Hej alla föräldrar som har små barn med diagnos!

Jag undrar några saker,
När började ni misstänka att ert barn hade en problematik och varför?
Kunde ni se det redan i blöjåldern och hur?
Hur söker man hjälp till sitt barn om man misstänker att någonting är "fel"?

Mvh
/En orolig mamma

Hur tidigt man börjar misstänka beror nog på vilka erfarenheter som finns i ens bagare.
Misstänka kan man nog göra väldigt tidigt, men att kunna ställa en någorlunda säker/korrekt diagnos så behöver barnet nog ha kommit minst till skolåldern.
Om det inte handlar om en mer klasisk Autism.

Jag har en son med huvuddiagnos AS och bidiagnos ADHD. Jag började förstå att det var något med honom som var annorlunda under hans tredje levnadsår. Exakt vad kunde jag inte sätta fingret på och ingen annan heller men jag såg tydligt att det fanns något annat hos honom än hos mina andra barn. Att han är mitt fjärde barn bidrog säkert till att jag tidigare reagerade och att jag själv var lite äldre och därmed vågade lita mer på mina egna upplevelser bidrog också.

Jag hade då aldrig hört talas om AS och hade heller ingen egen diagnos. Men det blev upprinnelsen till först min egen utredning (med diagnos AS 2005) och därefter hans utredning under vintern 2006-2007. Han var sex år då utredningen började och han fick sin diagnos på våren innan han började ettan. En oerhörd värdefull utgångspunkt inför skolstarten hösten efter.

Det finns ingen som helst tvekan om att diagnosen är riktig även om den gjordes tidigt. Men hade jag inte själv reagerat så hade det säkert tagit några år till att komma fram till den. Då hade vi förlorat mycket viktig tid i skolan, framförallt.

Jag talade med BVC och där tyckte de allting var normal, "han är ju så söt" sa sköterskan och han både gick och pratade. På dagis tyckte de inte det var något speciellt utan att han lekte bra med de andra barnen men jag såg att det inte var så. Han var aktiv och påhittig och tolererade att de andra barnen lekte med honom så länge det skedde på hans villkor och de inte störde hans planer och regler.

Jag propsade på att få en kontakt med en barnpsykolog, vilket jag fick via BVC. Det ledde inte till något konkret mer än att hon fick upp ögonen på mig för att det fanns något hos mig själv som jag behövde fundera över. Genom att själv ringa BUP när vi kommit till det stadiet att vi behövde veta mer hur det var med honom fick jag en tid och de gjorde sen utredningen. Innan dess fungerade livet "tillräckligt bra" - eller snarare fanns det andra mer akuta problem för mig att ta itu med (vilket ledde till min egen diagnos).

Tack snälla för svar. Är det fler som orkar berätta?

Vi misstänker att både jag och barnets pappa har Aspbergers, vi uppfyller de flesta kriterierna, pappan några fler än mig.
Min sambo (pappan) har även någonting med sina ben och kan inte ligga ned utan att hålla på och skaka på dem, det gör att han har svårt att somna.

Jag vill ju bara säga positiva saker om mitt aälskade barn, men jag tar för givet att ni alla förstår att han har många positiva egenskaper och att jag tycker han är bästa ungen i hela världen med eller utan funktionshinder.

Jag oroar mig alltså för min son.
Vad tror ni?
Inbillar jag mig saker eller är det dags att undersöka det här mer?

Han är drygt 2 år och har alltid haft lite svårt för sociala bitar.
Normalt utvecklt språk, lite sen motoriskt men inte abnormalt, kan samspela med vuxna och andra barn, har mycket bra minne, kan ränka till 5 och spelar gärna på instrument (piano, flöjt, gitarr).
Spelar gärna melodier precis rätt efter sin motoriska kapacitet.
Gillar att brottas och våldsamma lekar, tycker inte så mycket om att mysa/gosa utan ger snabbkram på 1 sekund eller bara kommer och brottas eller puffas lite när han vill tanka trygghet.

