Återigen misslyckas jag med konststycket att skriva något värdefullt i en redan befintlig tråd.

Så till ämnet. Jag har hört att andra människor tydligen kan "känna utan att tänka". Detta är något jag aldrig har upplevt, även om man bara tolkar det bildligt. Det finns alltid en logisk eller analytisk rest kvar i mitt medvetande, till och med när jag drömmer (vilket egentligen är fysiologiskt omöjligt eftersom den delen av hjärnan ska vara avstängd då). Jag har fått kommentarer om detta som "Vad mycket du går miste om". Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag går miste om men kanske handlar det snarare om en sorts alternativ perception, men det är förstås bara spekulationer.

Finns det fler som jag här?
Vad betyder egentligen "känna utan att tänka"?

Krake skrev:Vad betyder egentligen "känna utan att tänka"?

Så fort någon kan förklara detta begrepp, gärna med ett exempel, så vet jag nog vilken kategori jag tillhör.

Jag tror att jag är väldigt mycket "antingen eller". Antingen känner jag utan att tänka, eller så tänker jag utan att känna. Jag har aldrig lyckats med att sammanföra dessa två i ett och samma tillstånd och på så sätt kunna skapa någon form av magkänsla.

Försök till förklaring. Jag kan känna att en låt är bra för den känslan den ger. Alternativet är att man hör sångaren/musikerna och vilken teknisk nivå de håller och därefter uppskattar låten (eller låter bli). Kan det vara nåt sånt som avses med känna utan att tänka?

Det finns mycket musik som håller låg nivå kvalitetsmässigt men som ändå är bra för mig för den känslan musiken förmedlar. Jag hör inte felen förrän efter ett tag eller om ngn påpekar dem för mig.

Det finns människor som inte har alla slags känslor på det sättet vi är vana vid. Men jag vet att du har känslor Krake, du kan både bli glad och ledsen utan att det finns ett logiskt incitament för det.

Det ser bara lite annorlunda ut än man förväntar sig när man hör beskrivningen av en känsla från en "normal" person.

Gäller bara att ta reda på vad som känns bäst, hålla hårt i det och göra om sin omgivning så att man kan ta till vara på det.

Alla som har en fungerande och aktiv hjärna (dvs inga hjärnskador som helt tagit bort funktionen från vissa områden) har känslor. De har helt enkelt bara olika uttryck. Aspergers kan lätt verka känslokalla och empatilösa men det är lååångt ifrån sanningen.

Och ju bättre man mår, desto lättare blir det att hitta tillbaka till sina känslor. Så mental och fysisk hälsa är viktiga.


Men att specifikt "känna utan att tänka" är väldigt sällsynt. Möjligtvis under en väldigt passionerad stund av sex och orgasmer. Eller kanske i ett slagsmål fyllt av bloodlust och ilska. Våra hjärnor tänker alltid oavsett vad vi göra. Sen om det hamnar i den omedvetna delen eller den medvetna delen är en helt annan sak. Skumt begrepp är det iaf.

Och ingen del av hjärnan stängs någonsin av oavsett om vi sover eller inte. Vissa delar blir mindre aktiva dock.

mondo beyondo skrev:Försök till förklaring. Jag kan känna att en låt är bra för den känslan den ger. Alternativet är att man hör sångaren/musikerna och vilken teknisk nivå* de håller och därefter uppskattar låten (eller låter bli). Kan det vara nåt sånt som avses med känna utan att tänka?

Det finns mycket musik som håller låg nivå kvalitetsmässigt** men som ändå är bra för mig för den känslan musiken förmedlar. Jag hör inte felen*** förrän efter ett tag eller om ngn påpekar dem för mig.

Nu får du förklara dig!

* Tycker du (subjektivt) att ju högre teknisk nivå, desto bättre musik? (Lyssnar du på metal eller? )
** Vad menar du med musik som håller låg nivå, kvalitetsmässigt?
*** Vilka fel? "Falskhet"? "Otakt"?

--- # --- ## --- # --- ## --- # ---

Musik är dock ett perfekt exempel med känsla vs tänka. En genomtänkt och grymt strukturerad låt är oftast framtänkt, medan en episk sensationell omfg-and-all-of-his-angels-breathtaking-bra låt är kommen ur känsla. Det är så det är för mig i alla fall. Tänker jag för mycket på låten så kommer den att bli väldigt tråkig, men om jag känner efter så blir låten mycket mycket roligare att spela/lyssna på.

Jag tror att känna utan att tänka är när man upplever någonting utan att reflektera över dess innehåll under upplevelsens gång.

