Min son är 9. Han har inga kompisar alls på fritiden. Han går i en klass med 8 pojkar o det är hans sociala umgänge. Han har dessvärre slutat "umgås" med de andra även där. Det fungerade förra terminen, men nu denna termin har han dels betett sig illa mot sina klasskamrater o sen dragit sig undan. Så han är ensam o mamma hjärtat blöder...

Här hemma kan han inte ta sig för att göra nåt, vill sitta vid datorn hela tiden. Eller så ser han på tv eller spelar Wii....
"Tvingar" honom att gå med till ex affären, får locka med nåt ex välja lördags godis... Han är inte helt lätt att ha med i affärer, pillar på allt o far runt.
Hur gör ni andra med era barn? Har de kompisar? Hur mår ni som föräldrar kring detta??

Nu är det ju så att jag är 15 år, har inte barn och är inte i samma ålder som din son. Vet inte riktigt vad jag ska svara.
Men, ta reda på om han TRIVS med att vara utan kompisar kanske?
Eller om han vill ha kompisar, men inte kan skaffa/vet hur man gör?
Jag menar, om han vill vara ensam skulle det ju inte vara roligt att bli tvingad att skaffa vänner. Om han däremot vill ha, men inte kan skaffa pga någonting så får man väll komma på någon lösning.. jag vet inte..

Själv så är jag ganska asocial, trivs bäst själv eller med högst en person.
Även fast jag nu är 15 håller min mamma faktiskt på ganska likadant.. hon vill att jag ska följa med till affären för att "komma ut bland folk". Jag älskar att sitta vid datorn/titta på tv:n och sådana saker.

Minns inte riktigt hur jag vara som 9åring.
Men det var nog inte jätte stor skillnad.

När jag var 9 år satt jag vid datorn all min lediga tid och hade en kompis som också gillade datorspel. Jag lämnade sällan hemmet frivilligt. Jag skulle inte se det som ett problem om jag hade barn som gjorde så.

Nu är jag vuxen (med AS) o har inga barn men svarar ändå eftersom jag känner igen mig själv i din beskrivning av din son.

För mig låter det som att han kommit in i en ond cirkel och jag tror att det är bra om du hjälper honom att variera sig lite. Jag skulle nog försöka sätta lite tidsbegränsningar för hur länge han får sitta vid datorn tex och tycker att det är bra att du försöker få med honom ut på andra saker. Finns det kanske också någon fritidsaktivitet (typ kurs?) som du tror skulle kunna intressera honom?

På kort sikt kommer han troligtvis tycka att det är jobbigt, men långsiktigt så tror jag att han kommer att må bättre av lite mer variation.

Om man inte mår bra och man misslyckas socialt så kan det ju vara lätt att vilja dra sig undan och bara ägna sig åt sånt som är kul o inte kräver något av en men om det blir för mkt så hamnar man ju lätt i en negativ spiral som inte är bra för självförtroendet och mående i allmänhet och som blir svårare att bryta ju längre tiden går.

Går det att prata med honom om detta? Är det något särskilt som hänt som orsakat förändringen? Tror du att han kan vara deprimerad?

Kanske "Riksföreningen Autism" skulle kunna vara till hjälp? De kanske kan ge bra råd/stöd, ni kan träffa andra familjer, va med på aktiviteter osv.

Saga skrev:Nu är jag vuxen (med AS) o har inga barn men svarar ändå eftersom jag känner igen mig själv i din beskrivning av din son.

För mig låter det som att han kommit in i en ond cirkel och jag tror att det är bra om du hjälper honom att variera sig lite. Jag skulle nog försöka sätta lite tidsbegränsningar för hur länge han får sitta vid datorn tex och tycker att det är bra att du försöker få med honom ut på andra saker. Finns det kanske också någon fritidsaktivitet (typ kurs?) som du tror skulle kunna intressera honom?

På kort sikt kommer han troligtvis tycka att det är jobbigt, men långsiktigt så tror jag att han kommer att må bättre av lite mer variation.

Om man inte mår bra och man misslyckas socialt så kan det ju vara lätt att vilja dra sig undan och bara ägna sig åt sånt som är kul o inte kräver något av en men om det blir för mkt så hamnar man ju lätt i en negativ spiral som inte är bra för självförtroendet och mående i allmänhet och som blir svårare att bryta ju längre tiden går.

