Hur tar man reda på vad man vill göra med sitt liv?

Jag har aldrig haft en aning om vad jag vill göra och detta har förstört mycket för mig då jag har svårt att hitta någon mening med livet. Jag har aldrig haft något som verkligen intresserar mig en längre tid, utan jag blir intensivt intresserad av något en kort period och kan sitta och forska i ämnet, men helt plötsligt så tappar jag lusten helt och hållet. Att jag har svårt för att göra samma sak en längre stund gör inte saken bättre.

Jag har under största delen av mitt liv mått otroligt dåligt och det gör jag forfarande, även om jag inte har så mycket att må dåligt över, men jag kan bara inte hitta någon mening med livet. Jag vet inte vad jag ska jobba med, om jag nu klarar av att jobba en längre period, jag har bara haft kortare arbeten där det oftast går åt helvete efter ett tag.

Jag har aldrig haft ett förhållande och jag är osäker på om jag någonsin kommer kunna ha något.

Det känns helt enkelt som om jag saknar ett syfte, och för mig måste verkligen allt ha ett syfte, jag kan inte göra något som inte ger någonting.

Har ni några tips?

Hur gammal är du?

Jag fyller 22 i år.

gemini skrev:Hur tar man reda på vad man vill göra med sitt liv?

Jag har aldrig haft en aning om vad jag vill göra och detta har förstört mycket för mig då jag har svårt att hitta någon mening med livet. Jag har aldrig haft något som verkligen intresserar mig en längre tid, utan jag blir intensivt intresserad av något en kort period och kan sitta och forska i ämnet, men helt plötsligt så tappar jag lusten helt och hållet. Att jag har svårt för att göra samma sak en längre stund gör inte saken bättre.

Jag har under största delen av mitt liv mått otroligt dåligt och det gör jag forfarande, även om jag inte har så mycket att må dåligt över, men jag kan bara inte hitta någon mening med livet. Jag vet inte vad jag ska jobba med, om jag nu klarar av att jobba en längre period, jag har bara haft kortare arbeten där det oftast går åt helvete efter ett tag.

Jag har aldrig haft ett förhållande och jag är osäker på om jag någonsin kommer kunna ha något.

Det känns helt enkelt som om jag saknar ett syfte, och för mig måste verkligen allt ha ett syfte, jag kan inte göra något som inte ger någonting.

Har ni några tips?

Det där låter precis som forden för 7-8 år sedan.
Numera är han examinerad gift med en aspiehona, någorlunda etablerad (om än tillfälligt arbetslös) och lever ett välordnat liv.

Trots detta hoppar han mellan ett antal regelbundet återkommande specialintressen som vissa andra skiftar kläder och har ungefär lika många olika karriärsdrömmar som det finns yrken att välja på, ifall detta kan få dig att må bättre?

ford skrev:Det där låter precis som forden för 7-8 år sedan.
Numera är han examinerad gift men en aspiehona, någorlunda etablerad (om än tillfälligt arbetslös) och lever ett välordnat liv, ifall det kan vara någon sporre för dig?

Det finns många som varit på botten och tagit sig till toppen, så att det går tvivlar jag inte på.

Men du verkar ha missat min poäng. Hur fick du reda på vad du ville göra?

Vad jag egentligen vill göra?

Vill du ha ett realistiskt eller verklighetsfrånvänt exempel?

Vill du höra den politiskt korrekta, eller den ärliga versionen?

-Ja, du fattar kanske vart jag vill komma...

...jag vill göra en halv miljon olika saker, men 40 timmar per vecka är jag tvungen att göra det som arbetsmarknaden bestämt att jag skall syssla med, under denna tid och då är det bara att gilla läget. På min fritid kan jag skifta hur mycket jag vill mellan olika intressen och/eller hobbyprojekt, eftersom där inte finns några krav på vare sig konsekvens, eller prestationer, förutom sådana själklarheter som att duscha, städa, laga mat o.s.v.

-Hittills har detta funkat ganska bra.

gemini skrev:jag kan inte göra något som inte ger någonting.

21 år, då har du livet framför dig. Utbilda dig till nånting iaf, så du slipper dra dig fram på skitjobb. Jag känner igen mycket av det du säger, jag visste inte vad jag ville bli, och blev heller inget och är nu 51... Gör inte som jag.

ford skrev:Vad jag egentligen vill göra?

