Ibland kan det kännas jobbigt att ta sig ut i världen och bli mer självständig och bli mer utåtriktad.

Här är några tips till er som vill bli mer självständiga och utåtriktade, sociala är ni redan kanske men vill ta mer ansvar över era liv men har inte tillräcklig självförtroende.

Jag har börjat träna kampsport, det hjälper väldigt mycket, började för cirka några månader sedan, har även en personlig tränare, han lär endast ut de grepp som fungerar, träffade honom via kampsport.se så vi har träffats och kört en hel del.

Han är 40 år gammal och har tränat i 10 år, i princip säger han att om jag tränar i 1-2 år till så skulle jag kunna försvara mig mot i princip vem som helst även om det är en riktigt stark person, vi har även sparrats en hel del.

Kampsport kan ge självförtroende, även att starta en egen förening eller verksamhet, typ som Anders gjorde (Pemer), engagera sig i olika saker som mynnar ut och är ett tidsfördriv, helst utanför hemmet.

Behöver inte vara för sociala grejer, men med tiden så får du självförtroende.

Enagera dig i någon rörelse eller verksamhet om du inte vill starta en egen.

Jag tror många med Asperger alltid tar för givet att man måste skaka hand och kolla folk i ögonen, eller ens hälsa på någon, det är inte givet.

Desto mer makt man lägger på personens sida desto mer makt får den personen t.ex om jag träffar någon i ett socialt sammanhang och känner mig underlägsen, känner att jag måste vara trevlig och hälsa fast jag inte vågar ja då kommer den personen ta åt det sig makten du ger och det vill du inte.

Visst, jag tvingar mig att hälsa och personen hälsar tillbaka men då känner dom att jag har något tvång eller rädsla, detta stärker deras självförtroende, är jag däremot passiv så tror de att jag har gott om självförtroende.

Jag var som exempel på en fest, vågade inte gå fram och säga hej till någon då jag var nervös, så jag satte mig ner på soffan, någon kom fram och sa hej till mig och då fick jag självförtroende och började prata sakta men säkert. Är iofs inte lika social som de andra men men jag gjorde ett försök eller hur?

Så fokusera på dig själv och skit i omgivningen, ibland kan sociala situationer starta av sig när det är som naturligast och när du känner att du har självförtroende, men kom ihåg att man både ger och tar att man låter andra prata lite också och försöker avbryta dem när man vill in och prata och lyckas du göra det så får du självförtroende.

Så det handlar om att vara lite elak och inte för trevlig, så är det i den riktiga världen, men man måste både ge och ta man kan inte bara ta alltså man kan inte bara tro att andra kommer att vara trevliga om man är helt elak och väljer att inte säga ett endaste ord, det anser dom NT att man då är genomrutten, däremot kan man balansera det.

Varje gång du lyckas göra något som får dig att känna dig själv stolt, desto mer självförtroende får du och desto mer vågar du göra pinsamma saker som att vara social eller liknande, detta kan vara något att tänka på för er som har det allra svårast.

Sociala människor tycker inte om när man är för mesig och tyst, däremot kan du vara laidback alltså lite halv snäll och halv elak, då kommer det tillsammans med ditt sociala fobi att få dig att komma långt.

Det är skillnad på att vara laidback och att vara helt knäpptyst och paralyserad, det är klart folk utnyttjar en om man låter sig bli utnyttjad men det kan vara svårt att förstå om man har Asperger.

Är man genomrutten om man inte säger ett ord? Jag kan få svårt att säga nåt ibland, är man genomrutten då? Hm..

Jag tror ofta att ingen vill lyssna på mig, ofta försöker jag säga nåt, men folk hör inte, ofta. Det är väl nån mer intressant de lyssnar på, antar jag. Nu är jag inte arg på dig och ditt inlägg, bara den delen om genomruttenhet fick mig lite konfunderad. Annars, intressant ämne, ditt startinlägg.

Förresten, låter man sig trampas på automatiskt om man är tyst? En funderingsfråga.

