En aha-upplevelse var att min önskan om att t ex dricka Earl Grey på morgon och grönt te med mynta på kvällen och absolut inte tvärtom var sånt som Gillberg kallar monomant beteende och icke-ändamålsenliga rutiner.

För mig var det bara jag och mina större och mindre insnöingar på somligt. Som att när jag vaknar och får för mig att jag ska göra ett visst ärende eller gå en viss promenad så är det det som gäller och inget annat som är likvärdigt och som jag tänkt göra ändå, fast en icke bestämd dag.

När jag läste litteratur om AS så tänkte jag mig att det skulle vara större och mer handikappande tvång eller meningslösheter som var det ena diagnoskriteriet. Blev lite tagen när jag insåg att det jag gör "räcker" för att göra att jag kvalar in...

Samma sak var det med att snöa in på ämnen. Jag ser det ABSOLUT inte som att jag inte kan ägna mig åt annat eller inte har intresse av nåt annat eller bara kan prata om vad det nu är som fängslar mig just då.

Jag ser det mest som en rikedom, att vara fullkomligt tillfreds bara jag har Den Där Boken eller vad det kan tänkas vara för nåt (det har varierat). Att oberoende av väder, sällskap, hälsa (nåja) och annat vara lycklig när man får gå in i nåt hängivet kan jag inte se som ett problem och som ett diagnoskriterium för funktionshinder, tvärsom.

Däremot är jag så klart medveten om att det kan ta sig mer drastiska uttryck och att man kan försumma sin hälsa eller andra man har ansvar för, eller att specialintresse-grad kan handla om ångestreducering jada jada, men på det hela taget gör det mig bara ledsen och förbannad att man ser det som nåt negativt.

Att jag tänker så har jag också gjort att jag inte var uppmärksam på att mina barn ritade i timmar, precis som jag gjorde tidigare. Eller, jag uppmärksammade det, men bara som nåt positivt som de ärvt från mig och som jag är glad och stolt över.

När min lilla fick AS-diagnos utifrån bl.a förmågan att totalt gå in i nånting så fick jag ännu mer vatten på min kvarn om hur subjektivt det är att se nåt som funktionshinder.

Hon är förvisso kass på sociala signaler i samröre med jämnåriga och allrahelst i större grupper, och en massa annat aspigt, men inte fanken är det nåt problem att hon ritar i timmar. Tycker inte jag i alla fall och kommer aldrig nånsin göra nåt för att stävja det.

A-mamma, autistaktivist, tydligen...

Truly skrev:Sen blir jag ju nu lite nyfiken på hur NT's tänker när de handlar, för det vet jag faktiskt inte. Har de kanske någon slags automatisering på vad som behövs i hemmet så de slipper gå igenom skåp för skåp, kylskåp, frys, toalett, städskåp och allt annat. Kanske har de någon överskådlig syn på allt? Typ en snabb kik i kylskåpet, "jaha det saknas mjölk!" Eller kanske "Jag tog sista potatisen i torsdags därför måste jag skriva upp det på inköpslistan nu innan jag sticker", eller "det var lite schampo kvar sist jag duschade så det får jag inte glömma".

Jag har inte läst hela tråden, så jag vet inte om flera andra redan svarat på detta kanske. Men det är nog lite så det fungerar. Varje gång jag öppnar kylskåpet så ser jag ju hur mycket eller lite det är av någonting och då minns man det när man sen är i affären. När man går förbi smöret t ex kommer man på "Javisst ja, smöret började ta slut". Jag skriver bara inköpslistor om jag skall storhandla t ex om jag skall få folk på besök, annars handlar jag utifrån minnet och det är inga problem.

Men så lever jag ju också ensam utan barn. Hade jag haft familj och barn så hade det ju genast blivit mer att komma ihåg och då hade man säkert behövt lista. Många NT-familjer har nog inköpslistor.

Då skulle det alltså vara extra svårt för AS-människor att lära sig spela musik? För då måste man automatisera rytmen och att medvetet tänka på varje not och varje ackordbyte man ska spela kan aldrig fungera.

Björne skrev:Då skulle det alltså vara extra svårt för AS-människor att lära sig spela musik? För då måste man automatisera rytmen och att medvetet tänka på varje not och varje ackordbyte man ska spela kan aldrig fungera.