Jag trodde att det var lite det du menade i första inlägget, att du redan visste..

Men ta det med jobb till exempel, hur kom du på vad du ville utbilda dig till? Eller tog du bara något som var intressant för stunden som du kanske ångrar nu?

Dagobert skrev:21 år, då har du livet framför dig. Utbilda dig till nånting iaf, så du slipper dra dig fram på skitjobb. Jag känner igen mycket av det du säger, jag visste inte vad jag ville bli, och blev heller inget och är nu 51... Gör inte som jag.

Det jag försökte förtydliga är att jag inte kan utbilda mig till något som jag inte vill jobba med. Jag har misslyckats med att läsa upp mina gymnasiebetyg 4 gånger redan. Jag ska göra ett nytt försök nu igen, börjar om 2 veckor.

Men jag måste ju ändå fortsätta studera efter att jag är klar, för ett gymnasiebetyg ger inte mycket.

gemini skrev:Det jag försökte förtydliga är att jag inte kan utbilda mig till något som jag inte vill jobba med. Jag har misslyckats med att läsa upp mina gymnasiebetyg 4 gånger redan. Jag ska göra ett nytt försök nu igen, börjar om 2 veckor.

Men jag måste ju ändå fortsätta studera efter att jag är klar, för ett gymnasiebetyg ger inte mycket.

Jag förstår dilemmat. Vad jag menar är att ditt val de närmaste åren är att antingen
- mot din vilja jobba med nåt okvalificerat,
eller
- mot din vilja utbilda dig till nåt du inte vet om du vill jobba med.

Jag är medveten om att det här mer handlar om att undvika det man inte vill än att göra det man vill. Mer en piska än en morot tyvärr.

Hur gick det till när du misslyckades att läsa upp?

Jag känner som dig gemini, men jag är 32 och kände likadant när jag var 22.

Jag hoppas det går bättre för dig iaf.

Gemini: Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har heller aldrig haft någon egentlig aning om vad jag velat göra med mitt liv (de flesta saker jag verkligen drömt om att göra har varit mer eller mindre verklighetsfrämmande och således ej möjliga att ens praktiskt genomföra utanför min egen fantasi). Jag rekommenderar dig dock att fortsätta försöka läsa upp dina betyg. Jag gjorde själv misstaget att hoppa av gymnasiet när jag var 18, vilket ledde till många år av arbetslöshet och depression. Jag började till slut, då jag var 23, på KomVux och läste in en gymnasiekompetens för att sedan börja vid högskolan, men vid det här laget hade flera år gått åt som jag skulle ha kunnat spendera på ett betydligt bättre sätt.

Idag är jag färdig med min utbildning och har läst till en master (bland annat). Det är dock viktigt att poängtera att jag fortfarande inte vet vad jag i något slags övergripande syfte "vill" med mitt liv. Jag skaffade mig en masterexamen i ett yrkesrelaterat ämne som jag under mitt liv fått höra att jag är duktig i, men att syssla med detta är ju inte vad jag slutgiltigt "vill" göra, och inget som på något slags övergripande sätt skänker någon slags slutgiltig mening åt mitt liv. Snarare var det bara ett mindre dåligt alternativ som tog tillvara på vissa av mina specialfärdigheter och för vilket jag hade ett visst intresse.

Jag skulle således rekommendera dig att du skaffar dig en utbildning i ett ämne där du vet att du är skicklig eller har en specialförmåga, för att sedan försöka hitta ett jobb inom detta område. Jag vet fortfarande inte vad jag slutgiltigt "vill" i eller med mitt liv, men det finns i varje fall betydligt värre saker att göra medan man funderar på detta än att på ett meningsfullt sätt arbeta inom ett område för vilket har ett visst intresse. Att lyckas hitta en "mening med livet" är däremot en betydligt större fråga som jag tvekar på att jag någonsin kommer att lyckas med...

EDIT: Jag kan också lägga till att jag inte hade mitt första förhållande förrän jag hade fyllt 24.

Petronius sa det jag ville säga.


