Är nyfiken på hur folk här får det att gå runt ekonomiskt...

SuRiKaT skrev:Är nyfiken på hur folk här får det att gå runt ekonomiskt...

Ville egentligen dela upp svarsalternativen mer, men fick bara använda ett visst antal alternativ...

Jag är sjukpensionerad (har alltså sjukersättning) sedan några år tillbaka. Ser ut att fortsätta så. Jag ligger precis på gränsen till socialbidragsnormen, och har, enligt deras egna siffror, rätt till 200 i månaden därifrån. MEN jag klarar hellre "mig själv" och slipper bli förhörd varje månad om varför jag inte kan jobba och sådan skit.

Hej!

Jag har också sjukbidrag. Plus att jag har AFA-ersättning för att jag har jobbat.

Tahila, det vore intressant att få veta var socialbidragsnormen ligger, vad som räknas som minimistandard. Jag ligger väl över den, för med sjukbidrag, bostadstillägg och AFA har jag rätt mycket pengar med tanke på att jag inte jobbar. Men ändå.

Hälsningar

Lilla Gumman

LillaGumman - Nu vet jag inte hur din familjesituation ser ut. Om du är singel, har barn etc (förlåt, jag har säkert läst det på flera ställen men mitt minne är totalpaj sedan depressionen).

Ensamstående 2600 + hushållskostnader för 1 person 820 kronor. Det är vad du skall ha när hyra, el, försäkringar, vatten, sjukhuskostnader och mediciner är betalda.

Här har du en hjälpsam länk:

http://www.alvsbyn.se/kommun/dalis2.nsf/vyFilArkiv/norm2006.pdf/$file/norm2006.pdf

(Kan det står älvsby kommun på just denna, men det är samma över hela landet)

Hej!

Tack för länk, Tahima.

Jag är gift, utan barn. Jag har ungefär 3200 kr kvar när jag betalat hyra, mat och räkningar. Att det blir så högt beror på att jag har AFA-pengar med nästan 1800 kr per månad.

Intressant dock att se vad som är minimistandard. När man tycker att man har lite pengar kvar en månad, får man tänka att man hade ännu mindre om man hade haft socialbidrag istället.

Hälsningar

Lilla Gumman

dom säjer att man ska ha de kvar ja men de har man inte å sen om man har tele/internet/tv med mera så får man betala de på dom pengarna så man ska va glad om man lyckas få de att gå ihop en månad för ja lyckas aldrig få ihop de

Gubben, de ser till att det är vad du har efter el, hyra, försäkringar, sjukvård och mediciner är betalda (Dagisavgifter och resor etc om du har barn). Tv-avgiften är redan en inräknad kostnad i birdaget på 2600 + 820. Det är även telefonsamtal och morgontidning.

När det sedan kommer till internetuppkoppling och digitaltv så anses det inte vara något man MÅSTE ha, då får man stå för det själv. De är där för att täcka behovet på en grundnivå. Alltså det du i grunden behöver. Nu för tiden räknas en TV apparat och en micro in som möbler du har rätt till. Men du överlever utan internet och du överlever utan digitaltv. Däremot lever du inte länge utan el och vatten.

Pensionärerna leder fortfarande med några enheter...

Har äntligen fått ett heltidsjobb efter över ett års arbetslöshet! Känns helt underbart faktiskt... Att gå hemma blev jag bara sämre av. Det är ett lagerarbete där det krävs noggrannhet och man jobbar mycket för sig själv... Perfekt.

halo skrev:Har äntligen fått ett heltidsjobb efter över ett års arbetslöshet! Känns helt underbart faktiskt... Att gå hemma blev jag bara sämre av. Det är ett lagerarbete där det krävs noggrannhet och man jobbar mycket för sig själv... Perfekt.

Grattis!

Håller tummarna för att det funkar.

Lilla Gumman skrev:Jag har också sjukbidrag. Plus att jag har AFA-ersättning för att jag har jobbat.

Off topic här, men det var AFA-ersättning någon tipsade om i Gogges tråd på Flashback, så något riktigt gott har faktiskt kommit ur den tråden också!

Min sista anställning innan jag blev sjukskriven och allt det här drog igång var den enda som inte var i LO-fältet utan som tjänsteman, så där gällde Alecta i stället för AFA. Kontakten är tagen, jag verkar ha rätt till 10% av min månadslön på det sista jobbet för dag 91-360 som sjukskriven, och 15% av densamma i ITP-pension från och med när jag fick sjukersättning i november 2003, så brutto är det lite över 100.000 jag inte har sökt och fått ut än, men har rätt att få nu när min uppmärksamhet har fästs på förhållandet.

