Jag har nyligen fått min utredning klar och resultatet blev Asperger´s Syndrom.

Nåt som jag blev nyfiken på var att det kom fram att jag varit ovanligt nöjd som liten. Med att bara få vara. Detta var tydligen aspigt. Så jag undrar om nån mer känner igen sig i detta.

Jag är nog likadan fortfarande att vara nöjd med att bara få vara. Mår bäst då. Men är en paradox för jag vill ändå ha kompisar och så , men bara när jag känner för det

Jag är inte nöjd med att bara vara, man lever en gång och då vill man uppleva lite saker här på jorden, för att uppnå dem så måste man möta obehag först för att kunna uppnå dessa saker.

Jag känner igen mig. Jag har lyckats må hyfsat bra under livet tack vare mina intressen. Att "leva" en massa och testa på saker har aldrig intresserat mig. Jag känner viss njutning av att bara finnas

Jag var nöjd i mig själv som barn, men nu är det jättesvårt, tankarna far som pingpongbollar eller så fastnar jag i ngt monotont om jag inte håller mig aktiv. Svårt när man inte har nån ork.

Känner igen mig. Min mamma har berättat att jag som barn var väldigt nöjd med att sitta på min filt och leka med samma sak. Jag kröp väldigt sent, för jag såg ingen anledning att förflytta mig. Samma sak med sovandet, jag satt ofta vaken i min säng om nätterna och fixade med någon leksak eller bok. Jag var absolut inte ledsen över att vara ensam.

Jag måste alltid ha något att göra, jag kan inte bara sitta och vara. Kanske är det min adhd men jag blir rastlös och olustig om jag saknar sysselsättning.

Det stämmer väl in på mig, lite beroende på vad man lägger in i att "bara vara".

Ensamma helger mår jag som bäst, med vissa saker som måste göras men med mycket luft däremellan.

Har utvecklingshetsat ända sedan jag började skolan. Vad det beror på är väl en annan femma.

Burnerman skrev:Jag måste alltid ha något att göra, jag kan inte bara sitta och vara. Kanske är det min adhd men jag blir rastlös och olustig om jag saknar sysselsättning.

Exakt samma här. Jag har inte ADHD men drag av det, enligt psykologen. Men jag tror inte att det är därför utan det är mer att jag blir stressad av ostrukturerad tid. Jag älskar att sitta still t.ex. i fikarummet på jobbet, i väntrum hos frisören eller tandläkaren osv för då är det ju mera tydligt att man "ska" sitta still. Om jag måste välja själv blir jag antingen hyperaktiv eller helt apatisk eller "fastnar" i någon aktivitet.

Jag var inte något nöjt barn heller utan rätt så jobbig. Tillvaron var så obegriplig och hela tiden hände det jobbiga saker. Jag fick ofta utbrott.

Att "bara få vara" är för mig att få leva mitt liv på mina egna villkor.

Vilket inte innebär att jag har ett liv som saknar upplevelser, aktiviteter eller umgänge. Men det sker utifrån mina behov och förutsättningar.

När jag har balans i livet, så är jag väldigt nöjd och tillfreds med mitt liv.

DIProgan skrev:Har utvecklingshetsat ända sedan jag började skolan.

Hur menar du?

Höll på att få spel av mig själv ikväll just för att jag inte kan bara vara. Pallade inte att vänta pä pastavattnet i 2 minuter så jag plockade leksaker, tittade på tv och kände ändå att jag borde göra nåt mer. Som tur var ringde telefonen.

Jag är stört dålig på nuet

NoteToSelf skrev:

DIProgan skrev:Har utvecklingshetsat ända sedan jag började skolan.

Hur menar du?

Alltid sett framåt, alltid haft känslan att det är viktigt att utvecklas och förnyas. Att bli/göra något viktigt osv. Antagligen gjort det mer än vad som varit nyttigt men det är en svår sak att släppa när så mycket tid lagts till det redan.

Jag måste alltid ha något roligt att göra, eller också måste jag ha något som tillfredsställer mig under tiden jag gör något tråkigt, typ en chokladkaka. Jag vill helst att det ska hända saker regelbundet, annars blir jag uttråkad.

När jag var liten var jag lugnare. Då kunde jag pussla i timme ut och timme in, om jag bara hittat ett pussel som jag tyckte var roligt. Dvs jag kunde sysselsätta mig väldigt länge med en och samma sak, om jag verkligen tyckte att det var riktigt roligt. Om jag däremot blev uttråkad så kunde det sluta med en akut ommöblering (läs: katasrof och rummet i förfall eftersom jag minsann inte hade tid att vänta på mammas och pappas hjälp) eftersom jag var tvungen att stimulera mig med något "större" och det snabbt.

