Hej.

Vet inte om jag har lagt denna tråd rätt, men men.

Jag måste skriva av mig lite och berätta om mitt problem.

Jag är en snart 22 årig kille som först nu har börjat inse att jag troligtvis har aspergers.
Det började med att jag läste en ljudbok som heter: How to win friends and influence people. Allt i denna boken var helt främmande för mig, och mina vänner sa innan jag läste den att det mesta i den är självklara saker.

Efter det så kom jag in på en tråd om aspergers på ett annat forum och märkte att alla punkter stämmer in på mig.
När jag nu har funderat lite mer på det så tror jag att mina vänner och min familj har vetat om det sedan tidigare. En massa bitar har fallit på plats om ni förstår.

Några exempel är att när jag var liten så kunde jag sitta och låtsas att tex en toarulle var ett rymdskepp som krigade mot stenar. Jag satt ofta helt själv och gjorde konstiga ljud med mina leksaker och levde i min egna lilla värld.

Jag har aldrig funderat på att detta har varit annorlunda tidigare.

Jag har svårt för att prata med nya människor och har haft samma kompisar sedan jag varit liten.

När jag nu har funderat mer på det så tror jag även att en hel del människor i min släkt också har aspergers, t.ex min far, mor och min bror.

Allt jag har läst om aspergers stämmer in perfekt på mig och jag har suttit helt isolerad sedan jag började spekulera i det här.
Jag har alltid tyckt om att vara själv och att vara det så mycket som möjligt, men aldrig funderat på varför. Jag mår sjukt dåligt över det här och vet inte vad jag ska göra. Har försökt att prata en nära släkting, men inte vågat för att jag skäms.

Det värsta är att alla andra verkar ha vetat det sen tidigare utom jag, detta gör att jag skäms extra mycket och inte vet hur jag ska vara. Kommer att bete mig ännu värre när jag träffar folk nu...

Så snälla, berätta vad jag ska ta mig till.

Mvh
En vilsen själ.

Vänd dig till vårdcentralen och berätta hur du mår. Då kan läkaren skicka en remiss till psykiatrin för utredning.

Jag vände mig till vårdcentralen för att få börja hos en kurator. Remiss skrevs och jag fick börja gå på Närpsyk. Hon misstänkte aspergers så hon såg till att jag fick komma på utredning.

Lycka till!

Okej tack så mycket.

Men jag vill ju vara normal. Jag har alltid sett mig själv som normal. Känns inte så bra att gå till Psyket. Alla vet ju att jag inte har varit olycklig och att jag har sett mig själv som normal hela livet.

Jag vill inte ha en stämpel på mig.

Jag tycker som vallesmamma att du ska kontakta vårdcentralen eller liknande så du får rätsida på det hela. Att söka själv i böcker och på nätet för länge kan göra vem som helst förvirrad och kanske deprimerad.

Du funderar på om dina närmaste redan diagnostiserat dig i det tysta. Det kan jag ju inte svara på, men min erfarenhet är att neurotypiska (de som inte har autistiska drag) inte är särskilt insiktsfulla eller kunniga i AS-området. Om du haft problem i skola mm har de säkert märkt det och kanske oroat sig, men jag tror chansen att de satt namn på problemet är litet. Men det är bara vad jag tror.

Känns det inte bra att gå till psyk, så gör det inte.
Det funkar alldeles utmärkt att göra så. Har jag gjort många år nu.
Lekte iofs inte med dassrullar, däremot tallkottar.

Jojomamma:

Mina vänner har nyligen blivit intresserad av Psykologi så det kan vara därför de har fått upp sina ögon. Vill ju inte direkt att folk ska tro konstiga saker om mig bakom min rygg. Jag menar inget illa. Fan.

Parvlon:

Jag vet inte, är förrvirrad som tusan. Känns som hela min värld har blivit vriden upp och ner.

Vänd tillbaka den då.

Jag vet inte, men jag tycker nog så här: har du inget behov av en diagnos - be inte om hjälp.
Alltså, diagnosen finns för att de som har asperger, och dessutom har problem i vardagen pga av det, skall kunna få hjälp.
Har du inte några problem av din eventuella asperger, så får du inte heller någon diagnos.

Så frågan man bör ställa sig är inte "har jag AS?", utan "har jag problem i mitt liv som jag behöver hjälp med?".

Diagnoskriterierna för Asperger syndrom enligt DSM-IV skrev:"Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden."

IckyFlix

Tack för ett väldigt bra svar.

Innan har det inte varit ett problem, men om folk redan vet/tror detta om mig så kommer jag att fortsätta må dåligt. Har knappt ätit något på ett par dagar nu. Fan. Sorry att jag gnäller men jag tror jag mår lite bättre av det

Gnäll på du, det skadar inte mig i varje fall.

Men om det är misstanken om andras misstankar som gör att du mår dåligt, vad är det då som kommer lindras av att du får ett klart besked om asperger?

Och dessutom, om detta är helt nytt för dig, kan det inte vara så att oron och besvären av dessa tankar mattas av om ett tag?

