Hur många har fått diagnos efter 40 års ålder?

av **Noli** » 2010-05-05 1:54:36

Per Plex skrev:
alfapetsmamma skrev:
MsTibbs skrev:Har ni alla slutat jobba efter diagnos när ni klarat av det innan?

Låter det här bara som ett ifrågasättande eller är det det?

Det undrar jag också.

Själv fick jag diagnosen när jag var 40 år, för drygt två år sedan, efter att under flera år felaktigt varit diagnostiserad som schizofren och fått äta antipsykotisk medicin. Jag sjukskrevs för någon slags utmattning/utbrändhet (främst p g a att jag hade ett alltför krävande arbete, tror jag) vid 33 års ålder och har sedan dess bara haft kortare anställningar, arbetsprövningar/-träningar, praktik eller bara varit sjukskriven rakt av. Annars studerade och arbetade jag mer eller mindre på heltid, tills jag var 33 år. Jag hade inte varit sjukskriven för psykiska besvär/mental utmattning innan dess.

Jag praktiserar nu på halvtid och hoppas på någon form av anställning med stöd av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Men hade jag kunnat fortsätta fungera i arbetsliv och studier, ungefär som jag gjorde fram till 30-årsåldern, hade jag helt klart föredragit det.

(Även om det hade inneburit att jag fått jobba heltid, istället för att "gå hemma och ha det bra", "leva på bidrag" och allt annat som "Arbeit macht frei"-Alliansen verkar tänka om sjukskrivna människors skäl att vara sjukskrivna. Läs gärna: http://adventskalendern.blogsome.com/2009/03/10/arbeit-macht-frei-moter-arbetslinjen/).

Jag tror inte Aspergerdiagnosen bara är något som "lättingar" får. Men jag kan själv fundera på vad det är som gör att jag inte klarar av ett arbete nu, när jag gjort det tidigare. I mitt fall har också min fysiska hälsa blivit avgjort sämre de senaste åren, och det har betydelse. Ibland undrar jag dock om all "hjälp" man får verkligen hjälper en. Att man kanske mera fostras in i någon slags hjälplöshetsposition av vårdapparaten, LSS etc, än att man får känna ett förtroende för att man kan ta tag i sin situation.

Det vore himla intressant att höra vad ni andra tänker om detta. Har jag bara svårt att acceptera min "sjukdom", eller mitt "funktionshinder"? Eller har Reinfeldt rätt när han skriver:

"Vissa mänskliga brister, förstärkta av den socialdemokratiska omhändertagande-filosofin, är idag så framträdande att det får konsekvenser för det politiska beslutsfattandet. Det första är den mänskliga lättjan och strävan efter bekvämlighet."

(Citatet hämtat ur blogginlägget jag länkat till).

Jag är 46 år och har ännu ingen Aspergerdiagnos, men i höstas var jag på väg att få gå igenom en utredning men fick veta av dem att man ska ha stora svårigheter med vardagen för att få gå igenom en utredning och jag har inte så stora svårigheter med vardagen och att jag har redan hjälp av ledsagare och kontaktperson pga min synskada och hörselskada och att jag inte strävar efter att vara normal som alla andra eftersom jag kämpar för min rätt att få vara avvikande med gott samvete och därför blev det ingen utredning för min del alls men däremot har jag numera psykologsamtal en gång nästan varje vecka.

Jag tänker på det vad du skrev i ditt inlägg om att få hjälp av samhället bl.a. LSS och boendestöd m.fl. att det är bra att man får hjälp med det man inte klarar av en del saker själv men ibland kan man tycka att det den sortens hjälp som inte bara leder till hjälplöshet som du skrev utan att det även leder till att man tvingas vara normal som alla andra t.ex. att man vill ha boendestöd för att man ska ha lika städat i sitt hem som andra normala människor har städat i sina hem fast man innerst inne trivs med att ha stökigt i sitt hem som ett exempel av de flera exempel på det här med normalisering som jag inte gillar alls.

Jag vill själv bestämma vad jag vill ha och vad jag vill göra i mitt hem utan att någon annan t.ex. boendestöd ska bestämma över mig, så därför vill jag inte ha boendestöd av den anledningen.

Mitt hem är min borg där jag är fri att få göra som jag vill.

mvh Noli

av **Per Plex** » 2010-05-05 11:28:44

Tack för ditt svar, Noli. Du skriver:

..."men ibland kan man tycka att det den sortens hjälp som inte bara leder till hjälplöshet som du skrev utan att det även leder till att man tvingas vara normal som alla andra"...

