enda skillnaden är att jag inte tar några mediciner, förutom att äta magnum glassar flera gånger varje dag och snusar som en besatt

MsTibbs skrev:Jag känner igen det. Jag känner mig som en åskådare med omvärlden som en overklig film, som inte har med mig att göra, alltså även de saker som jag de facto är delaktig i.

Känner igen mig i det.

Och känner igen mig i det zport sa i inledningen mer eller mindre.

Jag är liksom "i min lilla värld" nästan alltid.

Javisst, de flesta av oss är i våra egna världar. zport skriver om overklighetskänslor, vilket jag inte gärna vill definiera som att vara i sin egen värld. Som jag har förstått det så är overklighetskänslor ganska svåra att leva med. Och att vara i en egen värld är mer eller mindre det som faktiskt gör det enklare för mig att vara i verkligheten.

earlydayminer skrev:Javisst, de flesta av oss är i våra egna världar. zport skriver om overklighetskänslor, vilket jag inte gärna vill definiera som att vara i sin egen värld. Som jag har förstått det så är overklighetskänslor ganska svåra att leva med. Och att vara i en egen värld är mer eller mindre det som faktiskt gör det enklare för mig att vara i verkligheten.

Jag känner mer eller mindre overklighetskänsla. Beror på vilken dag det är.
Och det beror på hur mycket stress jag är under.

Sen är jag alltid i "min egen lilla värld".

Kanske var otydlig ovanför.

treeman skrev:

earlydayminer skrev:Javisst, de flesta av oss är i våra egna världar. zport skriver om overklighetskänslor, vilket jag inte gärna vill definiera som att vara i sin egen värld. Som jag har förstått det så är overklighetskänslor ganska svåra att leva med. Och att vara i en egen värld är mer eller mindre det som faktiskt gör det enklare för mig att vara i verkligheten.

Jag känner mer eller mindre overklighetskänsla. Beror på vilken dag det är.
Och det beror på hur mycket stress jag är under.

Sen är jag alltid i "min egen lilla värld".

Kanske var otydlig ovanför.

Jaha! Ursäkta mig, du menar alltså att de är två olika stadier i din närvaro?

earlydayminer skrev:Jaha! Ursäkta mig, du menar alltså att de är två olika stadier i din närvaro?

Japp. Om jag är helt ensam som nu. Ingen overklighetskänsla alls. Jag är i "min lilla värld."

Men om jag satt på en fest nu med 30 personer så skulle intrycken och ljuden få mig stressad och smått upprörd. Och det leder till att jag får en slags overklighetskänsla. Tror kroppen stänger ner sinnena lite efterhand.
Och jag känner mig "konstig" eller overklig. Som om jag inte riktigt är där. Avtrubbad.

Som att du bara i ensamhet kan behålla kontakten med ditt inre...?

Inger skrev:Som att du bara i ensamhet kan behålla kontakten med ditt inre...?

Nej men efter att jag blir utmattad psykiskt av ljud och intryck då kommer overklighetskänslan.

Jag blir inte alltid utmattad. Men ibland. Beror på en massa faktorer.

OK.

Hej zport!

Ja. Jag känner igen mig massor. *vinkar också till MsTibbs, earlydayminer och Inger*

*Vinkar tillbaka*

Känner igen mig som dem flesta här säger, känns ungefär som att kroppen är en kartong liksom, hur skall man beskriva det, som att du är en liten figur som sitter inne i huvudet och gömmer dig inne i en människas kropp och sitter och tittar, knepig förklaring vilket jag kan hålla med om haha, men det är så det känns, det är som att det känns som att man inte kan känna smärta, utan du är en åskådare då som nämnts.

Ibland kan jag få skumma tankar som skrämmer mig, liksom man är i sin egen värld och lägger till en massa saker och beskriver dem alla i en situation som man själv tror/upplever det som, svårt att förklara, men man känner sig inte normal.

Ibland kan man till och med göra pinsamma misstag för att man är såpass utanför kroppen.

Nu kanske jag har dansat igenom tråd efter tråd men har man varit inaktiv under en tid nu så skriver man gärna där allt stämmer överens med en själv haha.

Paterrior94 skrev:Känner igen mig som dem flesta här säger, känns ungefär som att kroppen är en kartong liksom, hur skall man beskriva det, som att du är en liten figur som sitter inne i huvudet och gömmer dig inne i en människas kropp och sitter och tittar, knepig förklaring vilket jag kan hålla med om haha, men det är så det känns, det är som att det känns som att man inte kan känna smärta, utan du är en åskådare då som nämnts.

Tycker du beskriver det väldigt bra. Kan mycket väl förstå känslan.

Dessutom finns ju möjligheten att det kanske faktiskt är så också, men då blir det en mer filosofisk diskussion om vad jaget egentligen är.

Sen är ju hela "verkligheten" faktiskt en ILLUSION. Den uppfattas av våra mänskliga sinnen och vi upplever den genom vad våra sinnen talar om för oss att den är.

Sanningen om vad verkligheten är, det är att det är ett stort tomrum med ytterst lite "materia" i.

En atom består mest av tomrum. Och vi består av atomer. Fast materia är faktiskt en osanning. Den är inte "fast". Den är VIBRERANDE och mest tom.

