Jag orkar inte vara social mer, jag kvävs!

Isolera dig då. Det är underbart.

På vilket sätt är du social?
Arbete?
Ute med kompisar?
Föräldrar?
Hur mycket? varje dag i flera timmar?

Jag försöker dra ner på det sociala som drar mest energi ifrån mig när jag känner att jag inte orkar med det. Men jag försöker ändå ha någon socialkontakt öppen, så att jag inte sluter mig helt. Försöker bestämma en dag och tid med kompis när vi ska träffas och helst en gång i veckan.

För mig blir det så att när jag stänger av alla socialkontakt, som är skönt just då. Men det blir väldigt jobbigt att komma tillbaka och ta de socialakontakerna på nytt efteråt. Därför försöker jag åtminnstonne ha en kontakt i veckan även när jag är nere och inte orkar.

Hoppas att det snart vänder för dig.

Jag skulle också vilja göra så som Emlett skriver. Dra ner på det sociala när man inte orkar så mycket. Bara ha socialkontakt när jag vill och orkar. Men har man sambo, barn och jobb så går ju inte det. Då måste man vara social nästan hela tiden. Jag känner att jag inte orkar mycket mer nu. Det känns som jag snart kommer bryta ihop. Jag måste göra något åt situationen men jag vet inte vad.

Men du, saltgurkan, var bara social när du orkar det. Om du går i skolan och bor hemma så kan du ju vara själv och vila och ta igen dig när du vill. Så kan du vara social i skolan och med kompisar när du orkar det. Det spelar ingen roll vad andra säger - man måste inte vara social hela tiden!

Jag har sambo och familj, jag försöker ta mina sociala pauser när de är på jobbet och i skolan. Men jag arbetar inte själv.

I veckan hade jag en riktig djup dipp och blev irriterad på sambon som hela tiden frågade hur det var med mig, låt mig bara vara nästan skrek jag åt honom. Senare när vi båda lugnat oss lite, sa jag att jag bara behövde vara ifred, han frågade då om han fick sitta i soffan bredvid mig Jag sa att det var ok om han var tyst och inte var på mig.

Det funkade bra för oss och några dagar senare kände jag att jag klarade att vara lite mer social igen.

Trixet är väl att hitta så att man inte åker ner i den alltför djupa dippen. Utan tar en paus i tid.

Jag kvävs också av att vara social om jag själv inte har lust. Jättejobbigt tycker andra, för deras behov av att vara social är så mycket större än mitt. Säger jag ifrån så blir det gnäll om att jag mer mindre bara tänker på mina egna behov, vilket leder till att jag i stället kvävs av det. Hur jag än gör så känns det som att mitt liv handlar om att bli kvävd. Vart hittar jag en människa som man kan vara lagom social med, en värld där man kan slippa just detta att känna sej kvävd hela tiden ??

asmig skrev:Jag kvävs också av att vara social om jag själv inte har lust. Jättejobbigt tycker andra, för deras behov av att vara social är så mycket större än mitt. Säger jag ifrån så blir det gnäll om att jag mer mindre bara tänker på mina egna behov, vilket leder till att jag i stället kvävs av det. Hur jag än gör så känns det som att mitt liv handlar om att bli kvävd.

Då kan du ju kontra med att det är dom som bara tänker på sina behov av att vara sociala. Riktiga vänner (och förstående släktingar) visar hänsyn om de vet att man inte orkar så mycket - trots att de gärna själva skulle träffas eller talas vid oftare.

Vart hittar jag en människa som man kan vara lagom social med, en värld där man kan slippa just detta att känna sej kvävd hela tiden ??

Bland andra aspergare.

Presis vad jag upptäkt, jag trivs med den "personlighetstypen".

Isolera dig! Andra hade tyckt att jag vore helt dum i huvudet som uppmuntrar till det. Men jag sitter hemma vid datorn varje dag med min hund. Förutom när jag är ute med den då såklart. Jag har inga vänner, bara en pojkvän som jag har kontakt med via msn eller sms. Jag mår toppen, det är helt underbart att slippa ha kontakt med andra. Det är bara jobbigt..

Idaah skrev:Isolera dig! Andra hade tyckt att jag vore helt dum i huvudet som uppmuntrar till det. Men jag sitter hemma vid datorn varje dag med min hund. Förutom när jag är ute med den då såklart. Jag har inga vänner, bara en pojkvän som jag har kontakt med via msn eller sms. Jag mår toppen, det är helt underbart att slippa ha kontakt med andra. Det är bara jobbigt..

Men Idaah, känner du dig aldrig ensam? Det gjorde jag när jag var helt själv. Nu har jag sambo och barn så nu är det ju annorlunda. Men jag känner mig ändå ensam ibland på något konstigt sätt...

Sotnosen77 skrev:

Idaah skrev:Isolera dig!

känner du dig aldrig ensam?

Allteftersom jag isolerar mig mer och mer och satsar allt på mig själv så mår jag bara bättre och bättre, orken och självförtroendet ökar bl.a.

