En intressant och provocerande debattbok: Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (2008)

Heberlein hävdar att människor vägrar ta ansvar och att de urskuldar såväl sig själva som andra. Det har blivit fult att skuldbelägga och allt fler ser sig som offer. Rökare är offer för tobaksindustrin, de överviktiga för snabbmatsindustrin, etc.

Hon börjar med att ta fallet med tonårskillen Kalle som mobbar Lisa i skolan. Det är inte Kalles fel, det är hans dysfunktionella familjs fel. Det är synd om Kalle, han har blivit kränkt.

Och därför måste Lisa stå ut med att själv bli kränkt och ha ont i magen varje morgon när hon ska gå till skolan.

Men vi gör inte Kalle någon tjänst genom att ömka och urskulda honom. Kalle lär sig att han är ett offer som inte behöver ta ansvar för sina handlingar.

Lisa däremot måste ta ansvar för sin plågoande. Hon får finna sig i att höra att hon är tjock och ful, att få kläder och skolböcker förstörda. Hon får inte kräva stopp på trakasserierna, hon måste förstå stackars Kalle. Lisa lär sig att hon inte räknas, lite får man väl tåla! Hon lär sig att “i skolan är det de elaka som bestämmer”. Det lönar sig inte att sköta sig och göra sitt bästa - det är Kalle som får uppmärksamhet och sympati.

Jag tycker hon har helt rätt i mobbningsfallet. Samtidigt som jag tycker att man både kan fördöma Kalles beteende och försöka förstå honom, så länge man inte glömmer bort Lisas rättigheter.

Några citat ur boken:

Den jag kritiserar betraktar jag som en jämlike, den jag ömkar förpassar jag till en lägre division.

Man väljer inte att bli våldtagen. Men man väljer vem man går hem med.

Nej, det var inte mitt fel att jag blev våldtagen, men jag valde själv att gå på krogen, dricka mer öl och följa med en mer eller mindre okänd man hem till hans lägenhet. Jag gjorde en rad val som inte var så smarta, men det var mina egna val och dem står jag för. För de valen har jag ansvar, vilket inte innebär att jag är skyldig, och att det mitt fel att jag blev våldtagen.

Jag håller helt med, men varje gång man säger något sådant får man höra att man skuldbelägger offren. Men kvinnor är inte barn och inte förståndshandikappade, vi har ett ansvar för våra egna liv. Men det tycks vara svårt att hålla två tankar samtidigt i huvudet: Fördömandet av förövarens handlande och påpekandet att vi har ansvar för vilka risker vi utsätter oss för.

För min egen upplevelse av kontroll är det dock viktigt att veta att situationen går att undvika.

Men gäller det våldtäkt av någon man känner och litar på lär det inte gått att undvika, man kan inte se alla män som potentiella våldsverkare.

Många gånger verkar ordet "kränkning" användas för lättvindigt när ett annat ord passat bättre, som besvikelse över kritik, förnärmelse el förolämpning. Men med ordet kränkning skyfflar man över allt ansvar på den som påstås ha kränkt.

När vi talar om kränkning är lidandet det centrala. Det är lidandet som avgör om en person är ett offer eller inte.

Det är viktigt vilket ord man använder:

Anonyma Alkoholister talar aldrig om ‘få’ ett återfall. Det de säger är: man ‘tar’ sig ett återfall. Den som får ett återfall drabbas, han är oskyldig, hjälplös, ett offer och därför också utan ansvar. Den som tar ett återfall är aktiv, han väljer, han agerar, han gör.

Detta efter att inte ha läst ut boken, men jag tycker redan den är värd att tipsa om (fast det har gått ett par år sen den kom ut).

Den boken orkade jag bara inte igenom. Tycker hon har en gnällig och nedlåtande ton som jag inte mäktar med. Synd, för frågorna är intressanta.

alfapetsmamma skrev:Den boken orkade jag bara inte igenom. Tycker hon har en gnällig och nedlåtande ton som jag inte mäktar med. Synd, för frågorna är intressanta.

