Ibland skojar man normalt med kompisar, kanske på ett hårdhänt sätt, som "offret" tycker är kul. Det kan t.ex vara att man mular kompisen i snön.

Jag själv undviker ofta sånt numera, även om jag "tror" att tillfället för att skämta kan passa. Det därför att jag har svårt att veta när det faktiskt passar att göra det, och med risken att jag går för långt / tar i för hårt.

Hände rätt ofta i skolan att jag gjorde mig osams med folk p.g.a det. Jag gjorde för hårdhänta saker och utförde fel sorts lekar/skämt. Så jag har lärt mig mycket därifrån att jag hellre bör skita i att chansa på att skoja, så man inte riskerar att göra fel/gå för långt.


Aspergare har ju ofta svårt att förstå hur andra människor känner, så det är nog detta som jag har en del svårigheter med. (dock har jag inte det handikappet fullt ut.. jag må göra folk ledsna, men jag förstår efteråt att jag har gjort fel.. speciellt om jag blir utskälld )


Aja, till fråga: Känner ni likadant? Undviker ni ofta att skoja med nån, för att ni har svårigheter med hur den andra personen skulle tycka/känna om det i den situationen, och att ni kan gå för långt?

Hej Hyper.

Jag är, trots att jag inte alltid förstår när andra skämtar, rätt skojfrisk av mig. Såpass att folk ofta säger att det inte är roligt att skämta helatiden när jag väl vågar nästan manisk, och att de inte förstår mina skämt(jag tror det beror på obildning, eftersom mina skämt oftast handlar om referenser till regler, beteenden eller fakta).

Samma när det gäller fysiska skämt. Jag vet att jag ofta skadar folk om jag inte tänker mig för.

Så jag lägger oftast band på mig och skämtar sällan "fritt" (fritt=Låter hetsa upp mig på ett sätt som skulle kännas naturligt).

Mvh F

När jag skämtar verkar det som att folk tar det på allvar, så jag får tänka mig för . Har hänt tex att jag skojar att jag blir arg, kan bli lite lite underligt Familjen säger att jag är svår att läsa av, så jag undviker att skoja, kan bli lite underligt ibland? Har hamnat i flera pinsamma situationer pga av missuppfattningar. Blir heller inte bättre när jag försöker förklara, brukar bli ännu värre då.

Fysiska "skämt" är väl öht sällan uppskattade. Möjligtvis lite småbråk på samma nivå. (kastar dem en snöboll förväntar de sig nog en snöboll tillbaka, inte en mulning)

Så angående det fysiska är mitt råd, oavsett diagnos, avstå. Sen när det kommer till grova skämt, där handlar det ju, för alla, om att lära sig långsamt och försiktigt.

Man börjar inte med "tjena pucko" till sin arbetskamrat första dagen. Men om han använder motsvarande språk så är det bara att hänga på. Är väl möjligen här man kan få problem med sin AS, att man inte ser nyanserna. Jag kör vanligen defensivt här för att inte göra bort mig.

Detta med social jargong är dock verkligen inte bara AS som har problem med, för nästan alla som möter en ny kultur(nytt jobb tex.) är det problem.

Återigen, det viktigaste är att man börjar försiktigt, då är risken liten att någon blir allvarligt sårad.

Jag hade en dålig vana när jag var yngre, nämligen att slå lätt (eller inte så lätt...) med knuten näve på mina "manliga" kompisars överarmar. Det var väl inte direkt illa menat, utan mera någon sorts (omedvetet) försök att få kontakt eller en reaktion, antar jag.

En av mina kompisar tröttnade på det, till slut, och bad mig att sluta efter ännu ett "skojfriskt" slag från min sida. Då sade jag till honom nåt i stil med att: -"Du får väl slå tillbaka då!", varpå han replikerade: -"Jag behöver väl inte vara dum för att du är det!" Behöver jag säga att jag verkligen kände mig dum efter detta meningsutbyte (och denna för övrigt exemplariska lektion i ickevåld)?

Jag hade dock inte lärt mig läxan till fullo visade det sig, eftersom jag av någon anledning tog upp denna (o)vana igen, i vuxen ålder. Det utvecklade sig delvis på samma sätt - personen som var drabbad tröttnade också till slut. Denna vuxna kamrat var dock mer handfast än min barndomskamrat, han gjorde nämligen det som jag hade föreslagit den tidigare kamraten - utan att jag behövde be honom... Han slog tillbaka, och det med besked!

Jag lärde mig den vägen också (genom fysisk smärta och en annan slags psykiskt obehag), och lade ner det här sättet att relatera till andra, åtminstone i dess fysiska uttryck. Jag inser när jag skriver detta att jag dock kanske fortfarande utdelar en del "verbala" eller kanske i synnerhet "textliga" (eller skriftliga) "slag" i olika sammanhang. Jag kanske inte har lärt mig så mycket? Bara bytt "arena" så att säga, "sublimerat min drifter" om man skall tala Freuds språk.

Kan detta månne vara exempel på en Aspergerrelaterad social "klumpighet" eller "blindhet"? Någon som känner igen sig?


