Har typ inte gråtit sedan flera år tillbaka, har läst en massa nyheter där det står att folk dör hit och dit, folk som kört av mopeder och blivit krossade under bilar, folk som blivit mördade osv utan fyllebråk, folk som blivit mördade av kriminella och folk som blivit våldtagna.

Anledningen är väl för att jag läst djupt in i fallen och de flesta är inga helgon precis, de som dött, utan de har varit väldigt dåliga människor själva eller gjort fel.


Dock har jag läst om denna killen nyligen http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1936565.ab gammalt självmord dock.

Han var mobbad under hela sin skolgång, visst alla blir mobbade men jag menar att han blev totalt mobbad av hela klassen och ingen i hans omgivning brydde sig om honom, dom flesta som blir mobbade har någon som bryr sig här brydde sig ingen.

Man kan t om läsa kommentarer på blogginlägget där folk knappt bryr sig ens när de kommenterar, knappt gamla lärare brydde sig verkar det som:

http://bloggis.se/porrtroll/65406

Efter att jag läst kommentarerna så kan jag säga att jag blev ledsen och grät, om allt som står där stämmer så är det förjävligt. Han har alltså inte mobbat någon annan, blev totalt utfryst och tog sedan sitt liv och knappt någon orkar bry sig om det.

Sånt här får en att bli starkare dock och man blir mer psykologisk stark av att höra om att världen är så hård, som aspergare så blir man mer målmedveten om att lyckas i samhället, så gott det bara går.


Vill poängtera att jag sällan gråter vad det gäller mig själv, har blivit mycket besviken men sällan gråter jag, detta fann jag totalt tragiskt dock, vet inte om man kan lita på allt som står men det låter tragiskt dock.

Det låter hemskt. Var grovt mobbad i högstadiet. Vet hur det känns.

Lärt mig att inte bli mobbad dock. Mobbare är ofta fega så man kan analysera fram deras svagheter och sen "förnedra" dom i självförsvar. Avskyr jag skriver detta men. Alla har svagheter.

Jag använder mobbares rädsla mot dom själva. Så dom skiter på sig. Sen slipper man dom. Förutom ibland när man stirrar dom i ögonen och ler som en "aspergare".

Jag är en överlevare. Född med nån slags djurisk drift nog... borde varit död nu.

Förlorat min förmåga att bli rädd. Försöker lära mig igen...

Lyckas i samhället. Fokusera på att må så bra du kan. Om det innebär "lyckas i samhället" så gör det. Men tänk efter noga så du verkligen mår BRA! Vi "annorlunda" är inte i krig mot samhället och måste bevisa nåt. Gör så du mår bra. Bli statsminister om det krävs men... hehe.

Hej Opteron!

Så bra att det finns någon här på klotet som känner, gråter och engagerar sig! Jag förstår att folk avskärmar sig, men de gör det för mycket. Det heter individualism. Det har ingen status att satsa på att verkligen vara en riktig vän som ställer upp i alla väder. Man ska bara tänka på sig och sitt.

Vårt sätt att leva fel har blivit norm. Att vi ska ta hand om varandra, beskydda och vårda varandra verkar de flesta glömt bort. Jag ser det t o m som att det är tänkt att vi ska vara varandras skyddsänglar.

Fortsätt att vara medmänniska!

Debbido skrev:Fortsätt att vara medmänniska!

Sann visdom!

opteron skrev:Vill poängtera att jag sällan gråter vad det gäller mig själv, har blivit mycket besviken men sällan gråter jag, detta fann jag totalt tragiskt dock, vet inte om man kan lita på allt som står men det låter tragiskt dock
.

Du har kontakt med dig själv. Förlora aldrig förmågan att gråta. Inte över andras "missöden" heller.

Kan du det vet du att du är på rätt väg fortfarande.

treeman skrev:Du har kontakt med dig själv. Förlora aldrig förmågan att gråta. Inte över andras "missöden" heller.

Kan du det vet du att du är på rätt väg fortfarande.

Som regnet är för den spruckna jorden
så är tårarna för det hjärta som krossats
När du låtit tårarna strömma fritt
så vet att någoting lossnat
något har hänt som löste
det som var spänt
Att du grät
var det bästa som hänt
den gången, den dagen
och nästa gång
är du beredd att sjunga
sorgens sång
ännu en gång
ännu en sång
en Livets sång!

Kram Debbido, du är fin.

treeman skrev:Kram Debbido, du är fin.

Det är Du med!

(Japp! Detta är klubben för inbördes beundran. Nu tycker jag Aspergerforum börjar bli det jag alltid velat att det skulle vara!)

