jag ska påbörja utredning inom autismspektrum så jag vet inget om varför jag är som jag är men jag har stora ärlighetsimpulser. jag kan ibland till och med kan se att en lögn hade varit smidigare men munnen ska likt * säga precis det som faktiskt hände/är/vad jag tycker. Jag har provat att tvinga mig att ljuga någon gång men det spricker direkt hur allvarlig situationen än är för att jag börjar skratta, skäms eller stressar upp mig direkt. En lögn är inte logisk. Det går helt emot min logik. En lögn stämmer ju inte. Den är kontraproduktiv för mig. Känslor är förvirrande som dom är så en lögn blir helt enkelt en total överkurs för mig.

Jag har sällan behov av att manipulera sanningen. Är någon elak eller säger något som inte stämmer beslutar jag mig för om jag bryr mig om personen/samanhanget eller inte. Om de sätter käppar i hjulet för mig och de påverkar mig säger jag till. Jag ser igenom lögner ganska bra. Jag noterar direkt förändrat beteendemönster, tonhöjd i rösten, tempo, blick. Om jag misstänker att någon ljuger frågar jag "ljuger du nu?" Då brukar jag få det jag behöver för att göra en bedömning. Det går inte att smöra för mig med ansiktet för jag separerar alltid handling-vad personen säger- hur den gestikulerar- vad jag vet sedan tidigare om personen. Summan av dessa blir min bedömning.

När det handlar om yrkessituationer/kunskap i ämnen är det enkelt att sålla de som manipulerar eftersom den som verkligen kan det den gör inte behöver smycka med ansiktsuttryck eller foruleringar. Jag tänker på ordspråket "Know the difference between the person who speaks about what he know´s, and the person who know´s of what he speaks."

Manipulativa människor visar sina rätta ansikten förr eller senare och då klipper jag kontakten med dom. Vill de få en andra chans är det upp till dom att vinna mitt förtroende igen. Det kan ta lång tid eftersom de är svåra att läsa.

Hur vet ni att folk går på era lögner, ni som tycker att ni ljuger bra? De kanske bara låter er hållas eller inte bryr sig tillräckligt mycket för att ifrågasätta. Eftersom personer med AS ofta har svårt att tolka andra människor så borde det väl vara svårt att veta vad de egentligen tänker om det ni säger?

Att ljuga, framför allt i viktiga sammahang, gör bara att andra människor slutar ta en på allvar, tycker att man är omogen och oberäknelig.

Kanske värt att tänka på.

Själv är man så jävla bra på det att man efter att ha pratat bort folk t.o.m har pratat bort sig själv..

Nej men skämt o sido.. När jag inombords känner att det finns en fara runt mig, låt säga att dom ska utvärdera om jag ska läggas in på psyket eller inte som exempel. Då jävlar kommer den manipulativa mästaren fram och lurar allt och alla i sin väg, inklusive mig själv.

För familjen kan jag inte ljuga. De genomskådar mig direkt. Inte ens en ide att försöka. Dessutom vill jag inte ljuga för dem.

Med andra folk man träffar på nätet, andra ställen, kan det hända att man ljuger. Det kan bero på att man vill komma i bättre dager än man är eller liknande. Rent av skryt kan det också bero på.

På Youtube försöker jag ibland vara någon annan än den jag är, men nära har sagt det lyser i genom.

biologic skrev:

prodge64 skrev:

biologic skrev:

Bror Duktig skrev:Jag skulle nog inte sagt något om frisyren i alla fall Bättre att vara lite oartig, än att bli mycket oartig Fast jag vet inte, jag kanske missar "beröm min/mitt XXX"-blickar, och gör bort mig hela tiden.

Det är sådant man aldrig vet. Jag menar, jag missar mer än blickar. Ibland hela människor som jag känner när de går förbi mig på gatan. Så tror de att man är otrevlig bara för att man inte hälsar, hrm.