Kul att du hittat något du tycker om att göra. Hoppas det gått bra för dig med det där boendet du var på förut (vet inte hur det gått för dig nu, så har ingen koll på den tråden/det ämnet).

regnif skrev:Är man genomrutten om man inte säger ett ord? Jag kan få svårt att säga nåt ibland, är man genomrutten då? Hm..

Enligt mig, nej. Enligt social, psykologer, och myndigheter så är du "aww en liten handikappad själ" enligt sociala människor som inte vet om din diagnos så är du genomrutten, ja, om de inte är som jag och har ett bra förstående för att folk är olika.

regnif skrev:Jag tror ofta att ingen vill lyssna på mig, ofta försöker jag säga nåt, men folk hör inte, ofta. Det är väl nån mer intressant de lyssnar på, antar jag. Nu är jag inte arg på dig och ditt inlägg, bara den delen om genomruttenhet fick mig lite konfunderad. Annars, intressant ämne, ditt startinlägg.

Du måste vara lite mer dominant och tydlig när du pratar, testa kolla mot spegeln och justera din talvolym, se till att ha självförtroende då folk märker direkt när du talar och det låter somm att det var tillgjort, är du däremot dominant i ditt sätt du talar oavsett om du inte pratar i högsta volym och du gör det med en självsäkerhet så kommer dom garanterat att svara, annars påverkas deras egna ego om de inte svarar på ditt tilltal så de gör det automagiskt.

regnif skrev:Förresten, låter man sig trampas på automatiskt om man är tyst? En funderingsfråga.

Ja, du har ju rätt att få ut dina åsikter så varför inte? Självklart blir du påtrampad, om du vill prata är det mest normala att prata, har du självförtroende behöver du inte tvinga dig att prata utan det kommer naturligt.

regnif skrev:Kul att du hittat något du tycker om att göra. Hoppas det gått bra för dig med det där boendet du var på förut (vet inte hur det gått för dig nu, så har ingen koll på den tråden/det ämnet).

Tack, det börjar bli bra nu

På arbeten förväntas man ofta att småprata. Jag saknar både intresse och förmåga till att småprata.

matterik skrev:På arbeten förväntas man ofta att småprata. Jag saknar både intresse och förmåga till att småprata.

Kallprat är ett tidsfördriv, har själv aldrig fattat det men de gör det "for the lulz" om du fattar det uttrycket ?

Jag undviker dock att kallprata, men vissa har tid att ödsla och då gör de som de behagar.

opteron skrev:

regnif skrev:Är man genomrutten om man inte säger ett ord? Jag kan få svårt att säga nåt ibland, är man genomrutten då? Hm..

Enligt mig, nej. Enligt social, psykologer, och myndigheter så är du "aww en liten handikappad själ" enligt sociala människor som inte vet om din diagnos så är du genomrutten, ja, om de inte är som jag och har ett bra förstående för att folk är olika.

regnif skrev:Jag tror ofta att ingen vill lyssna på mig, ofta försöker jag säga nåt, men folk hör inte, ofta. Det är väl nån mer intressant de lyssnar på, antar jag. Nu är jag inte arg på dig och ditt inlägg, bara den delen om genomruttenhet fick mig lite konfunderad. Annars, intressant ämne, ditt startinlägg.

Du måste vara lite mer dominant och tydlig när du pratar, testa kolla mot spegeln och justera din talvolym, se till att ha självförtroende då folk märker direkt när du talar och det låter somm att det var tillgjort, är du däremot dominant i ditt sätt du talar oavsett om du inte pratar i högsta volym och du gör det med en självsäkerhet så kommer dom garanterat att svara, annars påverkas deras egna ego om de inte svarar på ditt tilltal så de gör det automagiskt.

regnif skrev:Förresten, låter man sig trampas på automatiskt om man är tyst? En funderingsfråga.

Ja, du har ju rätt att få ut dina åsikter så varför inte? Självklart blir du påtrampad, om du vill prata är det mest normala att prata, har du självförtroende behöver du inte tvinga dig att prata utan det kommer naturligt.

regnif skrev:Kul att du hittat något du tycker om att göra. Hoppas det gått bra för dig med det där boendet du var på förut (vet inte hur det gått för dig nu, så har ingen koll på den tråden/det ämnet).

