Min närmaste släkt tycker att jag blivit heltokig efter jag fick veta att jag kanske har asperger.

Det känns som om allt jag lärt mig att hantera under mitt livet håller på att försvinna.
Jag har blivit mer aspig i mitt beteende, tolererar verkligen inte mycket nu.

Jag börjar bli rädd att jag "hittar" på mig själv nu - känner mig verkligen helknäpp, samtidigt som det känns som jag.

Finns det fler som reagerat så här när ni fått misstanken om asperger, och aldrig i hela livet trott det tidigare?

Jag har alltså inte någon diagnos än, min utredning hos NPF börjar imorgon. Jag har bara svarat på massa frågor och formulär hitills.

Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

MsTibbs skrev:Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

Jaaa, precis så känns det nu. Varför ska jag vara normal? Jag orkar inte med det.

Kanske är så att det varit så pass jobbigt att anpassa sig på en del sätt att det blir som en befrielse att acceptera faktum att du inte alltid fungerar på samma sätt som de flesta.
Egentligen inte konstigt.

Känner igen det där, mina föräldrar tycker oxå jag blev sämre sen jag fick reda på AS-diagnosen, kanske för att jag är så intresserad av personer med just AS.

MsTibbs skrev:Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

+1

Jag med! Men kanske symtomen får träda fram nu när jag har diagnos? Jag kämpar inte för att låtsas vara normal. Nu vet jag och jag försöker inse det, verkligen att jag har AS. Därför kunde en viss typ i Härnösand manipulera mig och lura mig utan att jag förstod hans avsikter Nu förstår jag hur det kunde hända!

FamiljenM skrev:Min närmaste släkt tycker att jag blivit heltokig efter jag fick veta att jag kanske har asperger.

Det känns som om allt jag lärt mig att hantera under mitt livet håller på att försvinna.
Jag har blivit mer aspig i mitt beteende, tolererar verkligen inte mycket nu.

Jag börjar bli rädd att jag "hittar" på mig själv nu - känner mig verkligen helknäpp, samtidigt som det känns som jag.

Finns det fler som reagerat så här när ni fått misstanken om asperger, och aldrig i hela livet trott det tidigare?

Jag har alltså inte någon diagnos än, min utredning hos NPF börjar imorgon. Jag har bara svarat på massa frågor och formulär hitills.

Jag har nog gjort likadant som er andra....Efter diagnos så lever jag livet efter "AS-diagnosen",fixering av allt som har med AS att gör osv.

Har väl börjat att lugna mig lite nu efter att få ha smällt att jag är en AS are....
Min son är fantsitsk,trots bara 18 år gammal samt min särbo vilka båda är förstående- vilket känns tryggt för mig De förstår mig bättre nu än tidigare och framför allt så förstår JAG mig själv bättre idag!!!

Jag tror du lugnar dig när du fått smällt alla dina frågor och de svar du får!

Håller med alla ovanstående, det var så för mig också. Och måste väl få vara så. Det tar tid att införliva helt nya ramar för sig själv (och sin omvärld!). Man är antagligen för sin egen skull tvungen att fnula ut ett sätt att vara och ett otal strategier för olika situationer som är bra för en, kanske till stor skillnad mot ens gamla.

Jag hade varit som ett hårdspänt gummiband i hela mitt liv. Diagnosen (eller i mitt fall misstanken om AS) var det första som gav mig några referenspunkter för att märka ens hur hårt spänd jag hade varit. Det fanns inte en chans att jag skulle ha orkat hålla den spänningen när det väl började gå upp för mig att jag inte behövde; jag hade egentligen aldrig orkat det, och folk hade aldrig haft rätt att begära det av mig som villkor för acceptans, med förklaring till mina konstigheter eller utan.

FamiljenM skrev:Min närmaste släkt tycker att jag blivit heltokig efter jag fick veta att jag kanske har asperger.

Det känns som om allt jag lärt mig att hantera under mitt livet håller på att försvinna.
Jag har blivit mer aspig i mitt beteende, tolererar verkligen inte mycket nu.

Jag börjar bli rädd att jag "hittar" på mig själv nu - känner mig verkligen helknäpp, samtidigt som det känns som jag.

Finns det fler som reagerat så här när ni fått misstanken om asperger, och aldrig i hela livet trott det tidigare?

Jag har alltså inte någon diagnos än, min utredning hos NPF börjar imorgon. Jag har bara svarat på massa frågor och formulär hitills.

Jag kände ungefär som du när jag fick veta jag hade AS. Jag kände mig helgalen i 1-2 månader efteråt. Bara låt dej vara "aspig" så kommer du att bli den du egentligen är.

Nu har det gått 2 år sedan min diagnos och jag känner mig tryggare i mig själv än jag någonsin gjort. Jag vet vilka saker/situationer jag inte klarar av och skippar dom oftast. Lever och mår oftast rätt bra nuförtiden.


Jag spelar inga ROLLER mer. Jag är som jag är. Om nån har några anmärkningar på min personlighet så ler jag mest.

Det låter som att vara inne i en fas som är normal efter en kris eller ett jobbigt besked av nåt slag. Du vet, det där med chock, förnekande, acceptans osv.

