Fått min diagnos idag.
29 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Fått min diagnos idag.
Hej ärade medlemmar, kul att ha hittat hit. Jag har efter 5 års kämpande äntligen fått en utredning som vart klar idag. Asperger, ADD, Socialfobi är de jag har nu. Har haft massa olika innan.
Känner mig otroligt ledsen och förvirrad och allmänt nedslagen. Detta var ju inte vad jag hade förväntat mig vid 34 års ålder. Min fråga som lyder är: Hur började ni att reda ut den känslomässiga härva man hamnar i? Och jag har otroligt svårt för vardagsrutiner hur löser jag detta?
Hoppas på vänliga svar och ber om ursäkt om det vart luddigt för er, ganska ny på detta som ni förstår.
Känner mig otroligt ledsen och förvirrad och allmänt nedslagen. Detta var ju inte vad jag hade förväntat mig vid 34 års ålder. Min fråga som lyder är: Hur började ni att reda ut den känslomässiga härva man hamnar i? Och jag har otroligt svårt för vardagsrutiner hur löser jag detta?
Hoppas på vänliga svar och ber om ursäkt om det vart luddigt för er, ganska ny på detta som ni förstår.
Hej Eddie88 och varmt välkommen till oss!
Sedan jag var åtminstone i fem- eller sexårsåldern har jag "vetat" att jag har något som gör mig väldigt annorlunda. Så när jag sedan, i mitten av 1990-talet, fick tid hos en duktig psykolog som ställde diagnosen Aspergers syndrom med inslag av DAMP så var det som en sorts "frälsningsupplevelse". "Äntligen har jag ett namn på vad det är jag har", tänkte jag.
Psykologen som utredde mig berättade för mig att det finns läkemedel som "tar bort" effekten av min autism (som jag hänför AS och DAMP till), men att den medicinen gör värre saker med mig än mina så kallade funktionshinder. Så jag bestämmde mig för att hitta något annat sätt att lindra det hela, och jag kom snart på att jag kan "kompensera" inverkan av DAMP med hjälp av Aspergers syndrom.
Efter en del letande på nätet om mina syndrom hittade jag mer och mer information. Och dessutom hit till forumet.
Utöver min formella diagnos har jag självdiagnostiserat panikångestsyndrom, social fobi, selektiv mutism. Men de känner jag sedan ett antal år inte av alls, så när som på selektiv mutism. Den gör att jag, om jag är med om något oväntat/väldigt överraskande så blir jag tyst i timmar.
På tal om selektiv mutism så finns det en i mitt tycke väldigt välgjord och trovärdig dramafilm, "House of Cards", med Kathleen Turner och Tommy Lee Jones i huvudrollerna. Kathleen Turner spelar mamman till en flicka som utvecklar autism när hon blir vittne till att hennes flicka dör i en fallolycka, och Tommy Lee Jones spelar psykologen som utreder flickan.
Filmtrailer:
http://www.youtube.com/watch?v=p5yZ-OUu ... re=related
Sedan jag var åtminstone i fem- eller sexårsåldern har jag "vetat" att jag har något som gör mig väldigt annorlunda. Så när jag sedan, i mitten av 1990-talet, fick tid hos en duktig psykolog som ställde diagnosen Aspergers syndrom med inslag av DAMP så var det som en sorts "frälsningsupplevelse". "Äntligen har jag ett namn på vad det är jag har", tänkte jag.
Psykologen som utredde mig berättade för mig att det finns läkemedel som "tar bort" effekten av min autism (som jag hänför AS och DAMP till), men att den medicinen gör värre saker med mig än mina så kallade funktionshinder. Så jag bestämmde mig för att hitta något annat sätt att lindra det hela, och jag kom snart på att jag kan "kompensera" inverkan av DAMP med hjälp av Aspergers syndrom.
Efter en del letande på nätet om mina syndrom hittade jag mer och mer information. Och dessutom hit till forumet.
Utöver min formella diagnos har jag självdiagnostiserat panikångestsyndrom, social fobi, selektiv mutism. Men de känner jag sedan ett antal år inte av alls, så när som på selektiv mutism. Den gör att jag, om jag är med om något oväntat/väldigt överraskande så blir jag tyst i timmar.
På tal om selektiv mutism så finns det en i mitt tycke väldigt välgjord och trovärdig dramafilm, "House of Cards", med Kathleen Turner och Tommy Lee Jones i huvudrollerna. Kathleen Turner spelar mamman till en flicka som utvecklar autism när hon blir vittne till att hennes flicka dör i en fallolycka, och Tommy Lee Jones spelar psykologen som utreder flickan.
