wuwei skrev:Tja, tydligen var mitt släktforskande som kan göra att jag glömmer att äta och duscha ...

hur kan det där inte uppfylla kriterierna i kategori B?

hur är det igentligen .... om man tro att det inte stämme allting i utlåtanded .... har man rätt för en second oppinion ???? .... också i det här området ???? för min psykolog som gjorde utredningen är jo inte där ..... så vad ska man göra ????

Hej!

Börjar man skärskåda diagnoskriterierna så tja, enligt Gillberg och Gillberg stämmer en del men inte allt.

Jag hade svårt att få kamrater när jag var liten. Jag hade inga monomana, snäva intressen förutom datorn, men det uteslöt inte alla andra sysselsättningar. Jag hade inga tvingande behov att införa rutiner och intressen. Jag har alltid haft lätt för att lära och kan förstå även krångliga ord. Jag talar gärna högt när jag blir ivrig. Jag vet inte hur mitt kroppsspråk ser ut, men jag har en rätt stel blick och tittar inte alltid folk i ögonen fast jag försöker. Jag har också motorisk klumpighet, fast det kan ju bero på min CP-skada också.

Och ändå fick jag min AS-diagnos. Fast allt inte stämde helt och hållet. Så det måste bero på utredarna, vilken diagnos de sätter. Jag tror att jag har en blandning av AS och ADHD, där gränserna är svåra att urskilja. Drag av bägge. Till sist fick jag ADHD-diagnos också. Så jag tror inte man ska ge sig, utan stå på sig om man känner att man behöver en diagnos.

Hälsningar

Lilla Gumman

men hur ska man gå till väga om man vill har det omprövad ???

Jag fick diagnosen och var fullständigt oförberedd. Jag trodde att jag var lite udda men att det fick sägas vara normalt sett till ja, livet.
Jag uppfyllda väldigt många av de där kriterierna. Och enligt den anhörige som intervjuades så var det väl också så att man såg sånt som jag inte såg.

Jag skulle tro att man skriver ett brev till det ställe man utretts på där man beskriver att man inte känner sig tillfreds med den diagnos man fått eller i det här fallet den uteblivna diagnosen, varför man tycker det är fel, t ex att det inte verkar rimligt att kunna göra en korrekt bedömning på så kort tid och med så lite fakta insamlat, om det är det som man vänder sig emot. Skriv också med en tydlig begäran om att få en omprövning.

Det landsting eller privata företag där utredning skett har ansvaret även om den som utförde själva utredningen har flyttat till annat jobb och/eller ort. Om ett företag slutat finnas kan det bli problem, för då får man nog söka en ny utredning på ett annat ställe
Var beredd på att det kan ta tid (kanske år!) innan en eventuell omprövning görs. Lycka till!

tyskamama skrev:men hur ska man gå till väga om man vill har det omprövad ???

Du kan försöka med en fristående läkare/neuropsykiater. Kanske en privat. Om man väljer den privata vägen så lär man få betala för det. Psykiatriker vid Sophiahemmet i Stockholm som inte är anknutna till Försäkringskassan tar 1 300 kr per besök.
Annars om du vill vända dig till överläkare vid den mottagning/klinik där du blivit utredd för att se vad man så ifrågasätter om du uppfyller fler av kriterierna än man har sagt i utredningen. Tyvärr är det rätt strikta riktlinjer för diagnos. Är kriterier inte uppfyllda, ingen diagnos utan just det med drag av som inte är någon "diagnos" i konventionell mening, i alla fall inte enligt DSM-IV.
Detta sagt, jag håller inte nödvändigtvis med annat än att det kan behöva fasta kriterier för att diagnoser inte ska urvattnas. Helt plötsligt har alla en eller annan diagnos. Det är frågan om tolkning av dessa kriterier som uppenbarligen är ett problem mottagning till mottagning.

Fenren skrev:

wuwei skrev:Tja, tydligen var mitt släktforskande som kan göra att jag glömmer att äta och duscha ...

hur kan det där inte uppfylla kriterierna i kategori B?

+1

Dessutom:

Kvinnor med AST har mer sällan än män med AST specialintressen som är uppenbart avvikande. Symtomen är inte så tydligt urskiljbara, varför såväl diagnostik som differentialdiagnostik blir svårare när det gäller kvinnor. En del experter menar att man borde kräva något färre symtom för diagnos hos flickor/kvinnor.

