Håll i åtanke att jag vet att människor är olika och individuellt unika.
Men...

Min bild av en person med Asperger är att det är svårt att för en utomstående märka att personen har just Asperger. Det är människor som arbetar, går till affären osv. Och ser ut som de flesta andra.
Det finns något frånvarande, osäkert, blygt, ibland besserwissigt, opersonligt, intelligent, redogörande i framtoningen. (Ja, jag trasslar in mig nu )

Imorse hamnade jag av en slump framför ett tv-program som förvånade mig så mycket att jag höll på att komma för sent till bussen för att jag inte kunde slita mig.
Programmet hette något i stil med "Idol mot alla odds" och handlade om ett gäng funktionshindrade människor som skulle sätta upp en musikal i Elvisanda. Någon var schizofren, merdelen tycktes ha Downs Syndrom eller annan utvecklingsstörning. En man i 40-årsåldern blev intervjuad och säger plötsligt att "Vi med Asperger......" och redogör sedan för olika svårigheter han har. Han var mer än uppenbart annorlunda. Jag uppfattade det som att han hade något slags särskilt boende med extra stöd. Han hade irriterat sig på dörrhandtagets placering på dörren i sådan grad att de fått komma och byta. Han behövde tydliga scheman för att klara av sin vardag.
Missförstå mig inte. Det är inte fel att vara sådan som människa. Men jag som försökt förkovra mig i ämnet blev nästan lite chockad.
En man med AS i Andra sidan av Köping, typ.

Kan det vara så att jag missuppfattat Aspergerbilden så oerhört?
Åter igen. Människor ska vara unika och har rätt att vara det.

Min bild av AS-personer har snarare varit den att de skulle kunna passera som lite ovanliga eller excentriska.

Förstår någon vad jag menar?

Det finns gradskillnader inom diagnosen Aspergers. Svårare än så är det inte.

tahlia skrev:Det finns gradskillnader inom diagnosen Aspergers. Svårare än så är det inte.

Ja, precis. Spektrat är väldig brett. Från lågfungerade som bor på särskilt boende till gränsfall mot Nt. som tex. jag där det var tveksamt om diagnos kunde sättas eller ej. Jag fick diagnos efter övervägande inom teamet. En del gränsfall får nog inte diagnos, vilket är att beklaga.

Vindra skrev:Min bild av en person med Asperger är att det är svårt att för en utomstående märka att personen har just Asperger. Det är människor som arbetar, går till affären osv. Och ser ut som de flesta andra.
Det finns något frånvarande, osäkert, blygt, ibland besserwissigt, opersonligt, intelligent, redogörande i framtoningen. (Ja, jag trasslar in mig nu )

De klart flesta av oss här på forumet får nog antas höra till den till synes ganska normala sorten som du beskriver här. Där man många gånger märker det aspiga på allvar först om man börjar umgås.

Jag bor dock t ex i servicebostad enligt LSS, och åtminstone några av de andra aspergarna som också har lägenheter här och tillgång till samma personal är betydligt mer avvikande, så där så att de flesta nog tittar till både en gång och kanske en eller ett par gånger tilll, och reagerar - "åhåhå, den där är det nog något med".

Och alla ingår vi i samma spektrum!

Precis som vanliga NTs, så är också aspergare olika. Alla är inte likadana.

På mig syns det sällan att jag har Asperger, dock lider jag av det i hemlighet. (det beror bland annat på att min asperger är "mild").

Jag vågar t.ex inte gå på bio, utan väntar hellre på att den film jag vill se kommer ut på DvD, så jag kan se den hemma ensam... vilket kan vara jobbigt ibland, då kompisar undrar om jag vill hänga med på bio. Då får jag ljuga och säga att jag inte har tid.

Det är något som andra personer inte kan *se* på mig.

tahlia skrev:Det finns gradskillnader inom diagnosen Aspergers. Svårare än så är det inte.

Exakt!

Hyper skrev:Precis som vanliga NTs, så är också aspergare olika. Alla är inte likadana.

På mig syns det sällan att jag har Asperger, dock lider jag av det i hemlighet. (det beror bland annat på att min asperger är "mild").

Jag vågar t.ex inte gå på bio, utan väntar hellre på att den film jag vill se kommer ut på DvD, så jag kan se den hemma ensam... vilket kan vara jobbigt ibland, då kompisar undrar om jag vill hänga med på bio. Då får jag ljuga och säga att jag inte har tid.

Det är något som andra personer inte kan *se* på mig.

Känner igen mig lite i din berättelse. Dock har jag inget problem med bio men andra liknande saker. Går helst inte in i en butik där det inte finns andra kunder....m.m.

Tack för era svar. Jo, jag har förstått att det finns olika grader, men inte så stora kanske.

Jag känner också igen det där med bion. Och affären. Jag har dessutom svårt att möta någon på en gata om det bara är vi två på den. Jag måste "mickla" med något då- leta i väskan eller låtsasknäppa på mobilen. Galet va?
Men jag har ju inte AS.....eller?