Håller med. Eller det också. Missade den delen av startinlägget.

jorand skrev:

MsTibbs skrev:Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

+1

+2. Efter min utredning så vet jag svart på vitt att jag är som jag är och börjar sakta acceptera att jag inte är som andra och har inte längre samma behov att spela något jag inte är.

Thurizas skrev:

jorand skrev:

MsTibbs skrev:Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

+1

+2. Efter min utredning så vet jag svart på vitt att jag är som jag är och börjar sakta acceptera att jag inte är som andra och har inte längre samma behov att spela något jag inte är.

+3

Kan ju vara rätt bra att ha som "ursäkt" också....
I vart fall verkar många, inkl min terapeut, anse att det negativa med en diagnos är att man iblanf för enkelt kan "smita" mha den.....
Tror faktiskt att det kan ligga ngt i det.
Men samtidigt har de ju inte en aning om hur vi upplever "vanliga" händelser och hur vi faktiskt mår!
De allra flesta av tvingas ju trots allt lägga enormt med enerig på att bara få vardagen att fungera... Det kan nog NT.s ha svårt om inte omöjligt att förstå.

Jo en del jobbiga saker har kommit upp pga accepterande att jag aldrig kommer att kunna göra vissa saker. Lite kris kanske.
Nån nämde fixering vid diagnosen och det kan nog stämma på mig. Jag har så lätt för att fastna i repetitivt tänkande.

Lakrits skrev:

Thurizas skrev:

jorand skrev:

MsTibbs skrev:Jag kanske inte satsar lika hårt på att försöka vara normal längre.

+1

+2. Efter min utredning så vet jag svart på vitt att jag är som jag är och börjar sakta acceptera att jag inte är som andra och har inte längre samma behov att spela något jag inte är.

+3

+4

Alyana skrev:Men samtidigt har de ju inte en aning om hur vi upplever "vanliga" händelser och hur vi faktiskt mår!
De allra flesta av tvingas ju trots allt lägga enormt med enerig på att bara få vardagen att fungera... Det kan nog NT.s ha svårt om inte omöjligt att förstå.

Exakt! Jag tror inte att någon som tolkar det mest som "kan skylla allt på den där diagnosen" har någon koll på just sådana faktorer.

Det som de verkligen inte förstår, är allt som kopplat för MIG. Jag kan nu berätta saker om mig som de inte haft en aning om förut, och då tror de att jag hittar på det för att det passar in i diagnosen.

Nu vet jag varför jag tycker det är så himla jobbigt att duscha - om jag då berättar det för tex mamma, så tror hon att jag blivit så nu. Men jag har inte sagt det tidigare - vem "normal" pratar om det?
Berätta att jag faktiskt "slarvar" med tandborstningen? - Det berättar man väl inte heller? - Nu kan jag faktiskt säga det till mina NÄRMASTE, kanske 2 personer, och då tror de att jag blivit så sedan misstanken.
Men så har jag ju varit hela livet...
Men nu när jag VET varför då gör jag det faktiskt oftare... men det fattar de inte heller...

Men de kan kanske förstå förklaringen, hoppas det iaf.
Men de kanske går på det de ser, men du har ju dig själv och dina tankar också, precis som alla andra också har fast de tordats visa sig själva sedan barnsben medans du säkert hittat strategier för att maskera ditt riktiga jag.
Är jag inärheten av verkligheten nu?

Har misstänkt i minst fem år att jag har någon typ av NPF störning Var sjukskriven för utmattningsdepression i 2 år. Men utredaren jag träffade en psykiater för en psykiatrisk arbetsförmågebedömning, avgjorde efter nåra frågor han läste ur en bok att jag inte hade någon form av NPF. Så jag tror han lyckades sinka min utveckling i säker fem år.

Under min sjukskrivning insåg jag att mitt äktenskap var liknande det som vallesmamma beskriver.

vallesmamma skrev:Jag med! Men kanske symtomen får träda fram nu när jag har diagnos? Jag kämpar inte för att låtsas vara normal. Nu vet jag och jag försöker inse det, verkligen att jag har AS. Därför kunde en viss typ i Härnösand manipulera mig och lura mig utan att jag förstod hans avsikter Nu förstår jag hur det kunde hända!

Nu förstår jag lite av vad som hände under förhållandet som varade omkring 28 år. Att hon var medveten om och utnyttjade mina problem är jag helt på det klara med. Hon är psykolog så hon vet ju hur man hanterar en person som mig. Hon försökte ändra på mig, genom att behandla mig på ett sätt som om jag var en annan typ av människa än den jag är, en person som skulle passa hennes läggning och syften. Men eftersom jag är en otroligt envis och kanske något rigid inom vissa områden. Så lyckades hon inte, jag blev mer och mer skeptisk med åren. Efter att ha läst boken ”The brain that changed it self”. Har jag insett hur det går till att få en människas beteende, både på gott och ont.

Efter jag insett min problematik har jag mått ganska dåligt under en viss tid. Men numera tycker jag att jag fått lite ordning på mitt förhållande till livet och mina medmänniskor.
I stort sätt bryr jag mig mindre och mindre om vad folk tycker och framför alt skiter jag i vad folk förväntar sig av mig, om det är något jag inte vill.