Jag förstår precis vad du menar och jag har känt ett vagt obehag i relationen till min LSS-arbetsterapeut på grund av detta. Ibland har det stegrats till irritation och jag har funderat på att tacka nej till hjälpen, om det nu är en hjälp, av detta skäl.

Det gäller ju både detta med städning och med tidsplanering. Jag har kämpat med detta och gör det än, för att bli mer strukturerad och "normal" kanske. Lite mer som en maskin eller väldisciplinerad soldat, om man ska vara lite grov. Jag har trott att det skulle gynna även mig själv, men kanske gör det inte det? Jag vet inte. Spontant fungerar jag ju på ett annat sätt och jag kanske skulle försöka skapa mig utrymme för mitt sätt att fungera. Jag är ju en levande varelse och kanske har andra förutsättningar än en maskin, eller andra mer strukturerade människor? Måste det handla om rätt eller fel?

Man kanske alltså skulle göra som Nalle Puh och gå åt helt motsatt håll. Om man är vilse i en skog och inte hittar ut den väg man tror är den rätta, får man väl vända om och gå åt det håll man inte tror är rätta vägen - för att kanske (oväntat) finna den?

Du skriver också:

..."eftersom jag kämpar för min rätt att få vara avvikande med gott samvete"...

Cool. Stå på dig. Tack för dina tankar och din respons. Skönt att inte vara ensam i dessa funderingar. Jag ska ta mig en allvarlig funderare på detta. :roll:

Noli me tangere. ?

av **Noli** » 2010-05-05 22:29:35

Hej Per Plex m.fl.
Din länk till den hemsida är på engelska och jag är tyvärr inte så bra på engelska så jag är inte så intresserad av att läsa där.

Ursäkta lite för långt bort ifrån trådämnet.

mvh Noli

av **Per Plex** » 2010-05-08 11:17:04

Noli:
Den första essän i boken, som jag länkat till ovan, handlar om olydnad. Jag kom att tänka på den efter vad du skrivit om boendestöd, städning och om att "tvingas vara normal". Men en mer ingående diskussion om det kanske hör hemma i en annan tråd, ja.

av **oxymoronen Erik** » 2010-05-10 1:41:37

Fick diagnos vid 40 års ålder, arbetat heltid för några år sedan (IT-branschen och ett kortare "gästspel" som datorlärare) innan jag "gick in i väggen" och drabbades av ordentliga depressioner.

Satte dock inte detta i samband med AS förrän flera år senare av pillerätande och tämligen meningslösa terapeut och psykologsamtal.

Idag jobbar jag halvtid på en OSA anställning för kommunens räkning, rekonditionerar, ominstallerar, "fixar" gamla datorer för försäljning.

Kanske inte det mest intellektuellt utvecklande och stimulerande jobb man kan ha, men trivs ganska bra och slipper stressas så mycket, vilket jag inte alls hanterar bra.

Dessutom finns det trots allt en slags trygghet i det rutinmässiga arbetet och upprepningen, jobbigast att hantera är nog okunskapen och i viss mån dumheten och oviljan att se sitt eget ansvar i uppkomna problem hos de som köper de datorer jag färdigställt... :wink:

/Erik

av **barracuber** » 2010-05-10 6:12:11

Kul att se dig igen, Erik!

Vad är OSA anställning?

av **oxymoronen Erik** » 2010-05-10 10:28:20

Trevligt att se dig med barracuber och andra forumister! (även om det här inte är en hälsningstråd

)

Skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare (OSA).

Här finns mer info:
http://phpbb2.aspergerforum.se/osa-offe ... t2420.html

Alien har en bra sammanfattning en bit ned.

/Erik

av **nisse** » 2010-05-20 17:45:48

Själv fick jag min AS diagnos i år vid 43-års ålder. Jag har tidigare studerat, arbetat och hankat mig fram i tillvaron. Insjuknade i en depression för åtta år sedan. Jag påbörjade min neuropsykiatriska utredning för fem år sedan. Har blivit utredd under tre olika omgångar. Fick min ADD-diagnos för tre år sedan. Jag kan inte påstå att jag har blivit något piggare eller friskare under resans gång.

Hur många har fått diagnos efter 40 års ålder?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in