Sid 18, "Så här kan man göra. Vägledningsdokument, Autismspektrumtillstånd hos vuxna." av arbetsgruppen för Nationell psykiatrisamordning 2007.

Finns lite här och var på nätet, Attention hade den när jag sökte efter den nu, och nu skickade jag - som jag tidigare tänkt - upp den på OA:s server också som backup: www.aspergare.org/dokument/Vgledningsdo ... sionen.pdf


Din utredare känns direkt okunnig och oproffsig.

matterik skrev:Jag kanske inte heller har diagnos, har dock autistiska drag. Sjukt samhälle.

Intressant att läsa på detta forum.

Har precis själv gått igenom en asperger utredning, och tydligen hade jag alla kriterier som behövs för att få en diagnos, men psykologen ansåg att jag inte var tillräcklig handikappat!- Känns mycket konstigt, på många olika sätt fungerar jag t.ex sämre än mina vänner med AS diagnos...Har dock tagit initiativ (eftersom min läkare motiverade mig att gå vidare) till ytterligare en utredning, denna gången på en privat klinik (vilket åtminstone utifrån mitt första intryck fungerar mycket bättre, mycket mer "logisk" tänkande psykolog som verkar förstå mig mycket bättre än de på psykiatri skåne).

Ser nu att jag inte är ensam om detta...vilket känns lite lugnande. Inte det att jag absolut måste ha en AS diagnos, men för mig är det ologisk att vara så uppenbart AS person utifrån diagnos kriterierna och enda inte få en diagnos- och inte bara det, inte ens en förklaring vad de tror det kan vara för "fel" på mig eller råd om hur jag ska ta mig vidare.

Pemer skrev:Den här biten i kriterierna verkar vara ett stort problem för många diagnosutredare:

A. Kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt, vilket tar sig minst två av följande uttryck:

1.påtagligt bristande förmåga att använda varierande icke-verbala uttryck såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen
2.oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån
3.brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)
4.brist på social eller emotionell ömsesidighet

B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:

1.omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
2.oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
3.stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
4.enträgen fascination inför delar av saker

En väldig massa utredare verkar ha dyslexiproblem med att läsa de här kriterierna ordentligt och får för sig att det handlar om att alla fyra punkterna ska vara uppfyllda i bägge fallen....

Jag uppfyllde alla kriterier och mer där till, men fick ändå ingen diagnos- eftersom jag har haft arbete, vilket indikerade att jag inte var tillräcklig "handikappat". När jag frågade vad dem ansåg var skillnad mellan autism och högfungerande autism så fick jag till svar "ingen större skillnad"...så eftersom jag inte är "rainman" fick jag alltså ingen diagnos. Helt konstigt! ...Men som sagt jag går en ny utredning nu, och läkaren verkar ha lite bättre perspektiv på frågorna än vad de hade på neuro psyk i Lund.

tyskamama skrev:men hur ska man gå till väga om man vill har det omprövad ???

Jag tog kontakt själv med en psykiatriker/psykolog som hade fått goda omdömen på forum såsom det här, allt dock i samråd med min läkare. Men du har helt klart rätt till "second opinion", min läkare rådde mig dock till att ta en helt ny utredning så "second opioned" inte färgas av tidigare (subjektiva) bedömningar. Prata med din läkare om det.

Safek skrev:

Pemer skrev:Den här biten i kriterierna verkar vara ett stort problem för många diagnosutredare:

A. Kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt, vilket tar sig minst två av följande uttryck:

1.påtagligt bristande förmåga att använda varierande icke-verbala uttryck såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen
2.oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån
3.brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)
4.brist på social eller emotionell ömsesidighet

B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter vilket tar sig minst ett av följande uttryck:

1.omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering
2.oflexibel fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer
3.stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)
4.enträgen fascination inför delar av saker

En väldig massa utredare verkar ha dyslexiproblem med att läsa de här kriterierna ordentligt och får för sig att det handlar om att alla fyra punkterna ska vara uppfyllda i bägge fallen....

