Hej!

Bror Duktig skrev:Det du får höra om vikt, är anledningen till att jag numer inte säger att jag har AS eller mediciner. För då beror allt på det.

En gång för kanske tio år sedan var jag till läkaren för jag hade ont i axlar med mera och hade problem att jobba (på den tiden monterade jag mobiltelefonbatterier på Samhall). Läkaren hade läst i journalen att jag hade AS och började prata långsamt, tydligt och förklara så att jag skulle förstå. Så tja, att jag har AS syns tydligen i journalen även om jag inget säger. Fast sen dess har ingen talat extremt övertydligt och försäkrat mig om att jag förstår.

Att jag är överviktig syns ju. Och det är en specifik läkare som skyller allt på övervikten. Han är likadan mot alla. När jag träffar andra läkare blir jag oftast bra bemött.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag har ingen övervikt, så jag vet ju inte hur just jag skulle bli bemött med det.

Men alltså så fort de får reda på att jag haft anorexi, så beror allt på att jag nog äter för dåligt (även om jag varit frisk i många år) och får de reda på AS, så gäller "aspergare är ofta trötta/whatever". Eller att "aspergare blir ofta fixerade, du har nog blivit fixerad vid att tro att du har borrelia".

Får de reda på depression eller att jag ätit SSRI, så beror allt på depression. Deprimerade tänker ofta på sjukdomar, inte har du borrelia inte. Eller "som depreimerad är man ofta trött". Även håravfall och annat beror på vad som passar bäst för tillfället, men kan absolut inte bero på en medicin med dcokumenterat håravfall som biverkan, och håravfallet dyker upp väldigt typiskt. Nejdå, det måste bero på något som man haft för många år sedan, eller haft i så många år utan att det hänt innan.

sugrövmanövern skrev:

Lilla Gumman skrev:Min läkare hävdar att om jag går ner till normalvikt så försvinner alla mina problem.

Ja sådana har jag träffat. Så sade min vårdcentralläkare när jag sökte hjälp för trötthet, övervikt och misstänkt hormonstörning eller sköldkördelstörning. Han ba:

Jag är expert inom det här, inget fel på dig, du äter för mycket och motionerar för lite.
Jahaaa, lustigt då att jag har gått ner i vikt tio kilo nu då på två månader utan att ändra mina vanor. Bara bytt p-piller och äter Metformin, en diabetesmedicin som sätter fart på min slöa ämnesomsättning.

Det var min psykiater som skickade remiss till kvinnokliniken. Där fick jag diagnosen PCOS samt medicinerna. Remiss - Någonting som vårdcentralläkaren kunde ha fixat för två år sedan om han inte varit dum i huvudet .

Vilka symptom tog de det på? Förutom ultraljud då, för det enbart räcker ju inte, och att berätta om symptom räcker inte heller eftersom symptomen är inbillade (eftersom aspergare inbillar sig saker, liksom deprimerade) eller överdrivna (aspergare fixerar sig så, och förstorar upp bagateller). Berättar man inte om AS, så finns det alltid annat man kan skylla saker på.

Vid varje tillfälle inom vården känner jag det som att jag är på en rättegång och att läkaren är en advokat som försöker varje möjlig metod att bortförklara symptom. Aldrig någonsin lyssnar och tar på allvar, utan säger jag "feber" så ska det hittas förklaringar andra än sjukdom.

Anledningen att jag undrar, är att ultraljud visade PCO-äggstockar på mig, och jag har vissa symptom, men inte det typiska oregelbunden mens, och inga avvikelser på provsvaren, varför man avskriver direkt utan att utreda vidare. Vet att utomlands kan de utreda mer och genom att använda sin skarpa hjärna till annat än att motbevisa, ta reda på om symptomen ändå kan bero på PCO. Det FINNS de som inte har symptom som går att mäta eller tydligt se, och som ändå har problem som beror på PCO. Detta lär ju jag aldrig få reda på i Sverige.

