Owl skrev:

antikropp skrev:Men det är inte bara för att det är dråpligt heller. Döda föremål blir väldigt lätt ångestskapande för mig. Jag mår dåligt av saker jag relaterar till projekt som aldrig blir av, eller som påminner mig om att jag aldrig kan tycka något är kul utan att få 100 gånger så mycket lidande studsandes tillbaka rätt i ansiktet, eller som påminner mig om något tillfälle då jag mådde riktigt dåligt. Det leder till att jag måste förstöra eller slänga föremålen. Förstöra känns bättre, mer destruktivt.

Låter väldigt destruktivt, och det måste vara kostsamt rent ekonomiskt. Blir resultatet av detta mer ångest (fast av annan karaktär)? Jag kan nämligen få raseriutbrott om jag bli pressad av någon när jag har mycket ångest, och då förstöra ock kasta sönder saker. Känns som ett "måste" just i denna stund, men för mig skapar det skam och ångest efteråt, som varierar i intensitet beroende på vad det är jag har sabbat.

Jag tror det känns mer lättande än ångestskapande faktiskt. Det som ger mig fruktansvärd ångest angående prylar är mest att dom bara finns där för att håna mig. Alla saker som jag har tänkt ska kunna skänka mig någon slags glädje gör mig snarare självmordsbenägen. Det ger en fruktansvärd ångest att få det bekräftat att man verkligen är helt utan hopp, att ens hjärna verkligen är helt förstörd bortom all räddning. Men det är skönare att kasta eller slå sönder sakerna än att behöva spara dom och försöka ha något slags hopp om att kunna ha nytta av dom. Det kan bli kostsamt, men samtidigt är det värt pengarna att få den sinnesfrid det ger att slippa ha prylar som försöker driva en till självmord.

Men jag känner aldrig någon skam eller ångest för att jag har förstört något, mest uppgivenhet och ångest för att jag aldrig kan tycka något är kul. Att jag aldrig kan vara lugn, tillfreds och nöjd på något sätt. Att jag alltid mår fruktansvärt dåligt.

Jag tycker det är hemskt att se hur en del människor samlar på allt möjligt och inte kan slänga något, någonsin. Mitt sätt att fungera är ju inte heller friskt, men det ger en slags lättnad, en känsla av frihet. Sen är det nog inte bra att vara alltför neurotisk med vad grejer kostar. Alla människor gör dåliga inköp ibland, alla människor har otur med att grejer pajar, en del människor bränner alla pengar på ren skit fast som dom uppskattar typ charterresor, cafe latte och färdiga mackor för 80kr styck och liknande. Det som gör att man får ångest om man själv upplever att man har sabbat ens ekonomi är nog att man inbillar sig att man skulle kunnat göra något bättre för pengarna, men det går ju inte att veta i förväg. Fast i mitt fall är jag ju så gott som 99% säker på att jag kommer känna att jag har kastat bort pengar på skit, men alternativet till att köpa något är ju att inte köpa något och verkligen med 100% säkerhet veta att man inte kommer glädjas åt grejen.

Pust det blev långt...men jag skulle säga att jag överlag mår bättre av att förstöra grejer. Alla misslyckade inköp och starter av projekt har kanske inte heller varit misslyckade inköp. Det som är helt galet slösaktigt och destruktivt i någon annans ögon kan kanske vara något som har fått mig att känna hopp i ett par dagar.

antikropp skrev:

Owl skrev:

antikropp skrev:Men det är inte bara för att det är dråpligt heller. Döda föremål blir väldigt lätt ångestskapande för mig. Jag mår dåligt av saker jag relaterar till projekt som aldrig blir av, eller som påminner mig om att jag aldrig kan tycka något är kul utan att få 100 gånger så mycket lidande studsandes tillbaka rätt i ansiktet, eller som påminner mig om något tillfälle då jag mådde riktigt dåligt. Det leder till att jag måste förstöra eller slänga föremålen. Förstöra känns bättre, mer destruktivt.

Låter väldigt destruktivt, och det måste vara kostsamt rent ekonomiskt. Blir resultatet av detta mer ångest (fast av annan karaktär)? Jag kan nämligen få raseriutbrott om jag bli pressad av någon när jag har mycket ångest, och då förstöra ock kasta sönder saker. Känns som ett "måste" just i denna stund, men för mig skapar det skam och ångest efteråt, som varierar i intensitet beroende på vad det är jag har sabbat.

Jag tror det känns mer lättande än ångestskapande faktiskt. Det som ger mig fruktansvärd ångest angående prylar är mest att dom bara finns där för att håna mig. Alla saker som jag har tänkt ska kunna skänka mig någon slags glädje gör mig snarare självmordsbenägen. Det ger en fruktansvärd ångest att få det bekräftat att man verkligen är helt utan hopp, att ens hjärna verkligen är helt förstörd bortom all räddning. Men det är skönare att kasta eller slå sönder sakerna än att behöva spara dom och försöka ha något slags hopp om att kunna ha nytta av dom. Det kan bli kostsamt, men samtidigt är det värt pengarna att få den sinnesfrid det ger att slippa ha prylar som försöker driva en till självmord.

Ok... då förstår jag. Helt klart är ditt liv viktigare är pengarna.