Jag säger NEJ till att besvara denna tråd

Flia skrev:Varför kan du inte säga nej?
Använd en dålig ursäkt istället, som influensan eller nåt.

Jag har tackat nej till bröllopet idag, halva resan och halva boendet var klart, andra halvan var krångligare men det som gjorde att jag bestämde mig för att avstå var faktiskt kläderna...

Mina finbyxor har spruckit och jag har ingen kavaj... (Klädsel kavaj står det i inbjudan...) Jag har inte en spänn att köpa nytt (inte ens secondhand) för...

Truly skrev:Nej Flia, du FÅR bråka med mig. Jag VILL att du bråkar med mig (så länge du inte är otrevlig fast det tror jag inte du blir). Jag vill hitta lösningar(!!!). Berätta hur man ber om hjälp, berätta hur man vågar. Jag vill verkligen inte gå i dessa gamla spår men jag vet inte hur jag ska komma ur allt...
Och dessutom, även OM råden inte skulle passa just för mig så kanske de är utmärkta åt någon annan.

Jag hittar inga ord för hur jag ska kunna trösta eller stötta. Jag kan bara hålla med om att du måste få någon slags avlastning eller hjälp i vardagen! Fortsätt "bråka" lite mer med Flia, så kanske det växer fram någon lösning. Och om jag mot förmodan skulle få någon egen "bright" ide`så meddelar jag den.
Sänder i alla fall några "styrke-kramar" och önskar dig lycka till i den kamp du befinner dig i.

Miche skrev:

Flia skrev:Varför kan du inte säga nej?
Använd en dålig ursäkt istället, som influensan eller nåt.

Jag har tackat nej till bröllopet idag, halva resan och halva boendet var klart, andra halvan var krångligare men det som gjorde att jag bestämde mig för att avstå var faktiskt kläderna...

Mina finbyxor har spruckit och jag har ingen kavaj... (Klädsel kavaj står det i inbjudan...) Jag har inte en spänn att köpa nytt (inte ens secondhand) för...

Phu... vad skönt! Eller? Det brukar åtminstone jag tycka när något lite oväntat och mer konkret dyker upp som ger en mod att säga "nej". Sedan förstår jag ju naturligtvis att orsaken inte var så skoj...

Själv brukar jag alltid låta saker och planer hinna gå för långt innan jag inser att "Nej, det här fixar jag verkligen inte!" och då känns det som att det inte finns någon återvändo eller att det är för sent att dra sig ur. Och jag vet inte riktigt hur jag gör, men jag har en förmåga att liksom stänga av paniken och alla känslorna under den tiden som det krävs för att fysiskt genomföra det som är bestämt. Jag skjuter och pressar undan ångesten som ligger latent och väntar tills det hela är över, och då kommer den med en otrolig kraft och styrka som alltid leder till samma konstaterande att det verkligen inte är värt det. Men av någon anledning lär jag mig aldrig av dessa situationer! Jag fattar inte vad som krävs för att jag ska kunna säga "nej" för min egen skull. Men jag är så totalt, jävla urusel på det; så dålig som en människa någonsin kan vara!

Owl skrev: Själv brukar jag alltid låta saker och planer hinna gå för långt innan jag inser att "Nej, det här fixar jag verkligen inte!" och då känns det som att det inte finns någon återvändo eller att det är för sent att dra sig ur. Och jag vet inte riktigt hur jag gör, men jag har en förmåga att liksom stänga av paniken och alla känslorna under den tiden som det krävs för att fysiskt genomföra det som är bestämt. Jag skjuter och pressar undan ångesten som ligger latent och väntar tills det hela är över, och då kommer den med en otrolig kraft och styrka som alltid leder till samma konstaterande att det verkligen inte är värt det. Men av någon anledning lär jag mig aldrig av dessa situationer! Jag fattar inte vad som krävs för att jag ska kunna säga "nej" för min egen skull. Men jag är så totalt, jävla urusel på det; så dålig som en människa någonsin kan vara!

Ja - den biten har jag fortfarande inte lärt mig.
Vad jag däremot lyckats lära mig är att säga ifrån när jag "kommer på mig själv", oavsett hur sent i planeringen det är.

Jag säger "ja", sen kommer ångesten och depressionen.... Går neråt i några timmar eller nån dag, innan jag kommer på varför jag mår dåligt.
Då ringer jag, eller mailar eller nåt och lämnar återbud.
Jag ber om ursäkt för att jag glömt att jag inte får tacka ja, med utbrändheten som ursäkt.
Alla accepterar det, utan undantag.

