Jag är 23 år gammal och lever sedan drygt 3 år tillbaka med min sambo. Det funkar oväntat bra för mig, han är mycket på jobbet och jag är mycket hemma så brist på ensamtid är det inte för mig.
Vi tycks inte heller tröttna på varandra, konstigt nog.

Nåväl, till problemet. Min sambo är en ordningsmänniska, medan jag är en kaosmänniska. Jag är uppväxt med att det ligger skruvar, batterier, pennor, tidningar, räkningar och allt möjligt på köksbordet hos min pappa, och min mamma är kanske lite bättre men inte mycket.
Han är precis tvärtom. Första gången jag var hemma hos hans familj kände jag mig som en elefant bland porslin för de har ständigt vitt och rent hemma. Begriper inte hur man lyckas med sånt, trodde knappt det var möjligt innan jag kom dit och såg med egna ögon

Min sambo vill alltså ha rent och fint om sig, annars får han panik. Han är också ordningsmänniska i andra bemärkelser, väldigt ansvarstagande och ambitiös. Jag är alltså tvärtemot, en hög av ineffektivitet och tröghet.
Detta leder till att våra ansvarsområden är väldigt snedfördelade.
Han betalar alla räkningar, han ser när det är stökigt och sätter igång att städa, han har koll på att saker händer och vad som måste göra.
Jag gör ingenting, känns det som
Vi har pratat om detta, men jag vet inte vad jag ska göra. Det är inte bara att bestämma sig för att börja hjälpa till mer. Eller är det det?
Jag skäms väldigt och mitt självförtroende sjunker i botten. Inte blir det bättre av att jag hela mitt liv sett mig som bortskämd och lat.
Jag tror att vi har fastnat i våra roller, de roller vi redan hade när vi träffades men som vi kanske förstärker åt varandra också.

Jag är 23 år men känner mig inte som en vuxen människa, utan som en tolvåring som hamnat i en vuxens liv men inte ens försöker passa in. Att han haft fast heltidsjobb sen typ alltid medan jag varit mer eller mindre arbetslös sen gymnasiet gör det bara ännu mer extremt.

Har ni varit med om liknande?
Vad gör man för att komma ifrån detta?
Finns det något flerstegsprogram att följa för att bli en ansvarstagande människa?
Hur lärde ni er hantera era vuxenliv?

Det här ser jag inte som att du är misslyckad utan att ni har olika krav på eran tillvaro och det kan helt klart skapa konflikter. Finns det icke inbillad irritation hos din sambo pga. din insats? Någonstans kommer ni få ta hand om era skillnader helt oavsett.

Det är inte (enbart) ditt ansvar att anpassa dig efter din sambo för att han har ett behov av renhet. Han måste också anpassa sig till ditt behov av lugn och ro om vi kallar det så. Det är inte alltid man vill vila på det men du har trots allt ett funktionshinder (AS), eller?

Att kompromissa brukar för det allra mesta vara det bästa. Gör en del av den städning som är viktig för han men inte allt. Kan han inte stå ut med mindre rent än han är van vid får han helt enkelt göra det han behöver för att må bra själv. Ibland hittar man bra lösningar, ibland tar det tid och för vissa blir skillnaderna för stora för att ens kunna rädda relationen.

Det viktiga är att du under inga omständigheter ska känna dig misslyckad för att du inte lever ditt liv efter någon annans behov. Det är du som bestämmer hur du vill ha det, så långt som lagar etc. tillåter. Lev ditt liv som just du vill men kompromissa gärna (till en viss gräns) om du tycker det känns värt det.

Fotnot: Om också du har ett äkta behov av renhet som du bara inte lyckas efterleva så finns det inte mycket annat att göra än att bita i det sura äpplet. Ibland är det mindre surt när det är avklarat. Något annat tips har jag inte förutom möjligen städhjälp men känn efter ordentligt vad som verkar riktigt för just dig.

Det ligger väl till så att om jag skulle klara mig själv så skulle jag städa någon gång då och då när jag fick ett ryck och ryckte det såg för jävligt ut. Jag vet inte var man ska mötas riktigt. Jag har också annat att göra, så jag har egentligen inte tid att gå hemma och städa jämt. Jag läser ju på distans vilket innebär att all min tomma hemmatid egentligen är studietid.

