Hej Hej

Är ny här på forumet och lyckades hitta hit via google en snöig eftermiddag. Jag blev diagnostiserad Aspergers Syndrom vid 17 års ålder och har länge haft svårt att acceptera det men det har börjat gå lättare nu då de faktiskt förklarar varför jag aldrig har passat in i grupper.

Som många andra med AS har jag blivit mobbad och det ganska rejält. Det började i 4'e klass och fortsatte ända upp till examen i gymnasiet. Därefter har det fortsatt på dom många arbetsplatser jag har haft där jag bara jobbat i genomsnitt 3-5 månader och sedan tvingats sluta pga alla kränkningar.

Problemet är att jag kan inte glömma alla mobbningssituationer som jag utsatts för. Allting finns kvar i mitt huvud och jag har försökt med nära på allt för att försöka glömma utan att lyckats. Jag kan citera mina mobbares kommentarer så gott som till 90%. Jag får minst 2-3 gånger i veckan flashbacks i huvudet med alla situationerna och varje gång blir jag så arg så jag skakar nästan, för att följdaktigen bli fylld i gråt och nästan bryta ihop.

Ibland känns det som om jag skulle kunna döda mina mobbare om jag skulle få syn på dom igen bara för allt jag har blivit utsatt för, trots att jag aldrig fällde en grym kommentar om någon annan. Jag ursäktade mig t.o.m när jag skojade med en kompis. Naturligtvis skulle jag aldrig någonsin kunna döda någon, jag har trots allt "spärrar" i huvudet

Allt detta ältande om hur jag haft det i huvudet ger mig nog mer svårigheter om vardagarna än om jag skulle glömma bort allt i hopa, men jag kan bara inte! Min psykiatriker brukar säga att det är ingen ide att jag ältar om hur dom behandlat mig, för dom har säkerligen redan glömt allt själva. Men det är ju ÄNNU värre! Att dom skulle ha glömt den tortyr och förnedring dom utsatte mig för och att bara JAG upplever den om och om igen!

Är det någon annan som har en liknande situation som jag? Jag känner några som blivit mobbade men de har glömt allt de utsattits för. Däremot har inte jag det.

Jag är ledsen om detta tagits upp i tidigare trådar, men jag fick bara ett sånt anfall att jag var tvungen att skriva av mig. Jag har fruktansvärt dåligt närminne och när jag väl kommit på någonting så försvinner det fort om jag inte gör något med en gång.

Hej!

Välkommen till forumet!

Hälsningar

Lilla Gumman

Låter som att du drabbats av PTSD = Posttraumatiskt Stress syndrom.
Är det något din psykolog tagit upp, Ofrivillige?
Det går ju att behandla.

Välkommen hit!

Ofrivillige skrev:Allt detta ältande om hur jag haft det i huvudet

Något av det allra första som hände MIG när jag började äta antidepressiva tabletter för en evighet sen var just att ältandet försvann!

Citalopram/Cipralex/Cipramil heter den väl numera tror jag, den jag fick då. Det där sjuka ältandet kom aldrig tillbaka, det gjorde däremot depressionen.

Dock verkar du älta väldigt mycket mer än jag gjorde.

Jag fick samma tanke som LILITH_. Alternativt tvångstankar av något slag. Är naturligtvis inte säker åt något håll, men jag undrar också om din psykiater har tagit upp några andra svårigheter än AS?
Sättet du ältar på och reagerar antyder att något krånglar för dig.

Jag blev mobbad under hela skoltiden. Jag lämnade det som hände när jag lämnade skolan. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att gå igenom det du lever med - det måste vara ett rent helvete.

Ofrivillige:

Det är naturligt att man tänker tillbaka på sitt liv, men det ska helst inte gå till överdrift. Dina gamla mobbare är en fis i rymden. De har inte lyckats besegra dig, eller hur?

Låter helt klart som PTSD, vilket redan påpekats i tråden. Jag hoppas verkligen att du kan få hjälp av psykiatrin med detta! Medicin kan hjälpa, terapi likaså. Det finns något som heter EMDR, det är en behandlingsmetod mot PTSD - kanske det skulle kunna hjälpa dig?

