Jag har inte aktivt försökt träffa nya vänner på flera år. Den senaste tiden har jag med hjärtat i halsgropen ändå gett mig ut och träffat helt nya människor. Och trots att jag var nervös gick det bra. Jag har känt mig riktigt upplyft.

Men nu visar det sig att mina problem är lika illa som de någonsin varit, kanske värre efter som jag legat av mig och inte tränat mig i att bedöma folk. Någon jag träffade och som jag genast tyckte väldigt bra om fick veta väldigt mycket om mig. Han var också väldigt öppen tillbaka, så jag vågade chansa på det. Men han utelämnade några viktiga detaljer.

Jag tror att en normal människa hade sett varningsflaggorna på en gång och framförallt inte lika godtroget gått på förklaringar om ett opolerat språkbruk. Denna person har en människosyn jag inte kan hantera. Och det är inte nytt för mig att många människor har en vidrig människosyn. Det är däremot riktigt illa att jag inte bara missar varningstecknen fullständigt, utan att jag även lyckas blotta mig själv rätt duktigt känslomässigt innan polletten ramlar ner.

Något hopp har jag ju kvar, annars skulle jag väl inte skriva det här. Men jag är väldigt ledsen. Jag är överkänslig för relationsproblem och sociala situationer och jag önskar att mitt första försök hade gått bättre. Nu mitt i gravtimmen känns det nästan som en bättre ide att lägga ner. Jag har tillräckligt mycket att bära i mitt liv, jag orkar inte vara ledsen över folk jag knappt känner också.

Ens eget välmående måste alltid gå först, så är det ju. Man vill att relationen ska vara allt det där man önskar, hoppas och kanske tror men ibland är man inte riktigt där och rusar för fort. Om du är säker på att personen inte kan eller vill förändra sig i sitt sätt (du vill ju inte släppa något som kan vara värt det) så se det som en lärdom inte som ett misslyckande. Du lyckades vara ärlig och visa vem du var och du har blivit bättre på att bestämma hastigheten på när du ska släppa in människor i ditt liv. Det har du nytta av när du träffar nya kandidater som du kan ha en sund relation med senare.

Angelic Fruitcake skrev:[...]

Jag tror att en normal människa hade sett varningsflaggorna på en gång och framförallt inte lika godtroget gått på förklaringar om ett opolerat språkbruk. Denna person har en människosyn jag inte kan hantera. Och det är inte nytt för mig att många människor har en vidrig människosyn. Det är däremot riktigt illa att jag inte bara missar varningstecknen fullständigt, utan att jag även lyckas blotta mig själv rätt duktigt känslomässigt innan polletten ramlar ner.

[...]

Jag är också en idiot, och jag har att större antal gånger hamnat i samma situation. Min erfarenhet är att övning ger viss färdighet, men att det tar lång tid. Jag tror att det följer av autismspektrum att det är lätt att ständigt vara överreceptiv mot intryck utan att kunna sovra, och utan att ha nödvändiga försvarsmekanismer.

Alla är vi olika, och det är bara du själv som kan avgöra var din gräns går. Det är viktigt att hitta sin egen gräns och inte låta någon överträda den. En aspergare är ett lätt byte för en psykopat.

What you see is what you get. Om man är överreceptiv kan det vara lätt att "läsa in" goda egenskaper och leta efter förmildrande omständigheter där sådana inte finns. Anktestet är ofta användbart: Om en fågel ser ut som en anka, går som en anka och låter som en anka, då är det med all sannolikhet en anka. http://en.wikipedia.org/wiki/Duck_test

Det är jävligt jobbigt att lita på folk och sen känna sig lurad, men jag tror det är jobbigare att gå omkring och vara misstänksam hela tiden.

Jag har alltid varit naiv. Jag tror det har att göra med mina autistiska drag. Jag hamnade som sagt på öppenpsyk när jag var 23. Sedan dess så har jag liksom varit rädd för att falla ihop igen för att jag upplevde det som om öppenpsyk ville döda mig eftersom de satte mig på en medicin som skadade mina tänder och jag liksom inte fick någon vård som jag upplevde som posetiv.

Man är lika naiv om man tror att andra skulle förstå saker man själv inte kunde ha förutsätt, Förvånad hur många som helst enkelt är naiva cyniker som hyllas för deras fördomar, än dem som egentligen inte är naiva, bara har ingen anledning att tro något annat än vad man kan förstå för nu.

