Jag tror absolut att det är kompenseringen som gör i alla fall mig så trött. Andra aktiviteter som inte har med andra människor att göra kan jag hålla på med hur länge som helst utan att behöva vila (inklusive hårt kroppsarbete). Bästa jobbet jag haft var sommarjobb som djurskötare - ensam med 100-200 mjölkkor 10-14 timmar per dag. Har aldrig någonsin upplevt en längre period med inre harmoni

Matilda,

det du skriver påminner en hel del om mina erfarenheter, om inte i alla detaljer, så i alla fall i stort. Jag tittade till på din profil och såg att du också är forskare, precis som jag (var), så det gör förmodligen att vi har liknande situationer och det kanske kan vara lite meningsfullt att dra paralleller. Jag inser så här i efterhand att jag nog hade ett antal perioder av utrbändhet tidigare i livet, men de var inte lika allvarliga och min situation gjorde att jag lättare kunde övervintra dem. Som student funkade det att gå på autopilot. Hög intelligens och bra minne räcker förvånansvärt långt för att klara studier, även om man mår fruktansvärt dåligt.

Som doktorand hade jag nog också en ganska lång period av utbrändhet, men även den gången lyckades jag övervintra bl.a. tack vare en tålmodig, eller kanske snarare alltför upptagen, handledare. Men sedan blev det svårare och svårare. Jag fick mera ansvar genom att inte bara undervisa utan ha kursansvar, och ansvara för forskningsbudget och även lite personaladministration osv. I det läget håller det inte längre att vara overksam i långa perioder, och stressen knäckte mig till slut.

Det behöver ju inte alls vara så att du får några fler liknande perioden, men risken finns, så det är väldigt bra att du är medveten om din situation och förhoppningsvis kan se och förstå varningstecknen i tid. Att få en diagnos kanske kan underlätta, trots allt, genom att ge en bekräftelse på att man faktiskt har vissa symptom och svårigheter. Jag tror att både man själv och omgivningen har lättare att acceptera då att man kanske är väldigt dålig på att hantera vissa saker (medans man i gengäld är väldigt bra på andra). Jag har visserligen alldeles nyss fått min AS-diagnos och är fortfarande sjukskriven, så jag vet inte hur det kommer bli. Men att få diagnosen har hitills bara känts som en lättnad. Plötsligt förstår jag ju varför jag hade så svårt att hantera stress och deadlines, och organisera mig och få saker gjorda osv.

Intressant. Jo, det går att dra en hel del paralleller, och jag har sett en del andra här beskriva liknande situationer i andra trådar. Som student kan man överleva rätt länge trots att man ligger i ide. Icke-obligatoriska föreläsningar på många kurser gör att man i stort sett bara behövde dyka upp på tentan. Jag har lätt att lära mig saker utantill och det gjorde att jag fixade det mesta utan att plugga järnet.

Men nu ute i arbete är det lite annorlunda. Jag passade på att jobba under de andras semester i somras, och det gick bra, för jag kunde ta med jobbet hem, jobba på nätter och helger om jag ville och ta ledigt när jag ville. Nu är alla andra tillbaka och man _måste_ sitta på post, oavsett om man faktiskt gör någonting eller inte (tex skriver på forum ). Det tar på krafterna. Oftast fungerar det bättre för mig att jobba på turbo tills något är färdigt, för att sedan vila. Men här ska vara kaffepauser och möten som sliter sönder min dag. Usch! Funderar så smått på att leta reda på ett ensamjobb som nattvakt eller lantbrukare igen, trots att det är sämre betalt.

Jag har inte doktorerat än, men jag har funderat på det. Då blir man ju sin egen igen. Tyvärr är CSN-tiden slut. Gick det bra för dig över lag med forskarutbildning? Å andra sidan tycker jag det är lite slött att doktorera = leva på staten i 4+ år bara för att jag tycker om den livsstilen. Det ska ju vara någonstans där jag kan göra nytta, och något jag är intresserad av.

Matilda skrev:Icke-obligatoriska föreläsningar på många kurser gör att man i stort sett bara behövde dyka upp på tentan. Jag har lätt att lära mig saker utantill och det gjorde att jag fixade det mesta utan att plugga järnet.