Det beror på hur många tankesteg det är mellan rörelse och ljudförändring. På pianot måste man til att börja med inte lära sig mer än att man måste trycka ner tangernterna hyfst fort för att det ska bli ton, olika ton för olika tangenter, där toner som ligger efter varann i stort sett motsvaras av tangenter som ligger efter varann. Det torde vara lika enkelt att lära sig för all lika musikaliska människor. Men kanske har just aspisar svårare att lära sig blåsinstrument med ologiska ventilsystem.

Jag är musikalisk men ibland blir aspiga problem problem också i musiken. Fast lika ofta ger den konstnärlig tankefrihet, vill jag påstå.

Musik utan känsla är som att älska utan ömhet.

Du menar som sex utan känslor?

jonsch skrev:Du menar som sex utan känslor?

Om du vill, men jag menar som att älska utan ömhet. Jag tänkte skriva som att fortplanta sig utan könsorgan först.

Aha, litet sterilt (just det ja) alltså, hur som helst. Men (sidospår det här) den enda kärlek utan ömhet jag kan föreställa mig i skrivande stund är krävande förälskelse. Eftersom sån väl inte har så mycket med känslolös musik att göra (eller?) så går jag fortfarande bet på att begripa just den versionen av liknelsen.

jonsch skrev:Aha, litet sterilt (just det ja) alltså, hur som helst. Men (sidospår det här) den enda kärlek utan ömhet jag kan föreställa mig i skrivande stund är krävande förälskelse. Eftersom sån väl inte har så mycket med känslolös musik att göra (eller?) så går jag fortfarande bet på att begripa just den versionen av liknelsen.

Vissa liknelser är helt enkelt ologiska, vilket i sig kan verka som att liknelsen egentligen inte har den betydelsen som en liknelse ska ha. Men det är lite av mystiken, om jag är den enda som förstår min egen liknelse så kan jag ändå vara belåten med det.

För att göra det enkelt: Musik utan känsla är som liv utan vatten.

Vill du att vi ska utgå från att allting är subjektivt, relativt och jada-jada, som vanligt?

earlydayminer skrev:Vill du att vi ska utgå från att allting är subjektivt, relativt och jada-jada, som vanligt?

Jag har en liten insikt om sånt från samma promenad idag som jag skrev om tidigare i tråden. Vill du jag ska pm:a den?

I den här tråden har jag nog tjatat iväg ämnet väl långt ut i markerna nu.

jonsch skrev:

earlydayminer skrev:Vill du att vi ska utgå från att allting är subjektivt, relativt och jada-jada, som vanligt?

Jag har en liten insikt om sånt från samma promenad idag som jag skrev om tidigare i tråden. Vill du jag ska pm:a den?

I den här tråden har jag nog tjatat iväg ämnet väl långt ut i markerna nu.

Shoot.

alfapetsmamma skrev:En aha-upplevelse var att min önskan om att t ex dricka Earl Grey på morgon och grönt te med mynta på kvällen och absolut inte tvärtom var sånt som Gillberg kallar monomant beteende och icke-ändamålsenliga rutiner.

Ja, det där har jag funderat kring. Vad kan egentligen monomant beteende innebära?
Jag tar en hel radda med mediciner varje dag (har ett gäng kroniskt somatiska sjukdomar). Och fyra av dessa mediciner är tabletter som ska lösas i vatten. Här måste jag ha olika glas till de olika lösningarna. Finns inte rätt glas i skåpet så måste jag stanna diskmaskinen, ta ut glasen och handdiska dem så att jag får i mig mina mediciner i de rätta glasen.
Samma med kaffet. På morgonen dricker jag alltid kaffe i stor blå mugg och på kvällen alltid Oboy i stor gul mugg. Jag ska ha det så och kan inte göra annorlunda. Det känns inte rätt.
Är detta monomant beteende? Jag trodde det var någon slags ritual eller kanske tvång?

alfapetsmamma skrev:När jag läste litteratur om AS så tänkte jag mig att det skulle vara större och mer handikappande tvång eller meningslösheter som var det ena diagnoskriteriet. Blev lite tagen när jag insåg att det jag gör "räcker" för att göra att jag kvalar in...

