Jag undrar om det finns någon där ute som har asperger och som är socionom och isåfall vad du jobbar med och hur det fungerar?

Jag har ingen aning om det finns ngn socionom bland oss på forumet,
men ute i verkliga livet finns Eva Ellnefors. Jag har läst att hon är socionom och har Asperger.

http://www.asperger-sverige.se/bildinfo/a013evae.htm

Det finns säkert en och annan därute i världen.
Varför frågar du?

Jag är diagnostiserad med Aspergers och har gått socionomprogrammet i Göteborg. Kurserna gick mycket bra och var intressanta, men jag misslyckades på socionompraktiken som låg mycket sent i programmet. Detta pga. bristande social kompetens. Har ansökt om en ny praktikperiod men verkar inte få någon och arbetar nu som vikarierande habiliteringspersonal på olika gruppboenden inom LSS.

Har inte hört om så många med Aspergers som arbetat som socionomer. Är det möjligtvis en utbildning som du funderar på, eller går du kanske redan utbildningen? Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter, även om de som sagt inte är helt positiva.

Vi har en aktiv medlem som jobbar inom socialtjänsten. Minns inte om det är här på forumet h*n själv har nämnt det, eller om jag har hört det i något annat sammanhang, så jag ska inte nämna något nick.

Vi har medlem Trampe, som skrivit några gånger att han jobbat inom soc..
Kan nog finnas en hel del här som kan känna sig lite försiktiga att outa sig pga av stigmatan det kan ge här.

Välkommen hit både Hästtjejen och Thanatos84!

Han har skrivit det, va? Det var honom jag tänkte på, ja. Blev extra försiktig, så jag inte skulle outa någon av misstag.

Thanatos84 skrev:Jag är diagnostiserad med Aspergers och har gått socionomprogrammet i Göteborg. Kurserna gick mycket bra och var intressanta, men jag misslyckades på socionompraktiken som låg mycket sent i programmet. Detta pga. bristande social kompetens. Har ansökt om en ny praktikperiod men verkar inte få någon och arbetar nu som vikarierande habiliteringspersonal på olika gruppboenden inom LSS.

Nu blev jag nyfiken. Visste dina handledare att du hade Aspergers?
Kan du ge några exempel på vad man betecknade som bristande social kompetens? Håller du med om denna bedömning?
Förlåt om det är indiskreta frågor. Du behöver inte svara om det känns obekvämt.

Ååh, nu blev jag allt lite nervös
då jag själv antingen skulle vilja bli en barn- och ungdomspsykolog eller en ätstörningsbehandlare i framtiden.

Första gången som jag ens berättade mina sanna drömmar för min mamma så var hennes första ord

"Men sådana människor behöver ju prata mycket".

Det är ju något slaget i ansiktet på mig,
då min egen mamma säger det istället för att stötta mig på vägen.

Antingen tar man den mer säkra vägen,
eller så jobbar man arslet av sig och ger järnet för att visa dem alla!

Oculi skrev:Det är ju något slaget i ansiktet på mig,
då min egen mamma säger det istället för att stötta mig på vägen.

Fast det kanske säger mer om din mamma än om dig. Brukar hon stötta dig när du tar egna initiativ?

Min mamma har aldrig stöttat mina egna idéer. Däremot har hon stöttat projekt som hon själv kommit på och ibland mer eller mindre övertalat mig till. Jag tror att hon (omedvetet?) ser det som hotfullt när hennes barn väljer egna vägar i livet.

Rådfråga någon annan som du litar på.

Jo, jag är socionom sedan 1997 och har största delen sen dess jobbat inom socialtjänsten. Främst med försörjningsstöd men även som ungdomsutredare.

Oculi skrev:Ååh, nu blev jag allt lite nervös
då jag själv antingen skulle vilja bli en barn- och ungdomspsykolog eller en ätstörningsbehandlare i framtiden.

Första gången som jag ens berättade mina sanna drömmar för min mamma så var hennes första ord

"Men sådana människor behöver ju prata mycket".

Det är ju något slaget i ansiktet på mig,
då min egen mamma säger det istället för att stötta mig på vägen.

Antingen tar man den mer säkra vägen,
eller så jobbar man arslet av sig och ger järnet för att visa dem alla!