Tack, det börjar bli bra nu

Klart man fattar att folk är olika. Även fast alla har sina små egenheter på gott och ont.
Fast jag tycker inte det är nödvändigtvis så att man blir påtrampad om man är tyst. I gott sällskap borde man iallafall inte bli det? De borde förstå, tänker man. Man kanske inte heller kommer på vad man skall säga, så kan det också vara. Men jag förstår vad du menar. Lättare kanske att bli påtrampad om man är tyst än om man pratar mycket. Men det kanske kan vara irriterande om man pratar och frågar för mycket också?

Vad bra att det börjar bli bra med det där.

opteron skrev:Det är skillnad på att vara laidback och att vara helt knäpptyst och paralyserad, det är klart folk utnyttjar en om man låter sig bli utnyttjad men det kan vara svårt att förstå om man har Asperger.

Så du menar att man ska stå ut med PSYKOPATI beteende???
Kolla den varelsen är nog svag vi utnyttjar den.

Världen är galen och totalt jävla sinnessjuk.

Acceptera ALDRIG det och försöka vara en del av den.

Då anammar DU också PSYKOPATI beteende. Och är GALEN. Tyvärr.
Då hjälper du till att göra världen till ett större rövhål. Tack.

Vet inte vad du är för typ men. Lycka till

Påtrampad eller ej?
En fingervisning kan väl vara om man känner att man kan få sagt det man vill ha sagt. Då jag själv är lika pladdrig som här på forumet tar jag ibland för mycket plats och det är sannerligen inte bättre det. Men även den varianten är aspig, inte bara tystlåtenhet.

En tystare person kan uppfattas som intressantare, och om man bara lär sig lägga in de rätta kommentarerna på rätt ställe kan man nog få ett rykte om sig att vara särdeles skärpt - även om de kommer glest.

Men i början kan det ta emot. Generellt är jag tveksam till KBT för aspies men i detta fallet - att lära sig öppna munnen och göra sig hörd - tror jag att det kan vara till hjälp.

matterik skrev:På arbeten förväntas man ofta att småprata. Jag saknar både intresse och förmåga till att småprata.

Ingen ska vara TVINGAD till nåt. Alla har rätt att vara som dom är.
Så fortsätt att vara dej själv. Du är stark och beundransvärd.

Vill du ha ett tips "opteron". Behandla "de" du pratar om som småbarn för det är det de är. De är små, små omogna ofärdiga människor.

Bli inte en omogen bebis du också. Du är på fel spår.

Man kan hantera "barn" på andra sätt, även barn på 40 år eller 50 år. Du hanterar dom som om du är deras pappa. Du är mogen mot dom.

Mitt råd.

treeman skrev:Vill du ha ett tips "opteron". Behandla "de" du pratar om som småbarn för det är det de är. De är små, små omogna ofärdiga människor.

Bli inte en omogen bebis du också. Du är på fel spår.

Man kan hantera "barn" på andra sätt, även barn på 40 år eller 50 år. Du hanterar dom som om du är deras pappa. Du är mogen mot dom.

Mitt råd.

Det är så tråkigt att vara pappa, det är roligare att vara en bebis. Om man beter sig som en pappa så blir man bara deprimerad med tiden för man får inte ha kul.

Nu är det så att jag får ha kul, men lever bara en gång i livet så varför inte njuta så länge det varar?

I rätt sällskap (t ex med trevliga aspies) får man vara tyst utan att bli misstänkt för att vara ointressant och ointresserad. Men där får man också prata utan att känna att man gör bort sig. (Om man får en syl i vädret alltså )

I orätt sällskap så blir man nog ansedd för tråkig och kanske dum, om man sitter tyst. Å andra sidan:
"Det är bättre att tiga och bli misstänkt för att vara dum än att prata och undanröja varje tvivel."

Vill inte låta taskig eller så men jag tycker inte dina "tips" var något vidare bra.

Den där gym-stressen (ja jag kallar den så) som alla NT's verkar ha, som får dom att försöka tvinga på sig deras tränings-livsstil på andra är bara irriterande. Först och främst har jag AS, så jag har det väldigt svårt att påbörja och motivera mig till att pyssla med något annat än det jag är intresserad utav. Och kampsport är jag inte intresserad utav. Faktum är att jag aldrig varit särskilt intresserad av träning överhuvudtaget - hatade idrotten i skolan.

