnet. Du verkar ha prioriterat bort dina egna känslor för barnets skull. Sådana bortprioriterade känslor har en tendens att komma och spöka senare, och jag hoppas att du känner att du har någon att prata med för egen del.

Tyvärr har jag inga råd att ge men jag tycker att du verkar otroligt stark som kan hantera detta så som du gör.

mårran, försök att fundera igenom vart hon kan ha tagit vägen, har hon någon vän som hon känner sig trygg hos, du (och den andra föräldern) måste samarbeta nu för att ni ska ha chans att hitta henne.

Jag tror inte att det har med hennes Asperger att göra (de flesta med Asperger är "trygghetsnarkomaner"), jag misstänker att det är någon annan diagnos som spökar, som ADHD, borderline, bipolär...

Tack Laika och Miche för svar. Jag håller ihop, men som ni märker av mina frågor här på forumet är jag i behov av att få respons ifrån sakkunniga - och vilka kan mer än forumdeltagarna här?

Miche, det lutar åt bipolär affektiv sjukdom. Det är inte utrett och kanske kommer det ta lång tid innan vi får veta så barnet kan få rätt hjälp från vården. Under tiden har jag pratat lite om barnets beteende med en person som har jobbat med ungdomar med olika åkommor, naturligtvis under tysthetslöfte, och eftersom barnets raseriutbrott gått från "vanliga" stilen med stor ilska och självvald isolering på rummet, via att kasta saker i golvet/mot mamma, till fysiskt angrepp, så finns det anledning att fråga sig om något "extra" har tillkommit. Barnet har haft humörsvängningar sedan det föddes, det vaknar på morgonen och ser världen i svart eller vitt ganska oberoende av vad som händer i omgivningen, och det kan svänga i humöret snabbt flera gånger under dagen. Dokumentation på detta finns egentligen ända sedan dagistiden, det är alltså fler än jag som sett det, men som så många andra föräldrar till barn med behov av stöd har jag också fått vara med om att man skyllt barnets svårigheter på mig som förälder. Rymingen lär också bli mitt fel.

Just nu ber jag och de närmaste vännerna för barnet. Ber, bokstavligt talat. Jag ska till kyrkan imorgon kväll och tända ett ljus, för just nu är det kanske bara högre makter som skyddar barnet, om ens det. Det är enda hoppet i nuläget, tanken på att det kanske hålls en vakande hand över barnet så att det kanske inte behöver råka ut för de allra mest samvetslösa varelserna i samhället. Men jag känner mig väldigt liten i det här läget.

Hur gammal är hon?
Var finns den andra föräldern?
Finns det några andra vuxna eller mogna ungdomar som hon är trygg med och kan få stöd av?

Det finns ett antal vuxna omkring barnet, men samtliga förnekar barnets svårigheter eftersom de inte "kan se" att barnet har Aspergers en gång... se min andra tråd på forumet om detta.

Hur som, ikväll kom barnet till rätta igen, det hade gjort en liten "utflykt" till en stad 40 mil bort... så inatt kan jag få sova. Ska bli skönt.

mårran skrev:Hur som, ikväll kom barnet till rätta igen, det hade gjort en liten "utflykt" till en stad 40 mil bort... så inatt kan jag få sova. Ska bli skönt.

Ni behöver verkligen prata om det här. Jag hoppas att ni kan göra det rätt snart och försöka att förstå varandra.

Jag var på rymmen en gång i tiden, jag trodde jag var utslängd men det var jag inte, jag hade missuppfattat ordet flytta till att betyda flytta omedelbart om jag slutar studera.
Så jag packade ned lite kläder i en resväska o lämnade hemmet och trodde jag inte var välkommen när jag råkat missa uppropet och de på skolan sagt att om jag inte kommer i tid till uppropet så behöver jag inte komma alls, då är platsen förbrukad.
Vilket jag tydligen skulle ha förstått att var en överdrift för de höll min plats i ett halvår utan att jag visste om det.

Vad föräldrarna menade var att jag skulle få kontakta stadens hyresvärdar med deras stöd och DÄREFTER flytta i lugn och ro.

De såg till att alla mina kläder var tvättade och så lade de ett brev med mitt namn på byrån innanför dörren i hallen.
Där i låg pengar så jag skulle klara mig ett ganska bra tag på rymmen.
Minns inte om de hade skrivit något meddelande också.

Detta såg jag när jag tagit mod till mig och åkt tillbaka till min hemstad och passade på medans jag visste att de troligen skulle vara på jobbet.
Jag mötte lillasyster hemma, hon var hemma extra tidigt just den dagen.
Pratade med henne en stund o hon berättade vad mamma o pappa sagt och att jag gärna fick ringa.

Jag åkte iväg igen några dagar och funderade, jag kunde inte förstå varför de både givit mig pengar för att klara mig o tvättat mina kläder, jag räknade med att de kanske tom slängt alla mina saker så det blev mycket funderande eftersom min bild av vad som skulle hända och vad som faktiskt hände inte stämde.
Till slut tog jag mod till mig o ringde men trodde att det mycket väl kunde vara det sista samtalet jag skulle ha med mina föräldrar.
Det blev det inte, ett långt tröstande samtal senare visste jag att de sagt att jag var välkommen hem.
Väl hemma var jag beredd på utskällning och ny rymning men det blev ingen utskällning.
Jag väntade o väntade på att det skulle komma någon form av avhyvling men det kom aldrig, vi pratade lugnt om det några gånger under månaderna som följde.
Till slut blev det normalt igen, flera år senare pratade vi mera, en gång när vi var i Stockholm pekade jag ut var jag bott under tiden.
Ett vandrarhem där jag förhandlat mig till en låg hyra mot att de inte behövde städa mitt rum.

nano, härligt beskrivning på hur svårt det kan vara att förstå. (Jag tog mig friheten att maila texten till min syster som jobbar med personer med NPF.)