Jag gråter inte heller i första taget, blir mest arg då jag missförstått något vilket är lätt för mig att göra. När jag var mobbad visade jag inga känslor alls mot mobbarna.

På högstadiet blev jag dagligen mordhotad och då bad jag mobbaren dra någonstans, fast jag använde svordomar.

Men hemma kom känslorna: då grät jag, var arg. Jag saknade också stöd, ingen gav mig tröst så jag tog på mig skulden. Lärarna sa att det var mitt fel. Hade ingen diagnos som kunnat förklara allt jag utsattes för.

Det var så HEMSKT! Men jag överlevde. Mobbades som ung vuxen, även av lärare.

Skolornas obligatoriska program gentemot mobbning börjar glädjande nog att ge resultat. Det går inte fort framåt, men det går och det är viktigt nog.

Lärarna idag måste arbeta aktivt för att stävja mobbningen (vilket långt ifrån alla gör), men på en del skolor fungerar det alldeles utmärkt och mobbningen förhindras i ett tidigt stadium, långt innan det går över styr.

Även jag blev mobbad i skolan, men jag lyckades åtminstone hålla mig väl med lärarna...

Gråter bara en gång per årtioende. Sist lät jag det bevittnas i text på forumet, då jag lyssnade på något som berörde mig.
Varför, vet jag inte. ,Men det var känslan av att sångerskan och publiken hade en känslosam dialog.

treeman skrev:

Debbido skrev:Fortsätt att vara medmänniska!

Sann visdom!


Du har kontakt med dig själv. Förlora aldrig förmågan att gråta. Inte över andras "missöden" heller.

Kan du det vet du att du är på rätt väg fortfarande.

"Sann visdom" dubbelt upp vill jag påstå!

/Bali

Jag gråter sällan och upplever känslor svagt som sig bör för oss men
när jag väl reagerar blir det väldigt starkt oavsett vad det är, ilska, sorg etc.

Det är som om det bara är av och på som finns och inga nyanser däremellan.

Någon annan med liknande erfarenhet?

Ähh. Grattis, eller något.

0622 skrev:Jag gråter sällan och upplever känslor svagt som sig bör för oss men
när jag väl reagerar blir det väldigt starkt oavsett vad det är, ilska, sorg etc.

Det är som om det bara är av och på som finns och inga nyanser däremellan.

Någon annan med liknande erfarenhet?

Jag har också rätt onyanserade känslor. Vitt eller svart. Försöker lära mig att finna "gråskalan" i mitten dock. Hoppas det blir bättre och bättre med tiden.

Jag är en "känslomänniska" dock. Mycket känslor.

vallesmamma skrev:Det var så HEMSKT! Men jag överlevde. Mobbades som ung vuxen, även av lärare.

Låter hemskt ja. Bra du klarade dej igenom ditt helvete och att du är med oss fortfarande.

För 10 år sedan skulle jag ha börjat gråta av den där artikeln. Men numera stänger jag automatiskt av gråt-impulsen genast som jag ser det som ni diskuterar. Alltså skoltiden. Jag har också, som det märks, en enorm motvilja mot att skriva ordet. Det går, men nu är jag så uttröttad av värmen att jag är rädd att börja hyperventilera.

Svartvita känslor känner jag också igen mig i. Igår på morgonen läste jag en artikel som gjorde mig rasande. Ni som följer med "Beskriv ditt humör med smilyn" kanske märkte det. Ifall ni inte läser den tråden eller missa det så hade jag flera rader med och avslutade med "Så, nu har jag avreagerat mig lite". Efter det var jag rastlös hela dagen.

En annan sak som jag märkt är att om jag är på väldigt dåligt humör och får verkligt goda nyheter blir jag lite hyperaktiv. Om jag är på väldigt gott humör och får dåliga nyheter eller upplever någon som kritisk mot mig blir jag väldigt deppig. Då är det en sak som jag märkt att fungerar för mig. Att sätta på "The lilacs will bloom again" på youtube.

0622 skrev:Jag gråter sällan och upplever känslor svagt som sig bör för oss men
när jag väl reagerar blir det väldigt starkt oavsett vad det är, ilska, sorg etc.

Det är som om det bara är av och på som finns och inga nyanser däremellan.

Någon annan med liknande erfarenhet?

Ja, jag är ungefär sådan. Har märkt att personer med lindrig utvecklingsströning eller kraftig också har lätt för att börja störtgråta eller bli arga eller glada.

Jag gissar det beror på Limbiska systemet, att det dominerar, de primitivare nivåerna. Hjärnans Cortex, som står för eftertänksamhet, hinner inte alltid kopplas in, när vi konfronteras med något som väcker starka känslor.