Hej.

Har ett smärre kaos här hemma nu för tiden.
Ska försöka förklara situationen så bra jag kan.

Min sambo har en dotter på snart 7 år med ADHD/AS.
Det är för det mesta fullt kaos mellan dottern och mamman.

Lilltjejen slår sin mamma när hon inte får som hon vill.
Hon slår sönder saker när hon inte får som hon vill.

Kan ta två korta exempel för att ni ska förstå problematiken lite.

Hon har dålig syn och måste använda glasögon (läkarna säger att synen blir sämre om hon inte gör det).
Hon själv vill inte använda glasögon "det är inte coolt, det är töntigt!". Ibland när man säger åt, ber eller påminner om glasögonen och hon inte vill ha dom på sig, då tar hon sönder dom.
Hon har sönder kläder hon inte vill ha på sig ena dagen. Ena dagen fungerar dom kläderna jättebra för att nästa dag vara dom fulaste i världen (vilket hon kan komma på när hon haft dom på sig ett tag).

Mycket ligger så klart på oss vuxna att hantera detta på rätt sätt.
Vi går kurser och blir väl bättre antar jag.
Men huuuuuur f_n ska man undvika att allt går sönder?
Det går inte att köpa nya glasögon 3 gånger i månaden och nya kläder hela tiden bara för att dom inte var ok för henne just den dagen.

Mamman orkar inte längre.
Vet fan inte vad jag ska tro när hon säger att hon vill lämna bort lilltjejen.

Men hur gör man när mamman inte orkar längre?
Vad kan jag göra?

Var finns den biologiska pappan i allt det här? Tar han något ansvar?

Om han inte gör det så kanske mamman kan få en kontaktfamilj till dottern.

Det låter riktigt kämpigt. Jag kan förstå att din sambo blir sliten av konflikterna (och säkert du också?)

Det som är allra viktigast är nog att du stöttar din sambo känslomässigt. Saker är bara saker och pengar är bara pengar, men när man som förälder börjar känna att man inte orkar/kan/vill vara förälder längre, då mår man verkligen inte bra. Om du i ord och handling kan förmedla till din sambo att hon ÄR en bra mamma (för så känner hon säkert inte själv alla gånger) och att du ser hur hon kämpar, så är det otroligt mycket värt.

Sen det rent praktiska. Det här med kläder låter kämpigt. Jag har själv ett barn (odiagnosticerat) som har OERHÖRT bestämda åsikter om kläder och vi har ständiga konflikter, så jag känner igen det du beskriver utom att mitt barn inte förstör kläderna.

En tanke är att prata med dottern om det. Passa på när ni INTE har någon konflikt och prata lugnt och neutralt (utan att anklaga dottern eller skälla på henne) och förklara att "nu har vi inte råd att köpa några nya kläder till dig på ett tag så om dina kläder går sönder så får vi laga dem så gott det går och så får du ha dem i alla fall". Och så bara tråckla ihop dem hjälpligt, så får det väl se ut som det gör. Om hon tycker att glasögon är "töntigt" så kan man ju gissa att hon inte tycker att det är jättekul att ha bara lagade kläder i garderoben. Jag vet inte om det skulle funka, men det är vad jag skulle ha gjort.

Glasögon är ju värre... till viss del kan man ju köra samma taktik där om det bara är bågarna som är sönder. Tejpade glasögon är sannolikt ännu töntigare än hela. Men det är jätteviktigt att ni pratar lugnt och fint med henne så hon inte blir frustrerad eller får panik (hon vet säkerligen mycket väl att man inte ska göra sönder glasögonen och mår förmodligen jättedåligt av alla konflikter runt detta).

Sen detta att hennes syn blir sämre om hon inte har glasögon, det måste vara ett stressmoment för er vuxna kan jag tänka mig. Det är ju otroligt svårt att tvinga ett barn att ha glasögon. Men jag skulle faktiskt tänka som så att dålig syn är ingen katastrof. (om hon inte t.ex. riskerar att bli helt blind eller något annat jättedrastiskt). Ständiga konflikter och maktlösa föräldrar - DET är värre. Så mitt råd är att trots allt ligga lågt med detta. Det är ju vanligt att barn inte vill ha glasögon men om det inte blir en maktkamp kring dem så brukar barnen komma på att det inte är så kul att inte kunna se lika bra som alla andra.

