Jag säger alltid bara hej, även om den andra drar till med något artigt som typ goddag. Hej är det enda som känns naturligt för mig.

Att hälsa (hej) går relativt bra, men när följdfrågan "hur är det?" kommer (och den kommer alltid!) blir jag alltid lika stum/förvirrad. Vet att jag borde svara "Bra, hur är det själv?", men det kan jag inte förmå mig till fastän jag vet att det skulle lösa situationen.
Känner att det är en förenklad lögn, och att jag alltså antingen måste ljuga eller att jag ska svara ärligt och berätta precis hur jag mår just nu och det tar tid plus att jag inte vill berätta något så personligt!
Vet att jag inte ska ta frågan så bokstavligt, och att det inte betyder något med det hjälper mig inte alls.
Frågar för övrigt aldrig någon "Hur är det?".

[mod]mnordgren:
Slog ihop två trådar om samma ämne.[/mod]

Gör inte som jag och svara "Jag vet inte" för då får man ännu fler frågor.

magdalena: Om det är någon du inte känner så väl (t.ex. en arbetskamrat, skolkamrat eller någon gammal bekant du träffar på stan) så förväntar de sig troligtvis att du ska svara så här: "Jodå, det är bara bra. Hur är det själv?" Då kommer personen i fråga att svara "bara bra" och sen kommer det med 99 % sannolikhet inga fler frågor på det ämnet.

Om du däremot exempelvis är förkyld och det syns/hörs och någon frågar hur läget är, ja då bör du svara att du är förkyld. Du kan tolka det som att personen i fråga vill ha en bekräftelse på det han eller hon ser/hör.

När någon du känner väl frågar hur du mår så är det förstås annorlunda. Då kan du lugnt säga som det är, oavsett hur du mår.

Fler som inte gillar den frågan. Jag brukar svara "bra" eller "jag vet inte". Oftast vet jag faktiskt inte för jag har inte tänkt på hur jag mår just nu. Svarar man "jag vet inte" så säger dom ofta "ja men det vet du väl!? eller "det är väl klart du vet hur du mår?" Säger jag då nej så brukar de sluta ganska snabbt.

Peace skrev:Jag brukar svara "bra" eller "jag vet inte". Oftast vet jag faktiskt inte för jag har inte tänkt på hur jag mår just nu.

Åååhh!! Fler som mig!

Det finns en väldigt lik tråd som heter Hur hälsar ni?, jag rekommenderar en sammanslagning!

Moderator:

Slog ihop två trådar om samma ämne.

tack, vad bra, tänkte skriva här först, men trodde ämnet var för olikt.

Goddag, god afton, god morgon (inte nödvändigtvis beroende på att det är morgon. God natt funkar lika bra klockan 5 på morgonen som klockan 3 på eftermiddagen. Hej, tjena och lite vad som faller mig in.

Skaka hand endast om den andre tar initiativ först. Kramar blir endast med släkt typ. Och de är så korta (jämfört med min 193cm långa kropp) så det blir jobbigt.

Jag brukar säga hej eller hejhej när jag möter någon, oavsett hur den andra personen hälsar. Känns som att ett hej aldrig kan vara fel, så det är säkrast så tycker jag!

Gillar inte heller att skaka hand, då jag är smärtsamt medveten om alla baciller och bakterier som är i omlopp i vårt samhälle... Men skakar hand ändå, för att det är "så man beter sig" när man träffar en myndighetsperson eller liknande.

Brukar köra med "Goddag", vilket ibland får konstiga reaktioner. T ex i kassan på stormarknaden när man hälsar på kassörskan, då har det hänt att man fått en konstig blick, följt av ett "Goddag" tillbaka, sedan ett litet fniss. Detta har alltså hänt med mer än en kassörska. Är det något fel på "Goddag" eller?

Tycker jag inte, men vissa kanske anser det som lite "för artigt" eller nåt.

Jag har tränat just på det där, ta i hand och hålla ögonkontakt lagom länge med personen och presentera sig med namn - jag tar handen, möter blicken och säger "Mimmi, trevligt" utan att närmare specificera vad jag tycker är trevligt eller varför (det får de räkna ut själva, de flesta antar att jag menar att jag tycker det är trevligt att träffa just dem).

Oftast får man ett namn i retur och kan släppa ögonkontakten, och gå till nästa person om det finns en sådan. Ibland, om jag känner igen personen blir det istället "Tack för senast" med ett glatt leende. Då kan det också bli så att man blir kvar hos den personen en stund, och man kanske t om slipper gå och skaka hand med allt och alla (något jag finner mentalt påfrestande ).

Det verkar vara tillräckligt för att man ska komma undan utan närmare granskning s a s

"trevlig helg/eftermiddag/kväll" (eller när man nu är ute) brukar fungera förvånansvärt bra när man ska ta avsked. "Ha're gott!" fungerar också som lite mindre formellt avsked har jag märkt.