Det är du inte ensam om, det värsta är att folk inte ens vill försöka fatta om man förklarar heller. Dom behöver liksom göra sig synliga ordentligt, ett "hej" utanför synvinkeln räcker inte för att jag ska reagera när det finns en hel massa andra personer som också möts överallt.

[OT] Precis! Ofta går man i sina egna tankar och varken hör eller ser... Jag brukar ofta titta ner i marken när jag går. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att inte lägga märke till bekanta som vevar med armen på andra sidan gatan. [/OT]

+1

Sedan får man höra att man är oartig för att man inte hälsar... Jag har förklarat för folk att de måste gå fram till mig och vifta med handen framför ansiktet för att jag ska lägga märke till dem.

doris skrev:Hur vet ni att folk går på era lögner, ni som tycker att ni ljuger bra? De kanske bara låter er hållas eller inte bryr sig tillräckligt mycket för att ifrågasätta. Eftersom personer med AS ofta har svårt att tolka andra människor så borde det väl vara svårt att veta vad de egentligen tänker om det ni säger?

Att ljuga, framför allt i viktiga sammahang, gör bara att andra människor slutar ta en på allvar, tycker att man är omogen och oberäknelig.

Kanske värt att tänka på.

De gör de inte har jag fått höra. Jag har inbillat mig att jag lyckats ljuga och så fick jag höra relativt nyligen att min kära mamma ser direkt om jag ljuger.

Jag ogillar att ljuga utan försöker mer gå efter "kan jag inte säga något snällt, så säger jag inget alls".

Jag har ingetAS-ansikte med stel ansiktsmimik utan är utrustad med ett gummiansiktet där tydligen allt syns. Har fått rådet att aldrig spela poker.

Att ljuga har blivit en del av mitt liv, jag omringar mig själv med en vallgrav av lögner. Varför? Ingen aning, har aldrig haft problem med att ljuga och känner inte heller något negativt av att ljuga. Ser det lite som en lek om hur långt jag kan egentligen ta det innan den avslöjas men då får man bara gå igenom vad man kanske gjorde fel i vad som avslöjade den.

Kan dock inte ljuga för min far eller bror då de genomskådar mig på direkten.

Tror många ljuger för att de egentligen bara försöker skydda sig själva från omgivningen och att de kanske bara skäms eller är obekväma med sanningen.

Jag är jätte dålig på att ljuga och dom få gånger jag har ljugit har jag fått så dåligt samvete att jag har berättat sanningen direkt efter. Förutom när jag ljög för mina föräldrar om rökning/alkohol när jag var yngre...

sussi83 skrev:Jag är ganska plain i mitt ansiktsuttryck så många köper det jag säger...."ofan det finns alltså rosa elefanter...". Sen kan jag vara expert på att spela oskyldig också...så att folk tycker lite synd om en. "Stackars dig fick du inte...bla bla bla...."
Vips så sitter resten i knipa och jag kan gotta mig, och ingen vet hur.

Men som sagt förtydligar igen att jag inte gör något elakt eller utnytjar nära och kära. Dom betyder mycket, jag är i grunden en snäll och omtänksam person.

Vita lögner har jag lärt mig. Kan också förstå om man ljuger för att man är rädd.

Men jag avskyr att ljuga, och jag hatar verkligen personer som ljuger och är manipulativa för egen vinnings skull el för att de tycker det är kul. Har jag sagt att jag egentligen föredrar djur som inte kan ljuga?

Att manipulera kan visserligen vara nödvändigt för den som är i underläge. Men jag ser ändå ner på dem som kan det (fast jag borde kanske vara avundsjuk i stället, de har ju en förmåga jag saknar).

ragnevi skrev:Jag kan ljuga men jag är fruktansvärt usel på det, jag är betydligt bättre på att flytta fokus eller att undvika att svara.

