tveskägg skrev:

Windfarne skrev:Tanken på födelseögonblicket som, om än praktiskt och psykiskt genomgripande, som baseline är alltså inte riktig. Den härrör sig sannolikt mer från föräldrarna, i synnerhet fäderna, än från barnet.
Barnets födelse är en mer genomgripande händelse för föräldrarna än för barnet självt.

Dock är födelsen genomgripande på så sätt att miljön före och efter den skiljer sig mycket från varandra. Jag tror därför att barnets ålder vid födseln har stor betydelse för det framtida livet. Ett barn som föds väldigt tidigt ligger på en helt annan mognadsnivå än ett som föds väldigt sent, och kommer därför att uppleva alla intryck annorlunda.

Det där är en annan sak. Finns det studier som visar på högre förekomst av NPF bland måttligt tidigt födda? Idag när vi kan rädda barn från cirka 22:a veckan (?) så kommer såklart en del att vara märkta av egenheter.

Miljön in utero och ex utero är olika när det gäller formen för syre- och näringsintag, temperatur och fysisk mobilitet. Socialt skiljer den sig så att det efter födseln finns utrymme för ett visuellt samspel, samt möjligheten att modern kan vara fysiskt frånvarande.
Men foster börjar relativt tidigt att ta in hörselintryck, taktila intryck samt påverkas av moderns mående. I det avseendet är skillnaden inte fullt så gigantisk som man förr trott. Detta banar väg för möjligheten att NPF inte per strikt definition måste vara medfödda, vilket var poängen med det jag skrev i förra inlägget.

Ja, men det är viktigt att försöka skilja på vad som är personlighetsstörd (känslomässigt störd) och vad som är neuropsykiatriskt. Jag har läst flera som först fått personlighetsstörning som diagnos (borderline, antisocial tex) och sen fått As.

Sen kan vissa växt upp i hem med våld och missbruk och ändå få As eller ADHD. Hur skiljer dom ut vad som är neuropsykiatriska funktionshinder och vad som är psykosociala i såna fall?

Windfarne, mycket intressant. Vill lägga till en form av viktig stimuli hos nyfödda (och senare) som du säkert redan nämnt: beröring.

Om det är för lite beröring utvecklas inte framloberna som de ska. Detta drabbar bland annat känslominnena.

Detta har även Karin Stadler och Johan Kullberg skrivit om. Tror även det nämns upp i boken Skuggsyndrom av John Ratey, eller att Stadler refererar till den boken.

Albulena skrev:Ja, men det är viktigt att försöka skilja på vad som är personlighetsstörd (känslomässigt störd) och vad som är neuropsykiatriskt. Jag har läst flera som först fått personlighetsstörning som diagnos (borderline, antisocial tex) och sen fått As.

Sen kan vissa växt upp i hem med våld och missbruk och ändå få As eller ADHD. Hur skiljer dom ut vad som är neuropsykiatriska funktionshinder och vad som är psykosociala i såna fall?

Är vi absolut säkra på att det är viktigt? I fallen där man försöker ge psykoterapi där det egentliga och enda problemet är neuropsykiatriskt, ja.
Poängen med mina tidigare inlägg är att en psykosocial miljö (liksom arv, toxisk påverkan, förlossningsskada etc) kan framkalla neurologiska skador eller neurologisk dysfunktionalitet.
Det är därför, förutom behovet av att förhindra sådana skador, viktigt att förstå de intrikata sambanden i orsakerna till psykosociala problem.

Det duger inte längre att sätta upp en massiv skiljevägg i kausalitetsfrågan, då lejonparten av fallen torde ha en blandproblematik. Att detta sedan öppnar en avgrund av diagnostisk komplexitet är en annan sak. Men är det ett bättre alternativ att anta och felbehandla?

Framtidens tekniska framsteg kommer att, i detalj, kunna visa de histologiska och signalsubstansrelaterade avvikelserna in vivo, och bana väg för skräddarsydd terapi.
Terapi - dels i behandlande/botande syfte (läs: psykoterapi), dels i hur individens funktionshinder skall påverka omgivningen för den skall göras minimalt handikappande.
(Två delar: anpassning till irreversibla neurologiska skador, samt psykoterapi som åtgärdar reversibla psykiska tillstånd, ev jämte kemoterapi).

Albulena skrev:Jag har läst flera som först fått personlighetsstörning som diagnos (borderline, antisocial tex) och sen fått As.

