Jag pallar inte mer! Vet inte vad jag ska ta mig till. Ångesten är konstant närvarande och just nu är den så hög, och det gör så ont!!! Min psykolog har "ordinerat" motion som ett försök att få ner min höga ångestnivå. Så idag hade jag tänkt att jag skulle gå en promenad i raskt tempo runt en sjö uppe i skogen, med en massa bra musik i lurarna på min mp3 spelare. Det är en sträcka på 6,5 km. Jag har peppat, pressat och försökt resonera med mig själv nu i 4 timmar för att jag ska komma mig iväg. Men min ångest har tagit herraväldet över min kropp, och har nästan en förlamande effekt. Det känns som att det sista jag vill göra är att lämna huset och bege mig ut och riskera att stöta på någon annan människa. Men jag måste ju! Det är ju för faan bara att göra det! Hur svårt kan det vara? Gå har jag ju kunnat göra sedan jag var 1 år. "Tänk inte; bara gör´t"

Så går mitt inre reonemang i denna specifika situation förenklat till. Hur fungerar ni när ni är så ångestfyllda att ni inte vet vad ni ska ta er till? Har ni förmågan att ta kontrollen över ångesten, eller väntar ni ut den? Kan ni resonera med er själva och ta någora vettiga beslut?


Nä; träningsdojjorna är på och nu är det bara att jag "just do it" innan hela dagen har passerat.

jag känner igen mig. Det är arbetslösheten som till stor del ger mig min ångest.

Min fru säger att motion är ett botemedel mot ångest. Och i det fallet tror jag hon har en viss poäng. Och nyttigare än andra sätt, som alkohol t ex.

Köpte ny cykel igår. En sportigare variant den här gång, kallas trekkingmodell. Förr om åren gillade jag att jogga men inte numera, jag blir bara rastlös av det, tycker inte det är kul längre. Har också lite problem med mina knän. Cykling däremot älskar jag. Låter det hurtigt?

Vad går du igång på vad gäller rörelse? Tror det är viktigt att man tycker det är kul.

Ett bra trick är att bestämma sig för att gå runt kvarteret bara, tänk inte att du ska springa jättelångt eller så, utan, bara runt kvarteret, det är ju jättekort, det orkar du.

Vad man ofta upptäcker sen när man har gått halva kvarteret är att det inte alls upplevs så jobbigt längre, så man tar en liten extravända, varför inte ett kvarter till? Fast när man ändå håller på, varför inte ta hela rundan runt sjön?

Ibland är man dock trött, då blir det ju istället att man tar bara kvarteret runt, men då har man ju åtminstone gjort något, bättre än att sitta inne hela dan.

Owl skrev:Jag pallar inte mer! Vet inte vad jag ska ta mig till. Ångesten är konstant närvarande och just nu är den så hög, och det gör så ont!!! Min psykolog har "ordinerat" motion som ett försök att få ner min höga ångestnivå. Så idag hade jag tänkt att jag skulle gå en promenad i raskt tempo runt en sjö uppe i skogen, med en massa bra musik i lurarna på min mp3 spelare. Det är en sträcka på 6,5 km. Jag har peppat, pressat och försökt resonera med mig själv nu i 4 timmar för att jag ska komma mig iväg. Men min ångest har tagit herraväldet över min kropp, och har nästan en förlamande effekt. Det känns som att det sista jag vill göra är att lämna huset och bege mig ut och riskera att stöta på någon annan människa. Men jag måste ju! Det är ju för faan bara att göra det! Hur svårt kan det vara? Gå har jag ju kunnat göra sedan jag var 1 år. "Tänk inte; bara gör´t"

Det låter som om motionen, eller åtminstone förstadiet, ger mer ångest än det tar bort. Säker på att du inte skulle vara mer ångestfri om du (utan skuldkänslor, om möjligt) beslutar dig för att vara hemma? Alla mår inte bättre av motion.