Alexandra skrev:EMDR

Co to jest?


Är det nåt seriöst, eller är det något newageaktigt?

Jag frågar för att jag inte hört förkortningen förr.

Google is your friend. Jag har ej provat EMDR själv, men tydligen ska det vara bra. Ingen new age-koppling såvitt jag kunde skönja.

Ofrivillige skrev:Min psykiatriker brukar säga att det är ingen ide att jag ältar om hur dom behandlat mig, för dom har säkerligen redan glömt allt själva. Men det är ju ÄNNU värre! Att dom skulle ha glömt den tortyr och förnedring dom utsatte mig för och att bara JAG upplever den om och om igen!

Ja, det är helt vidrigt att det skall behöva vara så. Många människor inser tyvärr inte hur mycket de förstört en annan människas liv. De kan t.o.m ha attityden att "men vi var ju så små, vi hade ju bara roligt". Ja, jävligt roligt liksom

Jag har tack och lov aldrig blivit mobbad på det sätt du beskriver, men jag kan relatera det till andra otrevliga upplevelser i mitt liv. Har blivit utsatt för en del övergrepp i tonåren, vilket har förstört min sexualitet för all framtid känns det som. När jag träffade på en kompis till den vidrige man som förstörde mig mest, så fick jag kastat i ansiktet att mannen i fråga ansåg att jag var "det sämsta kn*ll han hade haft". Att få höra det var nog tamejfan värre än själva övergreppet.

Vet precis hur det är! Jag mobbades från ettan ända fram tills jag hoppade av gymnasiet. Har sedan mobbats på jobb, de få jag haft. Blev sjukskriven för magsmärtor som bara blev värre. Fick diagnos colon irritabile. Senare fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom då jag även misshandlats i ett förhållande.

Jag har alltid varit lätt att manipulera vilket mobbarna och den jag var ihop med drog nytta av. Jag har aldrig varit social av mig, velat leka själv, blev irriterad då någon störde min ensamma lek.

Kan fortfarande bli arg på mobbarna. Även på mannen som misshandlade mig. Jag kan inte glömma allt trots att jag försöker göra det. Min kurator säger att jag ska sluta tänka på det men jag kan inte! Jag har försökt så länge, är 35 år nu och har nu en underbar man och vi har ett barn.

Jag kan rekommendera boken "Sluta älta och grubbla: lättare gjort med kognitiv beteendeterapi" av Olle Wadström.

Det jag uppskattar med boken är att den beskriver en vetenskaplig modell för hur ältandet fungerar och utifrån den modellen ger olika metoder för att träna bort ovälkomna tankar och reaktioner, utan att blanda in självhälpsspråk och klyschor.

En artikel i DN som handlar om ältande och Wadströms metoder finns här: http://www.dn.se/insidan/nar-altandet-tar-overhanden-1.751513.

Oj, tack så hemskt mycket för alla svar. Blev både chockad och glad att så många kom med synpunkter . Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle ha posttraumatiskt stressyndrom. Min psykiatriker har aldrig tagit upp det tidigare.

Jag berättade allt detta som jag skrev här för min psykiatriker och frågade om och om igen om jag någonsin kan glömma allt, alla tankarna och alla plågor. Enda svaret jag fick var "Jo det är inte omöjligt, men det är väldigt jobbigt för dig då man blir tvungen att rota i dit allra innersta i hjärnan". Jag vet inte om de skulle vara bättre att jag fick gå igenom en sådan process och glömma allt än att år efter år älta mobbningen i huvudet.

Antideppresiva har jag aldrig fått utskriven, mer än Atarax som var filmdragerande tabletter. Fick dom när jag kom i chocktillstånd efter mobbningen på mitt förra jobb och fick sluta med omedelbar verkan en måndag eftersom jag konstant grät. Åkte till akutpsyk och fick tabletterna då. Däremot vågade jag aldrig ta några då de stod i bipacksedeln att hade man hjärtproblem så skulle man INTE ta tabletterna, och jag har sen födseln haft blåsljud i hjärtkammaren, så klaffarna håller inte tätt.
Kan tillägga att facket tog tag i situationen och gjorde förhör på min förra arbetsplats, och de enda mobbarna fick fram var "de var ju bara på skoj, vi hade ingen aning om att han tog illa upp" fyfan...