Fick de den gamla diagnosen utbytt till AS eller lades det till AS?

Windfarne skrev:

Är vi absolut säkra på att det är viktigt? I fallen där man försöker ge psykoterapi där det egentliga och enda problemet är neuropsykiatriskt, ja.

Jo, jag tror det är viktigt för patienten för om det inte är en ADHD eller autismstörning, så hjälper inte medicin mot ADHD och personen har inte svårigheter med kommunikation och att förstå signaler som en med autismspektrumproblem.

Sen tror jag att en med neuropsykiatriskt funktionshinder (tex aspergers) har problem med att sätta sig in i hur andra tänker (mentalisering?) och samma svårigheter har inte en med bara personlighetsstörning.

barracuber skrev:

Albulena skrev:Jag har läst flera som först fått personlighetsstörning som diagnos (borderline, antisocial tex) och sen fått As.

Fick de den gamla diagnosen utbytt till AS eller lades det till AS?

De fick AS istället och den gamla diagnosen skrotades helt.

Albulena skrev:

Windfarne skrev:

Är vi absolut säkra på att det är viktigt? I fallen där man försöker ge psykoterapi där det egentliga och enda problemet är neuropsykiatriskt, ja.

Jo, jag tror det är viktigt för patienten för om det inte är en ADHD eller autismstörning, så hjälper inte medicin mot ADHD och personen har inte svårigheter med kommunikation och att förstå signaler som en med autismspektrumproblem.

Sen tror jag att en med neuropsykiatriskt funktionshinder (tex aspergers) har problem med att sätta sig in i hur andra tänker (mentalisering?) och samma svårigheter har inte en med bara personlighetsstörning.

Ingen motsättning här:

Windfarne skrev:Är vi absolut säkra på att det är viktigt? I fallen där man försöker ge psykoterapi där det egentliga och enda problemet är neuropsykiatriskt, ja.

Och vice versa, får väl tilläggas i rättvisans namn.

Vad betyder ingen motsättning här?
Typ att du håller med mig eller att jag har fel?

Albulena skrev:Vad betyder ingen motsättning här?
Typ att du håller med mig eller att jag har fel?

Jag håller med, inom ett begränsat fält.
Vad jag menar är :
1)Att det ofta finns en blandproblematik.
2) Att en miljöpåverkan förvärrar NPF så att det görs värre pga fel miljö-input. Med värre menar jag avvikelser som kan vara mätbara med nuvarande och kommande teknisk apparatur typ magnetröntgen, halter av signalsubstanser osv.
3) Men att en annan del av miljöpåverkan rör icke-mätbara psykologiska aspekter, som kan vara reversibla med diverse terapier.

Windfarne skrev:

Albulena skrev:Vad betyder ingen motsättning här?
Typ att du håller med mig eller att jag har fel?

Jag håller med, inom ett begränsat fält.
Vad jag menar är :
1)Att det ofta finns en blandproblematik.
2) Att en miljöpåverkan förvärrar NPF så att det görs värre pga fel miljö-input. Med värre menar jag avvikelser som kan vara mätbara med nuvarande och kommande teknisk apparatur typ magnetröntgen.
3) Men att en annan del av miljöpåverkan rör icke-mätbara psykologiska aspekter, som kan vara reversibla med diverse terapier.

Okej, men är inte risken att många är lurade?

Typ dom har fått reda på att dom har tex aspergers syndrom. Dom är på forum med aspergers, skriver om aspergers och sig själv i bloggar, berättar för vissa att dom har aspergers osv. Fast i själva verket har dom inte alls aspergers, utan psykosociala problem som vården tolkat som NPF?

Albulena skrev:

Okej, men är inte risken att många är lurade?

Typ dom har fått reda på att dom har tex aspergers syndrom. Dom är på forum med aspergers, skriver om aspergers och sig själv i bloggar, berättar för vissa att dom har aspergers osv. Fast i själva verket har dom inte alls aspergers, utan psykosociala problem som vården tolkat som NPF?

Eftersom Asperger som diagnos är bara runt 15 år och på allvar uppmärksammats först på sistone, så tror jag personligen att det finns kvar ett visst mörkertal inom psykiatrin. Men det finns kanske även en överdiagnosticering av AS här och där. Jag tror att man får acceptera att det här är så komplicerade saker att det är omöjligt att sortera "person för person", särskilt om det ska gå snabbt. Det finns så mycket gråzoner när det gäller individer, även terapeuterna är individer och kunskapen är inte fulländad.