Gällande självförtroendet:
När det kommer till professionellt arbete, kunskap, intelligens - ja då har jag ett starkt självförtroende. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på med andra ord. Och jag tror jag är i början av en bra karriär just nu. När det kommer till sociala grejer så har jag ett oerhört taskigt självförtroende. Det har inget som helst att göra med social ångest, blyghet eller liknande. Jag är heller inte helt ovetande om socialt acceptabelt beteende - jag har lärt mig genom observation och trial-n-error genom hela livet. Nej, det dåliga självförtroendet kommer från min livssituation: Jag har inga vänner, flickvän och har heller aldrig haft någon nära vän eller djupt förhållande för den delen heller (förutom till min bror möjligtvis). Vänner klarar jag mig utan men det här med flickvän är något som gör mig väldigt sorgsen. När man är en 25 år gammal kille och aldrig haft en partner (och detta trots att jag inte är en super-isolatistisk person) så är det svårt, om inte omöjligt, att inte känna sorg över detta.

Det har iaf tagit mig många, många år av självobservation - samt observation av omgivningen - för att ta reda på varför det är såhär. Och det jag kommit fram till är att jag först och främst är väldigt socialt avvikande och excentrisk - allmänt jävla konstig bara. Det kallas AS listade jag ut för lite över ett år sedan. Den andra orsaken är den att folk helt enkelt inte tycker om mig, och att jag inte intresserar andra. Det är inget utseendemässigt jag talar om utan jag irriterar folk på något sätt och folk är i regel ointresserade utav mig pga mitt beteende. Jag vet inte riktigt varför det är så här men jag lutar åt att det har att göra med att jag alltid uttrycker mina åsikter - vilket uppfattas som "gnäll" i många avseenden.

Jag förstår att du bara vill väl med den här tråden men tipsen du ger är lite för allmänna och "obvious" för att iaf ge mig något värdefullt att tänka på.

opteron skrev:Det är så tråkigt att vara pappa, det är roligare att vara en bebis. Om man beter sig som en pappa så blir man bara deprimerad med tiden för man får inte ha kul.

Nu är det så att jag får ha kul, men lever bara en gång i livet så varför inte njuta så länge det varar?

Jag blev lite upprörd först där. Eller "normalt" mänskligt beteende är ofta PSYKOPATI beteende.
"- Oj den är svag. Nu angriper vi."

Var inget personligt mot dej.

Ja kul ska man ha i livet. Massor kul.

treeman skrev:

opteron skrev:Det är skillnad på att vara laidback och att vara helt knäpptyst och paralyserad, det är klart folk utnyttjar en om man låter sig bli utnyttjad men det kan vara svårt att förstå om man har Asperger.

Så du menar att man ska stå ut med PSYKOPATI beteende???
Kolla den varelsen är nog svag vi utnyttjar den.

Världen är galen och totalt jävla sinnessjuk.

Acceptera ALDRIG det och försöka vara en del av den.

Då anammar DU också PSYKOPATI beteende. Och är GALEN. Tyvärr.
Då hjälper du till att göra världen till ett större rövhål. Tack.

Vet inte vad du är för typ men. Lycka till

Jag håller med fullständigt att man blir galen om man accepterar psykopati.

Deadly_Nightshade: du säger lite emot dig själv, påstår att mina tips är kassa.

Men du medger att du saknar att ha en tjej eller hur? Och för att komma dit så måste du använda dig av dem, alltså att få mer självförtroende att prata med tjejer.

treeman & matterik: Sedan säger jag inte att man måste acceptera psykopati, däremot kan man försöka smälta in lite i omgivningen, så att man har en fot på varje sida, kan vara bra om man vill använda båda dörrarna.

Hellre det än att vara låst i en av sidorna utan att kunna ta sig över alls, för det verkar som att man ändå är intresserad av vissa äpplen på den mörka sidan eller hur?

Jag vet att dom säger Come over to the dark side, we have cookies? Då tar vi kakorna och går tillbaka sedan, det kan man med öppen dörr!