Sen funderar jag hur ni har det med avlastning? Bor flickan hela tiden hos er eller är hon hos sin pappa ibland? Ifall flickan bor hos er hela tiden så kanske ni skulle fundera på om ni har möjlighet till avlastning, t.ex. om det finns någon släkting som flickan skulle kunna vara hos över helgen ibland eller om ni skulle kunna få en kontaktfamilj genom kommunen. När man går på knäna och knappt känner att man vill ha sitt barn, då är det otroligt välgörande att få vara ifrån varandra och känna att man faktiskt längtar efter sitt barn.

Slutligen funderar jag på den ekonomiska biten, om det finns någon möjlighet för er att få bidrag? Jag har dålig koll på sådant här men iom att er tjej har diagnoser så borde det ju kunna finnas en möjlighet att få ersättning/bidrag eller liknande för kostnader i samband med hennes funktionshinder. (som förstörda glasögon och kläder). Kolla med habiliteringen, tycker jag.

Tack för svaren!
Uppskattas mycket!

Bra idéer helt klart. Det är något vi kan pröva.
Jag ska försöka vara ännu mer stöttande också.

Pappan finns inte med i bilden alls, men vi har kontaktfamilj där hon är varannan helg.
Jag har själv en dotter som är här varannan vecka, då brukar det fungera lite bättre med den yngre dottern faktiskt.
Vårdbidrag har vi, men det räcker inte långt.

Bara det att jag fick två svar så snabbt ger mig lite mer energi som jag ska försöka sprida vidare till mamman.

Det är jobbigt för mig, men på ett annat sätt. För mig är det mest jobbigt att det är så jobbigt för mamman.
Om ni förstår ..

Tack tack!

Har hon samma beteende hos kontaktfamiljen?

Jag har det lite likadant med min autistiske son och hans trotsiga lillebror. Vill bara säga att det är jätteviktigt att du bekräftar mamman och att du ser att hon kämpar och att hon inte är en dålig mamma. Depressionen kommer annars mata henne med negativa omdömen om henne själv och det blir lätt en ond spiral.

Sam skrev:Har hon samma beteende hos kontaktfamiljen?

Till viss del, det har blivit värre och värre.
Ibland orkar dom inte med henne heller.

Angelic Fruitcake skrev:Jag har det lite likadant med min autistiske son och hans trotsiga lillebror. Vill bara säga att det är jätteviktigt att du bekräftar mamman och att du ser att hon kämpar och att hon inte är en dålig mamma. Depressionen kommer annars mata henne med negativa omdömen om henne själv och det blir lätt en ond spiral.

Tack.
Verkar vara väldigt viktigt, ska ta fasta på det.

Det låter som om ni behöver hjälp av experter. Har ni någon kontakt med BUP angående detta?

plastfarsa skrev:

Sam skrev:Har hon samma beteende hos kontaktfamiljen?

Till viss del, det har blivit värre och värre.
Ibland orkar dom inte med henne heller.

Har ni samma regler och bemötande av hennes handlingar hemma och hos kontaktfamiljen?

Vad är det som fungerar i kontaktfamiljen och hemma?

Ofta fastnar man i det som inte fungerar och hamnar i en negativ nedåtgående spiral, som bara växer för varje konflikt situation och i förlängningen utvecklar sig till en maktkamp. Vilket inte leder vidare till en positiv utveckling.

Det viktigaste är nog att fokusera på det som faktiskt fungerar och titta på varför just dessa situationer fungera. Finns det något i dessa situationer som går att överföra till de situationer som inte fungerar just nu.

Fundera över vilka strider som är absolut nödvändiga och isf varför?

Du skriver att hon har ADHD/AS, medicinerar hon med centralstimulerande för sin ADHD, annars kan detta vara en möjlighet för henne att få lite mer "betänketid/kontrolltid" mellan impuls och handling.

Medicinering fungerar/passar på en del, dock inte på alla. Men kan vara värt att pröva iaf.

Miche skrev:Det låter som om ni behöver hjälp av experter. Har ni någon kontakt med BUP angående detta?

Hej.

Jodå, det har vi sedan länge.

Sam skrev:

plastfarsa skrev:

Sam skrev:Har hon samma beteende hos kontaktfamiljen?

Till viss del, det har blivit värre och värre.
Ibland orkar dom inte med henne heller.

Har ni samma regler och bemötande av hennes handlingar hemma och hos kontaktfamiljen?

Vad är det som fungerar i kontaktfamiljen och hemma?

Ofta fastnar man i det som inte fungerar och hamnar i en negativ nedåtgående spiral, som bara växer för varje konflikt situation och i förlängningen utvecklar sig till en maktkamp. Vilket inte leder vidare till en positiv utveckling.

