"En dag ska jag berätta om min mamma"

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav Kattpappa » 2010-12-28 20:36:48

Det där påminner mkt om min egen mamma.

Hur gick du vidare?

Mvh, Kattpappa
Kattpappa
 
Inlägg: 117
Anslöt: 2009-10-12
Ort: Stockholm

Inläggav Kattpappa » 2010-12-28 20:39:11

Du blir inte en mamma som hon, du har uppenbarligen en medvetenhet och förmåga till självransakan och reflektion som din egen mamma saknade. Det är ju det jag har så svårt att förstå, att min mamma inte såg att hon gjorde fel. Ge dina barn den barndom du aldrig fick själv.

Kram
Kattpappa
 
Inlägg: 117
Anslöt: 2009-10-12
Ort: Stockholm

Inläggav Dynah » 2010-12-28 22:50:41

Otroligt tragisk läsning. Undrar ifall min dotter tycker samma sak om mig som du om din mamma? Jag har tidigare gjort inlägg här om min dotter som tagit avstånd från mig, jag lider dock inte (vad jag vet) av någon diagnos. Jag känner alltså inte igen mig i din mamma men väl min dotter i sin känsla gentemot mig, såsom du kände mot din mamma.
Min dotter bor med sin pappa också i misär, skräp och skit i alla hörn, kläder på golvet kallar hon sin "garderob". Min dotter har AS och troligen hennes pappa också. Pappan har inlett en vårdnadstvist mot mig och ytterligare försvårat min kontakt med dottern. Har inte sett/pratat med henne sen maj.
Dynah
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2010-11-14
Ort: Stockholm

Inläggav NoteToSelf » 2010-12-28 23:23:30

Jag känner igen mycket.

När jag var liten misshandlade mina föräldrar mig, men mest var det pappa som var problemet. Han var, och är, väldigt tvångsmässig och har stort kontrollbehov. Man måste alltid göra saker på det sättet han vill, annars blir han helt vansinnig. Han kan aldrig prova nya sätt, och medger sällan att även han har sina brister. Han har aldrig sagt att han älskar mig, och ber ytterst sällan om ursäkt. De gångerna han säger något i stil med att han är stolt över en, är när mamma sagt till honom att göra det. Beröm är ju också en sån sak, han säger oftast "det är bra gjort, men spräng dig inte (han menar att jag inte ska överbelasta mig)". Så det blir aldrig bara beröm, utan alltid något tillägg.

Uppväxten var bara jobbig. Om man inte var exakt som föräldrarna ville att man skulle vara (man fick inte vara ledsen, arg, trotsig, för glad osv), eller inte gjorde som de ville, blev de arga. De kunde börja gapskrika på en, dra i en, och pappa tog mig ofta i nacken. Ibland sparkade han mig också. Mamma beskyddade mig aldrig från pappa, om jag berättade vad han gjort blev hon arg och sa att jag överdrev eller hittade på. Men till hennes försvar måste jag tillägga att han gjorde de värsta sakerna när hon inte var med. Såvitt jag kommer ihåg drabbades bara jag och min syster av denna misshandel och extrema kontroll, min bror slapp.

Senare delen av uppväxten tyckte mina syskon om att reta mig, håna mig, göra sig lustigt över mig och skratta åt mig.

Allt detta har satt sina spår i form av en dålig självbild som sitter extremt djupt, ett antal svåra rädslor och en depression som jag antagligen haft hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig älskad av mina föräldrar, och är än idag övertygad om att iaf min pappa bryr sig mer om sig själv än om mig.

Men det har blivit bättre i familjen nu, de försöker anpassa sig mer efter mina behov, och även om pappa är till besvär ibland har även han blivit mer uthärdig. Men jag kommer aldrig förlåta dem.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav Joakoni » 2010-12-29 1:08:56

Tack Kattpappa. Dynah och NoteToSelf, det är otroligt sorgligt att läsa era historier...
Hoppas Dynah att du återfår kontakt med din dotter, det måste göra ont...
NoteToSelf, det du har upplevt var verkligen hemskt, jag blev aldrig fysiskt misshandlad, som du. Och hade i alla fall pappa att ty sig till...
Ingen ska behöva ha det så här...
Ta hand om er!
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Inläggav rdos » 2010-12-29 10:24:09

NoteToSelf skrev:Jag känner igen mycket.