Jag uppfyllde alla kriterier och mer där till, men fick ändå ingen diagnos- eftersom jag har haft arbete, vilket indikerade att jag inte var tillräcklig "handikappat". När jag frågade vad dem ansåg var skillnad mellan autism och högfungerande autism så fick jag till svar "ingen större skillnad"...så eftersom jag inte är "rainman" fick jag alltså ingen diagnos. Helt konstigt! ...Men som sagt jag går en ny utredning nu, och läkaren verkar ha lite bättre perspektiv på frågorna än vad de hade på neuro psyk i Lund.

Då kommer jag heller inte att få någon diagnos heller då... Jag har haft någon form av arbete de senaste 10 åren.

evilmaster skrev:Då kommer jag heller inte att få någon diagnos heller då... Jag har haft någon form av arbete de senaste 10 åren.

Nä men det är ju knappast seriöst. Antingen har man ju kriterier att utgå ifrån eller så har man inte, läkarens subjektiva åsikter borde ju inte vara av betydelse i sammanhanget.
Tyvärr har man ingen större rättigheter som patient, inte ens rätt till en förklaring. Åtminstone min erfarenhet nu.

Safek skrev:

evilmaster skrev:Då kommer jag heller inte att få någon diagnos heller då... Jag har haft någon form av arbete de senaste 10 åren.

Nä men det är ju knappast seriöst. Antingen har man ju kriterier att utgå ifrån eller så har man inte, läkarens subjektiva åsikter borde ju inte vara av betydelse i sammanhanget.
Tyvärr har man ingen större rättigheter som patient, inte ens rätt till en förklaring. Åtminstone min erfarenhet nu.

Jag pluggade och har arbetat som jurist i nästan tio år innan sjukdom kom ikapp. Att ha pluggat och sedan haft arbete med kvalificerade arbetsuppgifter eller jobb i stort för den delen är knappast ett kriterium för uteslutning. Sociala svårigheter kan man ha ändå. Det var väldigt ofta som jag inte begrep snack på fikarasten och sånt. Jag är ingen diplomatiskt lagt person, har svårt att uttrycka mig i en massa omskrivningar om jag t ex är arg. En vän som ÄR diplomat kan säga att hon tyckte att något är olyckligt, vilket i diplomatkretsar betyder avsevärt mycket mer än vad bara ordet ger upphov till. Man är rätt irriterad när man uttrycker att något var "olyckligt". Och sånt har jag aldrig fattat och kommer aldrig att fatta.

Det var först i samband med utredningen som jag började inse att mina kognitiva reaktioner inte är som "alla andras". Vidare handikappad är jag inte annat än i vissa situationer och om jag utmanas för mycket socialt. Det låter som en väldigt snäv beskrivning om man utgår från att det att man jobbar utesluter att man har Asperger. Många, som jag då, hittar ett område som omfattas av ens specialintresse. Och det om vem som är "mer" handikappad än någon annan, när det gäller neuropsykiatriska diagnoser så är den frågan rätt subjektiv.

Sedan hittar man som person ofta ett sätt att fungera trots att man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Man måste ju ändå leva. Man väger upp sina brister genom att bli väldigt duktig på något annat. Sånt ska också tas med i beräkningarna.

Jag hoppas verkligen att ni som tycker att utredningssvaret är fel följer upp det. Själv var jag fullständigt oförberedd på resultatet. Det var min psykiater som remitterade mig sedan de återkommande depressioner jag har bara, ja, återkommer. Jag har visserligen bipolär sjukdom men det faktum att jag även har Asperger har kompletterat bilden.

Hej!

Uppfyller man kriterierna så ska man ha en AS-diagnps. Inget snack om den saken. Det spelar ingen roll om man jobbar, klarar av ögonkontakt, ser normal ut eller andra fånigheter.

Ni som råkar ut för en felaktig utredning, protestera för sjutton! Ge er inte! Begär en ny utredning av en annan psykolog. Så här får det inte gå till, nu sätter vi ner foten.

Hälsningar

Lilla Gumman

Safek skrev:Intressant att läsa på detta forum.