Jag tycker du borde fokusera på att tänka på om det finns någon annan problematik - bortsett från att du oroar dig över vad andra tänker - som kan verka hämmande eller funktionsnedsättande.
Beroende på hur gammal du är kanske detta ännu inte är uppenbart. Är du yngre kan det vara god idé att "passa på" att bli remitterad till en npf-utredning redan nu, eftersom många landsting bortprioriterar vuxna och istället fokuserar på att utreda barn och ungdomar.
Man kommer alltså, förenklat uttryckt, snabbare till utredning ju yngre man är.

Okej.

Jag är 21 år gammal. Jag tror det kommer att kännas skönt att få en säker diagnos samtidigt som det kommer att vara jobbigt. Skönare att vara hemma själv för jag vet varför jag vill vara hemma, om ni förstår hur jag menar.

Men jag tror samtidigt att det kommer att bli jobbigare att träffa folk. Det sitter väl i psyket helt enkelt.

Jag blir paranoid av att inte veta. Jag har pratat med mina morföräldrar och dom säger alltid att jag är speciell och likaså min bror (säger inte det om andra släktingar som tex min tredje bror).

När jag har funderat på det så känns det som hela mitt liv har varit annorlunda utan att jag har förstått det förren nu. Hela mitt liv känns som en lögn.

Känns som att jag måste börja göra som Timmy i Southpark "Live in a lie" ...

Okej, jag ville inte gå till kurator, det var min man som övertalade mig. Jag ville inte heller gå till psyk. men jag har problem med vardagen så jag hade ett behov men visste inte alls vad som var fel, bara att det var något.

Men har du inget behov av diagnos så vet jag inte vad man kan göra eftersom jag hade det behovet, berättar bara om mina erfarenheter.

Jag vet att det är jättesvårt, men det brukar faktiskt hjälpa att ta upp det man oroar sig för med någon. Du skulle ju kunna ta upp frågan med någon av dina psykologintresserade vänner. Det kan ju visa sig att din oro är otroligt överdriven. Det kan visa sig att det är just vad du befarat. Då har du iallafall kontroll över läget och jobba på strategier för att hantera det.

Sedan tycker jag att du fick väldigt bra svar från IckyFlix. Har du några problem, funktionsnedsättningar förutom oron över vad vännerna tycker och tänker? I så fall är det dem du ska söka hjälp för.

Vallesmamma:

Okej, det kanske är det bästa för mig. Jag behöver nog bara prata av mig. Jag bor fortfarande hemma så jag vet ju inte riktigt om jag kommer få problem eller inte.
Hade tänkt flytta till en annan stad och börja studera där, men det känns helt främmande och jag vet inte hur jag ska klara det.

Tack!

Givetvis kan det också vara som vallesmamma skriver, att behovet finns, men att man drar dig för att kontakta psykiatrin av andra skäl.
Det är ett resonemang som jag själv kan känna igen.

Tänk också på att det kan ta tid, för en del tar det många år, innan man får en utredning och ett besked. Vilket landsting hör du till? I mitt landsting går gränsen vid 25 tror jag, alla under 25 får företräde i kön.

Välkommen Elakmensnäll!

jojomamma:

Jag försökte faktist prata med en av mina närmaste vänner om det, men jag använde andra ord än just asperger. Han sa iaf att det inte hade varit något sånt snack om mig. Men jag har väldigt svårt att lita på folk efter lite saker som har hänt tidigare.

IckyFlix:

Okej jag ska tänka på det.

Jag tror att jag kan klara mig utan någon speciell hjälp så jag behöver nog ingen diagnos. Men jag ska nog försöka prata med en kurator eller liknande.

sommar: Tack som tusan!

Hej och välkommen! Det är ingen som sätter diagnos på dig eller stämplar dig på annat vis om du inte vill.

Tare lugnt, ring öppenpsyk och prata lite. Eller gå till din husläkare. Ingen kommer tvinga dig till något. Eller skicka lite privata meddelanden med någon här.

Bor du i Stockholm så finns särskild mottagning för ungdomar upp till 23 år.

AAA

Tack så mycket. Bor ej i Stockholm.

Efter att ha läst boken som jag nämnde i första inlägget så förstår jag hur mycket och hur många gånger jag har gjort bort mig. Varför kan man inte bara sluta tänka

Vadå gjort bort dig? Glöm det där, du har ju vänner och bekanta plus din familj så jag tror inte alls att du "gjort bort" dig så mycket.

Om du har blivit medveten om något som du vill förändra därför att det går emot din person att göra på det sättet nuförtiden så kan du ju förändra det - det är positivt, inte negativt. Förändra sådant som du är motiverad att ändra på därför att det går emot dina värderingar och vad du står för, inte därför att du ska passa in i något mönster. Då blir du galen i stället. En inre drivkraft behövs nästan jämnt för att en varaktig förändring ska bestå och kännas bättre, har jag fått för mig.

Prata, prata, prata om saker som känns jobbiga. Då försvinner skammen.

Tack för väldigt motiverande ord!

Jag tar till mig det du skriver. Vet en hel del saker som ska förbättras nu.

För att prata så måste jag ha någon att prata med. Men det kommer att lösa sig.

Tack så mycket alla ni som skrivit, jag känner mig redan lite bättre

Skriva går också bra, det är nog en slags samtal