Så jag säger inte att man skall bli neurotypisk, utan bara att man skall ha en fot på varje sida, så att man kan ta det man vill ha. Är man dock nöjd som det är alltså att bara vara på ena sidan så är det upp till dig, jag tänker inte tvinga dig till något.

opteron skrev:Hellre det än att vara låst i en av sidorna utan att kunna ta sig över alls, för det verkar som att man ändå är intresserad av vissa äpplen på den mörka sidan eller hur?

Jag vet att dom säger Come over to the dark side, we have cookies? Då tar vi kakorna och går tillbaka sedan, det kan man med öppen dörr!

hej håller nog med. (om du anser dig felciterad så hör av dig..)

försöker nog utveckla sociala kontakter om jag har möjlighet. ju fler desto mer quality-time för en själv (låter kanske som en motsats) säger inte att mörkret inte behövs i våra liv, men man har lättare att värdera situationer ju fler valmöjligheter och erfarenheter man har-man vinner tid tror jag.

Deadly_Nightshade,
tror inte du ska ta opterons tips som ytterligare en sak som trycker ned dig.
Alla är olika och befinner sig i olika situationer, men det är inte fel att i all välmening försöka dela med sig av de erfarenheter man tillägnat sig.
Om tipsen öht inte passar in på en själv så får man "lyfta på hatten och gå vidare" utan att någon ska pressa en att testa, eller att själv känna sig än mer nedslagen.

Vill själv sekundera betydelsen av fysisk träning. Hur eländes trist det än är så mår åtminstone jag bättre och känner mig coolare efteråt. Simmar mest för närvarande (3000 m igår), skall ta upp gymträningen i höst. Och då har jag ändå varit en snubbe med IG-varning i idrott.

Windfarne skrev:Och då har jag ändå varit en snubbe med IG-varning i idrott.

Håller med där, jag varr inte särskilt bra på idrott heller, kan säga att jag springer väldigt dåligt, som en kärring. Men i självförsvar så är meningen inte att springa utan att brottas och slåss stående så mitt brist på att springa fort påverkar inte det så mycket.

Jag kan alltså försvara mig och därmed ger det mig självförtroende att yttra mina tankar utanför mitt hem.

matterik skrev:Jag håller med fullständigt att man blir galen om man accepterar psykopati.

Bäst o va eremit eller hur? ^^

Man kan åtminstone cykla (om man har en cykel) eller gå (om man har ben) istället för att åka (bil/moped/kollektivt) jämt och ständigt.

Motion är inte bara bra för konditionen, motion är bra för psyket (vilket lär vara vetenskapligt dokumenterat) och motverkar depressioner!

matterik skrev:Jag håller med fullständigt att man blir galen om man accepterar psykopati.

Jaha, så det är bara att utrota diagnosen fullständigt, eller?

Jag tror man måste acceptera psykopati som diagnos (och se till att alla psykopater får både diagnos och behandling)!

Man kanske skulle införa rapporteringsplikt för myndigheter som kommer i kontakt med misstänkta psykopater så att de tvingas till att bli diagnostiserade och om de får diagnos även tvingas till behandling!

Miche skrev:Man kanske skulle införa rapporteringsplikt för myndigheter som kommer i kontakt med misstänkta psykopater så att de tvingas till att bli diagnostiserade och om de får diagnos även tvingas till behandling!

Fast... det vore politiskt omöjligt att genomföra, tänk bara på hur många politiker som är psykopater och själva skulle tvingas till vård...

Jag tror det är bara Aspergare som känner så, alltså att andra människor är psykopater som är socialt begåvade osv.

Men egentligen är det snarare vi som är psykopater om något, varför döma ut andra? Ja dom är socialt begåvade men alla är väl olika, vissa av dem är kanske hjärntvättate och känner inte till alla brister som vissa av oss gör.

Så att säga att man accepterar psykopati om man blir socialt begåvad är helt fel, det blir snarare tvärt om att man blir frisk? Ptja frågan är dock vad är friskt men en som har Asperger kan onekligen svara på den frågan, det blir för svart och vitt.