Sen är det inte bara städningen som är problematisk, utan också alla andra ansvarsområden där jag ligger efter. Jag betalar inga räkningar och jag är sällan den som tar initiativ till saker, vet ofta inte hur jag ska göra heller. Om något gör sönder lagar han det, aldrig jag. Vi har liksom fastnat lite i det, och det är inte så lätt för mig att bara sätta igång och göra saker som jag aldrig har gjort förut.

Funderar lite på om jag borde bo ensam istället, för att lära mig allt det där jag "slipper" göra nu. Det känns synd att flytta isär när vi trivs så bra ihop dock.

Han är också väldigt stressad, jag bara väntar på att han ska gå in i väggen, så det vore fint om jag kunde hjälpa till lite mer. Ofta har jag dock inte ork, eller blick för att se vad som behöver göras.

locomotiv skrev:Han är också väldigt stressad, jag bara väntar på att han ska gå in i väggen

ADHD?

Miche skrev:

locomotiv skrev:Han är också väldigt stressad, jag bara väntar på att han ska gå in i väggen

ADHD?

Man kan ju vara stressad utan att ha diagnos... Tex pga av hög belastning i arbetet/privalivet periodvis..

Miche skrev:

locomotiv skrev:Han är också väldigt stressad, jag bara väntar på att han ska gå in i väggen

ADHD?

ADHD har jag svårt att tro att han har. Däremot tvångsbeteenden, dåliga arbetskamrater, eget företag, drömmar om att lyckas inom ett område med mycket konkurrens samt för höga krav på sig själv.

@ Locomotiv:

Jag förstår din känsla av otillräcklighet, men försök se förbi den.
Min sambo och jag lever i ett liknande förhållande som ni. Men tvärtom. Jag är den ansvarstagande med full koll, som arbetar hela dagarna så han har mycket ensamtid som han med sin funktionsnedsättning behöver.

När vi tar upp såna här saker du nämner, så visar det sig att han oxå känner sig misslyckad, otillräcklig, har inget att "ge" i förhållandet och mest en black om foten för mig.
Men jag förklarar att så är inte fallet. Jag har frivilligt och utan problem tagit på mig rollen som den ansvarsfulle fixaren som får vardagen att flyta på. Visst kan jag ibland känna en viss irritation när han varit hemma 8 timmar och inte fyll diskmaskinen.. men sen frågar jag mig hur stort problem detta är för mig och det är det ju inte. så jag fyller den själv och låter det bero. Hade jag istället gnällt om det hade han ju kännt sig ännu "mindre"..

Det blir en balansgång, men sålänge jag är okej med att ta de stora bitarna av det praktiska, så är det mitt val och skall inte sättas i samband med resten av förhållandet. Huvudsaken är att man trivs ihop, har det bra och kommer överens på andra bitar i livet.

Prata med din sambo, och berätta hur du känner.
Kanske har han inte en aning om det, det hade inte jag, kom som en liten chock att min sambo kände sig mindervärdig pga av att han inte "hjälper till" som man kanske kunde förväntat sig.
Nu har vi gjort en liten överenskommelse, och då känner han sig mer ansvarstagande och betydande och jag är glad för hans skull. Ingen ska känna sig misslyckad i ett förhållande, och har ni det bra för övrigt så tycker jag inte du ska gräva ner dig i de ändå ganska små bekymren som städning etc innebär.

Lycka till!

hej Ankie, tack för ditt svar.

Min sambo har ju också i någon mån frivilligt tagit på sig att vara den som håller i trådarna och gör hushållsarbetet. Men varken han eller jag tycker om att det är så. Kanske finns det något sätt att dela upp och konkretisera arbetet...

För jag vill inte ha det så här, jag tycker det är oerhört skevt fördelat och jag kan även jämföra mig med andra människor i min ålder, som klarar av sina vuxenliv på ett eller annat sätt, medan jag inte ens har försökt. Jag har aldrig haft en egen ekonomi, och när mina jämnåriga snackar om att pengarna är slut och de får leva på nudlar känner jag mig som ett dumt fån.