Arbetsgivaren hade inte rapporterat min anställning till det systemet när det begav sig, men det är inga problem att göra i efterhand, och den nuvarande löneansvarige där har nu rapporterat in den, fick jag besked om via mail igår. Tydligen är det just via gamla arbetsgivaren jag ska göra den formella ansökan om all ersättning sedan också. Ska bli ett klart positivt tillskott!

Utgår från att det är skattepliktigt och ska dras skatt på det, men när jag läste på om AFA-ersättningar innan jag hade insett att det var Alecta som gällde, så fanns där någon information om att tilläggsersättningen i varje fall från dem är skattepliktig för sjukdom som uppstått efter 1990/91, skattefri om den uppstått tidigare. Min har ju uppstått någon gång 1968, gissningsvis när jag är avlad i början av året, tänker jag... det ska bli intressant att se hur det ligger till på den punkten...

Pemer skrev:Ska bli ett klart positivt tillskott!

Frågan jag ställer mig är: Blir man återbetalningsskyldig för de år man haft bostadstillägg? Då kan det bli plus minus noll för en sådan som mig vars leverne består av nästan en tredjedel bostadstillägg och resten en patetiskt låg sjukersättning som jag skrapade ihop till under min misslyckade anställning som vad idag skulle ha den förnäma beteckningen hygientekniker.

Kanske blir man återbetalningsskyldig till soc också, man kanske skulle gå back . För saker och ting räknas ju aldrig till ens fördel när man är en parasit i andras ögon.

Hmmmm..... Intressant frågeställning.

Skulle fan inte förvåna mig.

Jag har ju 2 källor, bara den ena fanns med... Jag har aktivitetsersättning, bostadstillägg och sedan något som heter vårdersättning som jag får från mitt försäkringsbolag på barnförsäkringen. Allt som allt så får jag ca 15500:-/mån till mitt konto (efter skatt) och det är nästan som ett välbetalt heltidsjobb, så jag har inga problem att få det att gå runt om det inte händer något extremt. (Som nu när jag råkat ut för en trafikolycka och måst köpa en ny bil...)

Jag kan säga att det lönar sig att ligga på... Det tog totalt 1½ år, men sedan hade jag allt klart och började få pengar varje månad... det var en enorm stress innan när jag pluggade och sedan blev sjukskriven...

Ja, det gäller att ens föräldrar har haft sina barnförsäkringar i försäkringsbolag som står för att försäkringarna har funnits tecknade där, när man står där med en diagnos långt fram i vuxen ålder...

Jag fick ju min diagnos som 18-åring... Men jag var försäkrad redan innan födseln...

tahlia skrev:Gubben, de ser till att det är vad du har efter el, hyra, försäkringar, sjukvård och mediciner är betalda (Dagisavgifter och resor etc om du har barn). Tv-avgiften är redan en inräknad kostnad i birdaget på 2600 + 820. Det är även telefonsamtal och morgontidning.

Om man ska ha 3420:- när allt sånt är betalt så låter det som rätt generösa bidrag som inte borde vara nåt problem att leva rätt gott på. Efter mat så har man typ 2000:- krav till nöjen...

Vad är det för regler med boende? Är det billigast möjliga som gäller eller kan man ställa krav på hur man vill bo?

Tycker faktiskt att det är bra att nya regeringen stramar åt bidragen.

För mig fanns en barnförsäkring under min barndom, som troligen övergick automatiskt i någon vanlig sjukförsäkring för mig som vuxen, som sedan upphört efter något år.

Jag hade ju problem med att föra ett moget och ansvarsfullt vuxenliv inklusive att sköta min ekonomi från start. En effekt bland flera av den diagnos jag så småningom fick - vid 33. Så försäkringen hade övergått i någon vanlig sjukförsäkring för mig, och upphörde väl i och med att inte premier blev inbetalda för ett år till i något läge. Troligen runt 1990 eller 1991.

Men det var trots allt i grund och botten en barnförsäkring som betalats in under barndomen, och ska förväntas täcka upp handikapp som må upptäckas. Sedan har ju olika försäkringsbolag friskrivit sig olika mycket från just våra sorters diagnoser, och kan säkert ha klart egna tolkningar utifrån hur långt fram i livet man får medfödda nedsättninar diagnosticerade. Jag fick alltså diagnosen ställd vid närmare dubbla myndighetsåldern. Och det är ju närmast normen i det här landet att vanliga människors möjliga fordringar tenderar att bli preskriberade - just så som t ex skulder inte blir det...

Jag är inte ens säker på vilket försäkringsbolag det var, men de två troligaste som jag har lyssnat med hävdar att de "inte hittar någonting". Vad gäller det ena av dem har jag hört att det är vad de brukar säga direkt. Och varken farsan eller morsan är säkra, det är lysande, vad bara någon av dem säkra på sin sak skulle man ju ha lite mer att komma med hos vilket bolag det nu handlar om.