Får man fråga varför denna fråga [om klinisk stringens] är så viktig för dig, är det personligt eller yrkesmässigt?

Windfarne skrev:

Albulena skrev:

Okej, men är inte risken att många är lurade?

Typ dom har fått reda på att dom har tex aspergers syndrom. Dom är på forum med aspergers, skriver om aspergers och sig själv i bloggar, berättar för vissa att dom har aspergers osv. Fast i själva verket har dom inte alls aspergers, utan psykosociala problem som vården tolkat som NPF?

Eftersom Asperger som diagnos är bara runt 15 år och på allvar uppmärksammats först på sistone, så tror jag personligen att det finns kvar ett visst mörkertal inom psykiatrin. Men det finns kanske även en överdiagnosticering här och där. Jag tror att man får acceptera att det här är så komplicerade saker att det är omöjligt att sortera "person för person", särskilt om det ska gå snabbt. Det finns så mycket gråzoner när det gäller individer, även terapeuterna är individer och kunskapen är inte fulländad.

Får man fråga varför denna fråga [om klinisk stringens] är så viktig för dig, är det personligt eller yrkesmässigt?

Okej.. Anledningen är att jag är sån som vill att det ska vara helt rätt och helst garantier. Jag kan inte koppla av och gå vidare om jag inte är säker på att något är säkert.

Typ om något ska bli min favoritsak (som diagnosen är för tillfället) så måste jag vara helt säker på att den är rätt, att den är min och att ingen kan ta den ifrån mig.

Samma sak gäller om jag fått någon sak som jag blir fäst vid. Då måste jag veta att den bara är min, och att den kommer hålla för alltid och att inget är fel på den eller kommer slitas ut med tiden. Annars blir jag som besatt av att finna fel, eller få garantier från alla människor om att allt är rätt och kommer hålla för alltid.

Albulena skrev:Okej.. Anledningen är att jag är sån som vill att det ska vara helt rätt och helst garantier. Jag kan inte koppla av och gå vidare om jag inte är säker på att något är säkert.

Typ om något ska bli min favoritsak (som diagnosen är för tillfället) så måste jag vara helt säker på att den är rätt, att den är min och att ingen kan ta den ifrån mig.

Samma sak gäller om jag fått någon sak som jag blir fäst vid. Då måste jag veta att den bara är min, och att den kommer hålla för alltid och att inget är fel på den eller kommer slitas ut med tiden. Annars blir jag som besatt av att finna fel, eller få garantier från alla människor om att allt är rätt och kommer hålla för alltid.

Men du, om det nu skulle bli så att du i framtiden omdiagnosticeras, så sker ju det för ditt eget bästa, så att du ska få bättre hjälp...
Ser ett litet inslag av tvångstanke här.
Känner även igen mig i att jag vill att mina saker (kläder, mobil,klocka etc) ska vara outslitliga just eftersom jag har fäst mig skarpt vid dem. Löser delvis detta genom att ha reserver av allt, inte likadana men lika trevliga. Slitaget går ju långsammare om man växlar mellan dem...
Hur det nu är så är allt jordiskt statt i ständigt sönderfall.

Fast det blir dyrt Alternativet är att inte äga någonting alls

Windfarne skrev:
Men du, om det nu skulle bli så att du i framtiden omdiagnosticeras, så sker ju det för ditt eget bästa, så att du ska få bättre hjälp...
Ser ett litet inslag av tvångstanke här.
Känner även igen mig i att jag vill att mina saker (kläder, mobil,klocka etc) ska vara outslitliga just eftersom jag har fäst mig skarpt vid dem. Löser delvis detta genom att ha reserver av allt, inte likadana men lika trevliga. Slitaget går ju långsammare om man växlar mellan dem...
Hur det nu är så är allt jordiskt statt i ständigt sönderfall.

Ingår det i aspergers eller är det mer OCD? Eller kanske vanlig tvångsneuros?

När jag tex fått en ny mobiltelefon, så har jag älskat den första dagarna, sen har jag upptäckt saker som tex att någon knapp verkar sne eller lös eller vad som helst. Då har jag åkt runt till alla affärer och testat likadana telefoner för o kolla om dom är likadana. Sen har jag som en besatt tänkt på mobilen dygnet runt och mått dåligt o inte fått lugn o ro alls.

Albulena skrev:
Ingår det i aspergers eller är det mer OCD? Eller kanske vanlig tvångsneuros?

