Jag har börjat en utredning om OCD/AS som startades pga en läkare snappade upp drag av det när jag var inne på akutpsyk för hjälp vid panikångest.

Jag fick remiss till en psykolog som jag pratat med i sammalagt 3 timmar nu under några veckor. Fått fylla i det där pappret med frågor som används för att se vart man kan verka ligga på autism spektrumet.

Vi har även pratat allmänt om min uppväxt och nutid på ytan iaf.

Min psykolog sa senast att vad jag fyllt i på papperet gav högt utslag och även att redan nu så kännde hon att hon hade starka misstankar om AS.

Dessa ord ekar nu i mitt huvud. Högt utslag på autism spektrumet och starka misstankar om AS. Jag har aldrig varit så nära att få mina egna tankar om AS så bekräftade innan.

Jag vet att jag är jag och utredningen ändrar inte det men därimot så förklarar det en del om hur jag fungerar.

Jag blir på nåt sätt rädd. Vet inte hur jag ska hantera om jag blir diagnostiserad med AS. Jag är rätt säker på att om jag får AS så kommer det bli dubbel diagnos AS/ADHD eller nåt. och min ADHD utredning jag fick innan användes även starka ord som "klockren" ADHD.

Känner mig så konstig. Så inte normal. och jag vill så gärna vara normal för det skulle underlätta mitt liv och min relation till min son tror jag starkt. Hur tänkte ni när ni började känna att en diagnos var nära eller blev fastställd.

Oj vad jag babblar men behöver verkligen få ut det här. vågar inte prata med nån om detta förutom med mitt ex. Men hon känner mig så väl och känns bara tråkigt att hon ser på mig som en onormal person.

Hej pappan. Jag har ingen diagnos - än. Men, min handläggare på Arbetsförmedlingen har berättat för mig att hon sett "vissa likheter" med en släkting till henne som har AS. Är precis i färd med att försöka få remiss till psykologenheten för att där få en utredning. Sedan min handläggare på AF påtalade min eventuella AS så har jag läst om detta och insett att hon troligtvis har rätt. Kan tänka mig att jag även får en ADD-diagnos (ADHD - utan hyperaktiviteten) vid en utredning men, det vet jag inte.

Jag tycker inte att du ska se en eventuell diagnos eller två som något negativt. Se det på det sättet att du då vet varför du gör eller reagerar på ett visst sätt och att det blir lättare att förstå dig själv och om någon annan inte förstår dig är det lättare att förklara. Det borde bli lättare för dig att umgås med din son då - istället för tvärtom. Det är i alla fall så jag känner inför att eventuellt få min egen diagnos. Jag känner mig lättad över att min handläggare har "sett" mig. Känner att jag äntligen kan få en förklaring till varför jag i hela mitt liv känt mig olik alla andra. Att jag äntligen kan få en förklaring på de flesta frågor jag har haft i mitt liv.

OM jag får en utredning och därefter diagnos/-er så kommer jag att bli glad! Nej, överlycklig! Mitt liv kommer att bli mycket lättare känner jag. Jag kommer att få mer förståelse (hoppas jag) när jag kan förklara för människor som inte förstår - varför jag inte klarar av att stå och prata inför en grupp människor, varför jag tycker att det är jobbigt att behöva le och prata väder med okända människor på ett eventuellt arbete, varför jag inte kan söka säljarjobb (som är nästan det enda som finns att söka på platsbanken), varför jag måste ha ordning och reda för att fungera optimalt, varför jag inte skulle klara av att flytta till en annan del av Sverige om jag skulle bli tvingad att ta ett jobb långt ifrån familjen. För det skulle jag ärligt talat inte klara av! Om jag skulle bli tvingad till detta skulle jag hellre ta livet av mig. Som tur är så har ju min nya handläggare på AF sett mig som den person jag är och jag tror därför inte att hon skulle tvinga mig att göra något sådant...om det bara vore upp till henne.

Vet inte vad jag ska skriva mer nu. Jag ville bara säga att jag tycker att du ska ta dina diagnoser som något positivt - var glad att du fått göra utredningen och att du i och med diagnosen kan få mer förståelse för dig själv - och att andra också kan få lite mer förståelse kanske. Bara för att du har en diagnos så betyder det ju inte att det står skrivet i pannan på dig. Du kan själv välja vilka du vill ska få reda på att du har diagnosen.

Hoppas jag varit till NÅGON hjälp!

Tack så jätte för ditt inlägg miaspie.

Efter jag läste det så kände jag mig lite lungare över hela diagnos situationen.

Ligger mycket i det du skrev som bland annat:

"Se det på det sättet att du då vet varför du gör eller reagerar på ett visst sätt och att det blir lättare att förstå dig själv och om någon annan inte förstår dig är det lättare att förklara. Det borde bli lättare för dig att umgås med din son då - istället för tvärtom. "

pappan skrev:Tack så jätte för ditt inlägg miaspie.

Det var så lite! Jag är glad att jag var till någon hjälp!! =)




Moderator Barracuber: rättade citeringen