Det här känner jag verkligen igen mig i. Jag tycker hela tiden att de kriterier jag läser om ska vara så stora, alltså riktigt handikappande (jag får ivarje fall intrycket av det) och tycker inte alls att jag passar in i dessa kriterier på samma sätt. Därför blir jag ganska orolig då psykologen verkar vara helt övertygad om att jag har AS. För om jag inte har det, så vill jag ha RÄTT diagnos. Jag vill att allt ska vara rätt, så att jag kan få rätt hjälp.

alfapetsmamma skrev:Jag ser det mest som en rikedom, att vara fullkomligt tillfreds bara jag har Den Där Boken eller vad det kan tänkas vara för nåt (det har varierat). Att oberoende av väder, sällskap, hälsa (nåja) och annat vara lycklig när man får gå in i nåt hängivet kan jag inte se som ett problem och som ett diagnoskriterium för funktionshinder, tvärsom.

Jag ser det också som en rikedom att trots att jag mår riktigt dåligt rent psykiskt så kan jag ändå vara tillfreds med att sitta och skriva på datorn, läsa en bok eller vad det nu än är. MEN jag har tyvärr inte den tiden att skrapa ihop tillräckligt mycket egentid för att göra det jag mår bra av. Allt runt omrking mig, alla vardagliga krav, gör mig så utmattad att jag går in i utmattningsdepression efter utmattningsdepression om och om igen.

alfapetsmamma skrev:Däremot är jag så klart medveten om att det kan ta sig mer drastiska uttryck och att man kan försumma sin hälsa eller andra man har ansvar för, eller att specialintresse-grad kan handla om ångestreducering jada jada, men på det hela taget gör det mig bara ledsen och förbannad att man ser det som nåt negativt.

Men ser man det som negativt då? Om man själv inte har några problem med att hänge sig totalt, så finns det väl ingen orsak till diagnos, eller? Det är väl när livet blir svårt och då det är omöjligt att fungera i vardagen som diagnoskriterierna blir negativa; eller?

Tack för din input alfapetsmamma! Som vanligt skriver du välformulerat och konkret, lätt att förstå!

jonsch skrev:Jag fick också en Aha-upplevelse, idag! Jag gick där och halkade i snön och tänkte på Trulys och då slog det mig:

Det där tillståndet som min lärare i kinesiskt kampsport försökte lära oss, det är kanske det somfolk på forumet har gratis?

"Håll sinnet fokuserat på rörelsen" och "släpp alla distraherande tankar" var budskapet ungefär.

Mindfulness, typ?

Jag har alltid stört mig på såna uppmaningar. Jag är supernöjd med allt jag lyckats automatisera för då är man ju fri att tänka på annat medan kroppsroboten gör det den brukar.

Har nog ovanligt lätt att automatisera, bara lite problem i början innan jag fått in en rutin. Märkte det tydligt på trumkursen: i början av varje nytt moment tog det mig längre än övriga att få kläm på det, men när jag väl fått in rytmen satt den som en smäck även när läraren ökade svårighetsgraden genom att köra en annan rytm samtidigt.

I o m att jag kör mycket på autopilot så blir det förstås problem om det kommer grus i maskineriet. T ex om någon flyttat mjölkpaketet från den plats där min hand vet att den brukar vara, då famlar den tafatt i luften och blir förvirrad över att inte saker står där de ska, och ögonen ser inte heller förrän jag liksom medvetet ställer in dem på "sök den saknade varan".

Lyxproblem iofs. Att inte kunna automatisera nånting låter sjukt jobbigt!

Det som varit svårast för mig att automatisera är väl det sociala. Där har jag fått lära in allting manuellt, levererades inte med någon sådan mjukvara.

Inger skrev:..och ögonen ser inte heller förrän jag liksom medvetet ställer in dem på "sök den saknade varan".

Vad festligt, jag har det där sök X i mitt sinne.
Ju gladare jag är ju effektivare är det.
Utklassade en gång mina skolkamrater på att hitta sifferkombinationer i rader med sifferkombinationer.
Gick igenom en hel sida med säkert 100 stycken 4 siffriga kombinationer på en halvminut.
Alla rätt dessutom, läraren undrade om jag sett facit.
Den mesta tiden gick åt till att stryka under siffrorna.