Det är troligtvis därför människor behöver/intar olika substanser för att "leva sig in" och "känna sig för" i t ex sociala sammanhang. För man slutar att resonera sig sönder och samman. Man byter tillfälligt ut sitt "vanliga" mönster och "lever sig in" i ett nytt mönster som upplevelsen skapar. Man känner utan att tänka. Fast man slutar naturligtvis inte att TÄNKA bara för att man känner, det säger ju sig självt. Och blir det för mycket av det "goda" (läs substanser) så kan man tänka för mycket, eller helt och hållet sluta tänka - beroende på vad man häver i sig. Det är inte helt ovanligt att människor med npf och psykiska problem behöver lite hjälp med att "känna sig för". Det hör inte direkt till saken, men det var en tanke. ^,^

Edit: TILLÄGG:

"Jag tror att känna utan att tänka är när man upplever någonting utan att reflektera över dess innehåll under upplevelsens gång." < Någonting jag har haft mycket svårt för under vuxen ålder. Men det beror på att det har varit mycket fram och tillbaks utan att jag egentligen tagit mig närmare samhället. Har snarare kommit längre ifrån, och det blir ju jobbigt när man känner att åren drar förbi. Så det är en stor bidragande orsak.

Det är svårt att skapa mening, kunna slappna av och "bara" känna sig in när man ständigt tänker på vad man bör göra, vad som är viktigt och vad man "MÅSTE" göra för att förbättra sin tillvaro.

Krake skrev:Vad betyder egentligen "känna utan att tänka"?

Jag har väldigt mycket ångest, och drabbas ofta av panikångest, som gör att jag "slukas upp" av känslor utan att kunna tänka klart och logiskt. Jag hamnar då ofta i beteenden som "fight", "freeze" eller "flight", vilka är några slags urinstinkter som de flesta av oss har. Men ibland kan jag känna att ångesten kommer smygandes och om jag då har en bokad tid med någon, eller att det är något som är supernödvändigt att jag genomför, så har jag någon slags förmåga att kunna stänga av mina känslor, eller liksom blockera dem från mitt medvetande, och bara köra på furnuftet och det logiska tänkandet. Så det är alltså det jag menar med att jag är "antingen eller".

earlydayminer skrev:Jag tror att känna utan att tänka är när man upplever någonting utan att reflektera över dess innehåll under upplevelsens gång.

Det här använder jag jättemycket i mitt jobb när det gäller att skapa konst. Det blir inte bra om man analyserar för mycket, det gäller att få till något som känns riktigt först. Ibland kan det ta flera år att förstå varför man gjorde ett verk på just det sättet, det enda man vet är att det känns rätt.
I vanliga situationer när jag skall fungera ute i samhället måste jag därimot tänka igenom innan hur och varför jag skall göra saker, annars blir jag stressad.

earlydayminer skrev:Jag tror att känna utan att tänka är när man upplever någonting utan att reflektera över dess innehåll under upplevelsens gång.

Så när jag står vid en maskin, som spottar ut produkter av dålig kvalité, för att bara titta och lyssna på maskinens samtliga rörelsemönster utan att aktivt reflektera så "känner jag utan att tänka" ?
(att jag känner maskinen genom mina sinnen, om man vill flumma till uttrycket extra mycket, när jag i själva verket genom ensidig kraftig fokusering söker efter avvikande ljud och oönskade rörelser)

Det är upp till dig att avgöra. Jag gav endast svar som bottnar i hur jag tror att det menas. Om du ensidigt fokuserad söker efter avvikande ljud och oönskade rörelser så är det inte riktigt att "go with the flow". Inte om jag får bestämma.

Det är självfallet helt upp till dig hur du definierar ditt sätt att arbeta. Om du anser att det är att "go with the flow" på ditt sätt så accepterar jag det. Men jag skulle inte hålla med.

Du uppfattar med sinnen, känner med känslor.

Att "känna" ett fel kallas väl intuition.

Det är en bra och svår frågeställning. Ett ämne man skulle kunna fördjupa sig så mycket i att man blir närmast galen av hur allt interagerar.

earlydayminer skrev:Det är en bra och svår frågeställning. Ett ämne man skulle kunna fördjupa sig så mycket i att man blir närmast galen av hur allt interagerar.

Håller verkligen med där. Svårt att ibland veta. Jag har märkt att jag i min inre dialog ofta säger att jag tex känner mig dålig i stället för att säga att jag tycker att jag är dålig (en tanke om mig själv som bidrar till tex känslor som skam, skuld mm). Ett annat exempel kan vara situationer och sociala sammanhang där jag inte tycker att jag passar in, så kan jag säga att jag känner mig fel?!