När jag var liten misshandlade mina föräldrar mig, men mest var det pappa som var problemet. Han var, och är, väldigt tvångsmässig och har stort kontrollbehov. Man måste alltid göra saker på det sättet han vill, annars blir han helt vansinnig. Han kan aldrig prova nya sätt, och medger sällan att även han har sina brister. Han har aldrig sagt att han älskar mig, och ber ytterst sällan om ursäkt. De gångerna han säger något i stil med att han är stolt över en, är när mamma sagt till honom att göra det. Beröm är ju också en sån sak, han säger oftast "det är bra gjort, men spräng dig inte (han menar att jag inte ska överbelasta mig)". Så det blir aldrig bara beröm, utan alltid något tillägg.

Uppväxten var bara jobbig. Om man inte var exakt som föräldrarna ville att man skulle vara (man fick inte vara ledsen, arg, trotsig, för glad osv), eller inte gjorde som de ville, blev de arga. De kunde börja gapskrika på en, dra i en, och pappa tog mig ofta i nacken. Ibland sparkade han mig också. Mamma beskyddade mig aldrig från pappa, om jag berättade vad han gjort blev hon arg och sa att jag överdrev eller hittade på. Men till hennes försvar måste jag tillägga att han gjorde de värsta sakerna när hon inte var med. Såvitt jag kommer ihåg drabbades bara jag och min syster av denna misshandel och extrema kontroll, min bror slapp.


Det låter som om de skulle behövt utbildning i föräldraskap för aspiga barn. Som aspig förälder ska man akta sig noga för att "köpa" traditionell barnuppfostran, speciellt om man har tendens till kontrollbehov eller OCD. Det leder till sådant du beskriver ovan.

För sådana föräldrar fungerar metodiken för auktoritetstrotsiga barn mycket bättre, oavsett om de är auktoritetstrotsiga eller inte, helt enkelt för att denna metodik bygger på att barnet ska göra sina egna val, och de vuxna ska inte tvinga på dem något.

Detta bör du tänka på NoteToSelf om du avser att skaffa egna barn. Gör inte om deras misstag!
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Dynah » 2010-12-29 11:21:38

rdos skrev:
NoteToSelf skrev:Jag känner igen mycket.

När jag var liten misshandlade mina föräldrar mig, men mest var det pappa som var problemet. Han var, och är, väldigt tvångsmässig och har stort kontrollbehov. Man måste alltid göra saker på det sättet han vill, annars blir han helt vansinnig. Han kan aldrig prova nya sätt, och medger sällan att även han har sina brister. Han har aldrig sagt att han älskar mig, och ber ytterst sällan om ursäkt. De gångerna han säger något i stil med att han är stolt över en, är när mamma sagt till honom att göra det. Beröm är ju också en sån sak, han säger oftast "det är bra gjort, men spräng dig inte (han menar att jag inte ska överbelasta mig)". Så det blir aldrig bara beröm, utan alltid något tillägg.

Uppväxten var bara jobbig. Om man inte var exakt som föräldrarna ville att man skulle vara (man fick inte vara ledsen, arg, trotsig, för glad osv), eller inte gjorde som de ville, blev de arga. De kunde börja gapskrika på en, dra i en, och pappa tog mig ofta i nacken. Ibland sparkade han mig också. Mamma beskyddade mig aldrig från pappa, om jag berättade vad han gjort blev hon arg och sa att jag överdrev eller hittade på. Men till hennes försvar måste jag tillägga att han gjorde de värsta sakerna när hon inte var med. Såvitt jag kommer ihåg drabbades bara jag och min syster av denna misshandel och extrema kontroll, min bror slapp.


Det låter som om de skulle behövt utbildning i föräldraskap för aspiga barn. Som aspig förälder ska man akta sig noga för att "köpa" traditionell barnuppfostran, speciellt om man har tendens till kontrollbehov eller OCD. Det leder till sådant du beskriver ovan.

För sådana föräldrar fungerar metodiken för auktoritetstrotsiga barn mycket bättre, oavsett om de är auktoritetstrotsiga eller inte, helt enkelt för att denna metodik bygger på att barnet ska göra sina egna val, och de vuxna ska inte tvinga på dem något.