Just det där med ögonkontakten verkar vara väldigt viktig när man hälsar, om man INTE möter den andres blick blir man automatiskt skärskådad känns det som. Eller så är det bara jag som är paranoid, och missuppfattar saker.

Säger hej om någon hallåar och tvärtom.

Allanna skrev:Just det där med ögonkontakten verkar vara väldigt viktig när man hälsar, om man INTE möter den andres blick blir man automatiskt skärskådad känns det som. Eller så är det bara jag som är paranoid, och missuppfattar saker.

Det där tycker jag känns som en metod som gör att folk tar en som vem som helst och inte en som sticker ut och är konstig.

Jag tillhör (vad det verkar som) en liten minoritet här som har rätt bra koll på hur man ska agera bland folk, även om jag nu på senare år har märkt att jag blir trött av det efteråt (så jag har därför dragit ner på umgänget), jag har gjort det helt automatiskt utan att tänka på hur jag gör och din beskrivning väckte känslan inom mig av hur man bär sig åt (åtminstone bland tidigare okända som man ska umgås med en eller ett par timmar framåt).

Ett problem bara:

Allanna skrev:Ibland, om jag känner igen personen blir det istället [...]

Väldigt många aspisar är ansiktsblinda (en del så blinda att de inte ens känner igen sin egen familj om de ser dem ute på stan) så då är det lite komplicerat...

Idag svarade jag ett hej (från en okänd person) med "arrrghoa". Hade precis vaknat, störd i mina rutiner och inte fått något kaffe eller nikotin så det kan ha varit orsaken. Fick en rätt konstig blick tillbaka.

Miche skrev:

Allanna skrev:Just det där med ögonkontakten verkar vara väldigt viktig när man hälsar, om man INTE möter den andres blick blir man automatiskt skärskådad känns det som. Eller så är det bara jag som är paranoid, och missuppfattar saker.

Det där tycker jag känns som en metod som gör att folk tar en som vem som helst och inte en som sticker ut och är konstig.

Jag tillhör (vad det verkar som) en liten minoritet här som har rätt bra koll på hur man ska agera bland folk, även om jag nu på senare år har märkt att jag blir trött av det efteråt (så jag har därför dragit ner på umgänget), jag har gjort det helt automatiskt utan att tänka på hur jag gör och din beskrivning väckte känslan inom mig av hur man bär sig åt (åtminstone bland tidigare okända som man ska umgås med en eller ett par timmar framåt).

Ett problem bara:

Allanna skrev:Ibland, om jag känner igen personen blir det istället [...]

Väldigt många aspisar är ansiktsblinda (en del så blinda att de inte ens känner igen sin egen familj om de ser dem ute på stan) så då är det lite komplicerat...

Just därför skrev jag "ibland, om jag känner igen dem" - jag gör för det mesta inte det.

Strategin hittils har varit att be om ursäkt "Men jag är förskräckligt dålig på ansikten", ibland kommer man undan med en komplimang istället ("Ah, jag tyckte du såg bekant ut men tänkte att det var från TV eller något. Du är så tjusig idag!").

Jag har spenderat mer tid än vad som känns vettigt med att försöka smälta in, men när man väl lyckas med det finns det ingen energi kvar. Så vad det ska vara bra för kan man ju undra ibland.

Dessutom kan det åtminstone i mitt fall slå väldigt fel eftersom jag fortfarande har svårt att bedöma olika sociala situationer, vad är accepterat och inte. Det mesta av mina strategier är inrepeterade, inlärda mönster som fungerar för det mesta. Men när det händer något jag inte tränat på skiter det sig kapitalt, då vill jag bara gå hem.

Allanna skrev:Strategin hittils har varit att be om ursäkt "Men jag är förskräckligt dålig på ansikten", ibland kommer man undan med en komplimang istället ("Ah, jag tyckte du såg bekant ut men tänkte att det var från TV eller något. Du är så tjusig idag!").

Allanna skrev:Jag har spenderat mer tid än vad som känns vettigt med att försöka smälta in, men när man väl lyckas med det finns det ingen energi kvar. Så vad det ska vara bra för kan man ju undra ibland.

Mycket bra fråga, mycket jobb för ingenting annat än att bli utschasad...

Det konstiga med mig är att jag mår dåligt av att inte ha kontakt med andra människor, men ändå tär det på orken, så ibland orkar jag inte bry mig om sociala tillställningar, trots att jag efteråt mår psykiskt bättre av det, men samtidigt tar det ork från annat...

Allanna skrev:Dessutom kan det åtminstone i mitt fall slå väldigt fel eftersom jag fortfarande har svårt att bedöma olika sociala situationer, vad är accepterat och inte. Det mesta av mina strategier är inrepeterade, inlärda mönster som fungerar för det mesta. Men när det händer något jag inte tränat på skiter det sig kapitalt, då vill jag bara gå hem.