Jag tänker som Petra3. Rådfråga någon annan som du litar på. Tänk på att din mammas reaktion kan vara resultat av vanlig mammaoro över hur det ska gå för ens barn men uttryckt på lite fel sätt.

Ta reda på hur det är att jobba som barn- och ungdomspsykolog eller äs-behandlare. Hur jobbet ser ut, vad som krävs.
Fundera sedan på dina styrkor och svårigheter. Vad skulle du behöva för stöd för att klara ett sådant jobb? osv.
Att man inte klarar eller är rädd en del saker betyder inte per automatik att man inte aldrig kommer att klara dem eller att man inte kan klara dem i jobbsammanhang där man är "tvungen" bara för att man inte klarar de på fritiden då man väljer själv.
För mig är inte AS ett hinder för att bli psykolog, socionom, behandlare osv. Det beror mycket på hur ens AS uttrycker sig, vilka kompensationsstrategier man har osv. Precis som att vara NT inte innebär per automatik att man är lämpad för sådana yrken, innebär AS inte per automatik att man inte är lämpad.

Nu verkar jag lite på här... jag ber om ursäkt om det är jobbigt. Jag blev lite på för att jag kände igen mig. Jag är en sådan som inte gillar att prata med "okända", inte gillar småprat, tycker om att vara själv osv. Jag har dock ett jobb som innebär en hel del prat och en hel del kontakt med andra, men där fixar jag det. Okej, det tar mycket energi periodvis och jag behöver mkt vila på fritiden, men mitt intresse och motivation är så pass stora på jobbet att jag pratar och interagerar med andra på ett okej (sett utåt) sätt. Dessutom är jobbprat mer formellt och klart intressantare en vardags småprat.
Bara ett exempel över hur det kan se ut även om man är en blygis och lite av socialt ufo och fobiker i andra sammanhang

Nu menar jag inte att det är så för alla. Det handlar om min egen erfarenhet.

Det som jag försöker säga är: Kan man göra sitt jobb bra och jobba kontinuerlig för att utvecklas, skiter jag fullständigt i om man är NT eller har AS. Som patient skulle jag lita lika mycket på bägge om personkemi stämmer och om de gör sitt jobb bra.

Välkommen Hästtjejen!

Välkommen Thanatos84!

Tror du det här är AA på något sätt?

Krigarsjäl, ursäkta att jag existerar. Men fy fan vad du är tjatig.

KrigarSjäl skrev:Tror du det här är AA på något sätt?

Nämen?!!

sommar verkar ha koll på vilka som är helt nya här. Jag tycker det är gulligt att hon välkomnar oss! (Gissar att det var hon som välkomnade mig när jag gjorde mitt första inlägg.) Själv har jag svårt för att komma ihåg namn, och detsamma gäller för nick. Men jag minns som sagt att det var någon som välkomnade mig, och det uppskattade jag.

Har en kvinna som kommer ibland på våra träffar som är socionom och som fått diagnosen ADD, men där de misstänkte att hon hade Asperger, men kunde inte sätta diagnosen på den utredning som hon gjort. Hon arbetar som socionom idag, men finner jobbet påfrestande.

Tack för välkomnandet "Carl" och "Sommar", det uppskattas!

Intressant att det ändå verkar finnas en del erfarenheter av socionomyrket här på forumet.

Till "TheBoxSaysNo":
Min handledare kände inte till att jag hade Aspergers. Blev efter sex veckor kallad till ett möte med min handledare och praktiklärare från skolan. Rent formellt tog de upp exempel från kommuniceringen av ett beslut, att jag suttit "för nära", missat ickeverbala signaler, och gjort ett nervöst intryck. De uppgav att de inte hade tid och möjlighet att ge mig tillräckligt stöd, och att beslutet i princip redan var taget. Så här i efterhand tror jag att det också handlade om att jag drog mig undan vid lunchrasten, att jag var för tystlåten på möten osv.

Inser givetvis att jag har vissa begränsningar, men önskar att jag hade fått utökad handledning och hjälp istället för ett sådant plötsligt avslut. Speciellt eftersom själva utredningsarbetet och lagtillämpningen gått mycket bra. Ångrar att jag inte tagit upp Aspergers syndrom, men tror att det hade inneburit både för- och nackdelar.