Handla är för mig totalt menlöst om jag inte har min lista med mig, inne i affären blir allt svart i huvudet och jag kommer inte ihåg någonting som jag ska ha, kan inte tänka.
Likadant när jag satt hos psykologen på bup och skulle beskriva vår dotter, alldeles svart. Så en lista är nödvändig. Fast jag vet inte om detta är det ni pratar om, men glömsk så in i är jag.
Jag har svårt för hur jag ska köra om det tex finns två stora parallella vägar i en och samma stad, jag får alltid tänka hur jag ska köra och ändå blir det oftast fel, jag kan inte skilja vägarna åt, trots att jag vuxit upp i denna stad och kört dessa två vägar hundratals gånger...så jag får fråga min man varje gång och så får han beskriva.

Är det automatisering eller bara ren förvirring och glömska?

Hej Anna! Jag är också väldigt glömsk! Det är närminnet som inte fungerar. Sådant som hänt för flera år sedan kan helt plötsligt poppa upp. Vet ej om det kan kallas automatisering?

Jag är väldigt disträ, tänker mycket.

Truly skrev: Ett exempel handlade t.ex. om bilkörning. Hur personer med Aspergers syndrom inte kör på vana, utan att de måste tänka på mer eller mindre alla moment i körningen.

Automatisering ja, det stämmer bra det.

Och det där med körningen är ju ett exempel jag känner mycket väl igen.
Visst kan det gå lite per automatik ibland, men mestadels är jag mycket medveten om allt jag håller på med.
Detta gjorde mig väldigt närvarande vid min körning, och som ett resultat blev jag väldigt skadefri.

Har ju arbetat som yrkesförare under många år, där jag hanterat både bussar, lastbilar och långtradare, och det i Stockholm med dess oförlåtande trafik.
Och mina arbetsgivare har alltid uppskattat mig för att jag är så pass noggrann och oslarvig, för att jag inte orsakade massa skador.
Detta är en av de saker som gör att jag anser att aspergare snarare är BÄTTRE bilförare än NT's, generellt sett. Och därför har jag reagerat starkt på att Vägverket kräver att aspergare ska intyga sin "ofarlighet" genom läkarintyg för att få ta körkort.

Men det är ju inte det tråden handlar om iofs.
Men automatisering känner jag igen i mycket i mitt liv, eller snarare bristen på den.
Och just faktumet att jag "måste" lägga ner en större "processorverksamhet" på alla dessa vardagliga saker, gör ju tyvärr att man lätt öberbelastar skallen.
Den får ju aldrig en paus, när den måste aktivt arbeta med allting hela tiden.
Så det är nog en stor orsak till utbrändheten som många asbergare råkar ut för.

Det är också nog mycket därför vi/jag skapar rutiner för oss själva, och mer nogrannt följer dom.
Även om dom inte tar bort medvetandet helt och gör oss automatiserade, så hjälper det nog oss med att det inte går åt LIKA mycket tankekraft på HUR vi ska lösa de vanligaste uppgifterna.
Ett slags försök till automatisering typ.

Bra att du tog upp det Truly, det är ett viktigt ämne som inte diskuteras tillräckligt idag.

Jag tror många med Asperger har svårare att ta körkort (och kräver längre utbildningstid), ger upp under utbildningen eller inser att de inte ens ska försöka.

En del med Asperger är som Danne som hela tiden måste aktivera huvudet för att klara av det, själv tillhör jag kategorin som lyckades relativt snabbt med automatiseringen (kanske för att jag inte visste att jag hade Asperger... ), jag tror att det kan bero på att jag studerade de som jag åkte med intensivt och lärde mig i teorin innan hur man gjorde.

Numera är jag kanske lite väl för automatisk och gör någon tabbe då och då som hade kunnat gå åt fanders om det inte vore för min stora körvana som reder upp situationen, men nog har jag råkat ut för smärre olyckor (dock aldrig någon med personskada).

alfapetsmamma skrev:En aha-upplevelse var att min önskan om att t ex dricka Earl Grey på morgon och grönt te med mynta på kvällen och absolut inte tvärtom var sånt som Gillberg kallar monomant beteende och icke-ändamålsenliga rutiner.

Erhm, är Gillberg knäpp eller har jag missuppfattat något? Låt oss utgå från att jag missuppfattat Gillberg här.