Om jag inte vilar tillräckligt (vilket är en hel del) så blir mitt hälsotillstånd, inklusive "ångest" (vad det nu innebär -- en gummiterm som kan innefatta en hel del), värre. Tyvärr tog det mig många år att inse, delvis för alla så är förbannat insnöade på att motion i olika former är hälsosamt, så tanken slog mig helt enkelt aldrig att jag bara skadade mig själv när jag gjorde saker som att cykla, promenera eller simma.

Så motion är inget jag ägnar mig åt längre, men jag har fortfarande problem med att vila tillräckligt för det är så mycket jag vill göra, projekt av olika slag, eller bara delta i forum etc. Så jag försöker och försöker trots att jag är så utmattad (vilket också medför ångest) att jag inte kan tänka en klar tanke. Att vila och vara passiv kan vara väldigt svårt och kräva självdisciplin, åtminstone om ens grundläge är att man vill göra saker.

Owl skrev:Hur fungerar ni när ni är så ångestfyllda att ni inte vet vad ni ska ta er till? Har ni förmågan att ta kontrollen över ångesten, eller väntar ni ut den? Kan ni resonera med er själva och ta någora vettiga beslut?

Jag brukar sluta fungera helt och hållet. Jag kan inte kontrollera det. Jag kan tänka mycket och liksom resonera med mig själv, men det enda jag gör då är att lura mig själv att jag faktiskt tänker på problemet. Det är mer så att min hjärna tänker åt mig, eller mot mig snarare och jag försöker stoppa det men kan inte.

Det som brukar hjälpa bäst är att ge upp, lägga sig och må dåligt, slå sönder något,överdosera lugnande mediciner eller skälla ut föremålen som orsakar en lidande.

barracuber skrev: Cykling däremot älskar jag. Låter det hurtigt?

Vad går du igång på vad gäller rörelse? Tror det är viktigt att man tycker det är kul.

Ja, cykling låter extremt hurtigt! Och det måste ju vara en mycket effektiv träningsform, så var glad att du älskar just det.

Det vore att överdriva om jag skulle påstå att jag går igång på någon rörelse ifall du syftar på någon form av sportslig aktivitet. Men de former jag föredrar är snabba, långa promenader gärna efter något spår i skogen, löpning och styrketräning.

Fast när jag tänker efter så höll jag ett tag på med klippklättring, och det var bland det roligaste jag någonsin gjort. Det kändes inte ens som någon "sport" trots att det var enormt fysiskt krävande. Sedan var det så nervkittlande och man var så full av adrenalin (särskilt om man som jag är väldigt höjdrädd), så man kände inte ens av att man blev trött förrän efteråt. Och det bästa av allt; den enorma kicken det gav! Men det var i ett tidigare liv, när jag var tillsammans med en "stridspitt" (officer, men inte en gentleman), vars polare var klippklättringsistruktör. Och sedan jag lämnade honom har jag inte ens tagit på mig klätterskorna och selen en endaste gång

Jnx skrev:Ett bra trick är att bestämma sig för att gå runt kvarteret bara, tänk inte att du ska springa jättelångt eller så, utan, bara runt kvarteret, det är ju jättekort, det orkar du.

Vad man ofta upptäcker sen när man har gått halva kvarteret är att det inte alls upplevs så jobbigt längre, så man tar en liten extravända, varför inte ett kvarter till? Fast när man ändå håller på, varför inte ta hela rundan runt sjön?

Ibland är man dock trött, då blir det ju istället att man tar bara kvarteret runt, men då har man ju åtminstone gjort något, bättre än att sitta inne hela dan.

Det låter som ett jättebra tips, men för mig handlar det dock inte om hur långt eller hur fysiskt krävande det är. Utan det är just svårigheten med att ta mig ut ur huset och komma mig iväg någonstans när jag har så hög ångest som ställer till det för mig. Det är som att hela min kropp protesterar, och bara tanken på att jag kanske kommer att stöta på någon annan får mig nästan att flippa ur. Jag var på gränsen idag, men jag lyckades tvinga mig iväg, och mina stora svarta solglasögon döljde tårarna och paniken i mina ögon.