Så jag är lite intresserad av hur det gick till för att du skulle få diagnosen.

Vad bra förresten att du fått reda på ett verkligt fel så att du kan åtgärda något!

Bror Duktig skrev:Vid varje tillfälle inom vården känner jag det som att jag är på en rättegång och att läkaren är en advokat som försöker varje möjlig metod att bortförklara symptom. Aldrig någonsin lyssnar och tar på allvar, utan säger jag "feber" så ska det hittas förklaringar andra än sjukdom.

Vet att utomlands kan de utreda mer och genom att använda sin skarpa hjärna till annat än att motbevisa.

Ja, det handlar bara om en rättegång. Jag är den skyldige. Jag ska bevisa att jag inte är hypokndriker eller whatever! Så är det inte i England eller Tyskland. Den svenska attityden är att likna vid Förintelsen. Vi ska förintas.

Min jakt på en egen läkare går vidare och eftersom jag är så envis och kräver något som inte existerar så har jag kört rakt in i väggen.

Jag har satt ut Lyrica men kan inte få Xanor i stället eftersom jag inte kan få till en läkarkontakt uppkopplad mot reumatologen, som kan förklara att jag INTE FÅR GÅ UPP I VIKT.

Jag har attackerat samtliga samhällsinstanser. De har gett fullständigt snurriga, motsägelsefulla och orealistiska svar. I min förtvivlan ringde jag b l a Personligt Ombud idag för att få hjälp. Jag sa att jag var multisjuk och måste ha ett kopplat grepp kring MIG och ev. benzo - vilket är nästan förbjudet - för att rädda mina leder. Ombudets kommentar var en hård smäll:

- "Vi ger enbart stöd åt människor som är PSYKISKT sjuka! Men du säger att du är reumatiker."

- "Nej, jag säger inte att jag är enbart somatiskt sjuk. Jag säger att jag är MULTISJUK. "

- "Men, vi stöttar bara dem som är PSYKISKT sjuka."

- "Men jag är ju både fysikt och psykiskt sjuk. Det är alltså coordinationen som fattas och därför måste jag få hjälp."

- "Vi stöttat bara dem som är PSYKISKT sjuka."

Hur pratar man med papegojor? Är det över huvud taget möjligt?

Jag ringde sedan upp psykiatrichefen igen och sa att hennes förslag om en konferens med stafettläkare/psyk och reumatolog inte är möjlig eftersom det är åratals kö till reumatologen. Jag sa att det krävs en akut lösning av min medicinering via telefon, mellan specialisterna. Hon sa att jag kunde få träffa den stafettläkare igen som bara vill skriva ut neuroleptika, som man ju går upp 100 kg på minst om man har låg ämnesomsättning. Jag sa att det inte är någon idé, såvida jag inte har med mig röntenplåtar på mina förstörda leder och om han inte kan tolka dem.

Det hände något konstigt häromkvällen. Den sprakade i hjärnan, all balans försvann. Jag kröp till sängen och "försvann". Begynnande stroke-tendenser? Jag överlever inte detta. Den kollapsande vården bestående av tusentals elaka stafettläkare har rasat över mig som en jordbävning.

Har har turen nog att ha en bra fast allmänläkare som har ett stort kunnande och ett bra bemötande.

s00nice skrev:Har har turen nog att ha en bra fast allmänläkare som har ett stort kunnande och ett bra bemötande.

Jag antar att du inte tillhör NU-sjukvården?

Kan tårar också vara en bön? Jag har tidigare i livet fått ovätad hjälp sedan jag bett. Men nu är jag för djupt nere för att kunna be. Jag sa bara till Gud: Hjälp mig! Jag kan inte be.

Vad hände då? Telefonen ringde. Det var "min" diakonissa, som sällan hör av sig numera. Hon har för mycket på gång. Men nu ringde hon och jag sa hur det var. Hon hade förslag på hur skulle skaffa mig hjälp, rent konkreta grepp alltså. Hon blir mitt språkrör.