Owl skrev:

Miche skrev:Mina finbyxor har spruckit och jag har ingen kavaj... (Klädsel kavaj står det i inbjudan...) Jag har inte en spänn att köpa nytt (inte ens secondhand) för...

Phu... vad skönt! Eller? Det brukar åtminstone jag tycka när något lite oväntat och mer konkret dyker upp som ger en mod att säga "nej". Sedan förstår jag ju naturligtvis att orsaken inte var så skoj...

Nu blir jag motarbetad av min fästmö och min bror, de kämpar för att lösa klädproblemet... Suck, att man inte får vara deprimerad i fred...

Klädkoden "kavaj" betyder egentligen kostym, men inte mörk kostym.

Miche skrev:

Owl skrev:

Miche skrev:Mina finbyxor har spruckit och jag har ingen kavaj... (Klädsel kavaj står det i inbjudan...) Jag har inte en spänn att köpa nytt (inte ens secondhand) för...

Phu... vad skönt! Eller? Det brukar åtminstone jag tycka när något lite oväntat och mer konkret dyker upp som ger en mod att säga "nej". Sedan förstår jag ju naturligtvis att orsaken inte var så skoj...

Nu blir jag motarbetad av min fästmö och min bror, de kämpar för att lösa klädproblemet... Suck, att man inte får vara deprimerad i fred...

Kan inte det vara nåt att säga?
"Kan jag inte få vara deprimerad ifred?"

Kan bara skriva kram på dig, Miche!

Har tyvärr inga som helst goda råd, för jag följer tyvärr min familjs önskningar/behov i de flesta fall, även om jag får betala ett sjuhelsikes högt pris.

Lycka till, Miche hur det än blir!

Bali skrev:Kan bara skriva kram på dig, Miche!

Tack!

Fick idag tag på en kostym på secondhand för 140 kr, lite vid men med rätt längd (vilket jag inte ens brukar kunna hitta i vanliga affärer eftersom jag har längre armar och ben än vad konfektionsindustrin anser att en människa kan ha...)

Miche skrev:

Owl skrev:

Miche skrev:Mina finbyxor har spruckit och jag har ingen kavaj... (Klädsel kavaj står det i inbjudan...) Jag har inte en spänn att köpa nytt (inte ens secondhand) för...

Phu... vad skönt! Eller? Det brukar åtminstone jag tycka när något lite oväntat och mer konkret dyker upp som ger en mod att säga "nej". Sedan förstår jag ju naturligtvis att orsaken inte var så skoj...

Nu blir jag motarbetad av min fästmö och min bror, de kämpar för att lösa klädproblemet... Suck, att man inte får vara deprimerad i fred...

Åh, vad drygt! Känner igen det där fenomenet. Hoppas att det löser sig på bästa sätt för dig.

Miche skrev:Fick idag tag på en kostym på secondhand för 140 kr, lite vid men med rätt längd (vilket jag inte ens brukar kunna hitta i vanliga affärer eftersom jag har längre armar och ben än vad konfektionsindustrin anser att en människa kan ha...)

Ok! Ja, ja... Då har det ju löst sig då på ett sätt ialla fall...

Hoppas den är tapetfärgad åtminstone, Miche, så du kan stå där och liksom smälta in...

Allvarligt är det väl bästa strategin, att nicka och le till intet förpliktigande och stå och hänga med någon drink, typ. Hoppas det går i lås.

/ J

Nej. Det vill säga, jag kan som ni ser stava till det men vet inte hur det uttalas
Skämt åsido, jag är en solitär som få förväntar sig något av. Så jag har ändå rätt få tillfällen att öva på nej-sägandet.

Miche skrev:Fick idag tag på en kostym på secondhand för 140 kr, lite vid men med rätt längd (vilket jag inte ens brukar kunna hitta i vanliga affärer eftersom jag har längre armar och ben än vad konfektionsindustrin anser att en människa kan ha...)

Va?! Du med? Jag har mediumbål med XL-ärmar och lika långa ben som Barbie. Skapt ungefär som ett föl alltså. Och ja, jag är "tyvärr" kille.
(hade nog varit riktigt snygg som tjej...)
Såg en bild på mig med hängande armar. Det såg ut som om jag kunde klia mig i knävecken utan att kröka ryggen...