Detta bör du tänka på NoteToSelf om du avser att skaffa egna barn. Gör inte om deras misstag!


NoteToSelf - Det du beskriver om misshandel är precis det min dotter anklagar mig för. Jag kan förstå att hon kan känna en del som hon känner, men någon regelrätt misshandel av henne har aldrig förekommit. Dock en auktoritär uppfostran, såsom rdos beskriver är förödande för AS-barn. Detta har jag dock inte vetat om, förrän nu. Nu sitter jag här med en AS-dotter som inte vill ha kontakt, som känner sig kränkt och misshandlad i sin uppväxt, något som i min mening INTE har förekommit.

Men efter allt jag läst så förstår jag ju nu att det är så HON känner - även fast det aldrig varit mening att hon skulle känna och uppleva det.
Hon har gjort anmälningar till soc och polis, ingenting har lett någonstans just för att någon misshandel aldrig har förekommit! Men som sagt, hon tycker sig ha blivit misshandlad och illa behandlad. Kan också tillägga att det hon refererar till ska ha hänt för många många år sedan, det var det som gjorde att hon flyttade till sin pappa vid 12 års ålder. Dock ältar hon detta fortfarande, senast för nån månad sedan då en polis stoppade henne mitt i natten, ensam och kraftigt berusad. I väntan på hämtning (av sin farmor, ej pappa, han var antagligen själv för berusad för att hämta henne) så övertygar hon polisen att detta förekommer än idag och är så övertygande i sig att han i sin tur gör en anmälan till soc.

Jag tycker det är skrämmande att hon är så pass manipulativ och hämndlysten och tycker samtidigt så synd om henne och önskar så innerligt att hon kunde få den hjälp som hon så tydligt behöver.

Soc utredning av henne kom fram till att min dotter behöver livslång hjälp, samtidigt vill varken hon eller hennes pappa söka någon hjälp så hon bara "finns där" och i mina ögon far illa då hon inte får den hjälp hon så väl behöver.
Dynah
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2010-11-14
Ort: Stockholm

Inläggav rdos » 2010-12-29 11:36:53

Dynah skrev:NoteToSelf - Det du beskriver om misshandel är precis det min dotter anklagar mig för. Jag kan förstå att hon kan känna en del som hon känner, men någon regelrätt misshandel av henne har aldrig förekommit. Dock en auktoritär uppfostran, såsom rdos beskriver är förödande för AS-barn. Detta har jag dock inte vetat om, förrän nu.


Du ska inte känna dig träffad av detta. För dig har det varit naturligt att tro att en auktoritär uppfostran är bra för ett barn.

Det är dock intressant att aspiga föräldrar som "köpt" teorin om auktoritär uppfostran riskerar att göra sina barn en björntjänst. Ännu mera än vanliga NTs som bara följer sin instinkt. Själv har jag sett fler exempel än NoteToSelf på detta. Det verkar mer vara regel än undantag om man snöat in på att barn behöver styrning i form av tvång.
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav nano » 2010-12-29 14:09:38

Tvång kanske kan funka när man svart på vitt faktiskt gjort fel.
Typ om man slagit någon eller fortsätter o retas trots tillsägelse, förstör saker....
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Dynah » 2010-12-29 20:01:28

Joakoni skrev:Tack Kattpappa. Dynah och NoteToSelf, det är otroligt sorgligt att läsa era historier...
Hoppas Dynah att du återfår kontakt med din dotter, det måste göra ont...
NoteToSelf, det du har upplevt var verkligen hemskt, jag blev aldrig fysiskt misshandlad, som du. Och hade i alla fall pappa att ty sig till...
Ingen ska behöva ha det så här...
Ta hand om er!


Det gör otroligt ont i mig, och någonstans får det mig att tro att det är hennes sätt att straffa mig. Samtidigt straffar hon ju även sig själv, då jag verkligen tror att hon behöver mig samt även hennes syskon som saknar och håller på att glömma sin storasyster.
Dynah
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2010-11-14
Ort: Stockholm

Inläggav NoteToSelf » 2010-12-29 20:19:39

För mig har det varit nästan lika hemskt när mina föräldrar skrikit på mig, eller bråkat med varandra, som när min pappa t.ex. sparkade mig. Jag har alltid varit så känslig. Jag har blivit så påverkad av ilskan som inte ens varit riktad mot mig, att det kan kallas för psykisk misshandel. För att inte tala om alla gånger jag varit arg/ledsen/ för glad/ haft en annan åsikt eller bara inte reagerat snabbt nog och fått utskällningar både från mamma och pappa.