Han har alltid haft "attacker" som kan komma när han blir stressad. Då skriker han okontrollerat, blir antingen spänd eller lealös i kroppen, det enda som hjälper då är att han får vara helt ensam med mig, ingen annan får höras genom en dörr eller synas för då börjar det igen. Attackerna kan leda till affektkramper.

Han blev lätt överstmulerad som liten, när andra barn var på ÖF 3 timmar kunde jag bara vara där i 30-60 minuter innan han fick en attack.

Han är väldigt fäst vid sina föräldrar och några få personer till men får gärna attacker när jag pratar med någon annan en längre stund, om vi ska hem till några andra eller resa.
Då måste det vara en bra dag för att inte han ska skrika sig till affektkramper under besöket.

Det är alltså inga vanliga trotsutbrott utan han mår verkligen dåligt när han får attackerna, han måste få lugn och ro på en gång för att de ska gå över.

Han kan inte somna utan att ligga och sparka i väggen, madrassen under lång tid.
Han har en ritual med sin snuttetrasa där han först slår sig i huvudet med den under en lång stund (känns så för mig iaf) för att sedan kasta den mellan sina fötter och händer på ett speciellt sätt, sen slå sig i huvudet med den och sen vända ryggen åt mig och då somna om inte något stör.

Vid nattningen får jag absolut inte röra vid honom men han vill att jag ska ligga bredvid i växasängen.
Sparkandet och dunkandet i huvudet kan pågå i en timme (efter så länge brukar jag låta honom komma upp en stund eftersom han försökt så länge), ibland kortare.

Som nyfödd ville han inte bli "fasthållen" (inte nu heller), hade svårt att komma till ro på nätterna, sedan blev det bättre, men han ville vara ensam i sitt sovrum i spjälsängen och enligt vissa rutiner.
Nu när vi bytt till juniorsäng och han vill ha mig bredvid har jag möjlighet att verkligen studera hans ritualiska dunkande och sparkande, och jag börjar bli mycket orolig.

Han vill inte klippa håret eller naglarna (han är rädd för saxen och det blir alltid fasthållning med affektutbrott som följd).

...och så är han världens bästa så klart

Men tycker ni att det tyder på Asperger?
Varken jag eller hans pappa har varit så här utåtagerande som sonen är.

Titti skrev:....

Jag talade med BVC och där tyckte de allting var normal, "han är ju så söt" sa sköterskan och han både gick och pratade. På dagis tyckte de inte det var något speciellt utan att han lekte bra med de andra barnen men jag såg att det inte var så. Han var aktiv och påhittig och tolererade att de andra barnen lekte med honom så länge det skedde på hans villkor och de inte störde hans planer och regler.
.....

Från förskolan ahr vi också fått höra att han är normal.
"Han är ju så liten än, det går inte att veta"

Jag tänker så här:
Ditt barn är väldigt litet fortfarande och barn idag lever i en mycket mer stressande värld än vad du och din man gjorde. krav på vad även små barn ska klara och hur man förväntas samspela har ökat.

Om man leker med tanken att ni som föräldrar skulle ha asperger så ökar risken eller kalla det möjligheten att något av de barn ni har eller kommer att få har ett AST i någon grad.

jag tycker inte att du ska vara orolig ännu. Däremot så skulle jag dokumentera det jag känner och ser som frågetecken kring mitt barn för att kunna använda om det senare visar sig att en ev diagnos trots allt är befogad.
Men just nu är din son för liten för att kunna diagnostiseras med diagnosen AS.
Det du själv kan göra just nu är att bemöta honom som han har en AST i någon form.