Filmtrailer:
http://www.youtube.com/watch?v=p5yZ-OUu ... re=related
Välkommen i gänget!
Jag fick min diagnos vid 26 års ålder och blev iofs lättad, men det var också ett långt sorgearbete.
Säger samma sak som Ms Tibbs: Vuxenhabiliteringen kan vara bra.
Så länge du har någon att prata med, som du känner att du kan lita på, så kommer det nog att gå bra.
Tappa inte modet! Vi finns här för dig!
Jag fick min diagnos vid 26 års ålder och blev iofs lättad, men det var också ett långt sorgearbete.
Säger samma sak som Ms Tibbs: Vuxenhabiliteringen kan vara bra.
Så länge du har någon att prata med, som du känner att du kan lita på, så kommer det nog att gå bra.
Tappa inte modet! Vi finns här för dig!
Tack för alla fina svar. På ett sätt känns det skönt att äntligen veta vad det är för fel på mig, jag har ju många gånger slitit mitt hår i förtvivlan. Men jag låg och busade med mina barn på kvällen idag innan träningen och kände förutom sorg endå en sorts lättnad över att veta att jag inte är som alla andra.
För tänk vad trist det skulle vara att vara en i mängden.
För tänk vad trist det skulle vara att vara en i mängden.

Välkommen hit och lycka till att ha fått diagnos. Hoppas du ska bli nöjd med att tillhöra det här lösa "kollektivet".
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Fick min diagnos förra året eller nja dec förr förra året och är fortfarande känslomässigt kaos, men det allra akuta kanske tar nån månad, tog det för mig.
Sen har jag lärt mig att det beror på vilket typ av omgivning man har (familj, vården, vänner etc).
Har man något etablerat socialt nätverk så går det betydligt bättre tror jag.
Sen har jag lärt mig att det beror på vilket typ av omgivning man har (familj, vården, vänner etc).
Har man något etablerat socialt nätverk så går det betydligt bättre tror jag.
Eddie88 skrev:1 dygn har passerat och det är så mycket jag har läst här som klaffat in på mig. Allt från rutiner av städning, dusch, höga ljud, ensamhetssökande, avvikande i sociala kontakter.
Nu måste jag ändra hela mitt liv och skaffa rutinscheman för allt för att kunna leva ett normalt liv.
ett gott råd när man ändå levt livet lite som vi lite "äldre" ändå gjort, är att ändringarna, EN SAK I TAGET.
Det är jäkligt svårt
Mitt tips vore väl att ta en dag, ibland bara en timme, i taget. Försök att inte bombadera dig själv med alla frågor och oro, försök ta en sak i taget. Extremt mycket lättare sagt än gjort, jag vet. Du kanske kommer på något sätt som passar dig?
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Låt det ta tid säger jag. Ibland känns det som Jaha, AS, so what liksom. Ibland känns det som Men varför kunde jag inte fått veta/fattat det tidigare? Och ibland lite coolt och häftigt, som en klubb dit inte alla har tillträde. Och ibland som en förbannelse. Fram och tillbaks så, tills det kanske inte är nåt alls man tänker på.
Ta det så lugnt det går och tänk att du är PRECIS samma människa som innan, bara med möjlighet till mer vetskap, kanske råd och stöd (om du tillhör de lyckligt lottade, för det är fan inte lätt att få hjälp) och kanske också en viss gemenskap med andra som har det eller inte bryr sig om att du har det.
Ta det så lugnt det går och tänk att du är PRECIS samma människa som innan, bara med möjlighet till mer vetskap, kanske råd och stöd (om du tillhör de lyckligt lottade, för det är fan inte lätt att få hjälp) och kanske också en viss gemenskap med andra som har det eller inte bryr sig om att du har det.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
När jag fick min diagnos, hade jag aldrig hört talas om AS. Autism hade jag rätt så skev uppfattning om.
Men då sa en vän till mig "Blev du grön imorse?" Nej svarade jag.
"Pratar du annorlunda? Tänker, sover, äter, etc annorlunda?"
Njaee, men.... "Så du är alltså samma person idag som du var igår"
Tänk på det.
Från och med nu kommer du bli mer medveten. Acceptansen lär ta tid.
Anpassningar kommer i efterhand.
Personligen tror jag att din familj kommer få lättare att pusta ut, för de kan förstå dina orsaker (så småningom) och inte dina "ursäkter".
Och är du gift och har familj så har du ändå lyckats rätt långt ändå.