Men nu ute i arbete är det lite annorlunda.

Precis, som student är kraven egentligen ganska små, förutom att man ska kunna suga i sig kunskaper och tenta av. När man jobbar tillkommer så många nya konstiga krav.

Oftast fungerar det bättre för mig att jobba på turbo tills något är färdigt, för att sedan vila. Men här ska vara kaffepauser och möten som sliter sönder min dag.

Jo, det där låter ganska bekant också. Under väldigt många år innan jag kraschade totalt och blev sjukskriven så brukade jag få långa perioder som kändes som influensa, fast jag inte hade någon feber. Under de perioderna, som kunde vara 4-5 veckor, så fick jag inte mycket vettigt gjort alls på jobbet. Så piggnade jag till och hade korta perioder däremellan på 1-2 veckor när jag fungerade och jobbade ifatt. Det säger sig självt att det inte är hälsosamt att jobba på det sättet. De där "influensa"-perioderna har jag senare förstått troligen är immunförsvaret som triggar igång på stress. Tyvärr var det ingen läkare som försökte tala om det för mig på många, många år. Och när någon till slut sade det så trodde jag inte på det förräns jag hade blivit skickad på infektionsutredning utan några fynd.

Kafferaster brukade jag dock gilla, så länge det fanns intressanta och trevliga människor att prata med.

Jag har inte doktorerat än, men jag har funderat på det. Då blir man ju sin egen igen. Tyvärr är CSN-tiden slut. Gick det bra för dig över lag med forskarutbildning? Å andra sidan tycker jag det är lite slött att doktorera = leva på staten i 4+ år bara för att jag tycker om den livsstilen. Det ska ju vara någonstans där jag kan göra nytta, och något jag är intresserad av.

Jo det gick bra till slut, men det tog mera tid än det hade behövt pga. alla de där perioderna av overksamhet, som jag beskrev ovan. Å andra sidan brukar de flesta ta lika lång tid som jag behövde. Ett problem är att jag egentligen nästan alltid har varit kluven till mitt yrkesval. Egentligen känner jag inte så myckjet intresse och motivation för mitt ämne, så jag var tvungen att försöka hitta små delområden som jag kunde tycka vara intressanta, och så lura mig själv att det var meningsfullt. Det gjorde att jag kunde vara entusiastisk i perioder, tills jag började tvivla på nytt och insåg att jag återigen hade lurat mig att det jag gjorde var meningsfullt. Fast det kunde vara ganska intressant ändå.

Från början valde jag att doktorera av intresse, men så småningom insåg jag mer och mer att jag nog höll mig kvar i forskarvärlden för att jag misstänkte att näringslivet skulle ställe mycket mera krav av det slag jag inte klarar, som att ha många korta deadlines och liknande.

Matilda skrev:Jag har inte doktorerat än, men jag har funderat på det. Då blir man ju sin egen igen. Tyvärr är CSN-tiden slut. Gick det bra för dig över lag med forskarutbildning? Å andra sidan tycker jag det är lite slött att doktorera = leva på staten i 4+ år bara för att jag tycker om den livsstilen. Det ska ju vara någonstans där jag kan göra nytta, och något jag är intresserad av.

Men är det inte så att doktorandtjänster innebär en del undervisning också? Och iom det en del administration, förbereda lektioner, göra skrivningar, stå ut med studenter som vill fråga och diskutera och som kräver att skrivningspoängen ska ändras.

Det bästa vore om man kunde få jobba som man vill på ett vanligt arbete, slippa sammanträden och påtvingade kaffepauser. Själv tror jag att jag skulle klara det då. Kanske ett deltidsarbete som innebar att man jobbade några dar i veckan. På jobbet ger man järnet och sen vilar man upp sig en dag hemma.

Mhm, och ännu mer undervisning osv om man forskar vidare. Inte riktigt min grej. Även om det är lättare att undervisa vuxna på uni än barn. Vara labhandledare har jag varit några gånger och det är roligt, bara det inte blir för ofta.

Vad jobbade du med innan? Previa - Vad gör de? När fick du diagnosen - var det medan du jobbade eller innan du blev anställd? Talade du om den då på intervju?