Att dricka grönt te med mynta på kvällen är ju i högsta grad ändamålsenligt eftersom grönt te innehåller mycket mindre dos uppiggande ämnen än svart te, vilket alltså passar utmärkt att dricka på morgonen.

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev:En aha-upplevelse var att min önskan om att t ex dricka Earl Grey på morgon och grönt te med mynta på kvällen och absolut inte tvärtom var sånt som Gillberg kallar monomant beteende och icke-ändamålsenliga rutiner.

Erhm, är Gillberg knäpp eller har jag missuppfattat något? Låt oss utgå från att jag missuppfattat Gillberg här.

Att dricka grönt te med mynta på kvällen är ju i högsta grad ändamålsenligt eftersom grönt te innehåller mycket mindre dos uppiggande ämnen än svart te, vilket alltså passar utmärkt att dricka på morgonen.

Jag dricker alltid kaffe på morgonen, resten av dagen dricker jag Roiboos-te och på kvällen möjligen en kopp grönt te (intresseklubben antecknar ). Detta för att jag annars får svårt (läs: ännu svårare än vanligt) att sova på kvällen - alltså är denna vana synnerligen ändamålsenlig. Rutiner måste inte nödvändigtvis bero på nåt sorts inre tvång! Men det - kanske - den gode Gillberg och hans gelikar trots allt är medvetna om. Låt oss hoppas det!

jonsch skrev:Det beror på hur många tankesteg det är mellan rörelse och ljudförändring. På pianot måste man til att börja med inte lära sig mer än att man måste trycka ner tangernterna hyfst fort för att det ska bli ton, olika ton för olika tangenter, där toner som ligger efter varann i stort sett motsvaras av tangenter som ligger efter varann. Det torde vara lika enkelt att lära sig för all lika musikaliska människor. Men kanske har just aspisar svårare att lära sig blåsinstrument med ologiska ventilsystem.[...]

Öhh?! Detta var nog den märkligaste hypotes jag har läst på detta forum på länge. Har minst sagt svårt att tro att det förhåller sig så. Själv är jag i vilket fall ett bevis på motsatsen. (Jag vågar påstå att jag var en hygglig pianist när det begav sig i tonåren, men när jag sent omsider i vuxen ålder började spela flöjt så insåg jag snart att det var det instrument som jag hade störst fallenhet för.)

Miche skrev:En del med Asperger är som Danne som hela tiden måste aktivera huvudet för att klara av det...

Kan ju då förtydliga att jag haft mycket lätt att ta alla mina körkort, och att den där "aktiveringen" görs automatiskt. D.v.s. jag tänker inte på det, och känner inte att jag "måste" koncentrera mig hela tiden för att "klara av det".
Däremot är jag oftast väldigt medveten om vad jag sysslar med, och det gör att jag också har mycket bra koll i trafiken, vilket naturligtvis är en enorm fördel.

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev:En aha-upplevelse var att min önskan om att t ex dricka Earl Grey på morgon och grönt te med mynta på kvällen och absolut inte tvärtom var sånt som Gillberg kallar monomant beteende och icke-ändamålsenliga rutiner.

Erhm, är Gillberg knäpp eller har jag missuppfattat något? Låt oss utgå från att jag missuppfattat Gillberg här.

Att dricka grönt te med mynta på kvällen är ju i högsta grad ändamålsenligt eftersom grönt te innehåller mycket mindre dos uppiggande ämnen än svart te, vilket alltså passar utmärkt att dricka på morgonen.

Men det är väl inte Gillberg som har utrett alfapetsmamma, eller? För Gillberg har väl inte sagt/skrivit någonting alls om svart eller grönt te med eller utan mynta.

Danne skrev:

Miche skrev:En del med Asperger är som Danne som hela tiden måste aktivera huvudet för att klara av det...

Kan ju då förtydliga att jag haft mycket lätt att ta alla mina körkort, och att den där "aktiveringen" görs automatiskt. D.v.s. jag tänker inte på det, och känner inte att jag "måste" koncentrera mig hela tiden för att "klara av det".
Däremot är jag oftast väldigt medveten om vad jag sysslar med, och det gör att jag också har mycket bra koll i trafiken, vilket naturligtvis är en enorm fördel.

Jag hoppas att du inte tog det som personlig kritik, det var snarare jag som missuppfattade det du skrev förut.

Bra med ett förtydligande.