Jag har alltid klassat min ångest i olika kategorier och trodde fram till för ett tag sen att jag hade ganska bra koll på det. Förutom en viss panikartad ångest har jag även en ångest med lätt magont, nervositet och lättare fysiska besvär. Sedan har jag det som jag kallat min "grundton" av ångest, dvs en konstant anspänning som gör att jag aldrig kan slappna av eller hundraprocentigt njuta av något, ett konstant lätt obehag. Det är denna känsla jag undrar över.

Bakgrunden är något som min psykiater sa om att det inte är ovanligt att folk som är rastlösa tolkar detta som att de har ångest. Jag ska ju gå igenom en liten ADHD-utredning nu så jag undrar förstås om så är fallet med mig. För i så fall finns det ju en chans att det går att medicinera bort denna rastlöshet och det skulle innebära en ganska dramatisk förbättring av mitt liv.

Jag ska försöka beskriva det bäst jag kan och så kanske någon som känner sig bekant med definitionerna kan hjälpa mig klara ut det här.

Min rastlöshet/ångest är som en konstant obehagskänsla av att jag borde göra något, men jag vet inte vad det är. Det påminner lite om känslan av att veta att man glömt något. Jag blir ibland nervös och irritabel av det, men framför allt har jag svårt att ta mig för med något vettigt. Det är inte som den ångest som känns som rädsla utan mer en konstant spänning som gör det omöjligt att vara i nuet eller njuta fullt ut av något jag håller på med. Tankarna drivs hela tiden framåt på något slags oorganiserat sätt och det känns som jag försöker få fatt på något konkret att hantera. Ibland hakar jag då upp mig på ett visst problem (pengar, studier allt som har med framtiden att göra) och tänker på det med en sån besatthet att det bara snurrar i huvudet på mig.

Tankar, någon?

Vad är det i rastlösheten som gör att du upplever den som obehaglig?

Angelic Fruitcake skrev:Jag har alltid klassat min ångest i olika kategorier och trodde fram till för ett tag sen att jag hade ganska bra koll på det. Förutom en viss panikartad ångest har jag även en ångest med lätt magont, nervositet och lättare fysiska besvär. Sedan har jag det som jag kallat min "grundton" av ångest, dvs en konstant anspänning som gör att jag aldrig kan slappna av eller hundraprocentigt njuta av något, ett konstant lätt obehag. Det är denna känsla jag undrar över.

Fruktkakan,

Det där obehaget, är det egentligen så obehagligt? Eller tror du att det är någonting som bara ska få finnas, något man bara kan acceptera att det finns?

Jag kom att tänka på ett skämt jag hört:

"Om jag mådde bättre än så här skulle jag vara medvetslös."

Hur många väljer att var medvetslösa framför att vara vid medvetande med en viss känsla av obehag (men samtidigt en känsla av att finnas till och vara vid liv)?

Och det där obehaget? Ska man verkligen försöka mota bort det så fort man kan? Men mediciner eller whatever? Är det inte att inse livets förunderlighet att acceptera att det finns både ups and downs?

Fast obehaget är ju nästan konstant, så det är mer status quo än en down. Det är obehagligt för det känns som jag borde göra något, det känns som jag ska krypa ur skinnet, börjar flaxa med händerna, trumma med fingrarna och i bästa fall kan jag aktivera mig själv men då blir jag lite odrägligt hyper. Jag kan inte sitta ner och ta det lugnt och jag skulle egentligen vilja. Tankarna spinner men jag får inte fatt i dem och alla irriterar mig för att de är så långsamma och jag måste vänta. Jag måste hela tiden göra något för att må okej. Barnen irriterar mig konstant genom att vara långsamma och ineffektiva och jag vet ju att felet ligger hos mig. Framåt, framåt hela tiden mot ett okänt mål och aldrig nöjd och spänd i kropp och själ...

Om det är bättre ibland finns det något mönster i det? Årstider, tider på dagen, hormoncykeln - någonting? Eller är det alldeles oberäkneligt?

Tiden på dagen påverkar en del. Inför mens är jag visserligen irritabel, men rastlösheten är densamma. Det är värst på kvällarna när jag måste "ha jour" med barnen och bara sitta och vänta på att de ska äta klart, leka klart, klä på sig osv och inte kan ägna mig åt något.utan att bli avbruten.

Min rastlöshet är mer som ett inre driv, jag vill att det ska hända något. Att vänta känns asjobbigt. Att ha tråkigt är omöjligt. Andra människor pratar om att tiden går för fort, den bara springer iväg. Själv uppfattar jag det som att tiden går i slowmotion.

Ångest för mig är en ständig oro över saker, ett tryck över bröstet eller känslan av en hand som kramar om hjärtat.
För mig är dessa två saker nästan motsatserna till varandra, när jag är rastlös känns det som att bröstet ska explodera, när jag har ångest som om hjärtat vill implodera.

Jag tycker att jag känner igen det som TS skriver rätt så väl. Det där med att vänta på barnen är helt klockrent - precis sådär känner jag också. Jag försöker lära barnen att man ska sitta kvar vid matbordet men själv har jag så fruktansvärt svårt att bara sitta och vänta....

För min del tror jag att det handlar om att jag har svårt att hantera ostrukturerad tid. Jag mår bäst när jag har någon som hela tiden talar om för mig vad jag ska göra. Blir fruktansvärt stressad av att behöva hålla koll på det själv. Det är som att jag liksom inte kan hålla en lagom aktivitetsnivå av mig själv - jag är antingen lätt hyperaktiv eller helt apatisk. Det går bättre ifall jag tränar mycket (så att jag är fysiskt uttröttad) och ser till att få lagom mycket intryck (varken för mycket eller för lite).

Jag är utredd för ADHD och det visade sig att jag har en del drag av det men inte tillräckligt för diagnos, utan mitt huvudproblem är AS. Så jag vet inte om min "stirrighet" eller vad man ska kalla det beror på AS eller ADHD-drag.