Satsade sedan på en fil. kand. i socialt arbete, vilken inte inkluderar praktik. Fick också skrivit en utvärdering av programmet, mycket med utgångspunkten från att som student ha ett funktionshinder.

Men nu skall jag nog avsluta innan jag vräker ur mig hela min livs historia...

Trampe skrev:Krigarsjäl, ursäkta att jag existerar. Men fy fan vad du är tjatig.

Notera hur ofta sommar skriver välkommen i ämnestrådar.
Det finns regler mot OT-inlägg...

Oculi skrev:Ååh, nu blev jag allt lite nervös
då jag själv antingen skulle vilja bli en barn- och ungdomspsykolog eller en ätstörningsbehandlare i framtiden.

Första gången som jag ens berättade mina sanna drömmar för min mamma så var hennes första ord

"Men sådana människor behöver ju prata mycket".

Din mor har fel. En psykolog/psykoterapeut behöver framför allt lyssna mycket. Pratet finns så klart där som en komponent (det är nog jobbigt för en patient att hålla låda i en timme utan att få den minsta respons), men inte för att styra samtalet så mycket som att lirka och stötta.

Dessutom behövs det verkligen vård- och socialfolk som pratar lite mindre och gör lite mer... Särskilt ihop med folk som alltför mycket prat bara förvirrar och tröttar ut.

Heja dig. Gör det du vill och tror på, om det inte är helt uppåt väggarna orealistiskt (så du ödslar tid, energi, studiemedel, självförtroende osv).

Thanatos84 skrev:Till "TheBoxSaysNo":
Min handledare kände inte till att jag hade Aspergers. Blev efter sex veckor kallad till ett möte med min handledare och praktiklärare från skolan. Rent formellt tog de upp exempel från kommuniceringen av ett beslut, att jag suttit "för nära", missat ickeverbala signaler, och gjort ett nervöst intryck. De uppgav att de inte hade tid och möjlighet att ge mig tillräckligt stöd, och att beslutet i princip redan var taget. Så här i efterhand tror jag att det också handlade om att jag drog mig undan vid lunchrasten, att jag var för tystlåten på möten osv.

Inser givetvis att jag har vissa begränsningar, men önskar att jag hade fått utökad handledning och hjälp istället för ett sådant plötsligt avslut. Speciellt eftersom själva utredningsarbetet och lagtillämpningen gått mycket bra. Ångrar att jag inte tagit upp Aspergers syndrom, men tror att det hade inneburit både för- och nackdelar.

Satsade sedan på en fil. kand. i socialt arbete, vilken inte inkluderar praktik. Fick också skrivit en utvärdering av programmet, mycket med utgångspunkten från att som student ha ett funktionshinder.

Men nu skall jag nog avsluta innan jag vräker ur mig hela min livs historia...

Undrar i vad mån man är tvungen att tolka sådan hantering av en student som laglig eller enligt andra regler. Talar man inte om vad det är för "fel" på en hamnar man förstås i en svagare position, å andra sidan kan man ju just som aspergare lätt råka göra det om man talar om det också. Orkar inte försöka ta reda på vad lagar och regler ger utrymme för.

Men åtminstone i Uppsala finns det en instans som ska hjälpa studenter med psykiska funktionshinder närmare lika villkor (med studierna, dock inte att överklaga diskriminering vad jag vet): http://www.studentstodet.uppsala.se/ . Sist jag hörde något räckte det bara till för en del av dem som skulle ha haft rätt till hjälp därifrån, så är det ju numera, men iallafall. Vet inte om det finns på flera håll.

KrigarSjäl skrev:Tror du det här är AA på något sätt?

Jag välkomnar så mycket jag vill, så länge moddarna inget säger och hittills har de inte sagt att det är fel att välkomna men att man ska följa ev. speciella regler i en tråd tex. kontaktannons-tråden.

KrigarSjäl skrev:

Trampe skrev:Krigarsjäl, ursäkta att jag existerar. Men fy fan vad du är tjatig.

Notera hur ofta sommar skriver välkommen i ämnestrådar.
Det finns regler mot OT-inlägg...

Du är minst lika tjatig som jag och jag kör åtminstone i positiv anda..