Mina föräldrar har förr påstått att jag inte har Aspergers Syndrom, dock säger dem att jag har haft "slängar" av det när jag var barn.

Med "slängar" menar dem, att jag fick vredesutbrott när jag inte fick sitta på min vanliga plats i bilen, fick också vredesutbrott när jag behövde avbryta en aktivitet, och jag blev snabbt trött i skolan och behövde många pauser, gillar att prata om samma samtalsämne hela tiden, var beroende av rutiner, och lite andra småsaker.

Dock uppfyllde jag inte alla kriterier för att ha Aspergers Syndrom menade dem. Dem menar, att barn med "riktig" asperger, pratar på ett speciellt sätt (pratar väldigt nogrant), och dem håller sig för sig själva och har inga vänner.

Jag pratade inte på ett speciellt sätt när jag var liten, och jag ville inte alltid vara för mig själv och jag hade vänner. Pga det bland annat, så menar dem att jag inte hade Aspergers Syndrom.

-------------

Så jag tog tag i det där, (och blev väldigt öppen), och frågade mina föräldrar igår hur det då kommer sig, att jag idag, har ätstörningar (som jag läst nästan alla aspergare har någon form av), att jag är så socialt klumpig i vissa situationer och rädd, att jag ofta har svårt med ögonkontakt, att jag har haft tvångssyndrom, nöjer mig med ett enda intresse, har få vänner, skapar lätt fobier, och allt det där.

Dem svarade att vissa saker lät konstigt och att dem inte hört talas om det, och menade på att det inte syns på mig att jag skulle ha aspergers, och för den sociala biten, så tycker dem att jag sköter mig alldeles utmärkt utan några konstigheter när vi har gäster hemma, eller är borta.

När jag dessutom sa, att jag uppfyller alla asperger kriterier på Internet, så sa dem att "man ska inte lite på allt som sägs på Internet".

-------------

När jag läser om folk som har Aspergers Syndrom på internet (detta forum som exempel), så känner jag igen mig i vad många säger, att det inte syns utåt att dem är annorlunda, men att dem lider av det i tysthet. Dem kan känna sig socialt klumpiga, ha ensidiga intressen, och ha lite andra osynliga svårigheter här och där, som ingen annan ser.

Också så (vad jag uppfattat det) så har inte dem heller pratat konstigt, och dem har haft vänner, precis som jag.

-------------

Min alldeles egna slutsats.. det verkar som att jag (och många jag läst om) i sånna fall har en mild version av asperger, dock kan den fortfarande diagnoseras som Aspergers Syndrom.

Medan sånna som har asperger fullt ut (som det tydligen krävdes att man hade för att det ska räknas när jag var barn), är att dem pratar konstigt, har inga vänner och håller sig för sig själva i sin egen värld, och andra väldigt synbara udda beteenden.

Enligt mina testresultat så har jag jättemycket AS + ADHD.
Jag låg väldigt högt på i princip alla skalor som visades, och då hade jag ingen tanke på att jag skulle ha AS, så det var inget "önsketänkande"/självdiagnos heller.
Vilket iofs kan tyckas märkligt, då jag själv anser att jag ändå fungerat "bättre" än många andra aspergare i samhället tidigare, jag är alltså i mitt tycke väldigt högfungerande.
(Jobb, alla körkortsbehörigheter, förhållanden m.m.)

Den där saken har jag tänkt på en del, speciellt efter min kontakt med andra aspergare här.
Jag tvivlar inte det minsta på mina diagnoser, just för att testreslutaten var så konsekventa och så pass långt över alla gränser, och min utredning var både lång och ordentlig.

Antingen är det just min kombination/balans av personlighet, uppfostran, AS & ADHD som gjort att jag klarat mig så pass bra som jag gjort, eller så finns det faktorer som vi/jag inte tagit med i beräkningarna, som mer avgör hur "högfungerande" man blir i samhället.

Jag har också fått höra att jag inte är en "äkta Aspergare" av lärare i skolan, men sen visade det sig att jag visst passade i kriterierna . Nu utreds jag även för ADHD.

Jag har en grav autismspektrumstörning. Det står Aspergers syndrom på papperen, men jag är väldigt långt ut på autismspektrat.

Hyper skrev:pratar konstigt, har inga vänner och håller sig för sig själva i sin egen värld, och andra väldigt synbara udda beteenden.