En idé vore ju att ha något snabbverkande ångestdämpande preparat till hands (typ Atarax). Det kanske inte tar bort ångesten helt, men det kan nog bli lite lättare att tvinga sig själv att ta sig utanför dörren. Om din psykolog ordinerat motion mot ångest så kan h*n väl åtminstone tillfälligt hjälpa dig lite på traven med tabletter så att du kan börja komma ut.

Det var ju bra att du till slut tvingade dig ut, trots svår ångest.

Jag känner att motion i form av att vara ute och gå lindrar min depression.
Jag har ju hundar så då kommer man ut naturligt, men i de fall de är hos mina föräldrar på landet (som nu under sommaren) då får jag verkligen tvinga mig själv ut att gå, det tar något otroligt emot innan jag kommer iväg.
Men under och efter mår jag ofta så mycket bättre.

Owl skrev: Det låter som ett jättebra tips, men för mig handlar det dock inte om hur långt eller hur fysiskt krävande det är. Utan det är just svårigheten med att ta mig ut ur huset och komma mig iväg någonstans när jag har så hög ångest som ställer till det för mig. Det är som att hela min kropp protesterar, och bara tanken på att jag kanske kommer att stöta på någon annan får mig nästan att flippa ur. Jag var på gränsen idag, men jag lyckades tvinga mig iväg, och mina stora svarta solglasögon döljde tårarna och paniken i mina ögon.

Hur mådde du efteråt ?

Altus skrev:
Det låter som om motionen, eller åtminstone förstadiet, ger mer ångest än det tar bort. Säker på att du inte skulle vara mer ångestfri om du (utan skuldkänslor, om möjligt) beslutar dig för att vara hemma? Alla mår inte bättre av motion.

Om jag inte vilar tillräckligt (vilket är en hel del) så blir mitt hälsotillstånd, inklusive "ångest" (vad det nu innebär -- en gummiterm som kan innefatta en hel del), värre. Tyvärr tog det mig många år att inse, delvis för alla så är förbannat insnöade på att motion i olika former är hälsosamt, så tanken slog mig helt enkelt aldrig att jag bara skadade mig själv när jag gjorde saker som att cykla, promenera eller simma.

Så motion är inget jag ägnar mig åt längre, men jag har fortfarande problem med att vila tillräckligt för det är så mycket jag vill göra, projekt av olika slag, eller bara delta i forum etc. Så jag försöker och försöker trots att jag är så utmattad (vilket också medför ångest) att jag inte kan tänka en klar tanke. Att vila och vara passiv kan vara väldigt svårt och kräva självdisciplin, åtminstone om ens grundläge är att man vill göra saker.

Ja, jag funderade faktiskt i de tankebanorna när jag flåsande och panikslagen gick där i skogen och försökte intala mig själv: "det här är bra - det är superbra... man mår jättebra av motion. Det frigörs ju en massa endorfiner å sånt som dämpar ångest och på sikt gör att jag kanske tar mig ut ur depressionen". Men om jag utvärderar dagens motionsrunda, så krävde den nog mer än vad den gav. Och med tanke på att jag också, som du skrev, har svårt att vila och även får lite med sömn, så blir jag skeptisk till denna metod för just mig. Men min nya psykolog som "ordinerade" motion till mig är en så jädrans "bright" människa, så jag tycker att hon borde ha haft med detta i åtanke. Sedan verkar hon som person inte vara någon hurtbulle själv direkt, och därför inte propagerar för motion utifrån egna erfarenheter. Hon är mer en skön, flummig tant med långt grått hår som snusar och alltid bär långa kjolar i murriga färger... oops! Jag som brukar tycka att jag är rätt så fördomsfri, men där fick jag en knäpp på näsan "Shame on me!" Jag tar tillbaka det där... Ialla fall ska jag nog testa denna metod tills nästa gång vi ses innan jag fördömer den helt. Jag vill inte att någon skall kunna komma och säga att jag inte har försökt med allt.

styx skrev:En idé vore ju att ha något snabbverkande ångestdämpande preparat till hands (typ Atarax). Det kanske inte tar bort ångesten helt, men det kan nog bli lite lättare att tvinga sig själv att ta sig utanför dörren. Om din psykolog ordinerat motion mot ångest så kan h*n väl åtminstone tillfälligt hjälpa dig lite på traven med tabletter så att du kan börja komma ut.