Den gången var det riktig mobbing för dom såg verkligen att jag mådde uselt men gav sig inte. Däremot har jag märkt av att jag klarar inte av att ta kritik under någon form alls längre. Varje gång jag får det så ekar mobbarnas röster i mitt huvud om att jag än en gång misslyckats och som en sa "De spelar ingen roll vad du säger, du kommer aldrig att bli någonting... oavsett hur mycket du försöker. Du är dömd att misslyckas".

Jag har iaf. möte med min psykiatriker om en vecka och ska ta upp PTSD.

Ger du aldrig igen? Jag tror att det kan behövas många gånger. En kompis väntade till vi gick ut mellanstadiet (skolbyte), innan han gav igen på en mobbare. Själv har jag föredragit att ta det med en gång, men så var det duktigt med stryk mobbaren fick på avslutningsdagen oxå. Tror att det var ganska planerat.

Det är aldrig för sent.

Du anar inte vad jag ångrar att jag aldrig gav igen, men så levde jag också efter filosofin att "duktiga elever slåss inte". Man ville vara ett praktbarn som var bäst i alla ämnena, aldrig skolkade och snäll mot alla, oavsett hur man själv behandlades. När jag var 19 så kände jag många gånger att jag skulle allt visa dom men så kom jag och tänka på polisgripanden, förhör, rättegång o.s.v En lång process som jag aldrig skulle vilja gå igenom, och som dessutom skulle märka en för livet i värsta fall. Skulle jag ge igen skulle jag gjort det innan 18 års ålder.

Då jag slutat nian och även hoppat av gymnasiet skrev jag ett ångestfyllt brev till min värsta mobbare på högstadiet. Han svarade att han ångrade sig och blev glad över att jag skrev!

Mannen som misshandlade mig hämnades jag på genom att polisanmäla honom flera gånger.

Hur jag ska kunna glömma allt vet jag inte.

Jag har tidigare skrivit om mobbning här på forumet.
hur-hade-ni ... tml#318748

Och jag förstår så väl hur svårt det är att sluta älta det hela.
Mycket ältande har det blivit. Och försök till att bearbeta det hela.
Skrev en C-uppsats i ämnet, hade samtalkontakt med psykiatrin och sen även privat terapeut. Men ingenting fick mig att må bättre och sluta känna allt hat. Det var som om hatet var ett levande väsen. Och min terapeut försökte få mig att kanalisera ilskan till en liten plastfigur som skulle föreställa min värsta mobbare, men jag kunde inte ens få mig till att klippa sönder den figuren. Kunde inte röra vid den för att det kändes för obehagligt.

Jag var säker på att om jag någonsin skulle möta honom i verkligheten igen så skulle det sluta med ett misshandelsfall, ville verkligen slå honom sönder och samman.
Men så kom jag då till min klass 25-årsjubileum, det hade gått 25 år sedan vi slutade skolan. Vi hade haft en träff när det var 10 år också och då hade "han" inte varit där och jag hade haft en trevlig kväll.
Men nu satt han där, mitt emot mig, lönnfet och tunnhårig.
Den kvällen insåg jag att nu hade den där pateiske mannen mig nog illa.
Visst jag hatar honom än och det kommer jag göra till mitt sista andetag men jag demoniserar honom inte längre utan ser honom som en lönnfet, tunnhårig patetisk idiot precis som han är.

Välkommen Ofrivillige!

Välkommen Sammelsurium! Jag tror det är ett bra boktips. Kognitiv terapi sägs fungera i många fall.

Jag har tack och lov aldrig varit mobbad så jag vet inte hur det känns (det stannade vid lite retande och några fula tillmälen då och då). Dock tror jag inte på att hämnas och våld är inget jag heller tror på. Våld föder våld i regel. Däremot tycker jag idèn om att skicka ett brev som vallesmamma gjort låter bra iofs. Samtidigt vet man inte vilka konsekvenser det kan få. I detta fallet gick det som tur är väl. Jag tror på att man får hjälp att bearbeta tex. genom terapi, att man får lov att prata tex. med folk som varit med om samma sak samt skriva om man vill men helst låta det stanna i byrålådan. Men som sagt vet jag inte.