Sådan var och är jag. Hade väl en bästis i tredje klass, och umgicks sporadiskt med en psykopat under mellanstadiet och början av högstadiet. Men de blev kompis med mig, jag sökte aldrig aktivt kontakt själv.

Dock klassificerades jag som blyg för att jag aldrig tog kontakt med någon, varken barn eller lärare.

Internet har öppnat en helt ny värld för mig. Här kan jag kommunicera på mitt språk. Ett språk som inte fungerar i realtid, men väl med några minuters eller timmars och biland dagars fördröjning.

Jag har inte heller självmant sökt vänner innan jag fick internet 2002.

De sa att jag är en klockren men mild AS.

Det där med "pratar konstigt, ensam och inga vänner" låter som grav asperger eller som klassisk autism, inte som någon typisk Asperger. Jag går i aspergerklass, och i princip alla här har vänner, och de flesta är iallafall lite sociala. Nästan ingen pratar "nogrannt".

Jag tror jag har mellansvår Asperger. Jag kan avläsa känslor ganska bra, men jag har i princip aldrig själv tagit initiativ till någon varaktig relation. Jag har skaffat brevvän via internet förut, men det räknas nog inte som aktiv social kontakt; internet är ju helt annorlunda än "verkliga livet". Jag tror jag har skrämt bort nästan samtliga av mina "internetvänner" med mitt ointresse och att jag inte har något att säga; jag är liksom inte intresserad av kontakt. Jag vill helst vara för mig själv.
De som jag är vän med har tagit första steget själva, det är de som blivit vän med mig först, inte jag som blivit vän med dem.
Pratar konstigt gör jag nog; jag pratar entonig och ibland för högt, men nogrannt vet jag inte om jag pratar, snarare tvärt om: jag säger för lite så att den jag pratar om får för lite information. Däremot är jag väldigt utförlig och ibland långrandig när jag skriver. Det har ni nog sett här på forumet.
Jag kan vara väldigt avvisande när folk försöker kontakta mig, men när jag tar initiativet kan jag prata för mycket.
Jag har svårt för att få min vardag att gå ihop, och har väldigt svårt att få rutiner. Dock behöver jag det för att fungera tror jag.
Dock var jag ganska ensam som barn, och jag hade bara ett par vänner fram tills jag var 6. Jag pratade aldrig barnspråk, jag pratade "ordentligt" på en gång. Så kanske stämmer det dina föräldrar sagt på mig ändå när jag tänker efter.


Jag tror inte vi här har lätt asperger, jag tror att det som står i böckerna är symptom på väldigt typisk och SVÅR Asperger. De flesta med Asperger har inte vartenda symptom.

Mina fördomar säger mig att om man hade ett "svårare" eller tydligare fall av AS så skulle man inte ägna massor av tid på ett forum tillägnat såna som en själv.. men som sagt, bara fördomar.

Ju mildare fall, desto mer självinsikt, känner jag det.

honeysquid skrev:Mina fördomar säger mig att om man hade ett "svårare" eller tydligare fall av AS så skulle man inte ägna massor av tid på ett forum tillägnat såna som en själv..

Så är det nog i många fall. Att de har ett så outvecklat språk att de inte kan interagera ens på internet. Så hade nog jag varit om jag haft internet som barn, jag hade nog inte börjat skriva på forum förrän i 20-årsåldern, kanske senare.

Jag tycker forum är ett bra sätt att hålla monologer på. Det är någonting som är utmärkande för de mer autistiska av de som skriver, att mycket är monologhållande, det är ofta sämre ställt med kommunicerande och chitchatmekanismerna.

Jag har lärt mig mycket sådfant av att hänga på internet. Men när jag hamnar på forum för neurotyper är jag det svarta fåret, de kommunicerar med så mycket mer gruppmentalitetsgrejer, håller med varandra, väljer sida osv. sätter man sig där och håller en monolog skriker folket: Hybris!

Danne skrev:jag själv anser att jag ändå fungerat "bättre" än många andra aspergare i samhället tidigare, jag är alltså i mitt tycke väldigt högfungerande.
(Jobb, alla körkortsbehörigheter, förhållanden m.m.)

Jobb, körkort och förhållanden är saker jag inte har.

Jobb klarade jag inte utan fick säga upp mig, körkort vågar jag inte ta, förhållanden är något jag inte ens har försökt med (också så innebär ett förhållande att man ska vara så social och ta ansvar, vilket jag känner att jag inte riktigt skulle klara).

