Hej alla!

Jag har läst lite på ert utmärkta forum och tänkte passa på att ställa lite frågor.

Jag är en psykologstudent som för närvarande gör min praktik på en barnutredningsenhet i Stockholmstrakten. Jag jobbar i ett utredningsteam som utreder framförallt ADHD/ADD, Asperger, Dyslexi och utvecklingsproblematik.

Som en del av min praktik gör jag ett arbete med fokus på vad som händer efter utredning. Jag skulle jättegärna vilja ställa lite frågor och hoppas att så många som möjligt kan svara på frågorna.

1. Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?

2. Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?

3. Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?

4. Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?

5. Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?

6. Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?

7. Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?

8. Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?

9. Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?


Jag är jättetacksam för alla svar


Moderator mnordgren: tog mig friheten att lägga till siffror framför frågorna för ordningens skull.

Moderator barracuber: jag går igenom tråden och ersätter fet med kursiv.

vad jobbigt med så mycket fet text...

1 läs- och skrivsvårigheter/dyslexi (ej utredd för asperger)

2 ja

3 nej

4 nej alla visste

5 nej

6 lättare på vissa punkter svårare på andra

7 det beror helt på hur de används och kommer att användas framöver. så länge diagnosen är frivillig att visa upp och det inte finns några påtryckningar från arbetsgivare och samhället i stort att samtliga diagnoser skall redovisas i olika situationer så är det inget fel att ge folk papper på det som de faktiskt har. samtidigt kan ett för flitigt diagnostiserande leda till större intolerans mot olikfungerande och i längden försvåra för alla som inte är "normala", oavsett på vilket sätt de avviker.

8

9 det är jag: nej, det är ju samma person både före och efter utredning

Ber om ursäkt för den feta texten. Försökte ta bort den nu men det gick inte.

Hur gammal var du när du fick din diagnos?

Vad var det som blev lättare respektive svårare efter att du fått din diagnos?

Ska jag tolka ditt svar som att skolsituationen var bra både innan och efter diagnosen då "alla visste"? Kände du att du fick det stöd du behövde i skolmiljön?

Tack så jättemycket för dina svar.

Många av oss här på forumet fick våra diagnoser långt upp i vuxen ålder.
När vi var små eller i skolåldern så fanns inte diagnoser som AS.

Varför inriktar du dig bara på barn /tonåringar?

Det är minst lika viktigt att följa upp hur tiden efter man fått diagnos ser ut oavsett om man är barn, tonåring eller vuxen.

Genom att breda gruppen för hur uppföljningen ser ut så kan man/du ta lärdom av vad man kan erbjuda barn och ungdomar som idag får en diagnos i ett tidigare skede

Sam skrev:Många av oss här på forumet fick våra diagnoser långt upp i vuxen ålder.
När vi var små eller i skolåldern så fanns inte diagnoser som AS.

Varför inriktar du dig bara på barn /tonåringar?

Det är minst lika viktigt att följa upp hur tiden efter man fått diagnos ser ut oavsett om man är barn, tonåring eller vuxen.

Genom att breda gruppen för hur uppföljningen ser ut så kan man/du ta lärdom av vad man kan erbjuda barn och ungdomar som idag får en diagnos i ett tidigare skede

Jag inriktar mig framförallt på barn för att jag jobbar på en barnutredningsenhet och min handledare har sagt att jag skall lägga fokus på att framförallt ta reda på hur situationen är vid barnutredningar.

Men för min egen del är jag minst lika intresserad av hur situationen har sett ut för alla som har fått en diagnos i vuxen ålder och jag skulle jättegärna vilja höra allas berättelser om hur det är att få en diagnos, oavsett när den har kommit.

Så berätta gärna om hur det var när du fick din diagnos oavsett när det var. =)

min dyslexidiagnos fick jag ett år efter gymnasiet. skolgången gick bra då jag under låg- och mellanstadiet kompenserade genom att vara tyst, lugn och smart. i högstadiet och gymnasiet visste lärarna om det och gav mig kompensatoriska åtgärder utan att jag hade diagnos. (de såg till mina behov och inget annat. Bra lärare!)