Den ev. upplevda ensamheten kommer när jag vill ha kontakt utåt men misslyckas totalt i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Efter 10-15 år av "misslyckanden" (tryckande ensamhetskänsla) så blir det väldigt lätt att sluta jaga den teoretiskt möjliga långkontakten ("vänskap") med människor och därmed stämpla fenomenet som praktiskt omöjligt för en individ som mig.

Sotnosen77 skrev:

Idaah skrev:Isolera dig! Andra hade tyckt att jag vore helt dum i huvudet som uppmuntrar till det. Men jag sitter hemma vid datorn varje dag med min hund. Förutom när jag är ute med den då såklart. Jag har inga vänner, bara en pojkvän som jag har kontakt med via msn eller sms. Jag mår toppen, det är helt underbart att slippa ha kontakt med andra. Det är bara jobbigt..

Men Idaah, känner du dig aldrig ensam? Det gjorde jag när jag var helt själv. Nu har jag sambo och barn så nu är det ju annorlunda. Men jag känner mig ändå ensam ibland på något konstigt sätt...

Nej, jag känner mig aldrig ensam, jag får mår bra i min ensamhet, mår bara dåligt av att vara med andra, jag har ett väldigt bra självförtroende pga av detta. Skulle jag ungås med andra och verka annorlunda skulle det säkert sjunka. Men jag har en hund, det är toppen. Det räcker gott och väl för min del.

Hej

Mitt problem är att jag orkar inte/vet inte hur man är social, när jag är med människor. Men så fort jag blir ensam och kan slappna av så kommer alla tankarna. "borde jag ha sagt hejdå?" Borde jag ha kollat den där människan i ögonen lite mer?" "Var jag dum? dom är arga på mig nu.."
Och med det följer ångesten, som i sin tur bara går att bota genom att träffa människor.

Ironiskt.

Intressant med AS personers syn på socialt umgänge. Finns visst dom som klarar vara jättesociala och dom som är eremiter mer eller mindre.

Men orkar man inte vara social så skippar man det.

Till dom som är "isolerade" så kan jag säga att det finns mycket fint att uppleva genom sociala kontakter. Fast då måste det vara med exakt rätt person/personer troligtvis. Total isolering så missar man mycket av det goda i livet.

Jag lever som eremit emellanåt. Det har ju sina goda sidor det me. Men efter ett 11 år långt sambo-förhållande så saknar jag att ha nån som man kan prata med lite varje dag. Det är mysigt. Att dela verkligheten med nån.

treeman skrev:Intressant med AS personers syn på socialt umgänge. Finns visst dom som klarar vara jättesociala och dom som är eremiter mer eller mindre.

Men orkar man inte vara social så skippar man det.

Till dom som är "isolerade" så kan jag säga att det finns mycket fint att uppleva genom sociala kontakter. Fast då måste det vara med exakt rätt person/personer troligtvis. Total isolering så missar man mycket av det goda i livet.

Jag lever som eremit emellanåt. Det har ju sina goda sidor det me. Men efter ett 11 år långt sambo-förhållande så saknar jag att ha nån som man kan prata med lite varje dag. Det är mysigt. Att dela verkligheten med nån.

hm..håller inte riktigt med dig faktiskt, ungefär ett år försökte jag vara social osv, men 3 bra människor, dock inte på samma gång. Jag tycker jätte mycket om dem osv. Men jag mår verkligen inte bra av att vara ute bland människor, så ärligt talat tycker inte jag att jag missar så mycket fint, är det något jag väldigt gärna vill göra utanför mitt hus så gör det själv, men får stanna hemma några dagar efteråt och vila upp mig eftersom det är så fruktansvärt jobbigt

Ibland inbillar jag mig att man lär sig vara social som barn, och om ens föräldrar aldrig försökte socialisera sig som barn, då har man förlorat sin chans. Fast det är kanske inte sant.

Läste en bok om asperger, där det stod att de sociala problemen ofta börjar i skolan och så ökar och så någon gång i tonåren kommer en AS hoppläst efter och börjar uppleva ensamhet, blir ofta ensam, och ofta deprimerad.

Nämen javisst, mitt liv i ett nötskal.
Den tid då oskrivna sociala budskap blir en stor del i människors liv, då blir man chanslös. Sedan, när man börjar komma upp i åldern, 40 sådär, har man äntligen lärt sig vad andra gör automatiskt på instinkt och kan i alla fall ge intryck av att vara lite social.

Sedan slänger sig människor med vansinnigheter som att ju fler vänner man har och ju mer omtyckt man är, desto större värde har man. Att endast elaka onda människor är ensamma, säger de - Hur kan man värja sig mot sådant och undvika en livslång depression där man tycker att man är totalt värdelös och inte borde leva? Detta även om man egentligen inte alls tycker så om sig själv.

Jag orkar inte vara ensam, men det skulle man tänkt på när man var liten, verkar det som.

Var bara glad att du har människor runt omkring dig, för alternativet är ännu värre.