(För övrigt:
Ickevåld gav resultatet att jag slutade slå. Våld gav också resultatet att jag slutade slå. Våld eller ickevåld - kvittar det lika alltså? För det aktuella beteende kanske, men knappast för min relation till personen ifråga. Jag känner fortfarande i dag en beundran för min unga kamrat "ickevåldsaktivisten", medan min relation till min andra "vuxna" kamrat mer är präglad av osäkerhet och distans. En liten känga åt behaviorismen kanske... (Jag måste tydligen fortsätta att "slå" på någon, eller!? ))

Svårt at se någon direkt koppling mellan AS och vilja att slåss. Tyder ju mest på bristande empati, något jag har föstått är lite av en myt om AS?

I den mån jag har AS yttrar det absolut inte på så vis. Det är det sociala spelet jag inte föstår så bra, inte att andra också har känslor och kan känna smärta.

Jnx skrev:Svårt at se någon direkt koppling mellan AS och vilja att slåss. Tyder ju mest på bristande empati, något jag har föstått är lite av en myt om AS?

I den mån jag har AS yttrar det absolut inte på så vis. Det är det sociala spelet jag inte föstår så bra, inte att andra också har känslor och kan känna smärta.

Jag känner mig lite påhoppad.

Jag förstår också att andra människor har känslor och kan känna fysisk smärta. Om inte annat så var det ju just genom att tillfoga den andre en begränsad fysisk smärtupplevelse, som jag försökte framkalla en reaktion från denne. Om jag inte förstått att andra kan känna smärta, hade jag knappast använt mig av denna metod, eller hur?

Det står i övrigt rätt mycket i Wikipedia, om att personer med diagnosen AS kan ha bristande förmåga att kunna sätta sig in i andra människors situation och ha bristande empatisk förmåga, tycker jag:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom

I denna artikel står det också om att alexitymi är mycket vanligt för personer med AS, d v s att man saknar "förmågan att förmedla sitt eget känslomässiga tillstånd".


Även om jag talar i egen sak, så tror jag inte att det skulle vara speciellt rättvisande att beskriva mig som någon mer utpräglad "slagskämpe" faktiskt. Så "bråkig" var jag knappast. Då tror jag i så fall mer att det beskrivna beteendet haft sin grund i ett lite tafatt kontaktsökande, svårigheter att uttrycka egna känslor på ett adekvat sätt och kanske en smula bristande empati eller förståelse för andras tankar och känslor, ungefär som det uttrycks i ovan nämnda artikel:

"En person med AS kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som förmedlas genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa. I de flesta fall är dessa etiketter orättvisa, eftersom personer som har syndromet förhållandevis ofta är neurologiskt oförmögna att förstå andra människors känslomässiga tillstånd. De blir vanligen chockade, upprörda och ångerfulla när de får reda på att deras handlingar är sårande eller olämpliga."

Jag skrev ju också att jag kände mig dum, när min "ickevåldslige" kamrat påpekade att jag betett mig illa, så fullständigt empatistörd är jag kanske inte?

(Men det har ju ännu ingen påstått heller, i och för sig).

Var inte meningen att göra påhopp, men det jag anade var en ton av "det är ok att slå andra om man har as och inte vet bättre" vilket jag verkligen inte håller med. Får jag en as-diagnos hoppas jag verkligen inte att de innebär att folk tror jag kommer kunna gå runt och göra illa dem bara sådär.

Det jag menade var väl att man inte borde behöva läsa av en persons ansikte för att förstå att han inte gillar att bli slagen? Egentligen, har väl inte med empati att göra. Jag har tolkat det mer det om att folk med AS sårar när de gör saker som inte är uppenbart elakt. genom att avstå från vita lögner till exempel.

Å andra sidan, om du gillade i slagen själv är det nog lite av ett AS-drag att inte märka att den andra inte gillade det. Så kanske det var?

Förstår att du har bättrat dig nu, men tycker det känns som att du förringar det allvarliga i att använda fysiskt våld lite. Oavsett om skälen var kontaktsökande så är det aldrig ok. Fysisk kontakt är väldigt viktigt i människors psyke, sker det på dåliga sätt kan det skada för lång framtid.

Hyper:


Jag har varit med om att ta i för hårt, jag skoja med en person under 90-talet kom jag att tänka på, vi spelade lite fotboll och rätt som det är höll jag i honom , och råka putta till honom så han ramla omkull och börja gråta , och hans mamma var med , denna gång var ett tydligt exempel på att jag inte bör ta i så mycket, jag blev tydligen så exalterad och uppspelt, jag tröstade personen och allt blev bra igen. Denna gång är nog den enda gången..

Jnx skrev:Var inte meningen att göra påhopp, men det jag anade var en ton av "det är ok att slå andra om man har as och inte vet bättre" vilket jag verkligen inte håller med.

Nej, det är inte okej att göra andra människor illa, oavsett diagnos eller frånvaro av diagnos. Det håller jag fullständigt med om. Men kan inte ett avvikande beteende bli mera begripligt, om man vet om att personen fungerar på ett annorlunda sätt?