Har precis själv gått igenom en asperger utredning, och tydligen hade jag alla kriterier som behövs för att få en diagnos, men psykologen ansåg att jag inte var tillräcklig handikappat!- Känns mycket konstigt, på många olika sätt fungerar jag t.ex sämre än mina vänner med AS diagnos...Har dock tagit initiativ (eftersom min läkare motiverade mig att gå vidare) till ytterligare en utredning, denna gången på en privat klinik (vilket åtminstone utifrån mitt första intryck fungerar mycket bättre, mycket mer "logisk" tänkande psykolog som verkar förstå mig mycket bättre än de på psykiatri skåne).

Ser nu att jag inte är ensam om detta...vilket känns lite lugnande. Inte det att jag absolut måste ha en AS diagnos, men för mig är det ologisk att vara så uppenbart AS person utifrån diagnos kriterierna och enda inte få en diagnos- och inte bara det, inte ens en förklaring vad de tror det kan vara för "fel" på mig eller råd om hur jag ska ta mig vidare.

Jag har ju följt din utredning och förvånats om och om igen. Psykologen som utredde dig verkar vara dum i huvudet. För honom verkar det t.ex vara ett okänt faktum att logiskt lagda aspies kan simulera socialt beteende till en viss gräns, genom att räkna ut logiskt hur det ska gå till. Som du och jag alltid gjort. Det tar enorm kraft och energi från annat i livet och det är hemskt att inte ha någon emotionell förståelse av det sociala. Jag undrar om psykologen ifråga läst om David Tamm, killen som lärde sig Isländska på en vecka. Han hade asperger som barn men har inte något symptom idag - eftersom han lärt sig att simulera socialt beteende, dock utan känsla för det sociala och utan att ha några egentliga sociala behov.

Ingen är väl så smart som Tamm, åtminstone nästan ingen, men det finns andra som mer eller mindre lyckas simulera det sociala. Bara för att man har ett sådant kompensationsbeteende betyder det inte att man ej har handikappet ifråga. Einstein är ett bra exempel på detta, han kunde inte tänka logiskt om han tvingades jobba i grupp (eftersom hans hjärna fick gå på högvarv gällande annat).

eq77iq142 skrev:Ingen är väl så smart som Tamm, åtminstone nästan ingen, men det finns andra som mer eller mindre lyckas simulera det sociala [...]

Det finns inte bara andra aspergare som mer eller mindre lyckas simulera det sociala - vi är många. Varav många i sin tur så småningom blir utbrända, sjuka, galopperande överkänsliga eller liknande under omständigheter som gör det orimligt att anta att det inte skulle bero till stor del på det. Och förutom vad det förstör i liv och i uteblivna bidrag till samhället från de drabbade har vården i skrämmande liten utsträckning någon bot eller ens lindring för sådana besvär.

Därför får jag också hjärtat i halsgropen varje gång jag ser en fomulering som

eq77iq142 skrev:Han hade asperger som barn men har inte något symptom idag

: Det är så viktigt, av skäl jag antydde, att i läkarkåren få igenom insikten att vuxnare människor kan behöva diagnosticeras med asperger även om de så kallat "inte har något symptom".

(Nu verkar det ju på resten av ditt inlägg som om det där bara var en "citatformulering" eller så, inte vad du tycker.)

Zombie skrev:

eq77iq142 skrev:Ingen är väl så smart som Tamm, åtminstone nästan ingen, men det finns andra som mer eller mindre lyckas simulera det sociala [...]

Det finns inte bara andra aspergare som mer eller mindre lyckas simulera det sociala - vi är många. Varav många i sin tur så småningom blir utbrända, sjuka, galopperande överkänsliga eller liknande under omständigheter som gör det orimligt att anta att det inte skulle bero till stor del på det. Och förutom vad det förstör i liv och i uteblivna bidrag till samhället från de drabbade har vården i skrämmande liten utsträckning någon bot eller ens lindring för sådana besvär.

Därför får jag också hjärtat i halsgropen varje gång jag ser en fomulering som

eq77iq142 skrev:Han hade asperger som barn men har inte något symptom idag

: Det är så viktigt, av skäl jag antydde, att i läkarkåren få igenom insikten att vuxnare människor kan behöva diagnosticeras med asperger även om de så kallat "inte har något symptom".

(Nu verkar det ju på resten av ditt inlägg som om det där bara var en "citatformulering" eller så, inte vad du tycker.)

JAg får hålla med Zombie. Asperger är livslångt. Att lära sig simulera normalt socialt beteende är en del av problemet och en av anledningarna till att jag inte längre fungerar.
Läser man Tamms bok så framgår det också att han har ett stort behov av kontroll och rutiner i sin vardag.