De har ofta skadat mig utan att veta om det, just genom bråk sinnsemellan eller med min syster. Min terapeut förklarade med att "vanliga" barn har "lärt sig" föräldrarnas bråk, de vet vilka som blir de avslutande orden, och att bråket slutar. Jag, däremot, kan inte "räkna ut" bråket, jag vet inte att bråket kommer lösas, utan för mig blir det en mindre katastrof varje gång. Lägg då till att jag är ljudkänslig.

Även det faktum att jag under många år, även efter den fysiska misshandel, flera gånger försökt få mina föräldrar att bråka och skrika mindre, men aldrig blivit lyssnad på. Tvärtom har de alltid tolkat det som att jag försöker kontrollera dem. Så jag har känt mig väldigt ignorerad och oälskad.

Det kanske är ungefär så det varit med din dotter Dynah, att du gjort något som din dotter uppfattat som obehagligt, utan att det varit meningen? Alltså att du gjort något som för dig varit helt normalt, men för henne varit hemskt? Jag själv ältar också många grejor som hänt för flera år sen, jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar heller.

Och nej, rods, jag har absolut inga planer på att få barn, någonsin. Jag tycker det är obehagligt med barn, vågar knappt röra eller prata med dem. Jag har väl lite av en fobi för att bli mamma, jag skulle, på fullaste allvar, hellre dö än bli mamma. Det är kopplat till uppväxten, kommer antagligen aldrig få barn.

För övrigt visste ingen att jag är aspig av mig förrän för ett par månader sen. Jag har varit extremt tillbakadragen som barn, och alltid gjort mitt yttersta för att vara till lags och därmed undvika att bli utskälld, eller ännu värre. Jag har också alltid varit det barn som fått minst uppmärksamhet, så de har inte märkt att jag var annorlunda på ett negativt sätt.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav Angelic Fruitcake » 2010-12-29 20:42:47

Dynah, om det inte är för känsligt, kan du berätta vad den här "händelsen" när hon var 12 gick ut på? Det skulle kanske göra det lättare att förstå.
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav animal » 2010-12-29 23:12:56

Tack för din öppenhjärtlighet.
animal
 
Inlägg: 1029
Anslöt: 2010-05-02
Ort: On the side of the angels. ᶘ ᵒᴥᵒᶅ

Inläggav viealive » 2011-01-28 15:43:44

Joakoni skrev:Jag har också svårt att hålla rent hemma. Och mitt stora ensamhetsbehov förstör mycket mellan mig och mina barn. Men jag försöker visa dem att de är älskade och önskade även om mamma inte kan leka och behöver vara ifred mer än andra mammor. Jag vet bara inte om jag lyckas med det...



jag har inga barn än men det är just detta som oroar mig

jag älskar barn men jag behöver ha det tyst och lugnt och jag är väldigt osäker på hur det ska påverka mina framtida barn. Jag vill ju att de ska leka, stoja och springa runt och vara barn men jag tror inte att jag skulle orka med det i slutändan.
jag tänker ofta på detta och det är en stor sorg i mitt liv att jag kanske aldrig kommer att skaffa barn pga detta
viealive
 
Inlägg: 31
Anslöt: 2011-01-27
Ort: Göteborg

Inläggav nano » 2011-01-28 15:49:58

Jag tror du blir gladare när du hittar en kille du älskar som du är säker på kommer att vara kvar när barnet kommit så ni är två som tar hand om barnet.

Och så behöver nog du ett eget "bara-du-rum", min mamma gick in på toa när jag var liten och hon ville vara ensam minns jag.
Själv förstod jag inte alls varför hon inte ville ha sällskap och miljoner frågor hela tiden :D
Men hon fick vara i fred på toa :)
Vår toa var ganska stor, tippar på 15 m2
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav viealive » 2011-01-28 17:33:23

haha tack då får vi skaffa en stor toa då!

men skämt åsido så tack så hemskt hemskt mycket för svaret det värmer och ger mig hopp.
samtidigt så skulle det vara omöjligt i det samboförhållande jag är nu.

min sambo är underbar men det skulle inte funka med barn
viealive
 
Inlägg: 31
Anslöt: 2011-01-27
Ort: Göteborg

Inläggav matterik » 2011-01-28 18:52:04

Jag känner igen detta i min egen mamma som dog i skelettcancer den 7de januari 2011.
matterik
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2085
Anslöt: 2010-01-17

Inläggav aspiemamman » 2011-01-28 20:07:16

matterik skrev:Jag känner igen detta i min egen mamma som dog i skelettcancer den 7de januari 2011.