Jag har den i pocket men har inte öppnat den ännu. Man kan tycka att en sådan bok borde vara rätt sakligt skriven.

Heberlein är ju forskare i etik, men det är väl ingen fackbok hon skrivit utan en debattbok där hon driver vissa teser.

När det gäller våldtäktsscenariot menar många idioter verkligen att kvinnan har sig själv att skylla (helt eller delvis) när hon blir våldtagen, att hon anses delansvarig till själva våldtäkten.

Nu menar jag inte att du Alien eller Heberlein tycker så, och jag håller i princip med om vad Heberlein skriver, att man är ansvarig för vilka situationer man försätter sig i men inte brottet som begås mot en.

Men för många som verkligen skuldbelägger offret sätter man ett likhetstecken däremellan.

Och det är ofta detta som människor med all rätta reagerar starkt mot, inte mot det som Heberlein beskriver.

Alien skrev:Jag håller helt med, men varje gång man säger något sådant får man höra att man skuldbelägger offren. Men kvinnor är inte barn och inte förståndshandikappade, vi har ett ansvar för våra egna liv. Men det tycks vara svårt att hålla två tankar samtidigt i huvudet: Fördömandet av förövarens handlande och påpekandet att vi har ansvar för vilka risker vi utsätter oss för.

Människor i gemen gör det enkelt för sig. När det då uppstår en komplicerad situation som i Rödebyfallet, så fick vi den intressanta effekten att vissa förbehållslöst ställde sig på pappans sida och rentav samlade in pengar till honom, medans andra gärna ville se ett rejält straff för densamme. Då man inte ser nyanserna och alltså inte tar hänsyn till alla relevanta omständigheter, så leder det alltså till ytterligheter vilket ju inte är särskilt balanserat. (Angående Rödebyfallet gissar jag dock på att dom flesta ej ansåg pappan vara enbart förövare eller offer.)

Inte konstigt att det blir konflikter här i världen när vi på känslomässig basis väljer sida istället för att stå kvar på vår egen förhoppningsvis neutrala sida så att vi kan se klart på situationen. Har själv erfarenhet av närstående som i vissa situationer kritiserat mig för att jag inte ställer mig förbehållslöst på deras sida. Dom kan rentav få för sig att jag därmed är på den andres sida. Det är lite tråkigt, men jag vet att jag annars skulle bidra till polariseringar och stödja något som jag inte finner helt balanserat. (Självklart finns det situationer också där man är helt på någon annans sida och där man finner det befogat).

Vad gäller mobbingen tycker jag Heberlein skriver mycket vettigt.
Det finns alltför mycket av en syn på mobbaren som också ett stackars offer, men när det gäller vad den gör mot någon annan är den inget annat än en förövare och det är det väsentliga.

Jag har dock inte läst boken.

En fråga till Alien eller någon annan som har läst boken.

Tar hon upp vilket ansvar personen som våldtar har och hur våldtäktsmannen ofta ursäktas och hur ansvaret läggs på offret ?

(Om inte tycker jag det är idiotiskt, eftersom där finns ju verkligen en attityd om att - det var (egentligen) inte våldtäktsmannens fel )

Heberlein skriver ju mycket om att man ska ta ansvar för sina val och inte skylla ifrån sig på sina gener, sin taskiga uppväxt, samhället etc. Hon skriver att förr i tiden var det "blame the victim", en våldtäkt förklarades med offrets beteende och kläder. Idag har pendeln svängt: offret är helt maktlöst. Det är inte heller bra, då kan man inte göra någonting för att förhindra det, man är helt offer för omständigheterna.

Heberlein säger att hon gjorde ett dumt val när hon följde förövaren hem, men anser inte att det ursäktade förövarens handling. Hon var lika mkt våldtagen och kränkt för det. Men att inse sitt eget ansvar är att ta makten över sitt liv.

Det jag hört av henne i tv-program har varit vettigt, så tycker jag också här när jag läser utdrag från texten.

Sen är det en myt att alla mobbare skulle må dåligt innerst inne och att det är därför de beter sig som de gör.
Mobbare gör det för att de är korkade och tycker det är kul, genuint elaka och gör det för att skada eller fega och gör det av grupptryck.
Mycket svårare än så är det inte.
Människan är människans varg och människor i grupp kan åstadkomma katastrofer.

alfapetsmamma skrev:Den boken orkade jag bara inte igenom. Tycker hon har en gnällig och nedlåtande ton som jag inte mäktar med. Synd, för frågorna är intressanta.

Håller med. Hon har, just i denna bok, en jävligt gnällig och nedlåtande ton. Hon överdramatiserar varje incident. Om man nu inte ska lägga vare sig skuld på människor eller ömma för dem, varför måste hon då visa prov på båda dessa "toner" i boken?

Alien skrev:Hon skriver att förr i tiden var det "blame the victim", en våldtäkt förklarades med offrets beteende och kläder. Idag har pendeln svängt: offret är helt maktlöst. Det är inte heller bra, då kan man inte göra någonting för att förhindra det, man är helt offer för omständigheterna.

Det där stämmer inte, det är inte förr i tiden, så ser det i högsta grad ut idag fortfarande sådan är attityden hos en hel del människor tragiskt nog. Förhoppningsvis något mindre dock.

Offret ses heller inte som maktlöst idag, utan tvärtom läggs en hel del skuld på det, alltför mycket.

Vilket gör mig skeptisk till att Heberlein väljer att ta upp kvinnans ansvar vid våldtäkt i en bok med titeln "Det var inte mitt fel".
Även om hon kan ha rätt i sak så finns det nog få brottsoffer som skuldbelägger sig själva och ångrar de val de gjorde lika mycket som ett offer för just våldtäkt.

Till Krigis och Barracuber vill jag säga att jag läst annat av henne där jag inte upplevde henne riktigt likadan. Likaså i artiklar och intervjuer. Det var den här som jag fann svårsmält och då inte i innehållet utan tilltalet.

Hon låter helt enkelt ... vad ska jag säga.. bitter? Som en krönikör som raljerar och är billighetscynisk. Man känner inte att hon har den bärighet jag tänker mig hon borde ha med sin bakgrund. Eller så upplevde jag det när jag försökte mig på att läsa den.

Och jag är van. Jag har t ex läst många böcker av Brattberg och hon är svartare än svart i sin syn på livet universum och allting.

Jag tror att jag har läst någonstans att Ann Heberlein skrev boken 'Det var inte mitt fel!' på tio dagar. Det kanske märks när man läser den. Boken kan väl ses som en "light-version" av hennes doktorsavhandling 'Kränkningar och förlåtelse'.

När det gäller exempelet med Kalle och Lisa, så uppfattade jag det som att Heberleins poäng är att det är de vuxnas ansvar att ingripa vid mobbning. De ska se till att Kalle slutar med sitt beteende och Lisa ska inte behöva bekymra sig över Kalles välmående. Lisa ska inte behöva höra eller förstå hur jobbigt det är för Kalle. De vuxna kan ej heller kräva av Lisa att hon lättvindigt förlåter Kalle.

Jag tror att Ann Heberlein vänder sig mot det överdrivna psykologiserande som förekommer i vår tid, där allt ska förstås och analyseras in i minsta detalj. Ann Heberlein är teolog och hon doktorerade i etik.

Tänkte skriva om detta i ny tråd men jag minns en tråd från i somras så jag letade och hittade den här tråden om Ann Heberlein.

Det är så här att i kväll tisdagkväll kl 19.00 i Kunskapskanalen i programmet som heter "En bok, en författare" är det Ann Heberlein som blir intervjuad om sin bok men jag vet inte vilken bok hon ska prata om i programmet.

Programmet har repris kl 00.00 natten mot onsdagen och kl 9.00 onsdagförmiddag i Kunskapskanalen.

mvh Noli

Nu har jag sett programmet. Boken som hon pratade om heter "En liten bok om ondska" och hon pratade i programmet om ondska, mord och mördare.

mvh Noli

Länk till programmet!