Jag fick inte så sällan "brillianta idéer" och dessa skulle genomföras NU. "Sen", "vänta lite" eller "om en stund" var ingenting jag accepterade. Vid en bra idé fick jag extremt mycket energi och lust att vara kreativ så jag var minsann alltid tvungen att sätta igång med detsamma. Jag kunde alltså svänga ganska snabbt från att bara vara till att sätta igång med ett sånt där "brilliant" projekt

Jag är också nöjd med att bara vara. Dock hatar jag att vänta, har väldigt lite tålamod när det gäller vissa saker. Jag är ensambarn och det är väldigt uppskattat av mig. Jag behöver perioder av ensamhet för att orka vara med andra människor. Men som någon annan skrev här, mitt liv är inte stilla och innehållslöst bara för att jag föredrar att vara ensam hemma. Livet är ju inte stillastående och därför händer det ju saker regelbundet i mitt liv, mycket av det kan man ju inte riktigt kontrollera.

pappan skrev:Jag är nog likadan fortfarande att vara nöjd med att bara få vara. Mår bäst då. Men är en paradox för jag vill ändå ha kompisar och så , men bara när jag känner för det

+1

Snyggt formulerat också

opteron skrev:Jag är inte nöjd med att bara vara, man lever en gång och då vill man uppleva lite saker här på jorden, för att uppnå dem så måste man möta obehag först för att kunna uppnå dessa saker.

+1

Marabou skrev:Jag måste alltid ha något roligt att göra, eller också måste jag ha något som tillfredsställer mig under tiden jag gör något tråkigt, typ en chokladkaka. Jag vill helst att det ska hända saker regelbundet, annars blir jag uttråkad.

Samma här

Definitivt. Att bara sitta och ta in intryck från världen är ofta mer än nog för mig. Detta verkar dock inte nödvändigtvis vara något som är relaterat till AS. Det finns något som kallas för HSP (Highly Sensitive Person) http://en.wikipedia.org/wiki/Highly_sensitive_person

Jag kan sitta och lyssna på musik utan att göra något annat än bara lyssna. Jag vet inte riktigt om det räknas som bara vara eller som att man gör något.

Jag var jättenöjd som barn. Om jag bara fick gå runt och fundera och titta på saker hade jag det alldeles utmärkt. När jag någon gång drabbades av sociala behov lekte jag med min småbröder. Mitt liv var extremt okomplicerat tills jag började skolan.

pappan skrev:Jag har nyligen fått min utredning klar och resultatet blev Asperger´s Syndrom.

Nåt som jag blev nyfiken på var att det kom fram att jag varit ovanligt nöjd som liten. Med att bara få vara. Detta var tydligen aspigt. Så jag undrar om nån mer känner igen sig i detta.

Jag är nog likadan fortfarande att vara nöjd med att bara få vara. Mår bäst då. Men är en paradox för jag vill ändå ha kompisar och så , men bara när jag känner för det

Stor igenkänning!
Jag var så bekväm med mig sjäv som liten, tyckte andra barn bara störde när de ville leka. Mina föräldrar använde milt tvång för att jag skulle umgås med jämnåriga. jag hade alltid saker för mig att göra, ingen brist på fantasi. Jag levde på det sättet som jag trivdes bäst med och jag hade allt fokus på min intressen.

Sen kom bakslaget när man lämnade mellanstadiet och man skulle vara "vuxen"...då blev man inte ursäktad för att man var barn längre. De sociala kraven höjdes och andra krav. Det blev som en chock, jag fick inte vara mitt naturlig jag längre utan fick anpassa mig efter sociala regler och samhällskrav.

sussi83: intressant . jag märkte också nånting skedde i mellanstadiet men upplevde det inte som bakslag eller schock för jag insåg inte vad det var som skedde mer än att jag anade nånting var annerlunda. är mer typ nu. vid 28 års ålder jag fått en schock för jag fattat det hela nu .

pappan skrev:sussi83: intressant . jag märkte också nånting skedde i mellanstadiet men upplevde det inte som bakslag eller schock för jag insåg inte vad det var som skedde mer än att jag anade nånting var annerlunda. är mer typ nu. vid 28 års ålder jag fått en schock för jag fattat det hela nu .

Nä så var det nog för mig med, inte visste jag vad som var problemet men att skillnaden var stor mellan mig och andra blev uppenbar. Typ en annan värld.Nu när jag snart också är 28 förstår jag att det var en chock.