Jnx skrev:Får jag en as-diagnos hoppas jag verkligen inte att de innebär att folk tror jag kommer kunna gå runt och göra illa dem bara sådär.

Nej, givetvis inte.

Jnx skrev:Förstår att du har bättrat dig nu, men tycker det känns som att du förringar det allvarliga i att använda fysiskt våld lite.

Jag tycker inte att jag har "bättrat" mig i något slags moraliskt hänseende, utan bara insett att mitt beteende inte uppskattades av alla och därför lagt ner det, eftersom jag så långt jag kan vill bete mig juste mot andra och ha bra relationer till dem.

Det har aldrig varit min mening att bagatellisera användningen av fysiskt våld. Jag ville reflektera över ett (omoget/dåligt anpassat) beteende jag har haft, i ljuset av min AS-diagnos, för att om möjligt komma till en något större självinsikt i hur jag fungerar. Jag vill inte göra andra människor illa, vare sig fysiskt eller psykiskt, och jag vill inte att andra skall göra mig illa heller, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Jnx skrev:Oavsett om skälen var kontaktsökande så är det aldrig ok. Fysisk kontakt är väldigt viktigt i människors psyke, sker det på dåliga sätt kan det skada för lång framtid.

Även om jag fortfarande känner mig en smula missförstådd, så har dina invändningar gett mig en del att tänka på. Tack för det, så länge.

Jag tolkade ditt inlägg som att det inte handlade om våld egentligen, utan att du bara boxade till dem lite lätt?
Så gör jag mot min bror, dunkar till honom lite på axeln, som ett sätt att skämtsamt ta kontakt.

Många ungar boxar väl till sina kompisar lite på lek eller? Det är väl inte konstigare än att djuren biter varandra på lek och brottas? Mellan vuxna kanske det är lite känsligare.

"Våldet behöver inte vara stort för att vara våld - redan att till exempel hålla i någons tröja är att anse så som våld." - http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5ld

Och nej, det är inte ok om den andra inte är med på det, inte ens om det är relativt milt, något som för övrigt är väldigt subjektivt.

Sen händer det nog att folk gör så när båda parter tycker det är kul. Typ slå-på-armen-lekar "om man ser en gul bil först får man slå den andra på armen". Då är det förstås ok.

Att något skulle vara ok bara för att det är barn emellan är mig främmande, det är ju precis så man resonerar när man accepterar mobbning mellan barn på en nivå som aldrig skulle accepteras mellan vuxna.

svartamolnet skrev:Jag tolkade ditt inlägg som att det inte handlade om våld egentligen, utan att du bara boxade till dem lite lätt?
Så gör jag mot min bror, dunkar till honom lite på axeln, som ett sätt att skämtsamt ta kontakt.

Många ungar boxar väl till sina kompisar lite på lek eller? Det är väl inte konstigare än att djuren biter varandra på lek och brottas? Mellan vuxna kanske det är lite känsligare.

Ja, det var ungefär så jag menade. Jämförelsen med unga djurs lek tycker jag är bra. Det är ju också så, att djurungars lek så småningom får ett annat allvar i sig. Att som vuxen lejonhanne försöka "leka" med andra vuxna lejonhannar, som lejonungar gör, kanske inte heller fungerar så bra. De kanske inte uppfattar det lekfulla i det (i synnerhet inte om det smyger omkring en lejonhona i gräset i närheten).

"Lek" mellan vuxna människor fungerar förmodligen bäst i mer organiserade sammanhang, som i olika idrotter, spel och tävlingar. Risken för förväxling mellan lek och allvar är förmodligen mindre i dessa "ritualiserade" lekar, än om man börjar utmana någon fysiskt utanför sådana sammanhang, vilket jag ju gjorde.

Jnx skrev:"Våldet behöver inte vara stort för att vara våld - redan att till exempel hålla i någons tröja är att anse så som våld." - http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5ld

Och nej, det är inte ok om den andra inte är med på det, inte ens om det är relativt milt, något som för övrigt är väldigt subjektivt.

Varje form av ovälkommen kroppskontakt kanske kan betraktas som våld? Även en smekning på fel plats, vid fel tillfälle, av fel person, av "fel" kroppsdel, kan ju kränka den som blir utsatt för det.

Jag har i alla fall varit med om att andra berört mig vid tillfällen jag varit "oskyddad" och absolut velat vara "ifred" kroppsligt (främst i kyrkliga och andra "andliga" sammanhang). Allt i bästa välvilja antagligen, men inget som jag uppskattade utan mest blev störd och förvirrad av. -"Varför gjorde hon så?"

Andra gånger har jag uppskattat att någon tagit min hand, om jag haft ont, eller blivit lugnad av en mild beröring.

Det "våld" som utövas under en medicinsk operation kan ju också vara ganska omfattande rent fysiskt, även om resultatet kan visa sig vara livräddande.

Tycker inte detta med vad som är "våld" och hur man skall förhålla sig till det är så himla enkelt. Ibland kanske också någon måste "puffa" på oss, för att vi ska komma ut ur vår egen lilla värld, om vi blivit alltför instängda där? Kanske behöver denna "puff" ibland också vara rent påtaglig och fysisk?