För mycket mjölk i uppväxten kanske?

Windfarne skrev:Såg en bild på mig med hängande armar. Det såg ut som om jag kunde klia mig i knävecken utan att kröka ryggen...

För mycket mjölk i uppväxten kanske?

Eller för mycket orangutang i genpoolen.

jonsch skrev:Hoppas den är tapetfärgad åtminstone, Miche, så du kan stå där och liksom smälta in...

Själva umgänget brukar lösa sig, det är inte det jobbigaste...

Värre är resan dit (med brorsan och hans imbecilla fru) och än värre hem (med buss i flera timmar...) och inge kul att behöva bo på vandrarhem...

Drygt två dygn borta...

Lakrits skrev:Eller för mycket orangutang i genpoolen.

Så är det säkert för mig...

Miche skrev:

Lakrits skrev:Eller för mycket orangutang i genpoolen.

Så är det säkert för mig...

Då kanske du är släkt med min far, han har samma fysionomi.

Lakrits skrev:Då kanske du är släkt med min far, han har samma fysionomi.

Det verkar inte vara ett släktdrag i mitt fall, jag är den enda (mig veterligen) som har den fysionomin i vår släkt...

Miche skrev:

Lakrits skrev:Då kanske du är släkt med min far, han har samma fysionomi.

Det verkar inte vara ett släktdrag i mitt fall, jag är den enda (mig veterligen) som har den fysionomin i vår släkt...

Dags för en trådklyvning med omröstning: "Har du extremt långa lemmar?" ?

Men då kommer det väl en massa svar typ "Ja, om man skippar pluralformen!"

Truly skrev:När det gäller sjukskrivning för utbrändhet... Jaa, sist var jag sjukskriven i 3 veckor, så jag vet inte riktigt om det kommer bli bättre denna gång. Jag har liksom svårt att förklara för läkare (eller egentligen vem som helst) att jag mår dåligt. Och eftersom jag inte visar det tillräckligt tydligt i mitt kroppsspråk så tror läkare ofta jag inte mår så dåligt som jag faktiskt gör. Och jag vet inte hur jag ska säga det.

Jag brukar "gå igenom samtalet" med läkare innan jag ska dit, men samtalen blir ju sällan så som jag har planerat det i mitt huvud. Och när jag väl är där kommer alltid någon totalt oväntad fråga eller ett oväntat påstående som jag inte alls vet hur jag ska ställa mig till.

Några dagar senare då jag fått fundera i fred, DÅ har jag kanske ett svar, men då måste jag ju kontakta läkaren igen, och då kommer samma sak att ske igen, oväntade påståenden från läkaren och jag kan inte ge några svar eller argument... gaaahhh...
Så det är jäkligt svårt detta med vårdkontakter för mig...

Flia skrev:Sån är jag också, men jag har lärt mig säga ifrån redan från början att det som sägs här kan ändras när jag får tänka i lugn och ro. Därför ber jag läkaren skicka ett sammanfattningsmail efter besöket, tillsammans med ev ytterligare frågor. Sen svarar jag på mailet och får sagt det jag vill i lugn och ro.

Funkar det? Mina läkare gnäller mest på hur dåligt med tid de har, jag tror inte jag skulle våga kräva att de ska föra en e-postkonversation med mig efter varenda besök.
Men det skulle onekligen förbättra en hel del av problemen jag har med sjukvården.

Åh, jag måste lära mig hur man mopsar upp sig och inte tro att jag alltid är en extra börda för andra... grrrr...

Jag är ju inte aspergare så:
så fort jag är stressad säger jag numera NEJ till allting antingen jag skulle ha tid med det eller inte. Det får sina konsekvenser. Folk tycker ibland att jag har en smått negativ inställning. Och när jag väl har gjort saken de bad om i alla fall så ser de inte alltid till det utan mer att jag verkade avig från början.

Truly skrev:Åh, jag måste lära mig hur man mopsar upp sig och inte tro att jag alltid är en extra börda för andra... grrrr...

Stämmer.
Du har ju för fasen ett funktionshinder!!
Kräv emailkonversation !

Miche skrev:

Lakrits skrev:Då kanske du är släkt med min far, han har samma fysionomi.

Det verkar inte vara ett släktdrag i mitt fall, jag är den enda (mig veterligen) som har den fysionomin i vår släkt...

Samma för min far...