Tack igen
Blir mycket tack nu när jag läst netikettreglerna
Jag är verkligen glad att ni tagit er tid att svara, kanske droppar det in fler reflektioner vartefter.
Var kan jag lära mig hur jag ska bemöta sonens attacker och förebygga dem? Jag undviker många saker redan nu för att inte framkalla det här, men det är svårt att veta om jag gör rätt. För 1,5 vecka sedan var han borta hos sin mormor en natt och i förra helgen en natt hos farmor. Båda känner han väl och har haft tät kontakt med hela sitt korta liv. Han är fortfarande inte helt hundra efter detta. Två sova borta nätter på två veckor blev för mycket, även om han ahr det bra när han är där. Han vill fortfarande inte gå till dagis.
I morse ställde jag in vagnen i förrådet där (har jag aldrig gjort förut för vi bor så nära) och när jag kom stod han som vanligt och väntade på mig för han vet att jag kommer den tiden, då hälsar han inte utan bara vänder sig om och springer till förrådet, försöker öppna dörren (därinne står 4 likadana svarta briovagnar) väljer rätt vagn och tar ut den, klättrar upp och ropar PIPPII (betyder jippie)!
Jag sätter mig bredvid, hälsar. Frågar om jag kan få en puss och säger att jag saknat honom. Han pussar mig (tittar inte i ögonen), tittar sen rakt fram igen, tar tag i ratten på vagnen och ropar HEJRÅ DAGIS!
Det är för mig ett ovanligt beteende hos ett barn, att undvika ögonkontakt så och så vidare, men jag ahr kanske fel?
Hemma lekte vi tillsammans med lego en stund, nu leker han ensam men kommer ibland och visar saker, som vilket barn som helst.
Fats nu kom han och monterade bort en bit av röret innuti dammsugaren och ville att jag skulle förklara hur den funkar, ville kolla ned i dammsugaren och att jag skulle visa...

Det finns inget facit för hur man gör det handlar om en metod/sätt som du upplever fungerar och känns bra.

Barn testar var deras gränser går rätt tidigt, så glöm inte bort att det är du som är den vuxne.

Det viktiga är inte att han gör allt och kan allt som alla andra i samma ålder, det viktiga är att utvecklas och utifrån sina egna förutsättningar. Som förälder har man nog en tendens att jämför sina barn mer än vad som är bra.

I den här åldern är barn väldigt olika. Och han är på väg mot den första perioden av att pröva sin självständighet. Trotsåldern kommer inte över en natt

Nu ska jag berätta om min lilla son som är nummer fem i syskonskaran. När han var nyfödd, upp till fyra månader, sov han bara två kvartar varje natt. För att han överhuvudtaget skulle sova på dagen så var man tvungen att bära eller dra honom i vagnen. Stillastående betydde "vaken". När han var under ett år och satt i vagn så var han så nyfiken att han måste hänga ut från vagnen för att exempelvis spana in människor som körde rullstolar.

När han var 1,5 år var han väldigt intelligent. Han kom ihåg alla för och efternamn på barnen på förskolan. Han var väldigt musikalisk och allt "klink" blev fantastiskt. Han slickade på alla barns ytterkläder och luktade på barnen. Leksaksbilarna radades upp och han var väldigt hårdhänt och tryckte dem hårt mot golvet och förstörde många bilar på grund av detta. Tyckte om att slå huvudet i betongvägg och skrattade. Ville aldrig ta hänsyn till mig när jag hade migrän och ville ha honom bredvid mig i sängen. Då hoppade han på mig fast jag försökte få honom att förstå att det gjorde ont.

När han var 2,5 år så var jag tvungen att springa i skogen med honom ca 2 km varje dag för att han skulle lugna ner sig. Man skulle kunna säga att han var en PIppi Långstrump annars. Helt plötsligt hade han blivit omusikalisk, målade allt i svart. Jag kunde inte svara i telefon för då kunde mattfransarna klippas bort eller något annat förstöras. Han tålde inte att uppmärksamheten inte var riktad mot honom.

Jag minns att vid 6 års ålder så skulle vi åka tåg. Han somnade och vaknade av cigarettrök. På den tiden fick man röka mellan vagnarna. Han blev helt hysterisk och jag var tvungen att bära honom till en plats där han fick fortsätta att vara hysterisk. Min son har alltid blivit hysterisk om man väcker honom i bil eller buss ända tills tonåren.

