Något jag har oerhört svårt för är att ha bilder på väggarna (eller någon annanstans) som föreställer människor som stirrar. Den enda bild jag för närvarande har synlig är en filmaffisch från "Hon dansade en sommar" men personerna på bilden stirrar bara på varandra. Jag har för övrigt inte speglar heller.

Jag undrar om denna aversion kan kopplas till Aspergers och den generella oviljan att stirra folk i ögonen när man talar med dem, inte för att jag talar till bilder, men ändå.

Känns det igen?

Haha, själv tycker jag det är läskigt. Känns som om dom stirrar på MIG.
Därför gillar jag inte bilder

Kommer ihåg när jag var liten och var på toan, då vart jag asrädd att jag skulle se någon i spegeln som skulle jaga mig, så jag rusade ut i full fart jämt x)

Under en period när jag kanske var runt 8-9 år gammal, kunde jag nästan inte titta in i speglar utan att jag blev livrädd för min egen stirrande blick, men som tur var har det gått över numera!

Nej, jag tycker inte heller om bilder med stirrande ögon. Jag har bara en bild på väggen med en människa och där har hon nästan stängda ögon. Min mormor har massor med gamla foton på väggarna. Speciellt ett foto, en närbild av min morfar (som inte lever längre) tycker jag är läskig. Det känns som om han följer mig med blicken. Ibland är det likadant med saker, t.ex. dockor och leksaker. Senast igår kväll flyttade jag en kramdjurshund från hyllan för att jag tyckte det såg ut som den tittade på mig när jag skulle sova. x)

Jag tycker att folk inte tycker om det sätt jag ser på dem. Även om jag bara kastar en snabb blick på dem får jag intrycket av att de tycker de att jag stirrar på dem.

Peace skrev:Senast igår kväll flyttade jag en kramdjurshund från hyllan för att jag tyckte det såg ut som den tittade på mig när jag skulle sova. x)

Om inte någon annan hade sagt detta, så hade jag aldrig erkänt det själv.. men detta gjorde jag när jag var liten.

Jag hade ett kramdjur (en vit kanin), som jag hade bland annat i sängen när jag sov. Men sen blev jag nervös av den, fick för mig att den typ stirra på mig eller nått sånt. Så jag la den på en hylla i ett annat rum och ville inte veta av den mer.

Jag trodde jag var knäpp/störd i huvet som gjorde så , och det är som sagt inget jag går och berättar, om inte nån annan berättar om liknande saker som nu.

Alltid skönt att höra att man inte är ensam om saker

För några år sedan såg jag efter en katt under en vecka och en kväll när jag lagt mig noterade jag hur den satt och stirrade på mig från andra sidan rummet. Jag försökte låtsas som ingenting men till slut var jag tvungen att stiga upp och ställa något i vägen.

De nallar jag har sitter så att vi inte stör varandra. Tigern hade förlorat sina ögon innan jag fann den så den är oproblematisk.

Jag älskar bilder av ögon! Jag hatar ögonkontakt, men älskar att studera ögon som objekt. Ögon är något helt fantastiskt. Att måla eller rita ett öga innebär hur mycket detaljstudering som helst. Här hemma har jag stoooora tavlor med stooora ögon (dock inte med hela ansikten, ögat är i fokus). Jag målar dem i färg eller gör dem i kol och blyerts, med ännu mer detaljer.

Jag fängslas av irisen och dess unika mönster från öga till öga, ljuset som reflekteras och djupet det skapar, ögonfransarna som sveper och ramar in ögat.

När jag tittar någon i ögonen tappar jag ofta koncentrationen just för att jag börjar detaljstudera ögonen på folk... Jag ser alltså inte människor i ögonen för att få information om känslor (eller vad det nu är man får reda på genom att stirra någon i ögonen), jag studerar dem som objekt. Som vackra ting. Vad gäller bilder tycker jag det är skillnad på ett foto som stirrar eller en ritad/målad bild.

Haha, trodde nästan att jag var ensam om denna fobi. Jag brukar gå och vända på tidningar och allt möjligt där personer tittar mot "kameran". Speglar har jag dock inget större problem med, så länge jag är ensam i rummet.
Numera är det dock inte ett lika stort problem. Det verkar hjälpa att fokusera på annat. Eller helt enkelt skaffa något "vettigt" att göra i vardagen

Jag har inte svårt för stirrande affischer och speglar, men har haft nån mild variant av det en sväng. Jag skulle aldrig våga ha en terminator-robot på väggen ex. Har snälla affischer och manga.

Jag kan absolut inte ha tavlor med ex porträtt hemma, det blir otäckt med tittande/stirrande ögon, och speglar är jag inte alltid rädd för men om det är mörkt hemma så vill jag inte titta länge i en spegel....

Mm det har jag svårt för. Jag satte upp en idolaffisch vid fotänden av sängen föreställande Piratest-otc gänget. Men det var ingen bra idé ty jag fick samtligas blickar riktade mot mig plus ett gäng grinande dödskallar, där jag låg i mörkret. Den sitter nu vid huvudänden i stället. En annan favorit i rummet är ett stort porträtt av Darth Vader. Han åsamkar inget obehag då det är ganska svårt att avgöra var han har sin blick .

Vi har en tavla hemma, ett tygtryck som jag fick när jag föddes, men som jag aldrig har tyckt om. Det föreställer en gammal gubbe som ser sig om över axeln. Han har långt hår, långt skägg och ser ut som en luffare eller en jätte. Jag har aldrig varit rädd för det, gubben ser inte elak ut och har egentligen lite sorgsen blick, men det är i alla fall lite äckligt!
Ibland kan jag tycka att bilder stirrar på mig, men jag har väggarna fulla med Frida Kahlos självporträtt, plus att jag har en Operafantom på dörren, så nej, speciellt rädd är jag inte.
Fast Tony Hill i "Mord i Sinnet" är äcklig.

http://pics.livejournal.com/muffintop_p ... t/s320x240

Ögonen i "The Grudge" är ändå värst. Brrr...när man ser dem under tjejens täcke...