En väninna som jag aldrig får tag på fanns också plötsligt där med lite tips och ev. stöd. Wow! Hon har blivit van vid att se mig som den som alltid ställer upp när hon inte fixar vissa saker. Nu var hon ivrig att ställa upp för mig och tillräckligt stark för att orka göra det. Tack!

Jag är nästan säker: Tårar ÄR en bön!
(Ursäkta för för min religiositet, men det går visst aldrig över... )

Debbido skrev:

s00nice skrev:Har har turen nog att ha en bra fast allmänläkare som har ett stort kunnande och ett bra bemötande.

Jag antar att du inte tillhör NU-sjukvården?

Nep, bor i Stockholm.

s00nice skrev:

Debbido skrev:

s00nice skrev:Har har turen nog att ha en bra fast allmänläkare som har ett stort kunnande och ett bra bemötande.

Jag antar att du inte tillhör NU-sjukvården?

Nep, bor i Stockholm.

Ok, grattis! Bodde där i 20 år. Det finns förstås mer av allt där uppe. Kul förresten att Du har en bra läkare!

Ok, grattis! Bodde där i 20 år. Det finns förstås mer av allt där uppe. Kul förresten att Du har en bra läkare!

Hade turen att få en bra läkare från första början.
Men annars hade jag nog provat läkare som folk provar skor.
Hellre utsätta mig själv för stress en liten tid än att lida med en idiot till läkare.

Hoppas du hittar en läkare som passar dig.

s00nice skrev:

Ok, grattis! Bodde där i 20 år. Det finns förstås mer av allt där uppe. Kul förresten att Du har en bra läkare!

Hade turen att få en bra läkare från första början.
Men annars hade jag nog provat läkare som folk provar skor.
Hellre utsätta mig själv för stress en liten tid än att lida med en idiot till läkare.

Hoppas du hittar en läkare som passar dig.

Tack! Jag, det hoppas jag med. Det där med att prova sig fram? Om man då hittar någon på VC som verkar bra så kan det ju hända att den läkaren försvinner efter ett litet tag.

Det kan hända men jämfört med att med säkerhet ha en dålig eller inkompatibel kontakt så skulle jag föredra en som kan flytta iväg av okänd orsak.

Du ska själv kunna välja om det räcker med att vara listad på en speciell vårdcentral eller om du dessutom vill ha en egen husläkare. Det är ditt val inte deras.

Liv i vårdens slutskede...

Jag avslutade min psyk-kontakt eftersom jag fick träffa olika läkare varje gång. Det var meningslöst att vid varje tillfälle börja om från början. Det ledde ingen vart, allt det gjorde var att ta tid och energi från mig.

Jag har ingen fast kontakt med någon allmänläkare och vill inte ha det. Jag går i princip enbart till allmänläkare om jag är i behov av antibiotika för kända åkommor. I år var dock ett undantag då jag behövde tömma en sak på ryggen (jag kom inte åt helt enkelt). Psykiatriker har jag samma och har haft sen 2003. Inga konstigheter för min del utan det fungerar mycket bra och jag är helnöjd med den svenska sjukvården. All hjälp jag fått genom åren är obetalbart och jag upplever en stor tacksamhet.

Avseende problematiken som är direkt kopplad till min asperger har det överhuvudtaget inte varit några problem att få den hjälp jag behöver, då inkluderar jag hjälp från såväl kommun som landsting.

Till sist är jag väldigt glad att vi inte har homeopater involverade i den skattesanktionerade sjukvården och kan mycket väl tänka mig att arbeta aktivt för att det skall förbli så.

Kristofer skrev:Liv i vårdens slutskede...

Det var så bra att vi (vilka vi? ) borde ta det som slagord i en kampanj!