Zombie skrev:: Det är så viktigt, av skäl jag antydde, att i läkarkåren få igenom insikten att vuxnare människor kan behöva diagnosticeras med asperger även om de så kallat "inte har något symptom".

(Nu verkar det ju på resten av ditt inlägg som om det där bara var en "citatformulering" eller så, inte vad du tycker.)

Precis, det var ett exempel på vad jag sa tidigare i stycket, dvs att han lärt sig simulera det sociala. Bara för att man lärt sig simulera det sociala betyder det inte att man ej far illa av det, det är självklart att det är en ansträngning.

För egen del går gissningsvis nio tiondelar av min tankeförmåga åt till att vara social när det är fem andra personer i rummet. Det går då att prata om vanliga enkla saker, men om man ska börja prata om filosofi eller fysik så tappar jag i social förmåga. På jobbet är min hjärna alltid maximalt ansträngd vilket gör mig mycket trött och gör att jag behöver flera timmar ensamtid, något som är svårt i kombination med familjeliv.

Och det är här fler inom vården borde fatta att det är rimligt att någon med asperger borde få vara 25-50% sjukskriven trots en teoretisk förmåga att under några år arbeta 100%.

eq77iq142 skrev:

Zombie skrev:: Det är så viktigt, av skäl jag antydde, att i läkarkåren få igenom insikten att vuxnare människor kan behöva diagnosticeras med asperger även om de så kallat "inte har något symptom".

(Nu verkar det ju på resten av ditt inlägg som om det där bara var en "citatformulering" eller så, inte vad du tycker.)

Precis, det var ett exempel på vad jag sa tidigare i stycket, dvs att han lärt sig simulera det sociala. Bara för att man lärt sig simulera det sociala betyder det inte att man ej far illa av det, det är självklart att det är en ansträngning.

För egen del går gissningsvis nio tiondelar av min tankeförmåga åt till att vara social när det är fem andra personer i rummet. Det går då att prata om vanliga enkla saker, men om man ska börja prata om filosofi eller fysik så tappar jag i social förmåga. På jobbet är min hjärna alltid maximalt ansträngd vilket gör mig mycket trött och gör att jag behöver flera timmar ensamtid, något som är svårt i kombination med familjeliv.

Och det är här fler inom vården borde fatta att det är rimligt att någon med asperger borde få vara 25-50% sjukskriven trots en teoretisk förmåga att under några år arbeta 100%.

Det jag siktade in mig på, på mitt aspiga sätt , var det att Tamm är symtomfri för att han har lärt sig simulera social förmåga. För mig är det lika mycket symtom eller problem ATT man simulerar, som att man inte kan göra det. Jag måste också vara aktivt medveten om mig själv i sociala miljöer, och så är det nog för de flesta. När jag var yngre hade jag andra problem än vad jag har nu men så förändras livet över tid för andra. Jag har läst Tamms bok och han är väldigt utpräglad aspig. Hur det sen visar sig, det förändras med åren. Jag jobbade så hårt på allt det sociala, jobbade heltid, höll igång med en massa grejer och till slut gick jag sönder. Jag håller med om att man underskattar den kraft och energi som går åt till att hålla sig upprätt i en alltmer socialt krävande värld och att sjukförsäkring etc., inte är vidare förlåtande mot någon som har Asperger.

Välkommen hit förresten

evilmaster skrev:Då kommer jag heller inte att få någon diagnos heller då... Jag har haft någon form av arbete de senaste 10 åren.

Fast att en person tycks råkat ut för en otillräckligt kompetent utredare betyder det väl inget för din del? Eller din utredning och diagnostiserings del snarare? Jag har också jobbat och pluggat på universitet och har familj, jag fick ändå diagnos. Och flera med mig. Så lugn och fin nu... Du kan ju råka få den proffsigast tänkbara utredaren.

Vi måste gå ut stort på bred front mot de här okunskaperna. Ska ta upp det på OA:s forum.

Pemer skrev:Vi måste gå ut stort på bred front mot de här okunskaperna. Ska ta upp det på OA:s forum.

Bra!
Det verkar helt barockt att diagnos beror på vem man träffar.