Han lärde sig att åka skridskor vid tre års ålder, men det tog väldigt lång tid tills han kunde åka skidor, cykla och simma (undersim kom först).

Min son har inte As utan ligger i autismspektrat! Däremot har jag AS, diagnos som jag fick för två år sedan. Jag har aldrig velat ha kram (förutom av min man) eller sitta i knä sedan spädbarnstiden. Hysterisk och skrikig var jag hemma men inte borta. Social på mina villkor, tog aldrig kontakt med andra barn. Har aldrig haft ögonkontakt med andra och lyssnar aldrig på andras samtal.

När jag började med lyssnarböcker så lugnade min son ner sig! Läs mycket böcker för honom. Det verkar som om din son lätt blir stressad. Ta ut honom i skogen. Det brukar vara rogivande. Jag tycker det verkar som om sonen kan ha ett neurologiskt funktionshinder. Han verkar miljöberoende! Svärföräldrar medmera behandlar säkert inte honom på samma sätt som ni gör och därför blir det kaos i honom.

Jag rekommenderar att läsa böcker om autism/asperger, även om läsförståelse. Jag har trott att jag hade bra läsförståelse själv. Jo jag har ett bra tänk men det är inte som "normala" tänker, det är lite utöver.

Hej,

Tack snälla för långt och bra svar med beskrivning av din son.

Nu ska jag läsa lite böcker.
Någon som har bra tips?,

Jag skulle vilja ha tips på hur jag ska göra för att han ska må så bra som möjligt, utan att helt behöva isolera mig för att inte utsätta honom för sociala sammanhang.

Så här är det med nattningen nu:
Jag har legat bredvid honom i sängen och försökt närma mig långsamt, först genom att snusa honom på huvudet och när det gick bra lägga en handflata över hans kind och öra, och smeka honom över pannan med ett finger, sedan ahr han succesivt kommit närmre mig och nu vill han gärna ligga på min arm eller emot mig innan han ska till att somna, benviftet är mkt bättre.
När han ska somna vänder han sig bort och vill inte bli nuddad, och hälften av gångerna går han upp i varv igen och kan inte somna utan börjar om med att försöka hålla sig vaken, men nu går det iaf bättre hälften av gångerna jag ska natta honom.

Det är inte lätt att skilja på normala trotsgrejor och vad som är utöver det. Vad är normala aktiva barn och vad är AS?

slatten skrev:När jag började med lyssnarböcker så lugnade min son ner sig! Läs mycket böcker för honom. Det verkar som om din son lätt blir stressad. Ta ut honom i skogen. Det brukar vara rogivande. Jag tycker det verkar som om sonen kan ha ett neurologiskt funktionshinder. Han verkar miljöberoende! Svärföräldrar medmera behandlar säkert inte honom på samma sätt som ni gör och därför blir det kaos i honom.

Jag rekommenderar att läsa böcker om autism/asperger, även om läsförståelse. Jag har trott att jag hade bra läsförståelse själv. Jo jag har ett bra tänk men det är inte som "normala" tänker, det är lite utöver.

Ja skogen är superbra, då springer han av sig och kan utforska saker i sin egen takt.
Ljudböcker/berättelser funkar inte alls, klassisk musik funkar ofta och panflöjt också. Avslappningsband funkar inte...

Skulle skriva här, men det blev något fel....

Min kille (5 år nu) utreddes första ggn som dryg 3-ring. Då tyckte dom inte att AS-diagnos kunde fastställas. Nu, andra vevan, har han fått en AS-diagnos (om än ngt svag).

Jag märkte att han var annorlunda tidigt (under 1 år). Det var det här med sociala biten som inte riktigt kändes ¨vanlig¨. Sömnstörningarna hängde med från tidiga bebistiden. Även annant som är svårt att sätta fingret på.

Precis som många andra så var han normal el tidig med det språkliga (även motoriskt).

Vet inte om det var så mycket hjälp men ändå.