Har heller inga specialintressen som tar min tid, jag är i själva verket - enligt mig själv - inte särskilt bra på någonting alls, så mitt självförtroende är i botten. Hoppas nu på att få ett riktigt jobb till sommaren så att jag äntligen kan ta igen det jag missat.

Hej!

Förstår ditt problem. Nu har jag väl aldrig bott ihop med någon så. Men jag har levt ihop med en annan familj som aupair så jag tror ändå jag vet en aningens om hur jobbigt det där kan vara. Att vara aupair var bland det värsta jag någonsin gjort. Men då visste jag inte om mina diagnoser heller. Hade jag gjort det hade jag inte blivit aupair. Iaf! Det låter som att du behöver en planeringshjälp. Det kan vara en whyteboard som du gör till ett veckoschema där du skriver upp vilka sysslor du ska göra när. Du kan även skriva upp dina andra aktiviteter där.

Då ser både din sambo & du vad som gäller. En annan sak är den sk handiphonen, en liten hjälpdator som också fungerar som en planerare & igångsättare, för den låter när du ska göra den & den aktiviteten. Det finns en tråd om detta någonstans här på forumet. Har du fått diagnosen Asperger syndrom på papper så kan du även säkert få ngt som heter boendestöd. Då är det en person som kommer någon gång i veckan & er till att saker & ting blir gjorda. De gör inte sakerna åt dig utan ser till att du gör dem själv. Kanske skulle vara bra som en avlastning för din sambo? Eller om du ber någon privatperson du känner väl om denna hjälp. Om du tycker att det är jobbigt att få saker & ting gjorda av utomstående menar jag. Hoppas detta gav dig några ideer om hur era problem ska kunna lösas. Ta kontakt med din habilitering så kan de säkert hjälpa dig med allt detta.

Jag känner verkligen igen mig i det där med städningen t ex. Jag har jättesvårt att få igång städningen, även om jag gillar ordning & reda. Men skriver jag det tex på whyteboarden eller i handipohonen, brukar detta få igång mig bättre.

Det låter som du har hållit dig undan ett tag och det är dags att bege sig ut och testa vingarna igen Det där med jobb låter inte som en helt tokig plan. Lycka till ^^

Har skummat igenom tråden lite snabbt å jag håller med om allt det jag läst. En sak jag tänkte på dock, är att känslan av att vara otillräcklig verkar vara just det, en känsla. Om det inte är så att din sambo medvetet får dig att känna dig otillräcklig dvs. Hur du i grunden kan "jobba bort" den känslan vet jag tyvärr inte, men jag är säker på att det kan avhjälpas med att du ber honom tala om för dig när du kan hjälpa till med något, samt vad. Har man AS så är det ju inte så lätt alla gånger att se vad som behöver göras, men det betyder ju inte att man är en sämre människa för det.

locomotiv skrev:Jag är 23 år gammal och lever sedan drygt 3 år tillbaka med min sambo. Det funkar oväntat bra för mig, han är mycket på jobbet och jag är mycket hemma så brist på ensamtid är det inte för mig.
Vi tycks inte heller tröttna på varandra, konstigt nog.

Nåväl, till problemet. Min sambo är en ordningsmänniska, medan jag är en kaosmänniska. Jag är uppväxt med att det ligger skruvar, batterier, pennor, tidningar, räkningar och allt möjligt på köksbordet hos min pappa, och min mamma är kanske lite bättre men inte mycket.
Han är precis tvärtom. Första gången jag var hemma hos hans familj kände jag mig som en elefant bland porslin för de har ständigt vitt och rent hemma. Begriper inte hur man lyckas med sånt, trodde knappt det var möjligt innan jag kom dit och såg med egna ögon

Min sambo vill alltså ha rent och fint om sig, annars får han panik. Han är också ordningsmänniska i andra bemärkelser, väldigt ansvarstagande och ambitiös. Jag är alltså tvärtemot, en hög av ineffektivitet och tröghet.
Detta leder till att våra ansvarsområden är väldigt snedfördelade.
Han betalar alla räkningar, han ser när det är stökigt och sätter igång att städa, han har koll på att saker händer och vad som måste göra.
Jag gör ingenting, känns det som
Vi har pratat om detta, men jag vet inte vad jag ska göra. Det är inte bara att bestämma sig för att börja hjälpa till mer. Eller är det det?
Jag skäms väldigt och mitt självförtroende sjunker i botten. Inte blir det bättre av att jag hela mitt liv sett mig som bortskämd och lat.
Jag tror att vi har fastnat i våra roller, de roller vi redan hade när vi träffades men som vi kanske förstärker åt varandra också.