Konstigt i sånna fall, eftersom du säger att du har "jättemycket AS", men du verkar ha klarat saker jag inte klarar. Fast det är väl klart.. man kan vara dålig/bra på olika saker antar jag.

Danne skrev:Antingen är det just min kombination/balans av personlighet, uppfostran, AS & ADHD som gjort att jag klarat mig så pass bra som jag gjort,

När jag var 15 år, så var jag hos en doktor. Han hade sett på mig att jag har "asperger", MEN att han var väldigt förvånad över hur bra jag hade hanterat det. Det tack vare en bra uppfostran, och mina föräldrar hade gett allt för att hjälpa mig i min uppväxt (min mamma slutade jobba för min skull).
Så vem vet.. kanske beror det mycket på uppfostran? Hade jag haft föräldrar som skitit i mig, så kanske jag hade haft grav Aspergers Syndrom idag?

Doktorn gav hur som helst en diagnos.. som idag är bortslarvad! Så jag har ingen aning om vad den säger :/ Och mina föräldrar minns inte det. Får kanske begära att få en ny.. om man kan det.

Liljencroowna skrev:Jag har också fått höra att jag inte är en "äkta Aspergare" av lärare i skolan, men sen visade det sig att jag visst passade i kriterierna . Nu utreds jag även för ADHD.

Haha okej.. ja där ser man hur fel folk kan ta.

saltgurkan skrev:Det där med "pratar konstigt, ensam och inga vänner" låter som grav asperger eller som klassisk autism, inte som någon typisk Asperger. Jag går i aspergerklass, och i princip alla här har vänner, och de flesta är iallafall lite sociala. Nästan ingen pratar "nogrannt".

Jag gick också i klasser med andra elever som hade asperger i skolan (och ADHD), och alla dem hade inte dem symtomen som en "typisk" aspergare har, utan dem pratade normalt, och hade vänner (dock inte inte så många vänner).

En av aspergarna där, var t.ex inte det MINSTA blyg.. han brukade spela teater för hela klassen, och sökte senare in på teaterlinjen.

Det är ju verkligen motsatsen till en aspergare skulle jag säga
Ändå hade han Aspergers Syndrom.

saltgurkan skrev:Jag tror jag har mellansvår Asperger. Jag kan avläsa känslor ganska bra, men jag har i princip aldrig själv tagit initiativ till någon varaktig relation.

Jag har inte haft några svårigheter med att avläsa känslor vad jag vet (mina föräldrar har sagt att dem inte märkt det på mig heller, vad dem sett).

Dock så hände det i skolan, att när jag umgicks med andra elever, så gjorde jag dem illa. Ett exempel var en kille jag jagade genom hela skolan förut för jag tyckte det var kul (såg det som lek), men han var livrädd. Sen fick jag fatt i honom och tryckte ner honom på golvet. Han började gråta och nån lärare kom och undrade vad jag höll på med.

Jag fattade inte förren då, att jag hade gjort fel.

Det hände flera gånger att jag skrämmde/gjorde andra illa, utan att förstå att jag gjorde fel. En annan gång tryckte jag ner min polares huvud i skolans toalett och spolade, och trodde han tyckte det var kul, men han sprang hem och grät. Vid ett anant tillfälle puttade jag ner honom i en flod med kläderna på, och jag fick värsta utskällningen.

Jag gjorde inte det för att jag ville såra.. utan jag förstod inte att jag gick för långt om jag höll på så.

Jag har en förmåga att lätt göra mig osams med folk pga det.

Jag vet inte om det har med aspergers att göra.. men det kan vara möjligt att jag har vissa svårigheter med att förstå hur andra människor känner.


Ett annat litet exempel, är att jag aldrig förstått vitsen med att kramas. När man träffar släktingar som vill hälsa genom att krama, så känns det bara stelt för mig att göra det, och det är något jag helst klarar mig utan.

saltgurkan skrev:Pratar konstigt gör jag nog; jag pratar entonig och ibland för högt.

Jag pratar inte entonigt eller så, därimot så pratar jag ofta för högt, så min omgivning får påminna mig att dämpa mig.

Antingen pratar jag inte alls, och när jag försöker, så känns det som att jag pratar för mycket/för högt. Har lite svårt att styra det där.