Det viktigaste är nog att fokusera på det som faktiskt fungerar och titta på varför just dessa situationer fungera. Finns det något i dessa situationer som går att överföra till de situationer som inte fungerar just nu.

Fundera över vilka strider som är absolut nödvändiga och isf varför?

Du skriver att hon har ADHD/AS, medicinerar hon med centralstimulerande för sin ADHD, annars kan detta vara en möjlighet för henne att få lite mer "betänketid/kontrolltid" mellan impuls och handling.

Medicinering fungerar/passar på en del, dock inte på alla. Men kan vara värt att pröva iaf.

Hej.

Nej det är inte samma regler vad jag kan förstå.
Eller ... ja jag vet faktiskt inte. Det verkar som hon får göra som hon vill där.
Om vi går i en affär och handlar, hon vill ha ngt i affären och vi säger nej.
Då säger hon direkt att hon ändå får det hos FF om hon vill. Sen det vanliga tjatet några timmar. Nästa gång hon kommer hem från FF så har hon garanterat med sig saken hon sa att hon skulle få.
Hon har större rum där än hemma.
Det var lite om det ...


Hon får medicin för ADHD. Stratera, Cirkadin och något mer ibland vid behov. Den ena var för att hon skulle kunna sova. Nu har hon sen en tid fått ett kedjetäcke och nu sover hon som en gud. Vilket underverk!!!

Till största delen så har hon inga strider alls med mig, så länge mamman inte är i närheten. Allt är alltid mycket värre när mamman är med.
Utbrotten mot mamman, eller mot ngn eller ngt annat, alltid värre när mamma är med.

Att ha olika regler för barn beroende på vem dom är hos är ju något som inte funkar med några barn, lär ju inte fungera bättre för ADHD/AS barn.

Det är ju det första ni måste få stopp på.

SalkinA skrev:Att ha olika regler för barn beroende på vem dom är hos är ju något som inte funkar med några barn, lär ju inte fungera bättre för ADHD/AS barn.

Det är ju det första ni måste få stopp på.

Fel
Barn lär sig väldigt snabbt att det är olika regler för olika platser. Det är inte där problemet ligger.

plastfarsa skrev:Om vi går i en affär och handlar, hon vill ha ngt i affären och vi säger nej.
Då säger hon direkt att hon ändå får det hos FF om hon vill. Sen det vanliga tjatet några timmar.

Var noga med att om du sagt nej så gäller det ett NEJ. Ger du efter en gång finns det möjlighet att du ger efter fler ggr och spiralen är sluten.
Var bara konsekvent så kan du få rätsida på den här punkten.

plastfarsa skrev:Nästa gång hon kommer hem från FF så har hon garanterat med sig saken hon sa att hon skulle få.

Om det är en sak ni absolut inte vill att barnet skall ha så kan ni säga till att den saken köps inte. Annars är det väl bara att tacka

plastfarsa skrev:Till största delen så har hon inga strider alls med mig, så länge mamman inte är i närheten. Allt är alltid mycket värre när mamman är med.
Utbrotten mot mamman, eller mot ngn eller ngt annat, alltid värre när mamma är med.

Det låter som om mamman inte har tillräcklig auktoritet, en personlighetstyp kallad dörrmatta.
Kurserna ni går, tar de upp aktivt föräldraskap?

Svenskan är ett tonspråk vilket innebär att orden och det man säger kan få olika innebörd/betydelse beroende på hur det sägs. betoningen kan också förmedla osäkerhet, trygghet, förväntan osv...

Det handlar alltså inte bara om röstläge och kroppsspråk, utan mer om hur vi betonar det vi vill förmedla.
Om vi tror på det vi säger eller räknar med att det ska komma ett utbrott eller att den andre i detta fall flickan ska lyssna och acceptera det man säger.

fundera över hur mamman uttrycker sig?
vad säger hennes betoning?
vad säger hennes kroppsspråk?

Till viss del så kan de ha hamnat i ett "negativt mönster" som kan vara svårt att bryta. Samtidigt kan och vågar hon troligen fortsätt sitt utmanande, för att hon är trygg med sin mamma.