Kristofer skrev:Jag avslutade min psyk-kontakt eftersom jag fick träffa olika läkare varje gång. Det var meningslöst att vid varje tillfälle börja om från början. Det ledde ingen vart, allt det gjorde var att ta tid och energi från mig.

även om det känns något utslitet...

Fast läkare?
Fjorton psykiatriker har jag pratat med på dom två år som jag har haft med psykiatrin att göra. Ungefär hälften har satt en namnteckning på sjukskrivningar. En har varit bra (överläkarn på Huddinge), två har varit hyfsade, en gjorde sitt jobb. Alla verkar ha en arbetsbörda som är orimlig, (ja inte dom värdelösa förståss).

Vanlig läkare? I WHIS!
Ibland har man ju inget val, men oftast skjuter jag upp det vanliga läkarbesöket, orkar knappt med psyk, än mindre rutinsjukvård. Men fysiska problem finns det gott om, en del med direkt koppling till dom här diagnoserna, (vilket ingen har tagit upp direkt?).

Att få hjälp för mina NPF-diagnoser känns ibland som det svåraste jag gett mig in på. Blir smått förtvivlad när jag måste använda all min energi till att slåss för det som verkar självklart, alltså att få den hjälp som jag enligt dom ska ha. Hoppas verkligen att allt sånt här ska falla på plats så småningom. Just nu är jag jävligt less på skiten, vilket antagligen märks på det här inlägget.

Tiblan skrev:Du ska själv kunna välja om det räcker med att vara listad på en speciell vårdcentral eller om du dessutom vill ha en egen husläkare. Det är ditt val inte deras.

Det finns fina lagar i Sverige, men det är en helt annan sak att följa dem. På pappret är allt så himla bra, men ingen tycks se till att lagarna följs.

Ska få hem ett papper från Personligt Ombud som handlar om rätten till integrerad, samordnad vård, inte bara inom psykiatrin utan generellt - ALLA sjukdomar.

Törs jag visa det för den VC-läkare jag ska få träffa snart, efter ett par månaders väntan? Kommer han att säga att psyk måste ta hand om lugnande medicinering?

Det enda jag erbjuds från psyksidan är en återträff med en fruktansvärd stafettläkare, den hemskaste jag någonsin mött. Att de är så grymma beror säkert på att de är rädda. Varje "galning" som kommer in i rummet skulle väl kunna slå dem eller kvinskära dem? De verkar rädda.
Då min hudsjudom ej blev förstådd så står det numera parasitofobi och hallicunationer i datorn. Därför tror stafettläkare att jag är psykotisk. Den fasta läkare jag hade skulle fatta att jag inte är det.

Träffade MIN infektionsläkare i tisdags och jag ska få ta prover på de blåsor jag har i hårbottnen. Hon tror att det är någon bakteriell sjukdom till följd av mitt utslagna immunförsvar. En kort antibiotikakur gjorde mig tillfälligtvis frisk, men jag ska nu få en lång tids antibiotikakur.

Jag har tre fantastiska specialisläkare som behandlar mig med respekt och inser att jag är ett immunsupressionsfall, inte en galning. Men de får ej skriva ut lugnande medel. Den tionde februari är dagen D. Antingen blir jag förstådd eller så är det kört.

emer2 skrev:Fast läkare?
Fjorton psykiatriker har jag pratat med på dom två år som jag har haft med psykiatrin att göra.
Just nu är jag jävligt less på skiten, vilket antagligen märks på det här inlägget.

Det här är svensk psykiatri av idag! Kan det bli sämre?

Kristofer skrev:Liv i vårdens slutskede...

Jag avslutade min psyk-kontakt eftersom jag fick träffa olika läkare varje gång. Det var meningslöst att vid varje tillfälle börja om från början. Det ledde ingen vart, allt det gjorde var att ta tid och energi från mig.