Moderator: ändrade från Ofrivillige till vallesmamma

Jag har läst om många som kontaktat sina mobbare i vuxen ålder via ex. brev och fått förklarat att mobbarna ångrar det djupt. Därimot tror jag inte mina mobbare skulle göra det. Nu ska jag inte sitta här och dra förutfattade slutsatser, det finns chans att många av dom ångrar sig. Men jag bor kvar i samma lilla håla där alla känner alla och än idag när jag vid 21 års ålder går på stan kan jag få glåpord kastade mot mig helt oprovocerat av dom som var på mig under skolgången, trots att det gått 4 år sedan examen och 7 år sen högstadiet då jag mobbades som värst.

Min psykiatriker säger att det är högst ovanligt att mobbarna håller på ända från skolåldern upp till vuxen ålder och var förbryllad över mitt fall tydligen.

Jag tror nog inte jag skulle kunna kanalisera min ilska mot en plastfigur. Jag känner som så att ska jag släppa ilskan så måste mobbarna känna det. De ska känna all den smärta som jag har blivit utsatt för, känna hur jävligt jag har haft det under alla dessa år.

Det är inte läge att flytta ifrån den där hålan då som ett sätt att totalt bryta med den tiden då du utsattes för allt detta? Finns det andra starka själ att bo kvar där? Kanske bör du flytta någon annanstans som du bara förknippar med positiva händelser och positiva upplevelser för att inleda en ny period i ditt liv?

Att du fortfarande bearbetar detta är inte anmärkningsvärt eller konstigt. Det är ju inte så många år sedan du slutade gymnasiet. Fungerar det bättre om du skriver om det?

Jag tycker inte att du ska kontakta någon av de som utsatte dig för detta. De har gissningsvis inte hunnit mogna så mycket att de begriper så mycket mer av det och själv har du annat att göra att fokusera på dem. Din uppgift är att läka dig själv, inte att försöka reda ut alla olika sätt de har försämrat förutsättningarna för dig.

Klokt. Att lämna byhålan man är uppväxt i rekommenderar jag alla att göra, oavsett mobbing eller AS. Det gjorde jag själv när jag var 17. Flög 90 mil bort till friheten.
Det är helt enkelt inte sunt att bo i en och samma byhåla hela livet.

Jo det mest förnuftiga vore nog att börja om på ny kula. Att få glömma alla problem och sorger som man förknippar med det omkring en, men samtidigt är det så mycket man måste säga farväl till. Sen är de det med att det är så svårt att hitta jobb för personer med AS, iaf. att behålla dom. Tror jag har hittat ett som jag är på gång att få fast anställning på vilket vore ganska underbart.

Sen är de dock det att jag har oerhört svårt för förändringar. Så fort någonting ändras radikalt i mitt liv, som att få nytt jobb eller ny bostad o.s.v kan få mig att bryta ihop helt i allt mellan några veckor till flera månader.

Om jag skulle flytta någonstans som enbart är positivt för mig så vore det vår sommarstuga vi har. Där mår jag alltid bra och glömmer lätt alla mina bekymmer. Problemet är att det är 5 mil skogsväg till närmsta bebyggelse vilket är en liten by på några tusen invånare. Svårt att få jobb och tar lång tid att färdas från stugan till jobbet. Sen skulle jag också flytta ifrån den enda kompisen jag har nu och den som jag ändå kan skratta med och vara mig själv med.

Jag önskar jag visste vad jag skulle göra men jag kan inte flytta ifrån allt detta som jag förknippar med den lilla trygghet som jag haft hittils till att komma till ett ställe där jag inte känner någon eller någonting och gå i total osäkerhet. Usch varför ska man vara så oflexibel...

Flytta kan vara bra men i regel är det så att problemen/tankarna följer med en. Däremot slipper man ju se plågoandarna i ögonen och börjar på ny kula kan underlätta om man flyttar. Vad som fungerar är naturligtvis individuellt.