Alla de där aktiviteterna. Alla de här fotbollsträningarna, scoutlägren, simhallarna, skolutflykterna, barnkalasen, föräldrasamtalen, skogsmulleverksamheten, dagisen, första Maj-brasorna.

Resultatet?
Ett brådmoget, själsligt förkrympt barn med komplex och existentiell ångest. Det var en fråga om att överleva NT-världens krav, erbjudanden och idéer.
Det var ett slags icke-liv, jag var levande mest i ren fysiologisk bemärkelse. Någonstans fanns vetskapen om ett självständigt liv, men det låg långt fram i tiden.

Idag är jag inte rädd för särskilt mycket och jag vet varför.
Bränder, svininfluensor, gäng på stan, sjukhusvistelser, konfrontationer, relationsproblem, utanförskap, benbrott, fattigdom. Gäsp.
Jag har redan mött demonerna som barn.

Jag tycker alltså det är fel att tvinga iväg aspergerbarn på saker de inte vill göra under förevändningen att det skulle vara "nyttigt".

Varför inte bara lyssna på vad aspergerbarnen själva vill?

Samma här. Obligatoriska barnkalas var rena skräcken för mig. Jag mådde bäst av att få vara ifred större delen av min fritid och sen på somrarna ha sällskap av t ex mina kusiner som jag kände mig trygg med och som lockade ut mig på ett eller annat nån gång ibland - det var precis lagom. Om jag hade tvingats ut på massa aktiviteter för tidigt eller för ofta hade det säkerligen gjort mig mer osäker snarare än mindre.

Hade det funnits dator och bra tv-program på 70-talet så hade jag varit ännu lyckligare. Då hade jag kunnat få sällskap och underhållning utan att behöva gå ut. Via datorn kan man lära sig hur mycket som helst, inkl sociala färdigheter om man umgås i forum eller andra communities samt träna koncentration, koordination, informationssökning mm. Jag har nog utvecklats 10 gånger snabbare sen jag fick datorn.

Det är alltså inget farligt att sitta hemma och inte ha massa kompisar, man kan ändå bli en välfungerande vuxen sen. Om jag var förälder skulle jag snarare vara glad om min tonåring höll sig hemma istället för att flänga runt på stan med 'kompisar' och ställa till med gud-vet-vad.

En del barn i sonens klass har haft sk bowlingkalas. Det har gått över förväntan, då är ju vi föräldrar med o "hjälper till". Sen finns det faktiskt en sak vår son älskar, göra volter.

Vi åker till cirkus cirkörs öppna träning 1 gång i veckan där han får göra sina volter. Där söker ibland andra barn kontakt med sonen, men han ger dom ingen respons tillbaks. Och tolkar allt de säger till honom som kritik.
Denna öppna träning är bra på det sättet för de får göra vad de vill, alltså vad de känner för. Och vi föräldrar finns på läktaren om det är nåt.
Vi kommer att låta honom vara o kommer frågan från honom själv ang kompisar så får vi hjälpa honom.

Än så länge konstaterar han att han är ensam o så inget mer med det.
Jag är jätte tacksam för alla svar jag fått hittills!!!!

Min lilla superkille är visserligen bara 5 år men jag känner att för honom är det bra med nya infallsvinklar och aktiviteter (bland folk), bara inte för ofta för då blir han stressad.

Vi var tex på Junibacken och där är det proppat med folk på helgerna. Men det gick så bra (han är ofta inte intresserad av att ta kontakt med andra barn). När vi pratar om besöket efteråt så har han bara positiva saker att säga.
Han har en liten ¨grej¨ när jag är ute med honom och det är att han nästan alltid verkar leta efter svaret/reaktionen i mitt ansikte. Han tittar väldigt sällan på ¨den andra¨ som pratar med honom (som han inte känner).
Hur tänker ni om det här?

Så gör min son oxå, någon pratar med honom, men han tittar på mig. Har inte funderat så mycket på det faktiskt. Det gör han fast han känner den andra väl.