Ja, jag har ju faktiskt Stesolid som jag kan ta. Kanske fungerar om jag tar den någon kvart innan jag planerar att gå ut. Har faktiskt inte tänkt den tanken, eftersom jag tänkt att det är viktigt att känna sig "hurtig" och "allert" när man ska motionera. Bra tips! Det måste jag testa imorgon.

snuggelhund skrev:
Jag har ju hundar så då kommer man ut naturligt,

Åååh... det är ju så härligt med hundar! Vad är det för ras/raser? Jag hade en New Foundland som jag var tvungen att avliva för snart två år sedan och som jag saknar så enormt Men som jag mår nu så törs jag inte skaffa någon ny, då jag tvivlar på att jag skulle kunna ta hand om den på bästa möjliga sätt. Ångesten styr mig för mycket, så hundens behov skulle nog bli förbisedd.

snuggelhund skrev:Hur mådde du efteråt ?

Svårt att säga... För att klara av att ta mig ut i ett sådant tillstånd måste jag på nåt vis stänga av litegrann och gå in i min bubbla. Och jag är fortfarande kvar i den... Vilket gör min sambo oerhört frustrerad och nästan konfliktlysten.
Men visst känner jag mig stolt över att jag ändå fixade det.

antikropp skrev:Det som brukar hjälpa bäst är att ge upp, lägga sig och må dåligt, slå sönder något,överdosera lugnande mediciner eller skälla ut föremålen som orsakar en lidande.

Jag kan inte låta bli att skratta åt det du skrev om att skälla ut föremål. Det "låter" så dråpligt. Hjälper det verkligen, eller är det kombinationen av allt som lugnar?

Jag slutade träna regelbundet för att jag tyckte det var för stressigt. Det där med att motion alltid är bra är inte så entydigt som det låter på läkarna. (dock, det är bra för de flesta, så jag rekommenderar det alltid ändå)

Jag tror att om du får sådan ångest att din sambo reagerar på hur instängd du blir, då ska du nog inte tvinga ut dig för att motionera. Är det för att det är bland folk, kanske ett löpband fungerar?

Kanske kan du få terapi mot din träningsassocierade ångest? Lära dig motionera utan alla negativa känslor.

Motion för ångest och depression fungerar inte för mig. Det blir bara ännu ett krav i den redan långa listan av alla krav som skapar ångesten.

När jag har ångest så blir jag illamående och helt matt i kroppen. Att bara ta sig från köket till vardagsrummet blir nästintill omöjligt. Att då ens fundera över att gå ut och motionera, nej det finns inte en chans. Men det är ju hur jag fungerar och vi fungerar ju inte riktigt likadant allesammans.

Hur mina tankar ser ut då jag har ångest vet jag inte riktigt. Jag kommer faktiskt inte ihåg, jag vet att jag bara vill bli av med skiten och att jag försöker andas och gunga rytmiskt fram och tillbaka - det brukar lugna illamåendet. Men jag mår såpass dåligt att jag vet inte riktigt vad jag tänker på...

Owl skrev:

snuggelhund skrev:
Jag har ju hundar så då kommer man ut naturligt,

Åååh... det är ju så härligt med hundar! Vad är det för ras/raser? Jag hade en New Foundland som jag var tvungen att avliva för snart två år sedan och som jag saknar så enormt Men som jag mår nu så törs jag inte skaffa någon ny, då jag tvivlar på att jag skulle kunna ta hand om den på bästa möjliga sätt. Ångesten styr mig för mycket, så hundens behov skulle nog bli förbisedd.