därefter läste jag 1,5 år på KOMVUX. de hade en kurs riktad till dyslektiker (hjälpte mycket och där fick jag min diagnos)

sen kom lite högskolestudier, där jag inte fick mycket hjälp och den hjälp jag fick var fel hjälp. de tittade enbart till min diagnos och till deras fastslagna standardiserade åtgärder för folk med den diagnosen. behöver jag ens tillägga att de studierna inte gick så bra trots mer än tillräckliga kunskaper i ämnena?

edit: den största nyttan jag haft av diagnosen är att slippa extradelen på högskoleprovet och få den mer lättifyllda blanketten och den extratid den skippade delen innebär. (höjde mitt resultat från 1.2 till 1.8 )

i arbetslivet är det till nackdel när det kommer till befordringar trots att jag noga påpekat hur det påverkar mig och hur jag kan gå runt det. (i arbetslivet är det mycket lättare att gå runt problemen än i skolans mycket konservativa värld)

Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?
Fick min diagnos vid 23 års ålder.

Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?
Absolut!


Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?
Boendestöd, psykolog, sociala gruppen på VuxHab, basal kroppskännedom, LSS-hanterare, hjälpmedel bolltäcke, handi och timstock.

Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?
Se ovan.

Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?
Jag tänkte att jag "hade rätt ändå", folk har alltid sagt att jag blir social bara jag övar mig, nu vet jag att jag inte alls bara "övat för lite".

Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?
Jag fick mer hjälp, men å andra sidan försvann mina drömmar, nu när jag "vet" att jag ändå aldrig kommer lyckas med någonting, främst polisyrket jag drömt om.

Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?
Jag tycker diagnoser är bra, då man lär sig förstå sig själv bättre. Jag tycker man måste fokusera på de bra sidorna av diagnosen som personlighet.

Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?
Tala om vilka fördelar AS-personligheten har.

Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?
De förstår mig nog bättre nu.

Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?


Jag fick själv diagnos vid 27, min son fick diagnos vid 4 års ålder.


Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?

Ja, både för mig själv och för min son.

Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?

Min son fick stöd från habiliteringen, resurs i förskolan och går numera i specialskola. Själv har jag inte använt mig av några extra resurser.

Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?

För min son fick jag vårdbidrag och utbildning, vilket gjorde att jag kunde stödja honom bättre hemma. Han fick definitivt bättre kompisrelationer med hjälp av sin resurs.

För mig gav diagnosen många nya insikter om mitt liv och jag har numera begränsat min sociala sfär en hel del och ställer inte samma hårda krav på mig själv. Jag kan lättare acceptera att det faktiskt inte funkar för mig som för andra. Det har dock gjort mig lite orolig inför hur jag ska klara av ett heltidsjobb långsiktigt.

En stor bonus var att lära känna andra med samma diagnos.

Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?

Jag kände det som upprättelse. Anledningen till att jag inte passade in var inte att jag var en hemsk, avskyvärd människa eller att jag inte försökte tillräckligt mycket. Jag VAR faktiskt annorlunda.

Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?


Livet blev lättare. All information hjälper.

Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?


Alla som inte fungerar i sitt liv och mår dåligt bör få en diagnos om de har en störning. Om man fungerar tillfredsställande behövs ingen diagnos, såvida inte föräldrarna vill ha det som en back-up inför framtiden eller man söker en förklaring på sin annorlunda upplevelse av tillvaron.

Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?

När det gäller barn: Låt föräldrarna ventilera sina känslor och tankar och ge dem all information du kan.

När det gäller vuxna: behandla patienten som en jämlike och bekräfta de känslor som dyker upp under utredningen. Finns till efteråt för att svara på undringar.

Komplimang från mig till CEREB som skötte min utredning och bemötte mig väl i en utsatt situation.

Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?

Jag är nog mer förstående inför min sons svaga sidor (som är väldigt olika mina) nu när jag fått ett sammanhang. Det är lättare att vara tålmodig när man förstår att det är frustration och inte trots som ligger bakom mycket av det destruktiva beteendet.

Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?

Hur ser du på den pragmatiska språkstörningen som ingår i AS?

Jag upplever att man missar den när det gäller oss som får diagnos i vuxen ålder. Det sägs att En av skiljelinjerna mellan personer med autism och Aspergers syndrom enligt diagnoskriterierna är språklig förmåga.

Men bara för att den finns en språkligförmåga så är det inte säkert att den fungerar i praktiken. Så därför skulle det ställas andra frågor. Och på vilka olika sätt får den som blir diagnostiserad uttrycka sig?