Också en jädra fin effekt av att få en konkret funktionsnedsättning upptäckt först i 35-årsåldern - trots att man t ex gick på PBU redan på mellanstadiet. Det är vaken psykvård vi har i det här landet...

Pemer: Har du fått veta något mer om Alecta, får du några pengar?

Fighterbabe: Så försäkringskassan räknar inte bort vårdersättningen från bostadstillägget? Det är ju bra i så fall, för en försäkring ska ju vara plåster på såren så att säga.

sugrövmanövern skrev:
Fighterbabe: Så försäkringskassan räknar inte bort vårdersättningen från bostadstillägget? Det är ju bra i så fall, för en försäkring ska ju vara plåster på såren så att säga.

Nej, eftersom vårdersättningens belopp grundar sig på det som jag får från F-kassan. Och det är BIDRAG, alltså skattefritt. Eftersom jag har full aktivitetsersättning så få jag också full vårdersättning. (197:-/dag, som betalas i klumpsumma/mån.) Skulle jag bara ha halv aktivitetsersättning skulle jag bara få hälften från försäkringsbolaget. Det är ju som du skrive "Plåster på såren". Och ersättningen beror ju på hur "sjuk" jag är... Jag ser det lite som ett skadestånd från samhället för allt jag tvingats gå igenom...

Fighterbabe skrev:Jag ser det lite som ett skadestånd från samhället för allt jag tvingats gå igenom...

You said it! Det är just vad jag har hoppats man skulle kunna förvänta sig i någon form. Jag började gå på PBU i mellanstadiet, fick aldrig riktig fart på mitt vuxenliv, hade oflyt och hamnade i situationer som ledde till att man fick träffa psykologer och kuratorer i diverse sammanhang, mådde sämre och sämre av mitt liv som officiellt frisk och arbetsför, men med samma evinnerliga problem med att hitta och sköta några jobb, och hela tiden lika skyldig att hålla mig aktivt arbetssökande för att vara berättigad till något KAS att komplettera med socialbidrag upp till norm, och gick två gånger till psykakuten och skrek ut min panik för stunden - och mötte bägge gångerna även då inkompetenta företrädare för sjukvården som inte hade någon koll på NPF-syndrom och inte kunde se något annat än att jag var "fullt frisk" så att det skulle vara "fel att sjukskriva mig", så det vara bara att vackert fortsätta bita ihop.

Lidandet man fått utstå i dessa bemärkelser, den ständigt ofullkomliga livssituation och det därmed ovärdiga liv det ledde till, den oförmåga att själv göra ekonomiskt rätt för sig här i världen det i sin tur ledde till (framför allt att större delen av 90-talet aldrig ha levt på mer än socialbidragsnorm, till och med vid ett tillfälle då jag ändå skulle förväntas klara att sköta ett jobb på i princip heltid nöjaktigt), och den ekonomiska situation det lett till att man står med nu när man är närmare 40 står fortfarande mitt uppe i något slags tillvänjningsfas sedan man redan för hela fem år sedan nu fick sin diagnos...

...det kan knappast prissättas i reda pengar. Men här står jag, jag är inte i närheten av några 15.500 netto och har aldrig tjänat motsvarande den summan ens när jag haft några av mina jobb tidigare i livet.

Hade jag alltså kommit ut i vuxenlivet nu någon gång och varit i Ronjas ålder hade jag levt i ett samhälle som redan har upptäckt de här diagnoserna, och är hyfsat berett att stå för lite stöd och hjälp till en värdig livssituation, men nu är man lite äldre och har genomgått ett långt utdraget helvete med att verkligen försöka funka i NT-världen långt upp i ålder innan ens intresset fanns att ta en ordentlig seriös titt och lyckas upptäcka diagnosen de gånger man vände sig till "samhället" (oftast = sjukvården) och framförde ungefär att "snälla... hjälp..."

Och står bara själv med ca 9.000 netto per månad att röra med (Ronjas ca 15.000 är ca 67% mer!!!) och en omänsklig skuldsituation som kunnat uppstå just under den bakgrund man har bakom sig... som bara är mitt ansvar att bita ihop och börja göra något åt genom typ skuldsanering i bästa fall, eller verkligen betala av hela summorna om jag väl lever tillräckligt länge för att hinna med det i värsta fall.

Är det verkligen att hjälpa personer med en sådan bakgrund när man bara gör det till vissa delar - och det dessutom väldigt halvdant och valhänt - och ändå skippar den viktigaste biten, kontrollen över ekonomin?

Jag tycker inte det. Kan aldrig tycka det...

Oskyldigt frihetsberövade tillerkänns betydande skadestånd. Jag känner min bakgrund och nuvarande situation som en ren parallell till att vara/ha varit oskyldigt frihetsberövad, det står jag till 200% för!