Utan diagnos och allt!
Du är full kapabel, bara lite speciell!

Men då sa en vän till mig "Blev du grön imorse?" Nej svarade jag.
"Pratar du annorlunda? Tänker, sover, äter, etc annorlunda?"
Njaee, men.... "Så du är alltså samma person idag som du var igår"
Tänk på det.
Från och med nu kommer du bli mer medveten. Acceptansen lär ta tid.
Anpassningar kommer i efterhand.
Personligen tror jag att din familj kommer få lättare att pusta ut, för de kan förstå dina orsaker (så småningom) och inte dina "ursäkter".
Och är du gift och har familj så har du ändå lyckats rätt långt ändå.
Utan diagnos och allt!
Du är full kapabel, bara lite speciell!

clivia skrev:När jag fick min diagnos, hade jag aldrig hört talas om AS. Autism hade jag rätt så skev uppfattning om.
Men då sa en vän till mig "Blev du grön imorse?" Nej svarade jag.
"Pratar du annorlunda? Tänker, sover, äter, etc annorlunda?"
Njaee, men.... "Så du är alltså samma person idag som du var igår"
Tänk på det.
Från och med nu kommer du bli mer medveten. Acceptansen lär ta tid.
Anpassningar kommer i efterhand.
Personligen tror jag att din familj kommer få lättare att pusta ut, för de kan förstå dina orsaker (så småningom) och inte dina "ursäkter".
Och är du gift och har familj så har du ändå lyckats rätt långt ändå.
Utan diagnos och allt!
Du är full kapabel, bara lite speciell!
+1
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Jo det fanns bara en plats där jag kunde dryfta problematiken de första åren. Det var ett internetforum kallad aspergerforum.seEddie88 skrev:Hur började ni att reda ut den känslomässiga härva man hamnar i?
Psyk/Soc/FK ansåg att ärendet var utrett o avslutat.
-"bye bye ufo, stick härifrån nu"
Om du blir lämnad för att du fått dina problem/personlighet definierad av läkarna, var det nog inget att ha iaff.Eddie88 skrev:Jag vet inte hur mycket jag pallar, livrädd nu för att min fru skall lämna mig och att mina barn skall få reda på mina diagnoser.
För du är väl fortfarande samma person som innan, dvs den som hon blev tillsammans med?
Dina barn skall absolut få veta, tro mig det tjänar båda parter på.
Re: Fått min diagnos idag.
Eddie88 skrev:Hej ärade medlemmar, kul att ha hittat hit. Jag har efter 5 års kämpande äntligen fått en utredning som vart klar idag. Asperger, ADD, Socialfobi är de jag har nu. Har haft massa olika innan.
Känner mig otroligt ledsen och förvirrad och allmänt nedslagen. Detta var ju inte vad jag hade förväntat mig vid 34 års ålder. Min fråga som lyder är: Hur började ni att reda ut den känslomässiga härva man hamnar i? Och jag har otroligt svårt för vardagsrutiner hur löser jag detta?
Hoppas på vänliga svar och ber om ursäkt om det vart luddigt för er, ganska ny på detta som ni förstår.
Hej ursäkta om jag frågar men vad gjorde du för tester? Jag ska utredas jag med( har ADHD) tack på förhand
Re: Fått min diagnos idag.
mumsisen skrev:Eddie88 skrev:Hej ärade medlemmar, kul att ha hittat hit. Jag har efter 5 års kämpande äntligen fått en utredning som vart klar idag. Asperger, ADD, Socialfobi är de jag har nu. Har haft massa olika innan.
Känner mig otroligt ledsen och förvirrad och allmänt nedslagen. Detta var ju inte vad jag hade förväntat mig vid 34 års ålder. Min fråga som lyder är: Hur började ni att reda ut den känslomässiga härva man hamnar i? Och jag har otroligt svårt för vardagsrutiner hur löser jag detta?
Hoppas på vänliga svar och ber om ursäkt om det vart luddigt för er, ganska ny på detta som ni förstår.
Hej ursäkta om jag frågar men vad gjorde du för tester? Jag ska utredas jag med( har ADHD) tack på förhand
Först var det cirka 600 frågor på datorn om exakt allt man kan tänka sig, sen ett skattningstest för ADHD med 40 frågor på en skala 0-3, mönstertest med cirka 50 bilder och sen var det frågor om slarvighet och minnesproblem då man var barn, intervjuer av släktingar osv osv. Betyg från skolan, lumpen, intervjuer av gamla lärare osv. tog 2 månader för mig att få diagnoserna.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor