Firkraag skrev:Hur många fler tror du skulle dö ifall folk inte lyssnade på sina läkare?

Den frågan är inte relevant i sammanhanget. Två fel gör inte ett rätt: att några dör eller får livet förstört av ena orsaken gör det inte rätt att andra dör eller får livet förstört av den andra. Det här sammanhanget gäller läkare och hela system inom vården, på både yrkesutövnings- och organisationsnivå, som gör att kunskaper, tekniker och yrkesfärdigheter som finns (eller i det sistnämnda fallet åtminstone fanns hos äldre generationer) inte utnyttjas.

Firkraag skrev:

Altus skrev:Flera tusen patienter dör varje år som ett direkt resultat av felbehandling, och många tiotusentals blir felbehandlade, enligt socialstyrelsen. Och då finns det förstås ett mörkertal eftersom många inte ens vet om att de blivit felbehandlade (t ex personer som har sköldkörtelproblem men får diagnosen depression + antidepressiva).

Man ska vara försiktig med att lägga skulden på patienten.

Hur många fler tror du skulle dö ifall folk inte lyssnade på sina läkare?

Zombie skrev:Den frågan är inte relevant i sammanhanget.

Nej, det är den inte, för jag sa inte att man inte ska lyssna på sin läkare. Jag försökte bemöta påståendet att det är patientens fel när det går fel, genom att ge exempel på att det faktiskt är väldigt vanligt att sjukvården gör fel. Knappast detsamma som att föreslå att man inte ska lyssna på sin läkare.

Många på detta forum har dessutom svårigheter av ett sådant slag som vården ofta har som allra mest problem att hantera (inte minst problem med utmattning), så att det finns ovanligt många här med dåliga erfarenheter från vården är inte så underligt.

Och så glömde jag säga att två fel snarare gör tre i ett sådant här sammanhang: vet man att man har problem som folk ofta (kanske rentav i regel) blir felbehandlade för, och inte själv har specialistkompetens på dem, så kan man komma att hänvisas till sitt eget omdöme, även mot behandlande läkares, i en utsträckning som det är vårdens uppgift att skydda en mot.

Det är djävligt allvarligt, och det kan inte avfärdas med att "folk inte lyssnar på sina läkare".

Som patient tar det ett tag innan man fattar hur vårdmaskineriet fungerar. När man har lärt sig lite, fått ökad självinsikt och lärt sig om sina egna diagnoser. Då är min erfarenhet att det är lättare att bli en "krävande konsument". Jag har träffat läkare som lite skamset ursäktat sig och erkänt att de inte kan så mycket om asperger. Vägen dit från att jag för första gången sökte hjälp för mina då akuta psykiska problem har varit lång och mödosam. Jag tycker att aspergerforum har varit en ovärderlig källa till kunskap.

Jag blir lika förbannad varje gång jag får bättre behandling för att jag är påläst, verbal och pratar så att vårdpersonalen inte känner sig kränkta.

Alla kan inte förstå medicinsk vokabulär och framför har inte alla samma möjligheter att prata för sig.
Det är inte heller alltid möjligt att lära sig, och man är absolut inte ointelligent för att man inte kan prata med "lärde män på latin".

Det är vårdens ansvar att lära sig prata med "bönder på böndernas vis", det ingår faktiskt i deras jobb.

Ja, tyvärr är det så att sjukvården inte är är jämlik eller rättvis.

Flia skrev:Jag blir lika förbannad varje gång jag får bättre behandling för att jag är påläst, verbal och pratar så att vårdpersonalen inte känner sig kränkta.

Alla kan inte förstå medicinsk vokabulär och framför har inte alla samma möjligheter att prata för sig.
Det är inte heller alltid möjligt att lära sig, och man är absolut inte ointelligent för att man inte kan prata med "lärde män på latin".

Det är vårdens ansvar att lära sig prata med "bönder på böndernas vis", det ingår faktiskt i deras jobb.

Har jag länge önskat mig ord för. Är ju absolut oacceptabelt och borde debatteras och beforskas i stor skala. Att det kanske i grunden är "ofrånkomligt mänskligt" är ingen ursäkt, tvärtom.

Jag tror också att klassamhället har starkare traditioner just i vården än på många andra håll. Det gäller nog inom systemet också, t.ex. i läkares och sköterskors respektive roller och interna traditioner.

Flia skrev:Alla kan inte förstå medicinsk vokabulär och framför har inte alla samma möjligheter att prata för sig.
Det är inte heller alltid möjligt att lära sig, och man är absolut inte ointelligent för att man inte kan prata med "lärde män på latin".

Det är vårdens ansvar att lära sig prata med "bönder på böndernas vis", det ingår faktiskt i deras jobb.

Kan bara hålla med dig här, Flia och tänk om vården också kunde det, men det gäller nog tyvärr att ha turen att stöta på rätt person i rätt situation även fortsättningsvis är jag rädd.

/Bali

Bali skrev:

Flia skrev:Alla kan inte förstå medicinsk vokabulär och framför har inte alla samma möjligheter att prata för sig.
Det är inte heller alltid möjligt att lära sig, och man är absolut inte ointelligent för att man inte kan prata med "lärde män på latin".

Det är vårdens ansvar att lära sig prata med "bönder på böndernas vis", det ingår faktiskt i deras jobb.

Kan bara hålla med dig här, Flia och tänk om vården också kunde det, men det gäller nog tyvärr att ha turen att stöta på rätt person i rätt situation även fortsättningsvis är jag rädd.

/Bali

När jag träffar en läkare jag inte har förtroende för så ser jag till att byta. Och går inte det så tar jag de omvägar jag känner till så att blir som jag vill ändå.
Men de flesta tar emot det första nekande svar de får.

Jag har hjälpt andra flera gånger att få sin vilja fram i vården, men det tar mycket att orka det också.

Fan..... nu triggar jag igång min ilska.....
Dags att köra mantrat: Du kan inte förändra världen, du kan inte förändra världen, du kan inte förändra världen.....

Flia skrev:Fan..... nu triggar jag igång min ilska.....
Dags att köra mantrat: Du kan inte förändra världen, du kan inte förändra världen, du kan inte förändra världen.....

Känner igen det där!

Nej, man kan kanske inte göra det, men inte fasiken kan man ju "bara" ge upp heller, så vi får nog ändå fortsätta göra vårt bästa och försöka orka med de där smällarna som tar så mycket kraft.
Ilska kan ju tack och lov också vara en energikick ibland.

/Bali

Bali skrev:

Flia skrev:Fan..... nu triggar jag igång min ilska.....
Dags att köra mantrat: Du kan inte förändra världen, du kan inte förändra välrden, du kan inte förändra världen.....

Känner igen det där!

Nej, man kan kanske inte göra det, men inte fasiken kan man ju "bara" ge upp heller, så vi får nog ändå fortsätta göra vårt bästa och försöka orka med de där smällarna som tar så mycket kraft.
Ilska kan ju tack och lov också vara en energikick ibland.

/Bali

Tyvärr tål jag inte ilska och frustration heller.
Jag smaskar rakt in i väggen så fort känslorna börjar rumla runt, sen är det bara att sova i 3 dar.

Flia skrev:Tyvärr tål jag inte ilska och frustration heller.
Jag smaskar rakt in i väggen så fort känslorna börjar rumla runt, sen är det bara att sova i 3 dar.

Nej, det gör väl inte jag heller egentligen, men det var liksom den flosk som låg närmast till hands.

För mig är det väl så att jag, trots alla protester som antagligen kroppastollen sänder ut, fortsätter (tyvärr!) att gå emot alla signaler eftersom det är än mer svårt att "ge upp" vad det än handlar om för undertecknad.

Jag förstår ju idag att jag ibland (oftast) kan få betala ett högt pris för det (och än högre var det väl då jag redan som liten barnrumpa tog på mig ett ansvar som inte ens vuxna inom "kära" psykiatrin orkade med), men tyvärr kvarstår ändå det faktum att Bali är en jä... envis en och jag kan bara inte sluta försöka vad det än må gälla.
Detta är givetvis på gott & ont, men hur fasiken gör man för att fatta rätt beslut i varje situation man stöter på (och då menar jag "rätt" vad gäller att värna om sig själv)?

Det enda jag är någorlunda bra på är att just envist kämpa vidare med "livet" trots allt, men jag vill faktiskt även försöka "förändra världen" om än i det lilla, för ingen liten unge ska behöva gå igenom det som t.ex. jag gjorde ensam ( sorry för gnäll!) eftersom det faktiskt finns vuxna där ute som kan hjälpa om de bara fattar att de behövs, ja rent av krävs.
Vi måste bara ta hand om varandra på nå´t sätt och se´n må det vara en utopi, men det är likt förbannat ett faktum! Basta!!

Jösses, nu gick jag visst igång här, men ...

Jag är också mer än trött, men tyvärr har jag inte möjligheten eller ens förmågan att sova några längre stunder precis utan får försöka hämta kraft ur de där stackars timmarna av sömn man ändå lyckas få till, men då kommer ju mardrömmarna förstås ... ja, jösses, är jag tidernas största gnällspik eller vad!?

Nu är jag så trött och detta inlägg är väl kanske i denna tråd, men jag ville ju ändå försöka besvara Flia´s inlägg, så jag hoppas att det är ok och att också Du, Flia förstår att det är så jäkla svårt att ordväxla på ett vettigt sätt genom t.ex. forum som detta!?

/Bali

Tycker det vimlar av okunniga inom vård och omsorg.vissa människor tror jag ljuger när jag säger jag har As, de tror jag är Nt andra tycker jag är efterbliven,en del bara skratttar typ en samtalskontakt jag bröt med sa: Du kan ju inte ha något inom Autismspecktrat som kan prata så mycket.Jag kan också imitera människor,känns som jag till slut tappat bort mig själv för ingen stans får jag vara mig själv,min man ställde ultimatumet jag skulle bli kvnnlig,så jag sminkar mig fast och får klåda i ögonen,går i högklackat fast jag får ont,har stringtrosor fast det är obehagligt.För dottern skull visar jag ej mera känslor,för soc sagt jag ej får gråta.bantade till jag fick bullimi och anorexi för jag blev mobbad för jag var överviktig.Har lagt ut pengar på skönhetsoperation.

Alltså jag är en annan människa låtsas skratta fast jag gråter inombords.Mina föräldrar syskon barn och man vill jag ska vara som brudarna i färjan och en festprisse jag hatar fester,krogen,dans.Jag är egentligen en kvinna som vill vara man ,vill ta en en öl i skogen,minns som barn jag lekte kille klippte håret.kallade mig Patrik. De gångerna jag umgås i homokretsar mår jag bra skrattet är äkta jag är lycklig då.

LillaMy skrev:Tycker det vimlar av okunniga inom vård och omsorg.vissa människor tror jag ljuger när jag säger jag har As, de tror jag är Nt andra tycker jag är efterbliven,en del bara skratttar typ en samtalskontakt jag bröt med sa u kan ju inte ha något inom Autismspecktrat som kan prata så mycket.Jag kan också imitera människor,känns som jag till slut tappat bort mig själv för ingen stans får jag vara mig själv,min man ställde ultimatumet jag skulle bli kvnnlig,så jag sminkar mig fast och får klåda i ögonen,går i högklackat fast jag får ont,har stringtrosor fast det är obehagligt.För dottern skull visar jag ej mera känslor,för soc sagt jag ej får gråta.bantade till jag fick bullimi och anorexi för jag blev mobbad för jag var överviktig.Har lagt ut pengar på skönhetsoperation.

Alltså jag är en annan människa låtsas skratta fast jag gråter inombords.Mina föräldrar syskon barn och man vill jag ska vara som brudarna i färjan och en festprisse jag hatar fester,krogen,dans.Jag är egentligen en kvinna som vill vara man ,vill ta en en öl i skogen,minns som barn jag lekte kille klippte håret.kallade mig Patrik. De gångerna jag umgås i homokretsar mår jag bra skrattet är äkta jag är lycklig då.

Jag hoppas att du inte är ihop med den idioten till man längre !

F.ö känner jag väldigt mycket igen mig själv i att känna som att man tappar bort sig själv och inte kan vara sig själv.Eländiga samhälle.

snuggelhund skrev:

LillaMy skrev:Tycker det vimlar av okunniga inom vård och omsorg.vissa människor tror jag ljuger när jag säger jag har As, de tror jag är Nt andra tycker jag är efterbliven,en del bara skratttar typ en samtalskontakt jag bröt med sa u kan ju inte ha något inom Autismspecktrat som kan prata så mycket.Jag kan också imitera människor,känns som jag till slut tappat bort mig själv för ingen stans får jag vara mig själv,min man ställde ultimatumet jag skulle bli kvnnlig,så jag sminkar mig fast och får klåda i ögonen,går i högklackat fast jag får ont,har stringtrosor fast det är obehagligt.För dottern skull visar jag ej mera känslor,för soc sagt jag ej får gråta.bantade till jag fick bullimi och anorexi för jag blev mobbad för jag var överviktig.Har lagt ut pengar på skönhetsoperation.