Lite som ena episoden på Simpsons (när Homer & Barn bränner sprit)- och Marge frågar Homer vad han sysslar med, och han svarar "I will not lie to you Marge"- sen gick han bara vidare- klockrent! =)

Bror Duktig skrev:Min senaste lögn var till Tele2: "Jag kommer att välja annan bredbandsleverantör, eftersom ni vägrar flytta 165 kr från XXXs telefonkort till mitt, när det blev fel p.g.a. tekniskt fel på er sida."

Tyvärr är Tele2 minst dåliga av de jag har att välja på, varför jag kommer att välja dem, men det talade jag inte om.

Det där är ändå en godkänd lögn. Hehe. Den där lögnen säger mer något i stil med: "Nu har ni skitit i det blå skåpet", vilket i princip betyder att man gått över gränsen för vad som är acceptabelt. ^,^ Sådant där kan jag med använda mig av när jag tycker något är fel, men sedan ändå gå med på det för att alternativet är det bästa. Bra sätt att få ut frustrationen på. Man måste vara lite dryg mot de som orsakar frustrationen, "det är la inga fel i det".

Jag brukar tänka på att jag kanske ska ljuga, men det slutar alltid med att jag bekänner så fort jag pratar med den som jag tänkte undanhålla informationen från. *Skaka på huvudet*

Howdy.

Det beror på, både på din uppfostran och hur mycket du har av alla diagnoser.

Har du asperger, inte i närheten av ren autism, så är det ofta svårt att ljuga.
Aspergare som är högfungerande följer moraliska principer väldigt noga.
Vi ljuger oftast inte, vi är sällan elaka och vi sköter oftast oss själva. Vi upplevs ofta som rakryggade människor.

Har du asperger, nära autism men inte helt, eller asperger med adhd,
Är det ofta lättare att ljuga.

För mig beror det på. Jag har lätt asperger, men mest add. (inte alls mycket)
Det är inga problem att ljuga när jag vill det, men jag förlåter mig inte för det. Jag skäms väldigt mycket. Vilket jag har märkt att många vanliga människor inte riktigt gör på samma bottenlösa sätt.

Jag ljuger dock väldigt sällan. Väldigt.
Och jag ser det som fel. det bryter mot alla mina principer, så det kräver en hel del av mig.

Grimuald skrev:En intressant aspekt när det gäller att ljuga är att ljuga inför sig själv och/eller inför andra. Om man ljuger inför sig själv är man då bara en simpel självbedragare ? Och vad är vitsen med det ?

Sedan finns det ju en moralisk aspekt med lögner. Är det helt okej att ljuga om man skulle vinna 100 miljoner kronor på det ? Eller att vinna en vän genom lögner i det sociala kriget ?

Det sägs ju att man mår bättre om man (omedvetet) ljuger för sig själv, och ser både sig själv och andra i ett rosa skimmer.

Sen undrar jag om man verkligen skulle vinna en vän genom att ljuga. Förr el senare avslöjar man sig iaf, och hur kul är det att vara tvungen att ljuga för att bli accepterad, då är man ju egentligen inte vänner ändå? (Jag bortser här från "vita lögner".)

Har ni varit med om att en vän bett er ljuga? Låt oss säga att personen varit någonstans den inte borde, mamman är upprörd över tiden och vännen presenterar en lögn som ni ska hålla med om.

Det är jobbigt.

earlydayminer skrev:Har ni varit med om att en vän bett er ljuga? Låt oss säga att personen varit någonstans den inte borde, mamman är upprörd över tiden och vännen presenterar en lögn som ni ska hålla med om.

Det är jobbigt.

Nej, men jag vet en person som har bett sina vänner ljuga om än det ena, än det andra (även inför tinget) och hon förstår inte varför hennes vänner sviker henne och slutar vara vänner...

Jag har som tur är aldrig varit hennes vän (fast hon försökte nog i början få mig som vän).

Misstänker faktiskt att hon har Asperger...