Ojojoj Vindra vad jag känner igen mig, det går nog inte en gång när jag får höra : Besser-typ av nån ifrån personalen i den butik jag går till och frågar efter nåt, det går inte en gång! typiskt! Och ja..jag retar mig på det för Besser-attityd är något kränkande och som jag ej rör för, men jag tycker inte alltid jag är så, jag tänker inte ens på det, har bara såna dar när jag är mera krävande som det verkar, kommer på det iof efterhand om jag funderar på varför de i butiken tyckte jag var jobbig och krävande..tycker de ska byta personal isf och utbilda folk att veta mera om AS, helt klart ( Besserwisser-aktigt nu alltså) HAHAHA

Chrilleb skrev:Ojojoj Vindra vad jag känner igen mig, det går nog inte en gång när jag får höra : Besser-typ av nån ifrån personalen i den butik jag går till och frågar efter nåt, det går inte en gång! typiskt! Och ja..jag retar mig på det för Besser-attityd är något kränkande och som jag ej rör för, men jag tycker inte alltid jag är så, jag tänker inte ens på det, har bara såna dar när jag är mera krävande som det verkar, kommer på det iof efterhand om jag funderar på varför de i butiken tyckte jag var jobbig och krävande..tycker de ska byta personal isf och utbilda folk att veta mera om AS, helt klart ( Besserwisser-aktigt nu alltså) HAHAHA

Jag har aldrig fått kommentaren men har genom blickar märkt att personalen i butik och andra busspassagerare tänkt så om mig. Det är min icke-adekvata ögonkontakt, troligen något i min blick och i mitt kroppsspråk och för att jag omedvetet råkar härma deras gester och ibland den tonfall de har i sitt yrke för när jag frågar efter tex. en storlek. Dock brukar det går bra om vi kommunicerar trots mina icke - adekvata ögonkontakt för de märker att jag är trevlig och kan kommunicera (och ser normal ut). Tyvärr blir jag någon enstaka gång besserwisseraktig i butik pga. detta, det liksom triggar (och när jag klätt upp mig). Dessutom går jag lite med näsan i vädret (förr tänkte jag aldrig på det) pga. att jag har felaktig hållning på hela kroppen. Det är en sjukgymnast som upptäckt detta men hon misslyckades med att få mig till att träna bort det. Tråkigt att 99,9% av befolkningen tror det värsta om en. Jag är inte sådan i grunden och det är ett av de värsta personlighetsdrag jag vet.

Det där är rätt intressant.

Ingen kan se, höra eller känna att jag är aspergare utan att veta om det, men min diagnos var "icke förhandlingsbar" enligt läkaren, samtidigt känner jag folk som det lyser AS om, men som absolut inte är aspergare.

Kul på något sätt.

Hyper skrev:Jag vågar t.ex inte gå på bio, utan väntar hellre på att den film jag vill se kommer ut på DvD, så jag kan se den hemma ensam... vilket kan vara jobbigt ibland, då kompisar undrar om jag vill hänga med på bio. Då får jag ljuga och säga att jag inte har tid..

Varför inte säga som det är? Jag säger t ex att jag kan gå på bio, men bara om filmen inte är alltför ny (så det inte är för mycket folk) och bara om jag kan försäkra mig om att inte sitta mitt i salongen och bara på en film med en publik man kan anta inte kommer att ha på mobilen osv. Annars får det bli dvd, vilket tyvärr inte alltid funkar, som nu med Videocracy som bara kom som köpfilm.

Frågan är alltså, varför kan du inte berätta hur du känner kring det?

Vindra skrev:Jag har dessutom svårt att möta någon på en gata om det bara är vi två på den. Jag måste "mickla" med något då- leta i väskan eller låtsasknäppa på mobilen. Galet va?

Samma för mig med att möta folk på gatan.

Dem få gånger jag är ute och går, så brukar jag låstsas göra saker när jag möter folk. Brukar också låtsas-knappa på min mobil.. men eftersom jag inte alltid har den med mig, så brukar jag hitta på annat, t.ex att låtsas titta på nått annat, typ vända på huvet och kolla bakom mig (låtsas som att jag hörde nått bakom mig), för att gömma mitt ansikte så mycket som möjligt för den jag möter.

Ibland får jag så mycket ångest, att jag helt enkelt får gå av från gatan innan jag möter nån, och ta en annan väg med mindre folk på.

alfapetsmamma skrev:Frågan är alltså, varför kan du inte berätta hur du känner kring det?

Enkelt svar, för att jag skäms över det. Det känns pinsamt att säga det.

Bio är ändå det "lindrigaste" jag kan göra. Finns betydligt värre saker, som att bli bjuden på fest hos en kompis. Det klarar jag helt enkelt inte, så då säger jag att jag är sjuk och inte kan komma.

Vid sånna tillfället är det ännu svårare att våga säga sanningen. Låter ju inte så bra att säga: "Nej, jag vill inte komma på din fest för jag är rädd för för dina släktingar och dina andra kompisar".

Hyper skrev:Enkelt svar, för att jag skäms över det.

Jag kan visserligen förstå det, men skämmas över hur man funkar och är skapt låter som nåt att jobba på. Hoppas du får ork och möjlighet att göra det, för skammen i sig är ju inte konstruktiv. Skämmas över att ljuga och fuska och sånt är nåt annat, så skam i sig är väl inte fel, men skämmas över hur man råkar vara född låter bara ... onödigt och synd, tycker jag. Lycka till!