Det känns som om proppen snart går.

Jag går i en skola för ungdomar med as/adhd/whatever och jag känner mig mer och mer som någon jävla pedagog för dem.
Tex, en tjej med drag av autism, vi brukar väl umgås då och då eftersom hon är den som är "mest" normal i skolan.

Problemet är att jag på senare tid märker av hur trög, dålig på vinkar och allmänt seg hon är. Hon har skitsvårt att koppla till saker, förstå ironi och är verkligen jättetrög i sitt tänkande. Jag kan liksom skoja till det med henne och säga att hon är colombian pga hennes bruna ögon, och hon säger då "nej, varför säger du så? jag är faktiskt svensk!"
Droppen gick när jag bjöd henne på fest med några av mina nt-kompisar... Hon passade verkligen inte in och hamnade väldigt utanför pga sin autism.

Känner mig hemsk när jag sitter och skriver det här, men vafan ska man göra? Det är verkligen såhär i skolan, jag känner mig ensam.
Jag är trött på att känna att jag inte har några jämnlika vänner som jag kan vara 100% mig själv med.
Man ska inte heller döma någon utifrån deras diagnos, men jag orkar inte leka pedagog längre.

Vad gör man när man känner att man är utanför i den plats man inte ska vara det?

Då så går man till en ny plats och lär känna nya personer. Leta rätt på folk med ditt/dina intresse/n, lär känna dem. Då kanske du hittar någon som är mer lik dig själv.

gick i asperger klass 2 år mest för att ta igen massa skit som jag missat men löste de ensamma åren med att träffa mina "vanliga" kompisar utanför och bjöd faktiskt in de på raster och luncher, kanske inte går för dig eftersom sådant är ovanligt på en skola men jag frågade faktiskt om lov innan...

Du kanske skulle behöva gå i en blandad skola? Finns folk med as/adhd osv i vanliga skolor med, det kan ju vara något att fundera över.

Kadaverin skrev:Du kanske skulle behöva gå i en blandad skola? Finns folk med as/adhd osv i vanliga skolor med, det kan ju vara något att fundera över.

håller med det är nog mer utvecklande så slipper du snart blir depprimerad. nej men nästan iallafall

känner igen det där jag har en barndomskompis med ganska grov as/autism och han feltolkar i princip allt man säger och tar det som personliga påhopp jag har gjort så att jag valt att inte umgås med han mer än nångång då och då för det tar för mycket energi

KandiShaker skrev:Det känns som om proppen snart går.

Jag går i en skola för ungdomar med as/adhd/whatever och jag känner mig mer och mer som någon jävla pedagog för dem.
Tex, en tjej med drag av autism, vi brukar väl umgås då och då eftersom hon är den som är "mest" normal i skolan.

Problemet är att jag på senare tid märker av hur trög, dålig på vinkar och allmänt seg hon är. Hon har skitsvårt att koppla till saker, förstå ironi och är verkligen jättetrög i sitt tänkande. Jag kan liksom skoja till det med henne och säga att hon är colombian pga hennes bruna ögon, och hon säger då "nej, varför säger du så? jag är faktiskt svensk!"
Droppen gick när jag bjöd henne på fest med några av mina nt-kompisar... Hon passade verkligen inte in och hamnade väldigt utanför pga sin autism.

Känner mig hemsk när jag sitter och skriver det här, men vafan ska man göra? Det är verkligen såhär i skolan, jag känner mig ensam.
Jag är trött på att känna att jag inte har några jämnlika vänner som jag kan vara 100% mig själv med.
Man ska inte heller döma någon utifrån deras diagnos, men jag orkar inte leka pedagog längre.

Vad gör man när man känner att man är utanför i den plats man inte ska vara det?

Det är svårt att hitta "jämlika vänner". Som man kan vara sig själv med 100%. Men det går.

Förstår du tycker "hon" är jobbig när hon inte fattar humor eller ironi. Tycker själv sånt är EXTREMT irriterande, oftast.

Du är inte hemsk för du säger vad du tycker. Tycker du nån är SEG så tycker du det. Du är bara mänsklig.

NT-människor kan jag skoja runt med hur mycket som helst, även om jag har AS. Skoja är kul.