Ibland är någons övertyglse av att just inte vara naiv, genom att man fördomsfullt i retrospekt anser sig ha gjort rätt kall, att inte tro på någon, när det är vad som kunde ha lett till att personen man inte litade på, uppförde sig på ett sätt som kunde ses som ouppriktig. För att den andra personen är försiktig själv t.ex att inte lita på någon.
Det är min grundinställning, min öpenhet. Men det tar inte länge för mig att se ifall den man har att göra med är på något sätt störd.
Som t.ex hur en kvinna försöker som en löjlig man ljuga om att hon är rik och betydelsefull, för hon vill få en i säng. Sedan även utbrister då hon inte har gjort det minsta intryck, att tala om för mig hur vacker jag är som människa. Speciellt då, för Im the DEVIL muuhuuu. *ler*

Själv föredrar jag att lita blint på en annan människa. För det som brukar rida på at göra det, är rädslan att bli lurad, mer äns anseende och syn på en själv, än att man egentligen går miste om något av egentlig värde. Vad har man att förlora, och vad har man inte att vinna på att ta en chans ? Vill du inte vinna stort, som att finna en människa att anförtro dig till, så sluta va digsjälv, helt öppen o fri. Lägg till manipulerande strategier för att skydda din rädsla för att känna dig naiv med en mur av oigenomtränlig tråkighet som ingen vill bekymra sig att komma att lära känna en.

IBland är vi dem som själva skaparna våra värsta farhågor. Snacka om att vara naiv.

Det låter som att du träffade på en riktigt otäck person, i alla fall beskrivet utifrån erfarenheten. Det är ju svårt att skydda sig om man helst vill tro gott om andra människor. Att bli cyniker är ju ingen bra lösning.

Jag har varit där ett par gånger själv, vet inte hur man ska ställa sig till det dock.

Precis som alla människor är den här personen både och. Jag är inte arg på honom så mycket som på mig själv. Det är klart att hans människosyn är helt okej från hans eget perspektiv, därför är det ju jag som måste "upptäcka" den så att säga.

Det är bara så frustrerande att jag alltid förutsätter att människor är "bra", såsom jag definierar det, och ursäktar alla tecken på att så inte är fallet. Och det här är också en konsekvens av mitt nya sätt att vara. Om jag fortfarande hade spelat min normalstörda roll hade det här aldrig hänt. Men när jag är genuin är jag sårbar på ett helt annat sätt.

Nu när det är morgon är jag lite mer rationell. Jag är ju fortfarande besviken, men jag tror jag kan se det som en läxa. Tyvärr är läxan att jag inte får låta folk lära känna mig sådär fort, åtminstone inte utan att veta deras grundläggande inställning till saker.

Angelic Fruitcake skrev:Tyvärr är läxan att jag inte får låta folk lära känna mig sådär fort, åtminstone inte utan att veta deras grundläggande inställning till saker.

Jobbigt när man inte får allt på en gång

Människor och relationer är jobbiga Därför har jag undvikit att aktivt söka nya.

Brukar klara mig ensam i perioder sedan blir det för ensamt.

Smokescreen skrev:Själv föredrar jag at lita blint på en annan människa. För det som brukar rida på att göra det, är rädslan att bli lurad, mer äns anseende och syn på en själv, än att man egentligen går miste om något av egentlig värde. Vad har man att förlora, och vad har man inte att vinna på att ta en chans ? Vill du inte vinna stort, som att finna en människa att anförtro dig till, så sluta va digsjälv, helt öppen o fri. Lägg till manipulerande strategier för att skydda din rädsla för att känna dig naiv med en mur av oigenomtränlig tråkighet som ingen vill bekymra sig att komma att lära känna en.

IBland är vi dem som själva skaparna våra värsta farhågor. Snacka om att vara naiv.

+1

Jag tycker att det låter som att du överreagerar. Det tar tid att lära känna en människa på djupet, i den mån det finns något djup.

Du borde snarare bli misstänksam om allt är tillrättalagt från början till slut.

Jag kan inte utesluta att jag överreagerar. Men jag tror ändå att för min egen skull bör jag ta ett steg tillbaka och utvärdera situationen.

Vad är det du har att förlora? "Livet och hälsan"?!

Forummedlem skrev:What you see is what you get. Om man är överreceptiv kan det vara lätt att "läsa in" goda egenskaper och leta efter förmildrande omständigheter där sådana inte finns.

Exakt! Det där har varit ett stort problem för mig.

Anktestet är ofta användbart: Om en fågel ser ut som en anka, går som en anka och låter som en anka, då är det med all sannolikhet en anka. http://en.wikipedia.org/wiki/Duck_test

Ibland vill man ändå inte tro att det är en anka utan hellre ge en chans för mycket än en för lite. Vilket brukar straffa sig.