Nu när jag tänker efter så är det bara människor han känner extremt väl (i princip bara familjen och dagisfröknar) som han söker ögonkontakt med.
Jag känner att det ställer extremt stora krav på mig att jag svarar och reagerar ¨rätt¨.
Att jag blir som en slags facit åt honom.
Känner du så?

Jag undviker ögonkontakt med de flesta människor även nu vidd 22 års ålder. Det är naturligt, jag ser bara folk i ögonen om jag känner dem väl. Det är nog inte hälsosamt att tvinga sig själv till ögonkontakt med främlingar. Jag har svårt att avgöra var jag ska titta när jag pratar med folk, men det är faktiskt värre när jag bara passerar folk. Man ska titta lite på den man passerar, men jag vet inte hur mycket. När jag fokuserar på något långt framåt för att slippa se dem i ögonen brukar de titta över axeln för att se vad jag glor på, då känns det som att jag inte använder rätt metod. Det är svårt det där. Det som ger minst negativa reaktioner är att titta folk rätt mycket i ögonen men inte hela tiden. Jag orkar sällan tänka på det.

Den förfärlige snömannen skrev:Jag undviker ögonkontakt med de flesta människor även nu vidd 22 års ålder. Det är naturligt, jag ser bara folk i ögonen om jag känner dem väl. Det är nog inte hälsosamt att tvinga sig själv till ögonkontakt med främlingar. Jag har svårt att avgöra var jag ska titta när jag pratar med folk, men det är faktiskt värre när jag bara passerar folk. Man ska titta lite på den man passerar, men jag vet inte hur mycket. När jag fokuserar på något långt framåt för att slippa se dem i ögonen brukar de titta över axeln för att se vad jag glor på, då känns det som att jag inte använder rätt metod. Det är svårt det där. Det som ger minst negativa reaktioner är att titta folk rätt mycket i ögonen men inte hela tiden. Jag orkar sällan tänka på det.

Oj, vad intressant det där var för mig att läsa. Jag har ju inte förstått vad det handlar om riktigt.

Nu tänker jag att min lilla kille kanske automatiskt inte kommer att fråga mig om vissa (för mig självklara) saker. Det är kanske min uppgift att se och leverera nyttig info vartefter olika saker blir aktuella.

Jag måste erkänna att jag själv kan tycka att det är obehagligt att se vissa människor i ögonen. Vissa dagar är det jobbigare och om jag är arg på vederbörande??? Inte har jag någon riktig koll på varför, men tror att jag är osäker.

En svår uppgift att dela med sig av saker som man tar för givet!

Det tar kraft att behöva vara social och läsa av andra människors kroppsspråk om du är aspergare. Därför är det nödvändigt att inte ställa för höga sociala krav.

Jag tycker också att det kan var jobbigt med den biten (har inte AS) speciellt eftersom människor ofta säger en sak men tänker något annat (läs; är inte riktigt ärliga). Fast det kanske är en annan fråga, jag vet inte.

Det ÄR knepigt med människor! Jag kan föreställa mig att hur jag uppfattar det inte är i närheten av om man har AS.

Jo, nog känner jag att jag många gånger är som ett "facit" åt min son, eller länken till det sociala spelet eller liknande. Somliga kan inte låta bli att påpeka att han kanske kan svara själv. Men jag ser ju på blicken att det är just det han inte kan, just då. Tyvärr är detta oftast släkten.

När det gäller att lära barnen sociala koder är det viktigt att komma ihåg att de aldrig någonsin kan vänja sig vid dem eller se dem som naturliga, det går bara att lära sig att förstå dem intellektuellt och använda dem som metoder för att kommunicera med normala människor. Det är alltid jobbigt att kommunicera som en NT, hur mycket man än övat på det. Man bör alltså inte lära barnen att bete sig normalt hela tiden, utan tvärtom ska de bara göra det när situationen kräver det. Annars lär de inte orka med det utan ge upp helt.

Tack och lov har man väl oftast utrymme att ¨vara som man är¨ hemma och då kunna slappna av och slippa prestera.

Det finns ändå beteenden som inte är ok ens hemma som t ex att skada andra människor (i det här fallet ett mindre syskon som inte har lärt sig att backa och som ställer till en del), att kasta allt man kommer över helt ohämmat eller att förstöra saker.

Konflikthantering är prio ett i vårt hem. Och hur man hanterar sin ilska.
S-blar vad bökigt det är att förekomma, ge alternativ och allt med det.

Kati, har du fler barn?

Ja, jag har 2 vuxna barn oxå, idag utflugna, flicka o pojke..... De har en annan pappa.

Gick du på öppna förskolan med din son? Hur gick det i så fall?
När märkte du att han hade svårt att leka med andra barn?
Har han gått på dagis? Hur funkade det?
Hur valde du skola, vilka tankar hade du?

Om det blev för mycket så säg bara till.

Det är så skönt att kunna fråga både föräldrar och själva huvudpersonerna.

Oj, vad många frågor. Jag är som en oskiven bok som behöver fyllas i känner jag

Hej!
tycket att krigarsjäl hade en bra sak skrivet: varför inte bara lyssna på vad aspergerbarnen själva vill?

Jag har gjort/gör det med min tös...samtidigt som jag involverar henne i aktiviteter så som att nu lära sig hushåll: tvätta, diska, städa osv.
Hon får små ärenden ibland, då vi är i affären, att hämta saker, gå till OK och handla själv medans jag står utanför osv.

*involverar = schemalagt, rutin

Sen har vi haft simning genom HAB för hon hade så svårt att lära sig detta men annars så väljer hon att vara hemma i lugn och ro, sitta vid datorn fast W.o.W just nu är tråkigt sen har hon ledsagare som har häst, så dom far till stallet 1gång i veckan bara för att vara där, vänja sig vid den miljön, människorna och djuren - hon älskar djur och valde detta själv...

Hon säger nu (som alltid innan) att hon vill inte fira jul, ha klappar osv. samma då hon fyller år, hon har ej velat ha kalas och massa sånt men ibland velat fara på någons annans kalas men inte många genom åren!

Jag LYSSNAR på henne, för hon är nu påväg in i tonåren och säger själv, varför lyssnar ingen på mig (om skolan) och tex. om hon berättar nått, som hon gör ofta och det blir rörigt och jag ej hinner med...och frågar nått så säger hon direkt nu lyssnar du inte på mig, jo, säger jag det gör jag men jag hinner inte med, jamen då hör du mig ju inte, säger hon och så får jag förklara att för mig är det svårt att hänga med då hennes berättelse hoppar hit och dit för hon är snabb och ber henne ta en sak i taget och så får jag fråga om den och så vidare i berättelsen (ofta nått som hänt på skolan)

Så dessa barn uppfattar det ofta som att ingen LYSSNAR på dom!

Och då anser jag att jag både lyssnar och hör henne men jag hänger inte med i svängarna, det går fort och hon är snabbt till nästa sak i berättelsen/diskutionen, medans jag är kvar i början eller mitten

Om någon förstår hur jag menar!!!

stenbock66 skrev:Hon säger nu (som alltid innan) att hon vill inte fira jul, ha klappar osv. samma då hon fyller år, hon har ej velat ha kalas och massa sånt men ibland velat fara på någons annans kalas men inte många genom åren!

Och då anser jag att jag både lyssnar och hör henne men jag hänger inte med i svängarna, det går fort och hon är snabbt till nästa sak i berättelsen/diskutionen, medans jag är kvar i början eller mitten

Om någon förstår hur jag menar!!!

Känner igen på pricken! Att inte hålla den röda tråden och flänga hit och dit i samtalet är vanligt. Min kille är ju väldig ung men han nöjer sig inte här utan väver in fantasi/berättelser/annat i samtalet också så det kan bli VÄLDIGT rörigt. Man vill ju att fantasin ska få spira så det är en svår balansgång. Vi övar!

Att inte vilja fira saker känner jag också igen och att inte vilja ha presenter. Jag upplever honom som orolig/nervös för att han inte vet vad som förväntas av honom och för att han inte vet upplägget i förväg. Han säger att han tycket det är läskigt. Helt nya situationer är svåra, speciellt bland massa folk.

Klart man måste lyssna på sitt barn men ibland måste man kompromissa även om det blir jobbigt (och det blir det ju rätt ofta ). Det är ganska ofta han som kommer med förslag och det är superbra (ofta handlar det om evenemang på tu man hand el. med familjen). Det är gott nog.