Jag är 23 år men känner mig inte som en vuxen människa, utan som en tolvåring som hamnat i en vuxens liv men inte ens försöker passa in. Att han haft fast heltidsjobb sen typ alltid medan jag varit mer eller mindre arbetslös sen gymnasiet gör det bara ännu mer extremt.

Har ni varit med om liknande?
Vad gör man för att komma ifrån detta?
Finns det något flerstegsprogram att följa för att bli en ansvarstagande människa?
Hur lärde ni er hantera era vuxenliv?

Du är INTE misslyckad! Tro inte något sådant. Du är den du är bara. Vi kan förändra oss och anpassa oss till viss del men till stor del är vi de vi är. Din sambo är den han är och ni är olika som individer. Jag kan förstå att du känner dig som ett ansvarslöst barn, då kontrasten mellan er är så stor och han är så pass välfungerande i samhället och framförallt effektiv och driven. Han har även tagit på sig den rollen i ert förhållande. Men du är inte ett dugg sämre än honom, man kan inte mäta människor så, efter personlighet och vad de presterar. Alla är lika värda. Sedan är det faktiskt så att vill han vara med dig så får han anpassa sig till dig med. Efter hur du är och fungerar. Hoppas du får må bättre och känna dig mer likvärdig i er relation .

Kan ni inte städa tillsammans? Dvs din sambo tar initiativet och är arbetsledare och säger vad du ska göra. Har man igångsättningssvårigheter är det skönt om man får en avgränsad uppgift. Det är bättre han säger till vad han vill ha hjälp med än att du självmant ska komma på det.

Locomotiv, jag känner igen mig i dig... och jag blir 36 i år. Det är inte bara att ta sig i kragen när man inte ser vad som behöver göras. För min egen del hoppas jag att hab kan hjälpa mig med detta. Jag behöver hjälp med planeringen och med att komma till skott. Se till att du får hjälp att organisera dina insatser i hemmet. Det handlar inte om att det är något fel på din karaktär, men jag vet av egen erfarenhet att det kan kännas så.

locomotiv
Jag har en fråga. "Lärde" någon förälder dig att städa när du växte upp? Jag tänker nu t.ex i vilken ordning man lättast gör saker, hur de görs, varför och när de är lämpligast att göra?

Det finns ett tips som är ganska bra när det gäller städning: man tar ETT rum och så sätter man äggklocka på säg 20 minuter. På den tiden plockar man undan etc., och sätter sig inte ner och kollar på något när man hittar nåt i högarna som ser intressant ut (det gör jag!). Undanplockning leder ofta till en större känsla av ordning. Städa, som i att dammsuga och sånt, det förlägger man till EN särskild dag i veckan.

Jag gillar när det är städat men jag har svårt att komma igång med att just städa.

Ett bra tips är att låta sambon vara arbetsledare i städning men också att du tvingar dig själv att ta över en del saker, som att betala en del räkningar. Om man hela tiden backar undan från det man inte gillar eller behöver göra så hamnar man till slut i en situation där man inte gör det.

Jag är också sambo och det har behövts mycket samtal och en del kompromissande för att komma fram till ett bra arbetsfördelning. Han är visserligen lite som jag. Han jobbar hemma ibland och det ligger högar av papper och grejer lite här och där. Fast jag är också sån. Om jag skulle städa i hans högar så skulle han inte hitta något, och samma med mig.

Man måste hitta ett sätt som funkar för er båda och det utan att du känner dig misslyckad. Du är INTE misslyckad.