Jag har ju inte asperger men har ändå väldigt svårt att ljuga och ibland har jag också svårt att hålla tyst om saker.

Jag vet inte vart det där ärlighetsbehovet kommer ifrån.

Vet inte om jag är bra på att ljuga, det är först på senare år jag har börjat använda lögner, i första hand vita lögner. Kan numera förtiga sådant jag inte vill föra fram.
Tidigare ljög jag varken bra eller ofta, kunde aldrig förstå vitsen med att ljuga, tror kanske att det är den aspiga sidan av att se allt så jäkla konkret, man kan ju inte säga sådant som inte stämmer. Om man gör det rör man ju till hela verkligheten.
Dessutom tror jag att man måste ha bra minne för att inte snärja insig själv i sina egna lögner.
Numera är jag ganska bra på att höra när folk är oärliga, luras inte av oärliga ansiktsuttryck, efter som jag inte tittar på folks ansikten när jag talar med dom.
Har dessutom varit gift med en konsekvent lögnare. Det var förs de senare åren jag insåg hennes oärlighet. Numera hör jag ganska snart om en person jag känner lite gran är ute i ogjort väder.

På lågstadiet tyckte jag att det var så jobbigt att ens riskera att av okunskap säga osanningar att jag alltid sade "kanske" i alla påståenden - eftersom allting är relativt, typ.

- Vad är klockan?
- Den är kanske kvart över ett (efter att ha tittat på klockan).

- Ska vi leka idag?
- Ja kanske det (om inte någon av oss dör eller plötsligt blir magsjuka och om inte jorden går under innan dess).

Jag har sjukt svårt för att ljuga, jag måste konstruera lögnen i tankarna först, och försöka klura ut alla detaljer om vad lögnen ska innehålla, om någon sen frågar en fråga som jag inte tagit med i mina detaljer om lögnen, så blir jag ställd och berättar sanningen. Plus att jag känner mig elak när jag ljuger. Det är lite som att jag har Tvångstankar över att jag måste tala sanning alltid.

Alltså..

Man menar ju inte att vi inte kan ljuga. Det skiljer sig mycket från person till person också.

Det man menar är ju att vi inte gör så mycket konstigt skit. Dvs, vi blir ofta arga på otrogna osv.
Lögner, svek, är inget som aspergare sitter och rättfärdigar. Säger sällan "a men alla ljuger ju..."

Däremot kan väl alla ljuga.
Jag kan inte ljuga i vanliga fall, men mot mina föräldrar gör jag det ofta. Varför?
För att det är mitt enda sätt att ha ett liv, rättigheter. Om jag säger att vi slutar tidigare från skolan, får jag inte, även om jag ber om det, stanna kvar på skolan ett tag.
Så om jag har något jag vill göra som är viktigt för mig, måste jag ljuga. Även om jag säger att jag vill göra det där viktiga, så hjälper det inte.
jag ska hem på en gång. Det är dem som bestämmer om det jag vill göra är viktigt eller inte, oavsett min personliga åsikt.

Då ljuger jag. för att överleva.

Överkontrollerande föräldrar eller? Det måste vara ett rent helvete. Hur gammal är du?

Arton. nitton i juli...

Jag är en stark förespråkare för raka rör. Eller så är jag bara mig själv + aspig. Men ... jag ljuger ibland för att slippa hamna i obekväma situationer. Sådant som jag vet att jag mår dåligt av.

Nu har jag helt nyligen fått min diagnos så det var med stort intresse jag läste igenom alla inlägg i denna tråd.

Eftersom jag anser att det som får mig att må bra ofta är svårt att förstå för "vanliga" människor kan jag välja att ljuga. Jag kan också välja att ljuga för att få andra att inte säga : "Jaha, du tänker så."

Sedan klassikern. Inga kommentarer - Byt ämne tack! Och jag står på mig. Inte undra på att jag inte har några vänner. Fast det finns en vinst i det också, det drar ned på antalet lögner.