Jo, vi gick på kyrkans öppna förskola, han satt för sig själv o lekte, vi gick oxå på deras "sjung med ditt barn" grupp. Där trivdes han inte alls. Grät stora krokidil tårar, men under fikat sken han alltid upp.

Han började på förskola när han var 2 o det fungerade jättebra tills han blev 3. Då började han bli utåtagerande, bet, slog ,osv. Han klarade inte av samligar (gör det inte än idag). Blev stämplad som en riktig bråkstake.

Vi valde först den skolan som vi tillhör, han hade ju ingen diagnos då. Jag kontaktade skolpsykologen där inför placering i förskoleklass, vi gick ju på Bup o de tyckte vi kunde informera henne. Han kom till en "vanlig" F-1:a o det klarade han inte av. Så då fick vi vår nuvarande placering via basteamets "utredning".
Nu fungerar det oftast bra, han har perioder då han är retsam o "mobbar" sina klass kamrater.
Fråga på du bara, det gör inget!!!

Mina barn spelar mycket playstation och andra spel, men de leker lite med varandra ibland med tågbana och lego. Mina barn är 7 och 11 och har ingen diagnos, men enligt min åsikt har de ADHD med AS-drag.

Individuella aktiviteter passar mina barn bäst. Fotboll är sonen med på, men det är tydligt att han inte är någon lagspelare. Han vill bara spela det en gång i veckan och inte träna emellan eller vara med på det under rasterna i skolan. Men han vill ändå inte sluta på fotbollsskolan. Han vill väl göra som de andra pojkarna.

Båda barnen har ridlektion en gång/vecka och har möjlighet att rida även däremellan här hemma om de vill. Det blir någon gång ibland, men det är samma där för sonen. Han är egentligen nöjd med att det är en gång/vecka. Han gillar väl rutinen att ha det så. Varje termin frågar vi om barnen vill fortsätta, så vi tvingar dem inte! Det tycker jag är viktigt.

Med sin pappa har de gått på skridskoskola och lärt sig åka skridskor under vintrarna i två omgångar nu. Det är en gång i veckan det med.
Eftersom fotbollen är på sommaren och skridskoåkningen på vintern, så har de aldrig mer än två aktiviteter/vecka. Man måste ju hinna med pluggande och även bara få sitta vid datorn ibland om man vill.

Kati, tack snälla.
Våra killar började ¨bråka¨ ungefär samtidigt då. Vi blev tvugna att byta förskola även om han fick en resurs på det gamla stället. Nu funkar det bra. Innan 3 år var han inte alls våldsam utan gjorde tokiga saker som att vandra iväg när och var som helst, stoppa hela världen munnen (det höll han på med länge) och inte alls rygga för livsfarliga saker.

Hela mitt liv är just nu uppfyllt av att välja ¨rätt¨ skola.

Han kan leka jättefint med sitt mindre syskon ibland. De lyssnar och samarbetar bra då.
Jag har märkt att han retas mer nu. När någon är te x ledsen så kör han en rätt ¨elak¨ stil, alltså gör allt mycket värre (¨sparkar på den som ligger¨ och då är det INTE bara ett talesätt här).

Vi går en dag i veckan på träning och det går väl sådär. Vissa gånger vill han inte alls medan han vill andra. Det svåra är att om något blir tokigt så är det så svårt för honom att ¨komma igen¨. Han låter sig inte peppas eller distraheras alls. Det är bara att låta honom vara tills han själv kommit över vad det nu var. Det ska ju vara kul är det meningen så det är bara att låta honom hållas.

Spel och filmtittande är ju ett stort intresse men jag försöker att portionera det så det inte blir för långa stunder. Annars är konstruktionslekar det stora (lego, mekano och allt annat som finns runtomkring) och även sk pyssel (klippa, klistra, pilla, tejpa, göra små paket...jag allt möjligt). Ni kan tro att jag får många presenter

Svartamolnet, Jag har lite svårt att komma på någon fritidsaktivitet som verkligen passar. Lagsporter är ju lite svårt men inte omöjligt. Vi ska nog välja simskola nästa termin men det kanske är smart att vänta och se vad hans blivande klasskompisar har för ideer och om han nappar på det.
Idéer mottages tacksamt!