Bra kommentarer av andra också, särskilt det där om att hellre se det som en lärdom än ett misslyckande. Vi aspergare behöver kanske extra många sådana innan polletten trillar ner.

Håller inte med Animal. Är man en sådan som tenderar att tro folk om för gott kan det nog vara bra att för en gångs skull prova att kolla utan de rosa glasögonen. (Är man däremot en paranoid misantrop kanske man bör göra tvärtom. Låter dock inte som problemet i detta fall.)

Det är svårt att hitta balansen. Redan som tonåring vacklade jag mellan att tro alla om gott till att vara paranoid över "det som inte sades". Det känns som ett lotteri att välja den ena eller andra inställningen i en given situation.

Btw, tack för alla svar. Jag gick och la mig ganska ledsen efter det inledande inlägget och det var väldigt uppmuntrande att läsa alla svar när jag kom upp

Varför inte bara vara lite speciell med att va något udda möjligen ? Att bara hellre låta din inställning komma på infall hellre än att du överväger den alldeles för noggrant ? Tar ju bort det roliga av mycket.

Men jag ska inte säga något, eftersom det var nog varför jag har kommit att ha så lätt med att få saker att flyta på, att jag har väl lagt någon slags innre kompass med träning, utav just denna oro för rätt och fel.

Men jag tror nog mest det handlar om att bara känna sig avslappnad och okej med att säga o göra, vad än faller en in.
Man behöver uddheter och ovanligheter i alla former av sällskap, för att det är sällan någon utvecklas av att vara bland likasinnade. Och hur man handskas med det, är aldrig någon annans fel att man blir upprörd, förutom sin egen. Så om du gör något tokigt, så är det upp till dem att vara kompetenta nog att göra det bästa av det.

Eller ja. Ok. Så lite så, Fruitbasket. ^^

Angelic Fruitcake skrev:Jag kan inte utesluta att jag överreagerar. Men jag tror ändå att för min egen skull bör jag ta ett steg tillbaka och utvärdera situationen.

Ta det som en uppmuntran att du faktiskt insett och dragit lärdom, du har ju resten av livet på dig.

Själv borde jag insett redan för 34 år sedan att jag träffat på en lömsk person.
Tog 28 år för mig att ta steget ut och skilja mig, vi blir lätt offer för den sortens personer.

Likaså personer som försöker tvinga en person att förändra sig, i tror att dom gör en tjänst. När dom faktiskt bar ägnar sig åt mobbning.

Grov igenkänning på det du skriver änglakakan (om jag får kalla dig så bara här och nu). Hoppas det känns något lite bättre idag!

Angelic Fruitcake skrev:Jag har inte aktiv försökt träffa nya vänner på flera år.
Jag har känt mig riktigt upplyft.

Oavsett vilken funktionsnedsättning, ideologi eller människosyn man har måste man våga att ta steget ut och träffa folk. Nu är jag inte en människa som lever som jag lär eftersom jag också isolerat mig en väldigt stor majoritet av livet. Men att komma ut är det enda sättet att uppleva verkligheten utan alla rökridåer och förvrängningar som den egna hjärnan kan ge.

Att komma ut ger den enda riktiga erfarenheten om människor och hur de tänker. Ibland kan den här erfarenheten vara väldigt positiv och ibland kan den vara väldigt negativ. När den är positiv det bara att suga in den och njuta av denna underbara nya människan som hoppat in i ens liv. När den är negativ måste man ta ett steg tillbaka och inse att denna upplevelse kommer lära mig mycket om tålamod och om man tar sig ut på andra sidan (oskadd) så tar man med sig mycket värdefull information för att undvika dessa människor i framtiden (om man inte vill lära sig ännu mer tålamod dvs).

Angelic Fruitcake skrev:fick veta väldigt mycket om mig. Han var också väldigt öppen tillbaka, så jag vågade chansa på det. Men han utelämnade några viktiga detaljer.

Det finns egentligen inga stora nackdelar med att vara helt öppen och ärlig. Man kan känna sig väldigt blottad och tycka att det är väldigt pinsamt men det ger också en inre frid att inte behöva förställa sig själv. Det är egentligen detta terapi handlar om, att öppna sig själv för andra människor. Men det finns folk som går till extrema längder för att göra illa andra. Och det får man vara medveten om när man ger sig ut i världen.

Man kan heller inte förvänta sig att personen man möter ska lägga fram alla detaljer på bordet från dag 1. Vissa människor lever till och med dubbel liv som ingen får reda på. Såg en dokumentär med min kompis igår som heter "The Great Happiness Space". Den handlar om japanska män som prostituerar sig. 80% av deras kunder är kvinnliga prostituerade som kommer till dessa "host-clubs" för att ha en romans och skratta och vara glada (sällan sex). Vid sidan av har dessa tjejer också vanliga pojkvänner som skulle bli rasande om de fick veta att deras prostituerade flickvänner gick till manliga prostituerade. Så tjejerna lever istället ett väldigt hårt dubbelliv.