Håller med om att idealjobbet skulle vara att jobba själv, när och hur man ville. Varannan dag eller varannan vecka, sak samma tycker jag. Starta eget är kanske lösningen. Eller också gå på skogen och leva i en jordhåla resten av livet ...

I dagens DN finns en intressant artikel om utbrändhet. Där talas om att det finns mätbara förändringar i hjärnan efter utbrändhet :

Det rör sig om en funktionsnedsättning på två områden i frontalloben. Där regleras det vi kallar exekutiv förmåga, det vill säga uppmärksamhet och långsiktig planering,...

Tillsammans med detta blir det intressant:

De som drabbas av utmattningssyndrom är en annan personlighetstyp än de som får psykiatriska diagnoser generellt. Gruppen består av ovanligt ihärdiga, ambitiösa och pedantiska människor.

Låter det inte förvånade likt asperger? Det talas även om kortisol:

Vi har även tittat på hur man utsöndrar stresshormonet kortisol. När en frisk person vaknar på morgonen så utsöndras en "kick" av kortisol som sedan avtar snabbt. Personerna med utmattningssyndrom fortsätter att ligga högt under hela dagen

Det får mig att tänka på den brittiska studien om avvikande kortisolnivåer i samband med asperger, och som tidigare har diskuterats i denna tråd, även om det är avvikelser på olika sätt. Normalt ska man alltså få en "kortisolkick" på morgonen som höjer kortisolnivåerna kraftigt, så att hjärnan vaknar och blir redo för dagen. I den brittiska studien fick kontrollgruppen en sådan kick, medan aspergarna inte fick det, men ändå hade sjunkande nivåer under dagen (det framgår inte när nivåerna ökar igen, men troligen under natten).

I den svenska studien om utbrändhet fick de utbrända den vanliga kortisolkicken, men där låg nivåerna istället kvar högt hela dagen istället för att sjunka, vilket kan tänkas bidra till dålig stresstålighet.

Detta aktualiserar den gamla frågan om huruvida aspergare löper större risk att bli utrbända, och om utbrändhetssymptomen kanske är något slags kraftig förvärring av vissa av de dåliga sidorna med asperger? I så fall är förstås även kortisolfrågan intressant. Handlar det kanske om en avvikelse i kortisolregleringen som "skadas" och övergår i en annan avvikelse?

Intressant! Tack för input!

Jag har garanterat blivit utbränd av mina diagnoser...så tvivlar inte en sekund på att det har ett samband..

har alltid tyckt att hela utbrändhets debatten kännts som en livsbeskrivning.
typ från tio års ålder och framåt

sussi83 skrev:Jag har garanterat blivit utbränd av mina diagnoser...så tvivlar inte en sekund på att det har ett samband..

Hm, jag tror mer att det är dina tillstånd som gjort dig utbränd än dina diagnoser. Du har ju inte ens haft diagnoserna särskilt länge.

Hehe, sorry.

Altus skrev:

sussi83 skrev:Jag har garanterat blivit utbränd av mina diagnoser...så tvivlar inte en sekund på att det har ett samband..

Hm, jag tror mer att det är dina tillstånd som gjort dig utbränd än dina diagnoser. Du har ju inte ens haft diagnoserna särskilt länge.

Hehe, sorry.

Aspie-humor. Din alltså. Eller aspie-petighet och humor. Jag gillar det, men jag hoppas också att vår relativt nya medlem inte tar illa vid sig.

Enda skillnaden är ju att jag har dem på papper nu, har ju haft dem hela livet endå.

alfapetsmamma skrev:

Altus skrev:

sussi83 skrev:Jag har garanterat blivit utbränd av mina diagnoser...så tvivlar inte en sekund på att det har ett samband..

Hm, jag tror mer att det är dina tillstånd som gjort dig utbränd än dina diagnoser. Du har ju inte ens haft diagnoserna särskilt länge.

Hehe, sorry.

Aspie-humor. Din alltså. Eller aspie-petighet och humor. Jag gillar det, men jag hoppas också att vår relativt nya medlem inte tar illa vid sig.

Ha, det är inte petigt att bry sig om dessa dödsviktiga saker.

sussi83 skrev:Enda skillnaden är ju att jag har dem på papper nu, har ju haft dem hela livet endå.

Jag vet. Välkommen till forumet.