Alltså jag är en annan människa låtsas skratta fast jag gråter inombords.Mina föräldrar syskon barn och man vill jag ska vara som brudarna i färjan och en festprisse jag hatar fester,krogen,dans.Jag är egentligen en kvinna som vill vara man ,vill ta en en öl i skogen,minns som barn jag lekte kille klippte håret.kallade mig Patrik. De gångerna jag umgås i homokretsar mår jag bra skrattet är äkta jag är lycklig då.

Jag hoppas att du inte är ihop med den idioten till man längre !

F.ö känner jag väldigt mycket igen mig själv i att känna som att man tappar bort sig själv och inte kan vara sig själv.Eländiga samhälle.

Jag nickar instämmande med snuggelhund här vid mitt tangentbord!

Själv måste jag väl vara släkt med Barba - familjen eller någon annan "mänsklig" kameleont - familj som det verkar, eftersom jag alltid försöker anpassa mig efter omgivningen och det, tyvärr, utan tanke på hur det egentligen påverkar Bali.
Jag vet/förstår alltmer att det faktiskt är så att jag "helt enkelt" inte har ordentlig kontakt med Bali överhuvudtaget och det är alltså något som jag verkligen behöver försöka lära mig, men det är ju ingen baggis precis!

Du, LillaMy verkar ändå ha en viss kontakt med ditt "jag" ;

Jag är egentligen en kvinna som vill vara man ,vill ta en en öl i skogen,minns som barn jag lekte kille klippte håret.kallade mig Patrik. De gångerna jag umgås i homokretsar mår jag bra skrattet är äkta jag är lycklig då.

och jag hoppas verkligen att du på något sätt kan ta dig vidare till ett leverne som är mer drägligt än det som iaf jag anser mig läsa att du har idag!?

/Bali

Ännu en teraput/människa som tror att han vet allt om asperger syndrom finns massa sådana i världen. Om han nu har läst ämnet i över 20 år borde han väl veta att man kan träna att bli social och ögonkontakt?

...eller att det inte är något kriterium för att kunna få diagnosen att man inte ska kunna vara social alls, eller se någon i ögonen...

Matterik skrev ett väldigt bra inlägg där mycket stämmer in på mig. När jag var barn levde jag i en "glasbubbla" och jag började inte komma ut ur den förrän jag var i tonåren och det var en mycket smärtsam övergång som resulterade i mobbning bla.

Jag tror att jag passar in bättre på högfunktionell autism än aspergers (även om jag är diagnostiserad aspergare).

Jag är introvert, har svårt för sociala kontakter, skriver milslånga mail och analyserar ämnen ofta in i småbitar eftersom jag tycker det är lättare att uttrycka sig skriftligt än att prata. Och jag vill inte missa nåt viktigt då jag skriver så jag måste förklara (tycker jag själv).

Jag anses ofta vara oerhört intelligent men kör egna spår och har svårt för förändring. Jag klarar inte av att arbeta eftersom jag tappar hela min ADL (dagliga livsföring) om jag tvingas utanför hemmet. Jag har ingen som helst simultankapacitet och klarar bara av en sak i taget, jag har noll stresstålighet och klarar inte av krav över huvudtaget.

Det är svårt att få förståelse från Försäkringskassan och få dem att inse hur handikappad jag är då jag är så välformulerad då jag skriver. På sätt och vis är den förmågan mitt största handikapp eftersom utomstående människor inte kan skåda igenom detta, utan tror jag simulerar och överdriver. De tror att när en människa kan uttrycka sig bra i skrift så är den inte så handikappad.

Det där gör mig galen. Jag kämpar nu för att få permanent sjukersättning och det är mitt livs kamp. Jag hoppas att jag vinner för jag har förutom aspergers även ADHD och är bipolär (förmodligen blandepisod) och har idiopatiskt smärtsyndrom och astma. Det är vidrigt när FK försöker friskförklara en då de jagar sjuka och handikappade med blåslampa.

mvh Jenny

JennyJ skrev:Matterik skrev ett väldigt bra inlägg där mycket stämmer in på mig. När jag var barn levde jag i en "glasbubbla" och jag började inte komma ut ur den förrän jag var i tonåren och det var en mycket smärtsam övergång som resulterade i mobbning bla.

Jag tror att jag passar in bättre på högfunktionell autism än aspergers (även om jag är diagnostiserad aspergare).