En annan aspekt tror jag är att toleransen mot "avvikande" beteende kanske är större i mer kvalificerade jobb.
I vanliga fabriksjobb o.d är det viktigaste att komma i tid och hålla käften, och jag har stupat på båda dessa krav. Att jag haft andra kvalitéer som kunnat komma till nytta har inte räknats.

Mitt liv är i allt väsentligt över. Återstår att klara sig och försöka få vara ifred.

Himlars vad enkelt allt vore, om jag kunde ha en susning om kombon vad jag har lust med och vad jag är kapabel till. De frågade om jag ville gå med i mediagruppen, tv eller ASP-bladet! Avdelningen för socialpsykiatri alltså!

gemini skrev:

ford skrev:Vad jag egentligen vill göra?

Jag trodde att det var lite det du menade i första inlägget, att du redan visste..

Men ta det med jobb till exempel, hur kom du på vad du ville utbilda dig till? Eller tog du bara något som var intressant för stunden som du kanske ångrar nu?

Jag gled in på ett yrke av rena arbetsmarknadsskäl (tog det jag kunde få) och valde att vidareutbilda mig inom något närstående när jag kände att jag ville utvecklas vidare.

Vad man jobbar med är egentligen inte sådär jätteviktigt för ens livskvalitet, utan snarare hur man trivs på sin arbetsplats och att hamna på rätt arbetsplats handlar mest om ren tur.

Sen kan jag lova dig att man inte alltid har jobbet som sitt största intresse som "vuxen" och att så gott som alla människor har tusentals idéer om vad de mer skulle kunna tänka sig att jobba med, förutom det dom sysslar med för tillfället.

Tillfredställelsen i att gå till jobbet ligger mer i att känna att man gör något vettigt på dagarna, att se resultatet av sitt arbete, umgås med kollegorna och inte minst att få lönen i slutet på månaden och känna att man gjort rätt för sin försörjning. Sedan är det inte alla dagar som det är en fest att gå dit, vissa dagar fetsuger jobbet och det gäller oavsett var man jobbar, eller vad man jobbar med, men sådana dagar får man räkna ner tiden till arbetsdagens slut och se till att ha något kul att hitta på efteråt.

-Sedan är det jätteviktigt att ha fritidsintressen och hobbys så att man även kan förverkliga sådana drömmar som inte kan tillfredställas genom jobbet.

Dagobert skrev:Jag förstår dilemmat. Vad jag menar är att ditt val de närmaste åren är att antingen
- mot din vilja jobba med nåt okvalificerat,
eller
- mot din vilja utbilda dig till nåt du inte vet om du vill jobba med.

Jag har också förstått det, och med tanke på hur det ser ut på arbetsmarknaden för tillfället så är det ju inte överflöd med jobb.
Det är lite av därför jag ska börja på komvux snart också, jag måste ju göra nånting och visst det är inte kul att lära sig saker man inte vill lära sig. Men samtidigt så passar studentlivet mig ganska bra eftersom att det är så individuellt.

Dagobert skrev:Hur gick det till när du misslyckades att läsa upp?

Först gick jag hotel & restaurang när jag var 16, problemet var att jag var alldeles för skoltrött och klarade inte av att stå hela dagarna på grund av dåliga fötter och dålig rygg.

Sedan har jag gått på individuella programmet två gånger, men det gick inte heller så bra eftersom att det är en väldigt stökig miljö som jag inte klarar av, jag måste ha tyst och jag ska lyckas koncentrera mig.

Jag har även gjort en termin på komvux, det gick halvdant, psykologi tex var hur lätt som helst eftersom att jag redan kunde allt innan så där behövde jag inte plugga alls för att få VG. Däremot så gick det mindre bra med de ämnena som jag tycker är tråkiga, vilket resulterade i ett par IG:n.

Jag tror motivationen har varit störtsta problemet dock, i alla försök.

Petronius skrev:Jag skulle således rekommendera dig att du skaffar dig en utbildning i ett ämne där du vet att du är skicklig eller har en specialförmåga, för att sedan försöka hitta ett jobb inom detta område.

Problemet är också att jag inte kan se mig själv som bra på något. Jag har extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

Petronius skrev:De flesta saker jag verkligen drömt om att göra har varit mer eller mindre verklighetsfrämmande och således ej möjliga att ens praktiskt genomföra utanför min egen fantasi.

Det där känner jag igen mig mycket i.