Angelic Fruitcake skrev:Denna person har en människosyn jag inte kan hantera.

lyckas blotta mig själv rätt duktigt känslomässigt innan polletten ramlar ner.

Det är denna typen av människor som man ska vara väldigt försiktig med. Självklart kan de lära en väldigt mycket tålamod och ge en insikt i hur en ovanlig hjärna fungera men... Om man själv är lite bräcklig och inte har kraft att kastas omkring bland alla positiva och negativa känslor samtidigt så bör man undvika dem. En väldigt skev människobild kan ofta vara tecken på en brist på empati och att personen har en annan världsbild som kanske skiljer sig mycket från hur världen fungerar i verkligheten. De bästa vännerna som man kan hitta är ofta väldigt jordnära, ärliga, empatiska och känslomässigt stabila. För precis som du säger: Man vill inte blotta sig känslomässigt för en människa som sedan visar sig vara ett svin.

Men precis som jag skrev ovan finns det få nackdelar med att blotta sig. Om "den onda personen" låter bli att plåga dig efter att du sagt upp kontakten så är det enda du gjort att "släppt ut lite av det psykiska trycket". Däremot kan fortsatt kontakt bygga upp ännu mer tryck och då får man ta det beslutet som man själv mår bäst av.

Angelic Fruitcake skrev:Jag är överkänslig för relationsproblem och sociala situationer och jag önskar att mitt första försök hade gått bättre. Jag har tillräckligt mycket att bära i mitt liv, jag orkar inte vara ledsen över folk jag knappt känner också.

Samma här. Jag har fortfarande inte gjort ett seriöst första försök dock trots att jag är en gammal gubbe snart. Däremot har jag varit väldigt uppmärksam på min omgivning och tagit väldigt mycket tid att studera dysfunktionella förhållanden. Det jag kan säga av mina år i skuggan, spionerandes, är att oavsett om förhållandet är bra eller dåligt så har båda parterna förändrats mycket under förhållandets gång. Och alla parter blev både visare och starkare efteråt. Man lär sig att inte gråta över småsaker eller bli arg över petitesser.

Känslor är inget annat än signalsubstanser i hjärnan. De är inte påtagliga eller kvantifierbara. Du kan inte mäta hur lång en känsla är eller hur snabbt den färdas. Den är bara där. I ditt egna huvud.

Sällan delas exakt samma känsla av en annan människa men när den väl gör det kallas det för kärlek (har jag hört).

Avslutar med att citera vår kungliga höghet prins Daniel, hertig av Västergötland:

"Störst av allt är kärleken."

Hoppas du piggnar till lite av vårt lilla forumstöd. Vi är här för dig!

Xzirie skrev:Det är jävligt jobbigt att lita på folk och sen känna sig lurad, men jag tror det är jobbigare att gå omkring och vara misstänksam hela tiden.

Jag var naiv, godtrogen tills för 15 år sedan. Sen fick jag som specialintresse att kunna bedömma andra människor. Tröttnade på att "tro" människor/personligheter var "fina".

Psykylogi, beteendevetenskap och annat blev mitt intresse.

Nu kan jag rätt snabbt bedömma ungefär hur en annan människa/personlighet är. Vad som döljer sig under fasaden/masken de visar mig. Tyvärr så ser jag mest sånt jag önskar jag slapp se någonsin. Så lätt man bli rätt ensam nu...

Önskar jag kunde återgå till att vara naiv och tro att "personligheterna" jag träffar är "fina", eller åtminstone har mest "fint" i sig. Själarna dessa personligheter är sammankopplade med är fina såklart.

Men sen är det ju så också att man påverkar dom man träffar genom hur man själv är. Men det är bara i liten grad.

Håller också på att föröka börja umgås mer med folk nu.

Jag har ett antal "varningssignaler" som jag letar efter i folk. Ser jag det så drar jag direkt. Eller försöker "komma undan" utan att såra den andra om det går och jag står ut med det. Då glider jag "bort" sakta och försvinner...

outzaidur:

Jag kan se din inre buddha och den lyckas kommunicera med min

Jag har nog mycket att lära om den mänskliga naturen.

Håller med dig delvis med ditt inlägg. Jättebra.

Dethär fick mig att tänka just på vissa citat från peaceful warrior.
Så jag ser det. Räcker inte med ett citat.
http://www.youtube.com/watch?v=9BBDexSzmMM