(Jag skrev fel, hund i singular ska det vara. Däremot har mina föräldrar oxå en hund som ibland är här hos mig)

Det är en 13 årig blandrastik av medelstorlek, har uppenbarligen en del terrier i sig vilket man märker både till utseende och beteende. Trots sin höga ålder är hon fortfarande väldigt pigg.

Trist det där med din hund, det är ju den stora nackdelen att de lever inte så länge.

Owl skrev:

antikropp skrev:Det som brukar hjälpa bäst är att ge upp, lägga sig och må dåligt, slå sönder något,överdosera lugnande mediciner eller skälla ut föremålen som orsakar en lidande.

Jag kan inte låta bli att skratta åt det du skrev om att skälla ut föremål. Det "låter" så dråpligt. Hjälper det verkligen, eller är det kombinationen av allt som lugnar?

Jag tycker att det kan hjälpa att skälla ut föremålen. Det är väl inte bara att skälla ut dom som hjälper utan det blir mer en kombination av att ge upp men att istället för att gräma ihjäl sig ta ut det på något dött föremål. Att det är dråpligt gör ju också att man blir på bättre humör.

Att t.ex. förklara för ett par skor hur mycket man hatar dom, hur dom har förstört hela ens liv, hur dom har legat i en skokartong och bara väntat på att förstöra ens liv och att man minsann ser vad dom håller på med och att man inte tänker låta det passera utan att säga till på skarpen, att fråga varför dom gör så här mot en, att försöka förstå dom. Jag kan ofta bli på bättre humör av att göra sånt i.a.f.

Men det är inte bara för att det är dråpligt heller. Döda föremål blir väldigt lätt ångestskapande för mig. Jag mår dåligt av saker jag relaterar till projekt som aldrig blir av, eller som påminner mig om att jag aldrig kan tycka något är kul utan att få 100 gånger så mycket lidande studsandes tillbaka rätt i ansiktet, eller som påminner mig om något tillfälle då jag mådde riktigt dåligt. Det leder till att jag måste förstöra eller slänga föremålen. Förstöra känns bättre, mer destruktivt.

När jag har ångest brukar det hjälpa med Atarax.

Dessutom har jag insett att ångesten alltid triggats av nånting, t.ex. en massa krav från omgivningen om att man ska ut och jogga......
Eller att jag försökt fungera som NT och låtsats klara av saker som bara NT kan.
Eller att jag (eller nån annan) försökt tvinga mig ut ur min bubbla innan jag varit mogen för det.
Sånt ger ångest.

Jnx skrev:Jag slutade träna regelbundet för att jag tyckte det var för stressigt. Det där med att motion alltid är bra är inte så entydigt som det låter på läkarna. (dock, det är bra för de flesta, så jag rekommenderar det alltid ändå)

Jag tror att om du får sådan ångest att din sambo reagerar på hur instängd du blir, då ska du nog inte tvinga ut dig för att motionera. Är det för att det är bland folk, kanske ett löpband fungerar?

Kanske kan du få terapi mot din träningsassocierade ångest? Lära dig motionera utan alla negativa känslor.