När jag tex fått en ny mobiltelefon, så har jag älskat den första dagarna, sen har jag upptäckt saker som tex att någon knapp verkar sne eller lös eller vad som helst. Då har jag åkt runt till alla affärer och testat likadana telefoner för o kolla om dom är likadana. Sen har jag som en besatt tänkt på mobilen dygnet runt och mått dåligt o inte fått lugn o ro alls.

Eftersom jag inte är i branschen så får du hålla tillgodo med mina gissningar. Det finns en komorbiditet mellan AS och tvångssyndrom men den är inte given i varje enskilt fall.
Misstänker ändå att din oro är en projektion av något annat, dvs att något underliggande gestaltas i symbolform, som i ditt exempel med mobilen.

Lite OT, men jag har sett människor som inför ett beslut får en ångest på närmast absurd nivå. Med åren har jag lärt mig att dessa faktiskt inte vill ha en lösning på det triviala problemet, eftersom de då förlorar möjligheten att fokusera ångesten på en begränsad och trivial punkt.

Windfarne skrev:

Albulena skrev:
Ingår det i aspergers eller är det mer OCD? Eller kanske vanlig tvångsneuros?

När jag tex fått en ny mobiltelefon, så har jag älskat den första dagarna, sen har jag upptäckt saker som tex att någon knapp verkar sne eller lös eller vad som helst. Då har jag åkt runt till alla affärer och testat likadana telefoner för o kolla om dom är likadana. Sen har jag som en besatt tänkt på mobilen dygnet runt och mått dåligt o inte fått lugn o ro alls.

Eftersom jag inte är i branschen så får du hålla tillgodo med mina gissningar. Det finns en komorbiditet mellan AS och tvångssyndrom men den är inte given i varje enskilt fall.
Misstänker ändå att din oro är en projektion av något annat, dvs att något underliggande gestaltas i symbolform, som i ditt exempel med mobilen.

Vad skulle det vara en projektion av i så fall?
Jag har alltid haft en kärlek till saker. (mobiltelefoner, kläder, parfymer, osv)

Men jag kan få samma tvångsbeteende om jag trivs i en lägenhet som blivit min. Då kan jag sitta i flera veckor och läsa allt jag kommer över om tex hyresjuridik eftersom jag fått för mig att kontraktet kan sägas upp av någon anledning och det gör att jag aldrig kan njuta och koppla av i mitt nya hem.

Gissar du att det är vanlig tvångsneuros? Förlåt att jag upprepar mig hela tiden, men jag "måste" ha ett svar annars kan jag tjata om o om igen.

Albulena skrev:
Vad skulle det vara en projektion av i så fall?
Jag har alltid haft en kärlek till saker. (mobiltelefoner, kläder, parfymer, osv)

Men jag kan få samma tvångsbeteende om jag trivs i en lägenhet som blivit min. Då kan jag sitta i flera veckor och läsa allt jag kommer över om tex hyresjuridik eftersom jag fått för mig att kontraktet kan sägas upp av någon anledning och det gör att jag aldrig kan njuta och koppla av i mitt nya hem.

Gissar du att det är vanlig tvångsneuros? Förlåt att jag upprepar mig hela tiden, men jag "måste" ha ett svar annars kan jag tjata om o om igen.

Än en gång: jag är inte i branschen, men vill du ha min gissning så kan du få den. Grejen är bara att eftersom jag inte vet alla bakgrundsfakta och dessutom (pga att jag inte är terapeut och kan överblicka dessa fakta) så är min gissning inte mycket värd.

Jag gissar att du har en underliggande fruktan att bli övergiven och därför vill ha "klara papper" på allt. Din energi i att söka information kan vara ett AS-drag, men som du beskriver det så verkar dina "intressen" vara relaterade till en ångest.
Aspergare, å andra sidan, känner ofta en stor ro och fridsamhet i inlärandet av specialintressena - även om omgivningen uppfattar det som tvångsmässigt och överdrivet.
En psykolog skulle kunna hjälpa dig att ta fram och uttala den fruktan du upplever, och ställa motfrågor som hjälper dig att se om oron är befogad eller inte. En psykoterapeut skulle kunna finna orsakerna till varför du har denna benägenheten att vara orolig.