Tack för alla era svar. Det har varit bra för mig att få höra att jag inte är misslyckad, det har jag väldigt lätt att tycka om ingen sätter stopp för mitt tyckande
Har precis pratat med min sambo på hans lunchrast, om detta med att jag har svårt att klura ut VAD som behöver göras, och NÄR och HUR och så där. Vi beslutade att sätta upp en lista på väggen, som byts ut kanske en gång i veckan, där alla nödvändiga göromål skrivs upp. Det är värt ett försök i alla fall. Mitt största problem är inte att jag inte klarar av att göra saker, utan att jag inte gör saker om inte någon säger åt mig på skarpen. Tror att jag ska skriva dit mitt namn på vissa göromål också, för att sätta extra tydliga ramar.

Är det förresten någon som har en bra länk till en sida som enkelt förklarar vad en sån där handifon (och vad de olika hjälpmedlen kallas för olika saker) är bra för? Jag har funderat på om jag skulle ha nytta av en sådan (eftersom mina kom ihåg-anteckningar ligger vitt spridda i olika böcker, på lösa lappar osv), men är inte säker.

Det låter oerhört konstruktivt. Grattis och lycka till! Jag tycker att du är jätteduktig som tar tag i det här.

Handiphon skrivs ut av arbetsterapeut på HAB.
Jag har mer användning av en vanlig mobiltelefon, en iPhone, än vad jag skulle ha haft av en handiphone. Alla är olika.

locomotiv skrev:Är det förresten någon som har en bra länk till en sida som enkelt förklarar vad en sån där handifon (och vad de olika hjälpmedlen kallas för olika saker) är bra för?

Hittade en rätt bra sammanställning här!

locomotiv skrev:Är det förresten någon som har en bra länk till en sida som enkelt förklarar vad en sån där handifon (och vad de olika hjälpmedlen kallas för olika saker) är bra för? Jag har funderat på om jag skulle ha nytta av en sådan (eftersom mina kom ihåg-anteckningar ligger vitt spridda i olika böcker, på lösa lappar osv), men är inte säker.

Våran egen klistrade länk om HANDI:

<a target="_blank" href="http://www.aspergerforum.se/allt-om-handi-t7313.html">Allt om HANDI</a>

Boendestöd är något jag tror är bra. Jag ska själv träffa LSS och arbetsterapin och diskutera detta nästa vecka. Ingen hab för vuxna finns här, vilket jag tycker är synd. Men man kan få hjälp via KOMET. Nu slipper jag gå i grupp, eftersom vi har kontakt med SYNQ som har tillgång till material.

Boendestöd är lite trixigt när man är sambo eftersom man ska "dela" på hushållsarbete som sambo. Så är det sagt här iaf. Men det är värt ett försök ändå.

Förklara för mig vad som är så himla vuxet med att hålla ordning på allt?
Människor är olika. Vissa är mera kaotiska/ordningssamma än andra och det har inget med vuxenhet att göra (liten faktor är det iaf).

Jag har alltid varit pedantisk och väldigt ordnad. Även när jag var barn så hade jag det väldigt rent på rummet jämfört med mina kompisar. Säkerligen finns det många aspies som både är bättre - och sämre - än genomsnittet på att hålla ordning. Jag hör till de första, du till de andra. Och det är inget du behöver skämmas för anser jag.

Till dina frågor:
Har ni varit med om liknande?
Ja. Jag har alltid varit väldigt ordnad och varit duktig på att hålla rent samt organisera saker. Min bror är raka motsatsen (han har troligen ADD vilket är en bidragande faktor men ändå). Jag tycker att det är direkt jobbigt att leva med honom - inte för att han är en dålig människa (tvärtom så trivs jag bäst med att umgås med honom av alla människor) - utan för att jag ständigt blir irriterad över att det inte är "på mitt sätt".

Vad gör man för att komma ifrån detta?
Den som är kaotisk ska visa hänsyn till den som inte är det. Därför att det är den senare parten som lider. Det är väl ingen som lider över att saker är rena, ordnade, osv - eller???

Finns det något flerstegsprogram att följa för att bli en ansvarstagande människa?
Njae jag vet inte.

Hur lärde ni er hantera era vuxenliv?
Jag vet inte om jag än har lärt mig hantera mitt vuxenliv fullt ut ännu om jag ska vara ärlig. Jag ser mig som en 26årig "pojke" som är väldigt bra på att låtsas vara vuxen...