Jag förstår det, för mig funkar det bra för det mesta, men några gånger när jag gjort bort mig rejält är det inte ens så att jag fattar det förrän långt efteråt vilket är enormt pinsamt.

magdalena skrev:Att hälsa (hej) går relativt bra, men när följdfrågan "hur är det?" kommer (och den kommer alltid!) blir jag alltid lika stum/förvirrad. Vet att jag borde svara "Bra, hur är det själv?", men det kan jag inte förmå mig till fastän jag vet att det skulle lösa situationen.
Känner att det är en förenklad lögn, och att jag alltså antingen måste ljuga eller att jag ska svara ärligt och berätta precis hur jag mår just nu och det tar tid plus att jag inte vill berätta något så personligt!
Vet att jag inte ska ta frågan så bokstavligt, och att det inte betyder något med det hjälper mig inte alls.
Frågar för övrigt aldrig någon "Hur är det?".

Åh vad konstigt det där "hur är det" är! När jag får frågan kan jag ibland tänka "Hur är vad? Syftar personen på att jag var förkyld förra veckan? Eller ser jag sjuk/trött/pigg ut? Varför undrar h*n?" Speciellt konstig känns frågan när den kommer från är någon som jag vet inte bryr sig om om jag lever eller är död.

Förr talade jag alltid om hur jag mådde när jag fick frågan, men sedan började jag fatta att det bara var någon slags hälsningsfras som vissa slängde ur sig i förbifarten. Jag brukade inte svara tillbaka med "hur är det själv" heller, för det var ju den andra som undrade hur det var med mig och inte tvärtom, så tänkte jag. Numera vet jag att man "ska" svara tillbaka, men jag gör det bara om jag känner för det, för det känns meningslöst med dessa fraser fram och tillbaka som ingen egentligen bryr sig om.

Jag frågar hur någon annan har det när jag verkligen vill veta, men då får man ju bara det där "bra"-svaret, så det känns ju inte så meningsfullt heller.

Välkommen hit förresten, magdalena!

Tack så mycket, Solitaria!
Och tack för ditt svar. Skönt att höra att man inte är helt ensam. Relativt nydagnostiserad o det mesta är kaos just nu... Mer kaos än vanligt alltså

Parvlon skrev:Idag svarade jag ett hej (från en okänd person) med "arrrghoa". Hade precis vaknat, störd i mina rutiner och inte fått något kaffe eller nikotin så det kan ha varit orsaken. Fick en rätt konstig blick tillbaka.

Dålig empati. Det kan ju ha varit ett hälsningsord från Nya Guinea. Där finns det så många språk så ingen kan hålla reda på dem.

Miche skrev:

Allanna skrev:Jag har spenderat mer tid än vad som känns vettigt med att försöka smälta in, men när man väl lyckas med det finns det ingen energi kvar. Så vad det ska vara bra för kan man ju undra ibland.

Mycket bra fråga, mycket jobb för ingenting annat än att bli utschasad...

Det konstiga med mig är att jag mår dåligt av att inte ha kontakt med andra människor, men ändå tär det på orken, så ibland orkar jag inte bry mig om sociala tillställningar, trots att jag efteråt mår psykiskt bättre av det, men samtidigt tar det ork från annat...

Samma här. Också i mitt liv i stort, att årtiondena av hårt anpassningsarbete har bränt ur mig så att jag inte kan använda resultatet.

Tror jag är vanligt hos oss. Och samtidigt väldigt svårt att förebygga och utan känd bot. Får man se upp djävligt noga med.

Miche skrev:

Allanna skrev:Dessutom kan det åtminstone i mitt fall slå väldigt fel eftersom jag fortfarande har svårt att bedöma olika sociala situationer, vad är accepterat och inte. Det mesta av mina strategier är inrepeterade, inlärda mönster som fungerar för det mesta. Men när det händer något jag inte tränat på skiter det sig kapitalt, då vill jag bara gå hem.

Jag förstår det, för mig funkar det bra för det mesta, men några gånger när jag gjort bort mig rejält är det inte ens så att jag fattar det förrän långt efteråt vilket är enormt pinsamt.

Samma igen. Fy helvete.
Och inte ger folk raka besked annat än när de är så rasande att man får över sig också en massa skit man inte har ett dyft med att göra.

Solitaria skrev:Åh vad konstigt det där "hur är det" är! När jag får frågan kan jag ibland tänka "Hur är vad?

Exakt så brukar jag också tänka. Hur är vad?

Arkimedes skrev:

Solitaria skrev:Åh vad konstigt det där "hur är det" är! När jag får frågan kan jag ibland tänka "Hur är vad?

Exakt så brukar jag också tänka. Hur är vad?

Brukar också tycka frågan är jobbig, men jag använder numera mitt standardsvar:

"Hur är läget?"
"Hä rullar på...", säger jag. Betyder ju absolut ingenting, så det är bra


Eller så kan man säga som min praktikhandledare jag hade för typ 25 år sedan: "Hä ä jämna plåger..."

Men att svara "Bra" kan jag inte riktigt med, faktiskt...