Lakrits skrev:Jag tycker att beteendet är intressant, men kan inte förstå logiken i det.

Kan logiken vara självbedrägeriet? Det är lättare att åstadkomma när man har sin tillflykt i en grupp.

Blott en tanke, för den som orkar reflektera över den och mosa den mellan sina hjärnvindlingar.

TK skrev:

Lakrits skrev:Jag tycker att beteendet är intressant, men kan inte förstå logiken i det.

Kan logiken vara självbedrägeriet? Det är lättare att åstadkomma när man har sin tillflykt i en grupp.

Inte enbart, i.a.f.. Jag gör felet själv, när jag inte retar mig på det för starkt för att kunna låta bli. Självbedrägeri helt säkert men med det logiska inslaget Självförsvar. Man tar till det i längden ineffektiva självförsvaret att svara med samma mynt. Det är särskilt ineffektivt just mot (med- elelrl omedvetna) förtryckare; storleksskillnaden brukar ju inte vara till ens fördel...

Fast allmänt sett är det ju logiskt att försvara sig.

jonsch skrev:

TK skrev:

Lakrits skrev:Jag tycker att beteendet är intressant, men kan inte förstå logiken i det.

Kan logiken vara självbedrägeriet? Det är lättare att åstadkomma när man har sin tillflykt i en grupp.

Inte enbart, i.a.f.. Jag gör felet själv, när jag inte retar mig på det för starkt för att kunna låta bli. Självbedrägeri helt säkert men med det logiska inslaget Självförsvar. Man tar till det i längden ineffektiva självförsvaret att svara med samma mynt. Det är särskilt ineffektivt just mot (med- elelrl omedvetna) förtryckare; storleksskillnaden brukar ju inte vara till ens fördel...

Fast allmänt sett är det ju logiskt att försvara sig.

Absolut! Att försvara eller förklara sig själv i en viss situation är nödvändigt ibland. Men jag menar mer de gånger då jag och andra tillskriver en hel grupp en viss belägenhet i en situation eller vissa egenskaper, när det egentligen bara är jag själv som jag har som exempel. Beteendet att skapa sig själv en kader genom att tvångsrekrytera andra människor som aldrig tillfrågats. Ett slags "bunta ihop dem och slå ihjäl dem" (ni som famlar i mörkret kan söka på Lars Ekborg på DuTub), fast i verkliga livet.

Aha! Jag trodde ju du syftade på att utgå från det som man faktiskt har gemensamt inom en eller annan grupp. För även om det alltså finns logik där så brister som sagt den också.

Men egentligen kan väl logiken vara densamma när man buntar ihop sig med folk mer rent subjektivt? Den är väl bara ännu mindre underbyggd. Fast du kanke menade något yttlerligare annorlunda.

jonsch skrev:Fast du kanke menade något yttlerligare annorlunda.

Jag har inte en susning vad jag egentligen menade

Nej då, skämt åsido. Det är mer en observation och den känsla den observationen frambringar, som jag vill åt: Paradoxen i att hävda sin utstötthet och samtidigt leva i en stor grupp utstötta som i och med sin existens och sitt välkomnande av likasinnade upphäver de idéer om utstötthet som de förfäktar. Jag både förstår och inte förstår driften att samtidigt vilja känna och upprätthålla tillhörighet och utstötthet. Samhörighetskänslan förstår jag. Glorifieringen av den egna gruppen förstår jag inte, den är överflödig om man väl har hittat en sammanhang där man trivs. Debatten både här på forumet och i radio/TV brukar bli ett enda kackalorum av känsloargument förklädda till sakargument, där den "vinner" som kan kasta de största pajerna.

Jag ber om ursäkt att jag inte kan klargöra saken bättre.

Lakrits skrev:Jag både förstår och inte förstår driften att samtidigt vilja känna och upprätthålla tillhörighet och utstötthet. Samhörighetskänslan förstår jag. Glorifieringen av den egna gruppen förstår jag inte, den är överflödig om man väl har hittat en sammanhang där man trivs. Debatten både här på forumet och i radio/TV brukar bli ett enda kackalorum av känsloargument förklädda till sakargument, där den "vinner" som kan kasta de största pajerna.

Men när samhörighetskänslan så många gånger grundas just i avstickandet från de andra, så måste hela tiden avskiljningen, utmärkningen av det egna framhävas. Detta är ett så elementärt drag åtminstone i mänskliga sammanhang att det får räknas till de klassiska figurerna som allt från teologi till modern teoribildning kring sociala grupper och samhällen har att förhålla sig till.

Jag säger inte att det är den enda formen av samhörighetskänsla. Det finns ett stort antal andra alternativ. Jag säger endast att den typen av gruppbildning som här är på tal är vanlig som allmänt fenomen och då i synnerhet under transformationsfaser (för inblandade individer, organisationer eller samhällen - med allt däremellan).

Bristen på självreflektion av mer avancerad art är då allt som oftast en förutsättning för att kunna upprätthålla den ordningen - därav mitt framkastande av tanken om självbedrägeriet. Självbedrägeri är inte enbart en defekt, det är ett starkt positivt moment i många sammanhang, dvs det har en funktion att fylla.

Lakrits skrev:

jonsch skrev:Fast du kanke menade något yttlerligare annorlunda.

Jag har inte en susning vad jag egentligen menade

Nej då, skämt åsido. Det är mer en observation och den känsla den observationen frambringar, som jag vill åt: Paradoxen i att hävda sin utstötthet och samtidigt leva i en stor grupp utstötta som i och med sin existens och sitt välkomnande av likasinnade upphäver de idéer om utstötthet som de förfäktar. Jag både förstår och inte förstår driften att samtidigt vilja känna och upprätthålla tillhörighet och utstötthet. Samhörighetskänslan förstår jag. Glorifieringen av den egna gruppen förstår jag inte, den är överflödig om man väl har hittat en sammanhang där man trivs. Debatten både här på forumet och i radio/TV brukar bli ett enda kackalorum av känsloargument förklädda till sakargument, där den "vinner" som kan kasta de största pajerna.

Jag ber om ursäkt att jag inte kan klargöra saken bättre.

Jag börjar också få svårt att greppa om orden men med litet brottarterknik så.

"Glorifieringen av den egna gruppen" var nog ad jag menade med försvarsteknik - inget bra val i det logiska beslutet att välja ett vapen. men vi verkar hänga upp oss på olika logiska brister, Lakrits.

Menar du att det bara är positivt att hitta en trivsam grupp, även om den gruppens medlemmar anses som på något vis undermåliga av majoriteten? Fast om det inte finns någon grupp som är stor som flerdelen av de övriga så borde man väl kunna nöja sig med att ingå i någon av dem, i.o.f.s.. Menjag utgår ifrån läget att det finns en sån majoritet, som ser ner på somliga av sina smågrupper - däribland vår.

När man då tillhör en tillplattad smågrupp så biter man ju sig fast där mer ju mer man framhäver sin grupps förträfflighet och rackar ner på majoriteten. Högst ologisk försvarsteknik, alltså, men frestande. Värre är det som sagt eftersom majoriteten inte torde ge myran större livsutrymme för att den biter majoriteten i foten.

Tror det var min poäng (om jag inte lurar mig själv)