Jag tror att man nog kan vara rätt så "social" och ändå ha "ordentligt med autism/asperger". Alltså socialt intresserad. Man behöver ju inte vara bra på det sociala.

Det finns ju olika grupper som man kan definiera på olika sätt, men ni har väl läst om grupperna:
- aktiv och udda
- passiv
- avskärmad

Kanske är det så att bland de flesta med "mycket" AS/autism, så är de fler som är mindre socialt intresserade, men jag tror absolut inte att det är någon regel så att säga.

Jag tycker mig ha träffat och/eller skrivit med aspergare som har liten social vilja och/eller behov, men som är rätt bra på att läsa av folk. Och även motsatsen, sådana som verkar ha social vilja, men som inte läser av alls särskilt bra.

Att blanda in ADHD kan väl också göra väl också sitt till i fråga om att vara mer socialt intresserad, och/eller göra andra eller extra typer av sociala fel (som kan bero på impulsivitet?).

Jag är visserligen inte utredd än, men jag tror deffinitivt att jag har en mild eller medelhög AS.

Hur social jag kan vara beror dock helt på vem jag träffar och pratar med.

Hyper skrev:En av aspergarna där, var t.ex inte det MINSTA blyg.. han brukade spela teater för hela klassen, och sökte senare in på teaterlinjen.

Det är ju verkligen motsatsen till en aspergare skulle jag säga
Ändå hade han Aspergers Syndrom.

Det är nog inte motsatsen till Asperger, för folk med Asperger är inte automatiskt blyga, de har snarare svårt att ta kontakt. De flesta i min skola är väldigt oblyga. Däremot är jag själv blyg, så har vi en som i princip inte pratar, så några som verkar blyga har vi.

Något som däremot nästan måste ingå är väl svårigheter med sociala kontakter. Det är inte så att man bara är lite blyg i början och sen blir man bästis med alla. Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

honeysquid skrev: Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

Preciss!

honeysquid skrev:Något som däremot nästan måste ingå är väl svårigheter med sociala kontakter. Det är inte så att man bara är lite blyg i början och sen blir man bästis med alla. Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

Precis så det är för mig. Har alltid haft svårt att umgås med folk och få vänner, fast jag försöker. Och det syns inte på mig bara för att jag är social med några gäster ibland.

Jag minns starkt från gymnasiet att jag ibland försökte umgås med dem andra i klassen på raster och andra tillfällen då man kunde prata, men det var svårt att hänga med.

Hände ibland att dem andra börja prata med mig, och då behövde jag koncentrera mig mycket, för jag var ofta osäker på hur jag skulle svara.

Som exempel, om någon sa till mig: "Det såg så kul ut igår när min polare vurpa på sin nya cyckel".. så var jag osäker på vad jag skulle svara.
Ska jag bara skratta? nej det går inte, det kommer låta falskt och konstigt då.. ska jag fråga hur det gick för honom? Eller om hur det gick för cyckeln? Eller låter det töntigt att fråga så?

Jag var helt enkelt väldigt socialt klumpig, och det dröjde aldrig länge förren dem klasskamrater jag började få chans att prata med, blev förlorade.. visst, kunde gå lite bra i början, men det var VÄLDIGT svårt att hålla det uppe i längden.

Hände ibland att klasskamrater drog hem till mig, men det var bara 1 eller 2 gånger för varje försök, för jag klarade inte hålla dem kvar, och dem tappa intresset för mig.

Jag har fått diagnosen "lätt" Asperger. Mina problem ligger på det sociala planet - jag vet hur man "bör" bete sig, vad man borde säga och göra i olika situationer - men jag har väldigt svårt att göra det eftersom det känns påklistrat, som att jag spelar en annan person än den jag är.

honeysquid skrev:Något som däremot nästan måste ingå är väl svårigheter med sociala kontakter. Det är inte så att man bara är lite blyg i början och sen blir man bästis med alla. Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

Jo, det är nog precis så det är.
Jag har tillexempel svårt att hålla kontakten med vänner och hålla vänskapen "uppe". Jag är liksom inte så aktiv, eftersom jag är centrerad till mig själv och inte utåt. Det är det jag tror är det stora problemet vid Asperger, att vi inte är riktade utåt utan inåt, hur sociala vi än är.

honeysquid skrev: Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

Det var så jag tänkte också. Jag kanske skrev luddigt.