Windfarne skrev:

Albulena skrev:
Vad skulle det vara en projektion av i så fall?
Jag har alltid haft en kärlek till saker. (mobiltelefoner, kläder, parfymer, osv)

Men jag kan få samma tvångsbeteende om jag trivs i en lägenhet som blivit min. Då kan jag sitta i flera veckor och läsa allt jag kommer över om tex hyresjuridik eftersom jag fått för mig att kontraktet kan sägas upp av någon anledning och det gör att jag aldrig kan njuta och koppla av i mitt nya hem.

Gissar du att det är vanlig tvångsneuros? Förlåt att jag upprepar mig hela tiden, men jag "måste" ha ett svar annars kan jag tjata om o om igen.

Än en gång: jag är inte i branschen, men vill du ha min gissning så kan du få den. Grejen är bara att eftersom jag inte vet alla bakgrundsfakta och dessutom (pga att jag inte är terapeut och kan överblicka dessa fakta) så är min gissning inte mycket värd.

Jag gissar att du har en underliggande fruktan att bli övergiven och därför vill ha "klara papper" på allt. Din energi i att söka information kan vara ett AS-drag, men som du beskriver det så verkar dina "intressen" vara relaterade till en ångest.
Aspergare, å andra sidan, känner ofta en stor ro och fridsamhet i inlärandet av specialintressena - även om omgivningen uppfattar det som tvångsmässigt och överdrivet.
En psykolog skulle kunna hjälpa dig att ta fram och uttala den fruktan du upplever, och ställa motfrågor som hjälper dig att se om oron är befogad eller inte. En psykoterapeut skulle kunna finna orsakerna till varför du har denna benägenheten att vara orolig.

Åh fy fan jag misstänkte att dom var slarviga med utredningen och diagnosen. I så fall, om det handlar om ångest och övergivenhet, så borde det vara personlighetsstörning med drag av borderline, kanske fobier och tvångsneuros också. Det är ju något helt annat än att ha en autismspektrumstörning.

Intressena som jag har är jobbiga tycker jag. Det är som jag blir besatt av något och inte kan släppa det på ett tvångsmässigt sätt. Det har dom nog förväxlat med specialintressen i så fall.

Nu känner jag för att skriva jättefula ord här för att jag är arg på utredningen och på mig själv för att jag var nära att gå i fällan och intala mig själv att jag hade autismspektrum.

Albulena,
gör inte misstaget att likställa mig, eller i värsta fall höja mig över, dem som har till arbete att göra dessa utredningar.
Ett sådant ansvar vare sig kan eller vill jag ta. Jag skulle bli förkrossad om det går snett pga mina ord. Försök att ha lite is i magen när du talar med dem, du är mycket skärpt och jag hoppas du ska hitta bra samarbetsformer med dem, där ni tillsammans ska finna sanningen.

Kan man få NPF-drag av att bli överbeskyddad som barn eller ha narcissistiska föräldrar?

*Grr*

Hur ska man finna sanningen då?
Jag litar inte på dom längre.

Har tänkt o tänkt som en idiot nu. Har kommit på att jag gick till en kurator i sexan för att jag hade tvångstankar o handlingar som var jobbiga och jag orkade inte med dom längre. Sen var jag också perfektionist eller vad det kallas, när jag var liten. Hittade fel eller var rädd att saker skulle slitas ut eller gå sönder.

Sen var jag intresserad av vissa bilar o kunde alla grannarnas namn och vad dom jobbade som o deras bilnummer. Ibland också telefonnummer. För jag hade sån koll o kollade upp alla kommer jag ihåg.

Albulena,
all sådan information hjälper dem som skall hjälpa dig. Det där med bilarna och det, var det jobbigt för dig? Låter ju lite aspigt annars...

Windfarne skrev:Albulena,
all sådan information hjälper dem som skall hjälpa dig. Det där med bilarna och det, var det jobbigt för dig? Låter ju lite aspigt annars...

Bilarna var inte jobbigt för mig. Eller det beror på.
Bilnummer som inte gick ihop för mig (en viss kombination som jag inte gillade) kunde jag reta mig på. Jag kunde avsky den som körde en sån bil tex.

Aspigt är det nog inte, bara att jag har bra minne och bra detaljseende. Jag kunde många klasskompisars mammor o pappors bilnummer, och ibland sa jag det till dom, och då blev jag retad för att snoka eller vara polis eller bara dum i huvudet som kunde sånt.

Och nä, dom kommer inte hjälpa mig för dom har gjort utredning och snöat fast vid att jag har just detta och då har dom nog inte så mycket intresse av att jag plötsligt ändrat mig från att känna igen mig, till att inte känna igen mig längre.