Jag är introvert, har svårt för sociala kontakter, skriver milslånga mail och analyserar ämnen ofta in i småbitar eftersom jag tycker det är lättare att uttrycka sig skriftligt än att prata. Och jag vill inte missa nåt viktigt då jag skriver så jag måste förklara (tycker jag själv).

Jag anses ofta vara oerhört intelligent men kör egna spår och har svårt för förändring. Jag klarar inte av att arbeta eftersom jag tappar hela min ADL (dagliga livsföring) om jag tvingas utanför hemmet. Jag har ingen som helst simultankapacitet och klarar bara av en sak i taget, jag har noll stresstålighet och klarar inte av krav över huvudtaget.

Det är svårt att få förståelse från Försäkringskassan och få dem att inse hur handikappad jag är då jag är så välformulerad då jag skriver. På sätt och vis är den förmågan mitt största handikapp eftersom utomstående människor inte kan skåda igenom detta, utan tror jag simulerar och överdriver. De tror att när en människa kan uttrycka sig bra i skrift så är den inte så handikappad.

Det där gör mig galen. Jag kämpar nu för att få permanent sjukersättning och det är mitt livs kamp. Jag hoppas att jag vinner för jag har förutom aspergers även ADHD och är bipolär (förmodligen blandepisod) och har idiopatiskt smärtsyndrom och astma. Det är vidrigt när FK försöker friskförklara en då de jagar sjuka och handikappade med blåslampa.

mvh Jenny

Du kan inte få någon annan att tala för dig/skriva som hjälper dig att få FK att förstå hur dåligt du har det och hur du påverkas av dina diagnoser ?

Det kan var svårt att kämpa ensam för sjukersättning.
Mina föräldrar fick hjälpa mig, hålla kontakt med FK och berätta hur eländigt jag mådde, det klarade inte jag själv.


Hur som helst, jag hoppas verkligen du får igenom varaktig sjukersättning. Det är svårt men inte omöjligt.

KandiShaker skrev:Gick till min sömnteraput idag, första gången... Har haft grova sömnproblem i snart fyra år pga att det varit jobbigt hemma.

Min teraput och jag pratade lite, han gav mig olika scheman på hur jag skulle göra med sömnen...Skrev ut lite sömntabletter för dom värsta nätterna... Han ursäktar sig, ska bara kolla på datorn om information om mig.

"VA! Det står att du har asperger? Det stämmer inte!"

Jag hinner knappt säga något innan han börjar predika,

"Jag har jobbat med asperger i 20 år! Du har det inte, du är social, har nattjobb, ögonkontakt, du förstår vad jag menar. Är det här ett skämt?!"

Ska jag ta det som en komplimang eller förolämpning? ;P

Snubben vet uppenbarligen inte vad han tuggar om. Jag har asperger, inga problem med ögonkontakt eller att vara social när de väl behövs.

LillaMy skrev:Tycker det vimlar av okunniga inom vård och omsorg.vissa människor tror jag ljuger när jag säger jag har As, de tror jag är Nt andra tycker jag är efterbliven,en del bara skratttar typ en samtalskontakt jag bröt med sa: Du kan ju inte ha något inom Autismspecktrat som kan prata så mycket.Jag kan också imitera människor,känns som jag till slut tappat bort mig själv för ingen stans får jag vara mig själv,min man ställde ultimatumet jag skulle bli kvnnlig,så jag sminkar mig fast och får klåda i ögonen,går i högklackat fast jag får ont,har stringtrosor fast det är obehagligt.För dottern skull visar jag ej mera känslor,för soc sagt jag ej får gråta.bantade till jag fick bullimi och anorexi för jag blev mobbad för jag var överviktig.Har lagt ut pengar på skönhetsoperation.

Alltså jag är en annan människa låtsas skratta fast jag gråter inombords.Mina föräldrar syskon barn och man vill jag ska vara som brudarna i färjan och en festprisse jag hatar fester,krogen,dans.Jag är egentligen en kvinna som vill vara man ,vill ta en en öl i skogen,minns som barn jag lekte kille klippte håret.kallade mig Patrik. De gångerna jag umgås i homokretsar mår jag bra skrattet är äkta jag är lycklig då.

Tyck inte synd om dig själv, oavsett om du är diagnotiserad så är det ändå du som styr och ställer i ditt liv. Du tar dina egna beslut. Lite mer självsäkerhet skulle inte skada kanske