Är det inte oftast verbalt och det är kanske inte helt rätt för oss alla. Och om vi fick hjälp av tex logoped, talpedagog, logonom, röstpedagog, språkvetare och någon kunnig person inom retorik då tror jag att det skulle hända mer, än som nu prata med psykolog och kurator.

Jag tror att språkproblematiken mycket viktigare än det psykologiska.

Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?

En autismspektrumdiagnos och ADHD, såväl jag som mina två döttrar.

Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?

Nej, inte i någondera fallet.

Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?

För min ena dotter har det efter mycken kamp resulterat i att hon kunde byta skola vilket varit nästan livräddande. För min andra dotter har det tyvärr inte inneburit nånting.

Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?

Kunskapen jag skaffat på egen hand, såväl innan som efter utredning och diagnos, har förändrat tillvaron otroligt mycket. Jobba kan jag inte pga hur betungande tillvaron är kring barnen, och att jag kraschat genom det.

Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?

Jag förstod att jag inte var "lazy, crazy or stupid" som en boktitel om sen upptäckt av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar säger.

Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?

Inte på nåt annat sätt än genom att jag fick mer förståelse för mig och barnen och anpassar livet för oss på ett annat sätt. Är kritisk till det bristande stöd som finns, såväl gällande barn som vuxna. En del finns i teorin men verkar omöjligt att utverka, en del finns bara på vissa platser.

T ex finns ADHD-mottagningar på alla möjliga håll i Stockholm, men inte i området där jag bor. Det handlar om tur och otur och att det funnits eldsjälar på vissa ställen. Godtyckligheten är fruktansvärt hög.

Vidare känns det som hjälpen som finns är utformad för mer lågfungerande personer och man möts av skepsis och oförståelse när man å ena sidan är funktionsnedsatt och å andra sidan är såväl välutbildad som gift och mamma.

Många inom vården (FK, skolan, socialtjänsten osv) verkar inte kunna hantera att man klarar somligt bra och t o m bättre än andra, men ändock har stora svårigheter med annat.

Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?

Det viktiga är väl inte diagnoser utan de svårigheter och lättheter man har och att kunna få hjälp och förståelse för det man har svårt med. Oavsett vad det heter och hur det kommer sig. Fler eller färre känns som en Aftonbladet-fråga...

De som kvalar in för diagnos och behöver den ska ha den och ska inte behöva slåss så för att få den eller bli så ifrågasatta som många blir (särskilt högfungerande kvinnor som lärt sig en massa kompensatoriska strategier).

Men diagnosen i sig är ju värdelös om man inte får ut nåt av den. Alla är inte förmögna att skaffa sig kunskap (orkar t ex inte läsa så mycket) om hur de ska anpassa sitt liv utefter vad de behöver. Och det är inte alltid det låter sig göras heller (t ex ekonomiska skäl).

Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?

Jag önskar mitt utredningsteam hade varit grundligare (har t ex läst en bok som heter Aspergers syndrom och psykiatrisk samsjuklighet hos vuxna, där det står om hur utredningar går till och min var låååångt ifrån detta...). Vidare önskar jag att man hade varit bättre på differentialdiagnostik och att man inte var så fast i antingen det psykodynamiska (och att bokstavsproblematik inte finns eller handlar om kylskåpsmammor) eller det biologiska (som om allt handlade om skadade gener och arv).

Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?

Jag är ju både diagnostiserad själv och anhörig och det är svårt att svara på frågan, men jag har fått en mycket större förståelse för både mina barn och mig själv genom den kunskap jag skaffat mig efter att det var så svårt att få mitt första barn till utredning.

------------

Det vore intressant att ta del av det du gör av våra svar!

Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?
Fick min diagnos (Aspergers syndrom) vid 39 års ålder.


Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?
Ja. Det jag tyckte var bäst var att diagnosen diskuterades mellan mig och psykologen efter alla utredningsdelar. Samt att jag fick med mig en lunta papper hem där hela utredningen var presenterad.


Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?
Nej, jag fick den ju i vuxen ålder så inget förändrades i skolan.


Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?
Nej, egentligen inte. Fast jag hade inte förväntat mig någon förändring heller. Jag har ett ganska komplicerat förhållande till mina föräldrar och det är inget en diagnos kan förändra. Jag har inga vänner och inget jobb. Jag har en praktikplats och där struntar de i om man har någon diagnos bara man gör det man ska göra.


Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?
Ja, jag försöker vara snällare mot mig själv. Nu när jag vet vilka mina styrkor och svagheter är så ser jag - för första gången - vem JAG är. Inte vem mamma, lärare, släkt eller chefer tycker att jag är, utan vem JAG är.


Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?
Jag fick min diagnos i april i år, så det har inte gått så lång tid sedan dess. Mitt liv har varken blivit lättare eller svårare. Jag är som sagt var snällare mot mig själv, men samhället har ju fortfarande många regler som gör det svårt för mig att leva ett bra liv.


Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?
Jag orkar inte gå in i den här frågan. Min diagnos var bra, så långt orkar jag sträcka mig.


Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?
Mitt team har fått komplimanger. Men det finns team som inte har tillräckligt mycket kunskap om Aspergers syndrom och som haren väldigt snäv och stereotyp syn på hur AS uttrycker sig. Det är riktigt illa.

[mod]Det kan hända att man vill ändra vissa saker i sina inlägg. För att vi ska upptäcka sådana önskemål är det bäst att anmäla (via utropstecknet uppe till höger i varje inlägg) eller skicka ett PM, så får vi ta ställning till det. Skriver man bara i inlägget är det visserligen möjligt att vi får syn det, men det finns inga garantier eftersom vi inte läser igenom allt som skrivs på forumet. [/mod]

milve skrev:Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?

Hur ser du på den pragmatiska språkstörningen som ingår i AS?

Jag upplever att man missar den när det gäller oss som får diagnos i vuxen ålder. Det sägs att En av skiljelinjerna mellan personer med autism och Aspergers syndrom enligt diagnoskriterierna är språklig förmåga.

Men bara för att den finns en språkligförmåga så är det inte säkert att den fungerar i praktiken. Så därför skulle det ställas andra frågor. Och på vilka olika sätt får den som blir diagnostiserad uttrycka sig?

Är det inte oftast verbalt och det är kanske inte helt rätt för oss alla. Och om vi fick hjälp av tex logoped, talpedagog, logonom, röstpedagog, språkvetare och någon kunnig person inom retorik då tror jag att det skulle hända mer, än som nu prata med psykolog och kurator.

Jag tror att språkproblematiken mycket viktigare än det psykologiska.

Jag håller verkligen med dig om att resurser med logoped och andra talpedagoger är oerhört viktigt.

Det är ju precis som du säger en av skiljelinjerna mot Autism att det inte skall finnas en språklig försening.

I de flesta utredningar vi gör kopplar vi alltid in en logoped om vi misstänker problem med den språkliga förmågan.

Fast då rör det ju sig framförallt om dyslexi och andra språkstörningar som går att diagnostisera via DSM-IV.
Om någon "bara" har tal som är annorlunda men inte kan klassificeras som en språkstörning i en psykiatrisk bemärkelse så blir det ju självklart svårare att få hjälp för det och störningen kan ofta "glömmas bort".

Men jag tycker att mer resurser hos talpedagoger är utmärkt. Att ha en pragmatisk språkstörning är självklart någonting man skall kunna bli hjälp med.

Jag hoppas det var ett vettigt svar på din fråga.

alfapetsmamma skrev:Det vore intressant att ta del av det du gör av våra svar!

Min tanke är att med hjälp av era svar förbättra mina egna och mina kollegors kunskaper om diagnoser genom att skapa mig en bild av hur det är att få och leva med en diagnos.

Jag har också i mitt arbetet kontaktat skolor för att få deras bild av hur de betraktar diagnoser.

Om jag skulle kunna få använda era svar i den presentation jag gör till mina kollegor skulle det vara jättesnällt. Meningen är att genom mitt arbete öka kompetensen och förståelsen för de som lever med diagnos hos de som utreder.

Om någon av er känner att ni inte vill medverka med era svar kommer jag självklart respektera det.

Är det andra som inte har svarat än får ni gärna också svara på mina frågor.

Tack förresten till ni moderatorer som har snyggat till mitt inlägg och gjort det läsbart. Jättesnällt =)

1. Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?
Jag påbörjade min utredning vid 16 års ålder på egen begäran då jag visste att jag inte var som alla andra.

2. Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?
Jadå, det tycker jag nog. Lite jobbigt att man måste ta så mycket initiativ när man väl kommer från BUH till LSS, vilket i mitt fall gick väldigt fort då jag hunnit fylla 18.

3. Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?
Japp! Fick mer hjälp och mer förstående lärare, precis.

4. Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?
Definitivt med jobb, inte så mycket med kompisar, de verkade inte vara mer förstående för det, utan använde det bara för att skylla saker på diagnosen som diagnosen inte hade med att göra. Familjen förstår mig ju också bättre.

5. Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?
Nej, inte direkt. Hjälpte mig väl att förstå mig själv bättre, och därför klara av vardagen bättre. Jo, lite förändrade det min syn kanske. Ser nog ner lite på mig själv och de saker jag inte klarar av, tycker mest AS är ett jäkla otyg.

6. Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?
Både och. Fick ju mer stöd och hjälp, men samtidigt känns det som att det ställs större krav på en än tidigare. Är man normal så smälter man in i mängden, gör man dåligt ifrån sig är man en underachiever sen är det inte mer med det. Men har man AS och det går dåligt är det dags för förändring!

7. Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?
Fler, definitivt.

8. Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?
Kanske att ta det i lite lugn takt och känna efter om individen är bekväm, vara lite mer anpassningsbar.

9. Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?

1. Har du fått en diagnos som barn/tonåring eller är du anhörig till någon som fått en diagnos som barn/tonåring? Vilken diagnos har du eller din anhöriga fått?
Jag har sedan "alltid" haft diagnosticerad Epilepsi. Diagnos Asperger fick jag precis innan jag fyllde 16, efter att jag och min mamma varit i kontakt med habiliteringen ett flertal gånger pga stora problem i skolan och problem med kompisar.

2. Upplevde du när du fick din diagnos att du fick en bra återlämning från den plats där du blivit utredd?
Jag fick psykolog, vara med i samtalsgrupper, min "utredare" åkte och pratade med mina lärare... Dvs mycket bra!

3. Förändrade diagnosen din situation i skolan på något speciellt sätt? Fick du mer stöd, förståelse etc?
Inte det minsta! Ingen ville bry sig ett smack, inte ens när jag tjatade om hjälp!

4. Förändrade diagnosen din situation hemma eller med kompisar/jobb och annat?
Fått mycket lättare för människor i allmänhet. Har många kompisar och alla skulle beskriva mig som mycket social! Knappt några sociala problem alls längre.
Däremot har jag fått sparken från två jobb pga att jag råkade nämna min diagnos, så den ska Aldrig mer nämnas för en arbetsgivare!!

5. Förändrade diagnosen din egen syn på dig själv på något speciellt sätt?
Svårt att säga nu, men fick väl förståelse och svar på många "varför har allt detta drabbat mig!??"

6. Blev ditt liv lättare eller svårare efter att ha fått en diagnos?
Både och.. Var först en lättnad, sedan tyckte jag bara att det ställde till med problem! Får t.ex inte göra lumpen som jag verkligen skulle vilja.. Vissa jobb jag har tänkt på får jag inte heller.
Men fått det lättare med kompisar.


7. Vad är dina funderingar om diagnoser i allmänhet? Är diagnoser någonting som du tycker är bra eller dåligt? Borde fler få diagnos eller färre?
Kanske att fler borde få det om människor i allmänhet(särskilt skola och arbetsplatser!) hade mer kunskap.. Men idag så har dom inte det så därför säger jag ändå att färre ska få diagnos, för diagnosen ställer mest till bekymmer när andra inte vet hur dom ska handskas med det..

8. Om du skulle kunna framföra någonting till ett utredningsteam, vad skulle det vara? Kritik? Tips? Komplimanger?
Tyckte min "utredare" var väldigt bra! Hon var tydlig och jag hade aldrig tidigare hört talas om AS.. Men hon förklarade allt bra för mig och fick mig på många tankar om mig själv.

9. Om du är anhörig till någon med en diagnos, har diagnosen förändrat dig som anhörig i er relation eller på något annat sätt?
En av mina närmaste vänner har AS men det har jag hela tiden vetat om. Svårt att svara på frågan då..

Mina svar får du gärna använda. De var ju inte så uttömmande, men nåt kanske du kan få ut av dem (och andra) ändå.

Mina svar får du också gärna använda och om du gör någon text eller statistik av detta så vore det roligt att se sen