Information:

Det här inlägget är långt, och komplicerat. Läs det med ett öppet sinne, och försök att frisätta dina egna personliga värderingar när du reflekterar över ditt eventuella svar. Det innehåller mycket personlig fakta, dock utan en direkt association till den specifika tankebanan, eller anledningar.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som titeln säger, har jag erfarat någonting särskilt idag. Jag upplevde att en person jag samtalade med i samband med en uppföljning av medicinering, inte bör haft den posten. Hitintills har jag haft neutrala eller positiva upplevelser utav den svenska psykatrivården, men det här får mig att fundera.

Anledningen till medicineringen är depressioner och nedstämdhet, vilket utav de förstnämna har fått vissa tankar att flourera. Jag säger inte mer än så, men ni som är bekanta med situationen förstår nog.

Jag förklarade även att jag normalt sett har väldigt god självkontroll över mina känslor, och hur jag visar dem utåt. Det katastrofala är ifall jag befinner mig i ett läge då jag inte kan kontrollera mina känslor/tankar.
För det första, är det väldigt svårt för mig att komma till den punkten, så det är i samband med något allvarligt det sker. Inte nog med det.
Andra punkten är att i samband med detta, känner jag mig ganska.. berkymrad över att jag inte kan kontrollera mina känslor. Det 'enda' jag har att falla tillbaka på. Det jag försökt att bemästra och anse som en utav de bästa personliga drag jag har. I samband, försvinner även den grunden, vilket bara ökar problemen.

Till det aktuella problemet, nu när en kort summering över varför jag är där finns. Undersköterskan i fråga argumenterade emot och försökte inte konstruktivt kritisera min tankebana. Den konstruktiva delen har jag ingenting emot, och brukar förstå när någon konstruktivt kritiserar mig, så någon unik uppfattning från min sida anser jag inte att det var.
Jag argumenterade fram och tillbaka, då jag anser att det finns föreläggande logiska anledningar till mina bekymmer. Det går ner på faktiska personangrepp fram och tillbaka då jag klart och tydligt, på 'hennes' plan klargjorde att bara för att hon säger så, är det inte så.

Ett exempel var hur hon bemötte min depression. Hon säger att jag behöver tänka med positivt.

No shit din dumma jävel? Har du gått ~5 år's utbildning för att säga till personer med depressioner att det behöver tänka annorlunda?!

Resonligt nog tappade jag totalt respekten för denna människa, och blev mera personlig på de angreppen, då de kom ner till argumentationer om kvalitén utav livet, ev. tankar på att.. alternera det, och hur 'orättvisorna' i västvärlden fungerar. Likt en rädda barnen gala messias hävdade hon att jag skulle vara lycklig över de saker jag ändå har.

Jag förstår hennes tankebana, men det är inte det som är det relevanta problemet. Problemen finns här och nu. Det är inte relaterbart till hur barn i t.ex Afrika har det. Det är ett "lyxproblem", det kan jag ha viss respekt för, men ändå ett problem.

Jag kontrar i att jag inte vill begå förhastade beslut som i slutändan inte är hållbart, varpå hon svarar att jag skulle 'leva livet nu'. Jo, men man behöver inte impulsivt idiotiskt kasta sig in i projekt för det. Argumenten fortsätter ang. livskvalite fram till den punkten jag bytte ämne totalt, då jag insåg att den här människan inte var lämpad för tjänsten. Jag undrade hur hon hade gjort i min situation, varpå hon svarade "det spelar ingen roll, för jag kommer ändå dö inom ett år." Ytterst olämplig person att hantera ett psykiatriskt yrke. Jag upplevde det som att hon hade kommit underfund med att hon skulle dö, och får göra det bästa av tiden hon har kvar. Så som en 'börda' lyfts från hennes axlar då "hon ändå kommer dö". Jag kontrade i att jag kan dö närsomhelst, men begår inte ansvarslösa handlingar som påverkar mitt liv i det långa loppet, till skillnad från ditt. En autentisk mening. Hon bröt ihop mer eller mindre. Man såg en fasad i hennes ansikte brytas ihop totalt.

Jag hade inget mer från den argumentationen att hämta, och fortsatte att prata om en ev. alternativ eller utökad medicinering, och där ifrån pågick det som ett läkarbesök. De tog blodtrycket, gav mig en kallelse samt ett recept förskrivet elektroniskt till apoteket. Sen var det mötet slut.