Hyper skrev:

honeysquid skrev:Något som däremot nästan måste ingå är väl svårigheter med sociala kontakter. Det är inte så att man bara är lite blyg i början och sen blir man bästis med alla. Man kan ju vara utåtriktad och social men ändå ha svårt för att få vänner och behålla dem.

Precis så det är för mig. Har alltid haft svårt att umgås med folk och få vänner, fast jag försöker. Och det syns inte på mig bara för att jag är social med några gäster ibland.

Jag minns starkt från gymnasiet att jag ibland försökte umgås med dem andra i klassen på raster och andra tillfällen då man kunde prata, men det var svårt att hänga med.

Hände ibland att dem andra börja prata med mig, och då behövde jag koncentrera mig mycket, för jag var ofta osäker på hur jag skulle svara.

Som exempel, om någon sa till mig: "Det såg så kul ut igår när min polare vurpa på sin nya cyckel".. så var jag osäker på vad jag skulle svara.
Ska jag bara skratta? nej det går inte, det kommer låta falskt och konstigt då.. ska jag fråga hur det gick för honom? Eller om hur det gick för cyckeln? Eller låter det töntigt att fråga så?

Jag var helt enkelt väldigt socialt klumpig, och det dröjde aldrig länge förren dem klasskamrater jag började få chans att prata med, blev förlorade.. visst, kunde gå lite bra i början, men det var VÄLDIGT svårt att hålla det uppe i längden.

Hände ibland att klasskamrater drog hem till mig, men det var bara 1 eller 2 gånger för varje försök, för jag klarade inte hålla dem kvar, och dem tappa intresset för mig.

Jag tycker verkligen det låter som att du har Asperger, iallafall är det liknande svårigheter som jag har. Problemet jag har är att folk börjar älska mig jättefort, men att jag har inte förmågan att ge något tillbaka eller hålla igång relationen.

Jag tror det är det vi aspergare har svårt med, att hålla igång. Jag gissar att vi saknar "social motor".

Problemet med oss är alltså inte att vi inte är sociala, för vissa av oss är det, jag tror ganska många är det. Vissa är rent av oerhört sociala. Själva problemet är, tror jag, hur vi fungerar i relationerna. Problemet är inte hur många vi pratar med, utan hur det fungerar. Vill de vi pratar med prata med oss i fortsättningen också, eller blir de ivägskrämda? Blir det ömsesidigt utbyte, eller håller vi bara en monolog till samtalspartnern? Blir det ett samtal, eller svarar vi bara på frågor och sticker därifrån sedan? Är vi intresserade på riktigt, känner vi med personen, eller vill vi bara bli stimulerade? Det är det jag tror är problemet.

Min bild av mig själv när jag kommunicerar är att jag gör det för min egen skull. Här på forumet håller jag typ långa monologer som bara pratar om mig själv. Det är lite bättre i verkliga livet, för där får jag motfrågor, och personen sticker emellan med sitt eget prat som jag måste svara på. Men om ingen annan säger något blir det bara monologer.

Nu tror jag att jag har formulerat min syn på aspergermänniskors sociala problem. Jag tycker att vi här verkar ha det gemensamt, att vi kanske inte är så blyga men snarare klumpiga. JAg har både ock, jag är blyg och klumpig, men det är inte allmänt. Blyghet är inte ett kriterium för Asperger. Vi har det bara svårt för att hålla igång relationer.

Jag tror inte jag har någon mild form utav asperger. Har levt i celibat i över ett decennium nu och har inte haft någon IRL vän på än längre tid, utan umgås bara med personer jag har släktskap med inklusive min dotters mamma. Möjligheter har nog funnits både till att få vänner och eventuellt partner, men jag agerar i regel undvikande som om jag bara vill vara ifred. Och det vill jag väl också, fast ibland kan det kännas lite ensamt och tråkigt. Knepigt det där.

saltgurkan skrev:Problemet jag har är att folk börjar älska mig jättefort, men att jag har inte förmågan att ge något tillbaka eller hålla igång relationen.

Du tog orden ur munnen på mig.

Det har hänt mig flera gånger att folk visar intresse för mig (flesta fall i skolan), börjar prata med mig och så.. samtidigt som jag blev glad att dem gjorde det, så blev jag också nervös, för jag visste att jag då måste vara likadan tillbaka, eller så tröttnar dem

Och eftersom jag har svårt för sånt, så höll det ofta inte.