Men som sagt... alla typer av ersättningar man hittar och ser ut att kunna vara berättigad till verkar alltid vara "åh vilken otur, det är lite för sent att ansöka om", alla typer av fel man obestridligen kan slå fast att andra begått som påverkat mitt liv i olycklig riktning har alltid hänt för precis så länge sedan att "åh tyvärr, det är preskriberat nu, och för sent att begära rättelse för eller ersättning för skada du må ha lidit" - men mina egna skulder, de preskriberas minsann inte.

Dessutom innebär faktiskt blotta omständigheterna i mitt liv under flera nyckelpunkter att jag är myndig och formellt har fulla ansvaret för t ex specifika skulder - men jag var beroende av försörjningsstöd från socialtjänsten under flera år, och då är man vackert skyldig att följa sin socialsekreterares idéer - man får inte neka att hoppa på en anställning eller någon utbildning som socialsekreteraren har råkat få för sig "det här tror jag är jättebra för dig". I så fall skulle man bli av med ersättningen. Åtminstone en av mina skulder har helt och hållet sprungit ur en sådan beroendesituation till min socialsekreterare. Men är bara mitt ansvar att se till att betala.

Så man är jävligt rättslös.

Men när man väl får diagnos och kanske skulle kunna börja göra något bra av sitt liv, då står man i första hand med betalningsansvar för sin skuldsituation, och det ansvaret är i praktiken viktigare än någon egen rehabilitering.

Så ställer samhället upp när det kommer till kritan - när det är samhället självt har missat att någon hade en funktionsnedsättning lite för långt fram i hans liv.

Och samtidigt är man i grund och botten positivt sinnad, optimistiskt lagd att allt väl ändå någon jävla gång ska vända, och att man ska hinna både få acceptabel ordning på livet och dessutom få möta kärleken och lyckan och få bilda familj.... (korkat, va?)

...och dessutom så omtänksam och empatisk mot sin omvärld att man lägger mesta delen av sin tid åt ideellt arbete som kommer många fler än sig själv till del, och man engagerar sig verkligen i frågor man tror mycket på för att försöka förbättra världen för oss alla.

Då kan det verkligen sticka en aning i hjärtat att se sådant som Aftonbladets kampanj "Svenska hjältar" och konstatera, att det är då aldrig någon som vet något om mig och min tillvaro som nominerar mig till något sådant där. Något sådant hade verkligen värmt ens lite för frusna hjärta lite... så stack jag ut hakan och nämnde det någonstans trots allt, också...

Fighterbabe skrev:... Allt som allt så får jag ca 15500:-/mån till mitt konto (efter skatt) och det är nästan som ett välbetalt heltidsjobb, så jag har inga problem att få det att gå runt om det inte händer något extremt. ...

Så du har alltså råd att ha bil - det är inte många förunnat.

Ja det är en enorm stress för den långa vänta från FK.
Det är bara att gratulera att din försäkring gäller

Efter Hyran är betald har jag cirka 5200 kr - det klarar jag mig långt på. Det är betydligt mer än de ca 4000 kr jag skulle fått på socialen.

Det där med pengar är väldigt svårt. Man får prioritera vad man behöver.

msitua skrev:

Fighterbabe skrev:... Allt som allt så får jag ca 15500:-/mån till mitt konto (efter skatt) och det är nästan som ett välbetalt heltidsjobb, så jag har inga problem att få det att gå runt om det inte händer något extremt. ...

Så du har alltså råd att ha bil - det är inte många förunnat.

Ja det är en enorm stress för den långa vänta från FK.
Det är bara att gratulera att din försäkring gäller

Efter Hyran är betald har jag cirka 5200 kr - det klarar jag mig långt på. Det är betydligt mer än de ca 4000 kr jag skulle fått på socialen.

Det där med pengar är väldigt svårt. Man får prioritera vad man behöver.

Hrrrrm, jo, men jag har egentligen inte råd att kvadda bilar... Det är dyrt att köpa en ny som jag måste göra nu... SE HÄR

Jo, man får spendera dem väl och jag som tjej har ju inga problem med att pengarna ligger och ruttnar Närå, men jag lade mycket pengar på träning. Tränade med personlig tränare en period och han tog 4000:-för 10 ggr. Nu har han dessvärre flyttat och det blir lite si och så med styrketräningen...

Man har ju mer räkningar än bara hyra; El, telefon, försäkringar (bil, hem, dur m.m), bensin, tidningsprenumerationer avbet. på lån m.m. (Jag lånade av mina föräldrar när jag köpte min bil) Så när alla räkningar är betalda ska jag vara glad om jag har 4000:- över per månad... Men, men, jag ska inte klaga... Är bara rädd för att jag kommer få det sämre ställt om jag skulle börja jobba heltid...