Allt är vibrerande energier. Även fast materia. Vi ser det vi ser och tror vi "vet nåt".

Vi befinner oss i universum, ett oändligt stort tomrum med energier i.
Att förklara det är egentligen att "ljuga" eftersom ord ALDRIG kan förklara det. Så nu slutar jag svamla.... hehe.

It's all unreal!

Min barndom var som du beskriver. Det slutade när jag var tolv år gammal ungefär och det var precis som om jag först då började lära mig något om världen utanför mig själv. Det var en skrämmande värld och jag vill tillbaka till mitt "konstanta meditationstillstånd".

Känner igen mig.

treeman skrev:Fast materia är faktiskt en osanning. Den är inte "fast". Den är VIBRERANDE och mest tom.

Ja visserligen det, men man brukar skilja mellan fast, flytande och gasformig materia.

/geocache, tillfällig självutnämnd språkpolis

earlydayminer skrev:Javisst, de flesta av oss är i våra egna världar. zport skriver om overklighetskänslor, vilket jag inte gärna vill definiera som att vara i sin egen värld. Som jag har förstått det så är overklighetskänslor ganska svåra att leva med. Och att vara i en egen värld är mer eller mindre det som faktiskt gör det enklare för mig att vara i verkligheten.

Jag håller med helt och fullt här. Jag har alltid levt i min egen värld enligt min mamma. Jag brukar svara att jag lever hellre i min värld än i din värld.

Uppfattar som att denna tråd handlar om 2 saker overklighetskännslor och tillflykt i ens inre världar? Hm vet ej om det är liknande men jag kör på endå..

Det var en solig dag, jag gick på som vanligt, natten kom och jag somnade, Vakna en månad efteråt när jag stod och diskade, inte ett minne av något som hänt efter att jag somnat. vete fan vad det var om !

En annan sak som jag upplevde var att när jag kollade i spegeln såg jag mitt skal (kroppen) men det var inte jag som blängde på mig, vart kort och gott hotad av min egen spegelbild!

Brukar ofta gå i mitt eget huvud, speciellt utomhus, allt blir som en gråson, människor är som grå klägga ett hinder på vägen, ser inte om det är en människa eller ett stenblock, har varit nära att mista livet flera ggr på mina prominader, när man infinner sig mitt på en väg med mötande traffik

Dock ser jag det som en fördel, när man har att se fram imot en 5 timmar tågresa, och det känns som 5 minuter =)

En annan variant är när man ser sin kropp röra på sig, utanför kroppen i lustiga vinklar..!

Overklighetskännslan jag känner har med att göra att jag inte kan identifera mig med min kropp, inte känner att jag hör hemma här. Oförmågan att relatera sig till denna värld, Känner mig mer som en gäst.. vet ej ifall det är samma overklighetskänsla ni känner?

SvinFot skrev:Uppfattar som att denna tråd handlar om 2 saker (..)

Ja, minst!

Jag brukar ofta vara i min egen värld och inte se folk på gatan etc.

Men det är sällan jag upplever världen eller mig själv som overkliga (även om jag teoretiskt 'vet' att det vi tror att vi ser, hör och luktar egentligen bara är elektriska signaler som hjärnan omtolkar som bilder, ljud och dofter och att materien inte är så solid som våra sinnen uppfattar den som).

Känner mig inte heller riktigt hemma i kroppen (eller på den här planeten ö h t) men det är ju något man får stå ut med så länge man lever här. Har dock aldrig haft någon uku.

Japp, zport, känner klockrent igen mig !

DIProgan, det där med hypokondri i just denna tråd tycker jag bara är sjuhelsikes uppåt väggarna ! ( sorry, men blir lite smått upprörd. )

Själv har jag mycket liten kontakt med "mig själv" ( vad som är hönan eller ägget är ju en annan femma ... hur mycket är medfött och hur mycket har senare trauman spelat in ... troligast är det väl ändå så att det är en "kombo", för den "grunduppsättning" vi föds med utvecklas/eller inte senare av det vi är med om ) och har man inte det, så hur ska man då kunna förhålla sig till "verkligheten" som utspelar sig runt omkring.

Dissociation säger jag "bara", fruktansvärt jobbigt att förhålla sig till när man väl blir medveten om det, men ändå sunt, eftersom man just har blivit medveten om det och kanske då har en chans att "ta itu" med problemet.

En av våra "överlevnadsmekanismer" som kan vara bra i det lilla, men även kan bli förödande om den får för stort "fotfäste".

Jag vet ju inte hur det är för dig vad gäller detta, zport, men det var min spontana reaktion med utgång från egen problematik.

/ Bali

Ämnet verkar tangera det som diskuteras i denna tråd:
http://www.aspergerforum.se/flickan-i-glaskupan-t5626.html

geocache skrev:

treeman skrev:Fast materia är faktiskt en osanning. Den är inte "fast". Den är VIBRERANDE och mest tom.

Ja visserligen det, men man brukar skilja mellan fast, flytande och gasformig materia.

/geocache, tillfällig självutnämnd språkpolis

* busted *

Lås in mig.... hehe
AHH!