I retrospekt är inte hon som totalt "ansvarsfri" människa lämplig att jobba med människor som känner att det ligger en tyngd, och att man inte lever upp till de krav och ansvar man förväntas att göra. Jag funderar på att kontakta Vux. Psyk för att helt enkelt säga att hon misskötte sitt yrke och bör ifråntas tjänsten. Då kanske hon inser, trots den ringa tiden hon har kvar, att döden ändå är en befriare. Inte något jävla tivoliland du kan besöka när som helst på dina villkor. Det är antingen eller. Antingen tar du dig dit själv, eller så får någon/något sköta den processen åt dig. Alla kommer gå döden till mötes, frågan är hur mycket lidande fram till dess kan eller bör man genomlida.Den buddistiska tanken med att livet är ett lidande, fram tills du når Nirvana, där du hamnar på ett högre plan och är anpasad perfekt efter vad "kosmos" behagar, inträffar givetvis.

Tankar och konstruktiva kommentarer gällande själva behandlingsprocessen är uppskattat. Jag skulle uppskatta ifall den här tråden fokuserar med på den aspekten, och inte "vilka" människor har goda grunder för att ha depressioner, då det är inviduellt.

Väl mött // Heishi

Det är verkligen beklagligt att du utsattes för en sådan personal som verkar inte kunna skilja mellan sina personliga issues och klientens/patientens.
Vore jag du skulle jag absolut ta en kontakt med verksamhetschefen och berätta vad som hänt.
Jag funderar dessutom om hennes agerande var etiskt rätt? Som vårdpersonal måste man ju skicka vidare personer, vars svårigheter man inte har kompetens att behandla. Det säger jag för att jag tror knappast att undersköterskor har tillräckligt med utbildning för att behandla/diskutera depression. Inte minst när det finns psykologer och psykiater inom Vuxenpsykiatri.

Himla tråkigt! Jag har själv depressiva problem och önskar att jag aldrig får råka ut för sådana okunniga behandlare som använder sig av klyschor som "tänk annorlunda".

PS: jag tror inte undersköterskor har 5 års utbildning

TheBoxSaysNo skrev:Jag funderar dessutom om hennes agerande var etiskt rätt? Som vårdpersonal måste man ju skicka vidare personer, vars svårigheter man inte har kompetens att behandla.

- Instämmer till fullo. I arbete, särskilt när det kommer till att behandla andras välmående, är det viktigt att kunna avgöra om man har kompetensen eller ej. Jag hade tidigare en kontakt med psykolog, i samband med en relativt traumatisk händelse. Det känns som att t.o.m i vården, att man behöver validera sig själv till att beskriva problemet, till den grad att man praktiskt taget får en utskrift på det. Och det bara fortsätter uppåt i kedjan av expertis, först när den behandlande personen känner att man inte kan lösa det. Ytterligare en inviduell bedömning, då det är svårt att kontrollera vad som sker under samtalsessioner, vilket leder till att alla gör var och sin bedömning. Jobbigt, och det är orättvist senario, för alla parter.

Det säger jag för att jag tror knappast att undersköterskor har tillräckligt med utbildning för att behandla/diskutera depression. Inte minst när det finns psykologer och psykiater inom Vuxenpsykiatri.

- Instämmer även här till fullo, då en person ska bli behandlad med den hjälp och expertis som krävs.

... okunniga behandlare som använder sig av klyschor som "tänk annorlunda".

- Det hjälper verkligen inte till, i alla fall. Jag är normalt sett en resonlig och sansad person, och ser att depressioner ibland har sina anledningar i realitet, eller en sinnesnärvaro som inte är gynnsamt av andra skäl. Men vid det akuta tillfället är inte de fallet. Annars vet man att man mår inte bra. Är det inte ett ganska tydligt tecken över att man kommit till Vux. Psyk ifrån början, att man anses behöva hjälp? Idioti..

PS: jag tror inte undersköterskor har 5 års utbildning

- Jag vet inte exakt vilken titel hon hade. På kallelsen stog det rätt och slätt undersköterska. Problemet är att det kan finnas många utbildningar hon har gått på i efterhand, som t.ex seminarium, utbildningar inom jobbet, m.m, och på så vis blivit mer informerad. Varför hon då inte söker till en högre tjänstegrad är märkligt, egentligen. Mötet var ämnat för att diskutera ett preparat jag har haft tanke på att använda, men utav någon anledning tyckte hon att det var en bra idé att gå in på någonting helt annat, än det jag kommit överense om en annan psykolog.
Sen gällande utbildningstiden som helhet är svår att säga. Jag antar att precis som i många andra yrken, och du kan vara undersköterska med viss inriktning, eller 'bara' undersköterska, d.v.s. Det var i grund och botten en spekulation, ingen reell fakta jag kan hänvisa till. Men senariot ändras inte för det. Tråkigt, men sant.

Är det inte en form av tjänstefel? Hon pratade om någonting hon inte har varken kompetensen eller den direkta tillåtelsen p.g.a kompetensbrist. Låter som tjänstefel i mina öron.

-----------------------------------
Jag uppskattar din uppriktighet, och tackar för att du delgav dig dina tankar. Särskilt då du verkar tagit hänsyn till mina förfrågningar.