Så hade jag det också. Så ena gången blev jag förhörd i en halvtimme om vilka droger jag tagit för 10 år sedan. Emedan nästa gång kunde handla om min och min dåvarande partners samliv. Allt beroende på vad läkaren ifråga ville prata om. Helt sjukt.

Jag är där för identifiering av sinnessjukdom och medicinering. Punkt slut.

Till sist begärde jag att få en specifik läkare, och det fick jag. Han är inte tillgänglig så ofta, men han gör ett bättre jobb än alla de andra tillsammans.

Efter några månaders jakt på "Din läkare" gick jag idag i MÅL!



Mina försök till en fast psykiatriker var bara att kasta bort eftersom det inom NÄL finns EN fast läkare på 1250 patienter! Och som sagt, inte en stafettläkare till i mitt liv!

Så, jag hade ju också kontaktat en vårdcentral jag listat mig på för ett tag sedan och begärt en FAST läkare. Sköterskan blev förbannad:

- En FAST! Det kan vi verkligen inte erbjuda!
- Nähä, men jag KRÄVER en fast läkare eftersom jag är multusjuk.
- Då måste jag prata med min CHEF! (Hon fick det att låta som ett hot)
- Gör det! sa jag.

Jag väntade sedan en hel evighet tills jag fick en tid om ytterligare en hel evighet. Men den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge.

Men när dagen D kom hade jag haft influensa en vecka, haft hög feber, ramlat och brutit minst ett revben. Jag mådde så illa att jag knappt kunde stå upp. Jag visste av erfarenhet att man bara fick ha Ett problem med sig till VC, men jag hade massor, och mitt huvudärende vara att jag behövde Xanor mot ångest eftersom alla andra mediciner ger viktuppgång.

"Min" diakonissa ringde upp läkaren i god tid före besöket och bad honom ringa min reumatikerläkare, som kunde bekräfta att lederna inte klarar övervikt.

Just min reumatolog hade hållit föredrag om RA för just den här vårdcentralens besättning, så min ankomst var liksom förberedd.

Läkaren kom störtandes emot mig där jag krälade fram i korridoren. Han log varmt och hälsade på mig. En leende läkare! De finns inte på psyk. Men, detta var ju inte psyk. Jag blev behandlad som en riktig människa. Jag var nästan chockad. Han satt rätt nära och såg inte det minsta rädd ut. Stafettläkarna på psyk tror att man han en kniv på fickan, antar jag. De känner ju ingen av patienterna.

Han tog hand om min kropp, konstaterade brutet revben etc. Jag är fortfarande alldeles uppsvälld efter Lyrican, trots att jag slutat. Utan att jag behövde tigga sköldkörtelprov beställde han en mängd prover, inkl binjurebarken. Han hör av sig om några dagar beträffande provresultat.

Jag sa att jag ringt en gång i veckan till psyk för att få dem att ta bort Lyrican ur min apodos, men det händer ingenting. De har ju inga läkare. Så han tog bara bort dem, omedelbart, och gav mig de önskade medicinerna i stället.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag hittat en fast läkare som är vänlig och tar mig på allvar. Jag satsade allt på ett kort. Tänk om denna fasta läkare hade varit otrevlig och dum?

Men, livet ska ju vara snällt ibland. Den som söker ska faktiskt finna till sist. Är det något man önskar sig av hela sin varelse och satsar allting på att uppnå det så ökar chansen att man verkligen uppnår sitt mål. (Lät jag som Mia Törnblom nu?)

Härligt! Jag blir alldeles tårögd när jag läser, vad bra att du fick en vettig läkare! Det är så himla viktigt, man är så sårbar och utlämnad i kontakterna med vården. Grattis!

Vad glad jag blir!!!

(Det finns väl andra sätt än Mia Törnbloms.)

Ja, är det någon som har ärligen förtjänat en bra läkare så är det ju du. (Och en del andra regelvidrigt multisjuka jag vet om...)

Instämmer med Gafsan och TK.