Jag blev då ofta vänn med andra elever som hade problem (också svårt att få vänner bland annat), för dem krävde inte att jag skulle kunna konversera på ett "stiligt" sätt.

saltgurkan skrev:Problemet är inte hur många vi pratar med, utan hur det fungerar. Vill de vi pratar med prata med oss i fortsättningen också, eller blir de ivägskrämda?

mm precis, det är så det är i mina fall, känns som att jag "skrämmer" iväg folk. Är alltför van med att bli ignorerad i slutändan.


En sak jag kan nämna dock, är att jag är den sortens typ som trivs väldigt bra att få vara för mig själv, ofta.

Jag har 2 kompisar idag, händer ibland om dem ringer och frågar om vi ska dra ut, eller om dem kan komma hem till mig, och då känner jag ofta att jag inte orkar, utan vill sitta vid datorn själv.

Fast det är förstås, det är inte alltid jag känner så.


Men det kan också grunda sig i andra problem. Om en kompis undrar om vi ska dra ut, så känner jag mig obekväm i det, för det innebär nya milöer och vistas bland folk, vilket gör mig nervös.

saltgurkan skrev:Min bild av mig själv när jag kommunicerar är att jag gör det för min egen skull. Här på forumet håller jag typ långa monologer som bara pratar om mig själv.

Jag har en förmåga att skriva väldigt mycket själv.. (som ni kanske märkt), men jag ser inget dåligt i det, tvärtom är det bra, ju mer man kan säga, ju mer infomativt blir det ju också. Och eftersom detta är ett forum där vi ska dela med oss av problemen och lära av varann, så är det ju bra med så mycket information som möjligt.

Hyper skrev:Mina föräldrar har förr påstått att jag inte har Aspergers Syndrom, dock säger dem att jag har haft "slängar" av det när jag var barn.

Vilken kompetens har de att uttala sig om saken? Jobbar de själva med att ställa diagnoser, eller har de någon gång under de senaste 15 åren läst någon beskrivning någonstans av vad Asperger "är" och hur det "ska" yttra sig?

Ack så många som en gång väl fått en bild av vad Asperger handlar om verkar sedan ha direkt sjukliga svårigheter att någonsin mer nyansera sin syn och ta till sig om de får påtalat att det de en gång har hört faktiskt helt eller delvis är totalt felaktigt.

Och totalt felaktig information om Asperger finns det ju hur mycket som helst av "där ute".

Kombinationen av de bitarna är rätt tung...

Pemer skrev:Vilken kompetens har de att uttala sig om saken? Jobbar de själva med att ställa diagnoser, eller har de någon gång under de senaste 15 åren läst någon beskrivning någonstans av vad Asperger "är" och hur det "ska" yttra sig?

Nej, de jobbar ingenting med diagnoser.

Eftersom dem hade sett att jag hade "drag" av asperger när jag var barn (exakta beskrivningar nämnde jag i inledningen till denna tråd), så hade mina föräldrar kollat upp det där och kollat kriterier.

Men enligt dem så uppfyllde jag inte alla kriterier, eftersom jag umgicks med vänner, pratade inte noggrant, och en del annat (men jag vet inte vad det var för "annat" jag inte uppfyllde som barn enligt dem, eftersom när jag frågar, så minns dem inte.. eller så var det kanske inte så mycket annat helt enkelt??).

En "riktig aspergare" som dem uttrycker det, håller sig för sig själv, har inga vänner och pratar väldigt nogrant.

Pemer skrev:Ack så många som en gång väl fått en bild av vad Asperger handlar om verkar sedan ha direkt sjukliga svårigheter att någonsin mer nyansera sin syn och ta till sig om de får påtalat att det de en gång har hört faktiskt helt eller delvis är totalt felaktigt.

Jag tror faktiskt det kan vara så, att mina föräldrar tror att man måste ha många synliga udda klassiska beteenden för att det ska vara Aspergers Syndrom. Det verkar som det.

En sak jag funderat över, är att när mina föräldrar skulle förklara för mig förut vad en person med autism är, så sa dem att det är en sån som aldrig pratar, sitter inne i sin egen värld och dunkar huvudet i väggen.

Men jag har sett folk på Internet som har autism.. dem är inte alls så :S


Jag är VÄLDIGT tacksam för alla som har intresse att skriva i denna tråd och få saker bättre förklarat för mig.