Flickans beteende ser jag inte enbart som ett "problem" pga sina diagnoser. Jag tänker att lösningen inte finns i att försöka förändra flickan utan att lösningen ligger mer hos de vuxna i hennes omgivning. Att de vuxna lär sig samarbeta/samordna regler mellan hemmet och kontaktfamiljen.
Hur man sedan gör för att följa reglerna kan skilja sig åt, men jag tänker att det är viktigt att det finns en gemensam "grund" att bygga på och att man är konsekvent i det man har sagt, så att handlingsutrymmet minskas.
Viktigt är nog att minska antalet nödvändiga strider till ett minimum. Ofta strider vi om saker som är oviktiga.

Förändringar oavsett om de är positiva eller negativa sker i små doser och pågår under lång tid.

Jag vill bara säga att jag hoppas att det blir bättre. Har inga bra tips att komma med mer än att min personliga erfarenhet är att gränser är jätteviktigt. Jag var själv en riktig liten skitunge som betedde mig vidrigt mot min mamma. Idag när jag är vuxen har vi bra kontakt och jag skäms över hur jag har varit, även om jag vet att jag inte kunde hjälpa det alltid. Det var mitt sätt att visa att jag mådde dåligt och inte klarade av vardagen.

Lycka till!

Jag eller någon annan kanske har nämnt den redan, men det skadar inte med en extra gång:

Explosiva Barn av Ross Greene. Den ger nya perspektiv och konkreta metoder som samtidigt respekterar både barnens och föräldrarnas integritet. På de föräldraforum jag är med finns det ingen som inte funnit den användbar när de väl läst den.

Angelic Fruitcake skrev:Jag eller någon annan kanske har nämnt den redan, men det skadar inte med en extra gång:

Explosiva Barn av Ross Greene. Den ger nya perspektiv och konkreta metoder som samtidigt respekterar både barnens och föräldrarnas integritet. På de föräldraforum jag är med finns det ingen som inte funnit den användbar när de väl läst den.

Medhåll. Den och Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionsnedsättningar, av Bo Hejlskov, borde ALLA som håller på människor och allra helst små människor och/eller människor med npf läsa.

Orkar man inte läsa Hejlskovs bok kan man läsa en hel massa föreläsningsmaterial av honom genom att googla på hans namn och pdf.

Sam skrev: Jag tänker att lösningen inte finns i att försöka förändra flickan utan att lösningen ligger mer hos de vuxna i hennes omgivning.

Kunde inte hålla med mer.

alfapetsmamma skrev:

Sam skrev: Jag tänker att lösningen inte finns i att försöka förändra flickan utan att lösningen ligger mer hos de vuxna i hennes omgivning.

Kunde inte hålla med mer.

Genom de vuxnas förändring så kommer flickan automatiskt att påverkas i en positiv riktning vilket gagnar samtliga inblandade.

Miche skrev:

alfapetsmamma skrev:

Sam skrev: Jag tänker att lösningen inte finns i att försöka förändra flickan utan att lösningen ligger mer hos de vuxna i hennes omgivning.

Kunde inte hålla med mer.

Genom de vuxnas förändring så kommer flickan automatiskt att påverkas i en positiv riktning vilket gagnar samtliga inblandade.

Ja, det var väl ungefär vad jag menade. Man kan inte förändra andra, man kan förändra sig själv. Det har aldrig varit sannare än med npf-iga barn.

Utan att vilja skuldbelägga en helt utsjasad förälder som gör så gott den kan och har kunskap till kanske så är det ändå så att barn med npf som är i en miljö där man inte anpassar tillräckligt mycket utifrån vad barnet förstår/behöver/klarar av osv, det kommer att reagera med vägran, skrik, utbrott, i värsta fall våld eller självskadebeteende osv.

Jag kan säga att vår familjesituation ändrats DRASTISKT efter att jag fick mer kunskap om npf och började anpassa i den mån jag kunde istället för att lyssna på experter à la Nanny-akuten och t ex försöka att ändra barnen efter en mall om hur barn "ska vara".

OBS, jag säger inget om mamman i den här tråden, jag talar i allmänna ordalag om att förändringen MÅSTE ske hos de vuxna, föräldrar, bonusföräldrar, skola, kontaktfamilj osv. MÅSTE.

Här är en länk till min käre Hejlskov, som skriver så bra att jag i pressade situationer ofta tänker Vad skulle Hejlskov gjort?

http://www.spsm.se/Documents/Kurser%20o ... tation.pdf

Tack för era svar.

Linser?
Då syns ju inte glasögonen.

En annan metod jag funderar på, finns det möjligen någon i hennes ålder som gillar glasögon så undelätta kontakten med denne, det lär nog till en del smitta av sig på henne.