Orsaken till att jag ordinerades motion, är att jag utöver min AS har GAD som innebär att jag vaknar av ångest som håller i sig hela dagen, och oftast förvärras allteftersom timmarna och dagen går. Den här våren och sommaren har den konstant närvarande ångesten legat på en alltför hög nivå för att jag ska stå ut. Det känns som att jag hela min vakna tid balanserar på en mycket skör tråd, och att det inte krävs mycket för att den ska gå av eller att jag trillar åt sidan, och då bryter paniken ut.
Mitt enda sätt att hantera och försöka konrollera ångesten är genom en ganska ovanlig, men mkt farlig form av självdestruktiv handling. Och utförandet av dessa handlingar ökar också i antalet.
Paniken bryter ut alltför ofta nu, och jag kan snart inte garantera att jag inte sätter mina svarta planer i verket. Men jag vill heller inte lägga in mig.
Kontakten med min psykolog är relativt ny, och nu efter sommaruppehållet är det tänkt att vi ska påbörja DBT-behandling. Men först och främst var vi enligt psykologen tvugna att få ner ångestnivån, så att jag orkar med och kan tillgodogöra mig någon behandling överhuvudtaget. Och det enda jag inte har provat genom alla år är regelbunden motion. Låter simpelt å borde vara det, men det är inte det. Fast ditt förslag med löpbandet var en mkt god ide`.

Truly skrev:
När jag har ångest så blir jag illamående och helt matt i kroppen. Att bara ta sig från köket till vardagsrummet blir nästintill omöjligt. Att då ens fundera över att gå ut och motionera, nej det finns inte en chans. Men det är ju hur jag fungerar och vi fungerar ju inte riktigt likadant allesammans.

Hur mina tankar ser ut då jag har ångest vet jag inte riktigt. Jag kommer faktiskt inte ihåg, jag vet att jag bara vill bli av med skiten och att jag försöker andas och gunga rytmiskt fram och tillbaka - det brukar lugna illamåendet. Men jag mår såpass dåligt att jag vet inte riktigt vad jag tänker på...

Påminner väldigt mycket om när jag får en panik-ångestattack. Fast utan illamåendet. Det är jag tacksam över att jag slipper... låter hemskt; stackare!

I dessa stadier vet jag inte heller hur mina tankar går, förutom att jag, precis som du skrev, "vet att jag bara vill bli av med skiten".

antikropp skrev: Jag tycker att det kan hjälpa att skälla ut föremålen. Det är väl inte bara att skälla ut dom som hjälper utan det blir mer en kombination av att ge upp men att istället för att gräma ihjäl sig ta ut det på något dött föremål. Att det är dråpligt gör ju också att man blir på bättre humör.

Att t.ex. förklara för ett par skor hur mycket man hatar dom, hur dom har förstört hela ens liv, hur dom har legat i en skokartong och bara väntat på att förstöra ens liv och att man minsann ser vad dom håller på med och att man inte tänker låta det passera utan att säga till på skarpen, att fråga varför dom gör så här mot en, att försöka förstå dom. Jag kan ofta bli på bättre humör av att göra sånt i.a.f..

antikropp skrev:Men det är inte bara för att det är dråpligt heller. Döda föremål blir väldigt lätt ångestskapande för mig. Jag mår dåligt av saker jag relaterar till projekt som aldrig blir av, eller som påminner mig om att jag aldrig kan tycka något är kul utan att få 100 gånger så mycket lidande studsandes tillbaka rätt i ansiktet, eller som påminner mig om något tillfälle då jag mådde riktigt dåligt. Det leder till att jag måste förstöra eller slänga föremålen. Förstöra känns bättre, mer destruktivt.

Låter väldigt destruktivt, och det måste vara kostsamt rent ekonomiskt. Blir resultatet av detta mer ångest (fast av annan karaktär)? Jag kan nämligen få raseriutbrott om jag bli pressad av någon när jag har mycket ångest, och då förstöra ock kasta sönder saker. Känns som ett "måste" just i denna stund, men för mig skapar det skam och ångest efteråt, som varierar i intensitet beroende på vad det är jag har sabbat.

Owl skrev:Jag kan nämligen få raseriutbrott om jag bli pressad av någon när jag har mycket ångest, och då förstöra ock kasta sönder saker. Känns som ett "måste" just i denna stund, men för mig skapar det skam och ångest efteråt, som varierar i intensitet beroende på vad det är jag har sabbat.

+1

I en del pressade lägen ser jag inget val än att kasta något, gärna så att det går sönder. Det är skitjobbigt och några gånger har det blivit ganska dyrt...