Beklagar, det var ju alldeles nyss!
aspiemamman
 
Inlägg: 56
Anslöt: 2009-11-13

Inläggav Identitet » 2011-02-20 15:13:31

du är stark. och medveten. du kommer aldrig bli som hon.
har full förståelse för rädslan, och för behovet av att ta itu med minnen av hur det var.

tack för att du delar med dig.
och mycket värme till dig inför din framtid :)
Identitet
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2011-02-14
Ort: Vätterstrand

Inläggav Joakoni » 2011-02-20 17:39:04

Identitet skrev:du är stark. och medveten. du kommer aldrig bli som hon.
har full förståelse för rädslan, och för behovet av att ta itu med minnen av hur det var.

tack för att du delar med dig.
och mycket värme till dig inför din framtid :)

Tack snälla!
Just nu känner jag mig som en jättedålig mamma. Barnen går i pyjamaserna hela dagen när de inte åker till dagis. Jag gömmer mig under täcket eller sitter med näsan i dataskärmen. Hushållet kollapsar, studierna kollapsar, har sjukskrivit mig till sist och imorgon måste till doktorn.
O fy! Undrar om det här är botten eller kan jag ännu längre ner.
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-02-20 19:33:16

Joakoni skrev:
Identitet skrev:du är stark. och medveten. du kommer aldrig bli som hon.
har full förståelse för rädslan, och för behovet av att ta itu med minnen av hur det var.

tack för att du delar med dig.
och mycket värme till dig inför din framtid :)

Tack snälla!
Just nu känner jag mig som en jättedålig mamma. Barnen går i pyjamaserna hela dagen när de inte åker till dagis. Jag gömmer mig under täcket eller sitter med näsan i dataskärmen. Hushållet kollapsar, studierna kollapsar, har sjukskrivit mig till sist och imorgon måste till doktorn.
O fy! Undrar om det här är botten eller kan jag ännu längre ner.


Hej vännen,

jag var precis där för ett par veckor sedan, men du kan lägga till småhysteriska gråtattacker framför barnen. Det är förjävligt, jag vet. Skuldkänslorna bara växer, men det är depressionen som föder dem, inte hur det de facto är. Försök få remiss till en psykiater eller psykolog. Om du hamnat i ett riktigt djupt hål kanske du behöver antidepp för att ta dig över ytan, om inte annat behöver du i vart fall hjälp av psykolog.

Jag känner igen den där känslan av att inte veta hur långt ner man kan sjunka. Men det låter som du har en överlevnadsinstinkt och med hjälp av den kommer du se till att det inte går för långt. Men be om hjälp! Det är en styrka i sig att kunna be om stöd och avlastning, framför allt är det rätt gentemot barnen. Du måste se till att ta hand om deras mamma, eller hur?
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

Inläggav Joakoni » 2011-02-20 19:50:14

Tack Angelic Fruitcake!
Det värmer att du förstår mig, men synd att du (och dina barn) får uppleva samma skit.
Att ta hand om deras mamma, det är precis så jag tänker.
Grejen är att jag redan tar antidepp. Annars skulle det nog bli gråtattacker också.
Men jag ska ha en utredning. Det har jag bestämt mig för.
Joakoni
 
Inlägg: 2623
Anslöt: 2010-12-21
Ort: Hälsingland

Inläggav Moni » 2011-02-28 12:16:46

Hej Joakoni!

Skickar lite kärlek till dig och alla andra barn i din situation. Du kommer aldrig bli som hon. Du kan ställa dig utanför dig själv och analysera, det kunde uppenbarligen inte hon.

Kram
Mamma till barn som jag misstänker har någon form av AS.
Moni
Ny medlem
 
Inlägg: 1
Anslöt: 2011-02-28

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in