rdos skrev:Att inte ogilla att socialisera med främlingar kan ju vara både bra och dåligt. Har man inte svårt för de sociala koderna som gäller med främlingar så är det ju bara positivt, annars kan det snarare bli ett problem istället. Ett problem som en annan person som istället är introvert inte skulle haft.

Kan du ge några exempel på sociala koder som gäller med främlingar?
(förutom självklara saker)

*Vem som helst får gärna ge exempel kom jag på, alltså det måste inte bara vara rdos (rhodos tänker jag på när jag läser ditt namn) men skriv seriösa exempel*

rdos skrev:Sedan är det ju oxå så som någon påpekade att man kan bli helt tyst av att vara omgiven av NTs (kallas ibland för selektiv mutism), men det är ju inget som man bara är, utan något man blir p.g.a sin omgivning.

Man kan såklart bli tyst pga. omgivningen men det är inte i regel inte selektiv mutism. I så fall har man selektiv autism från början också träder problemen ofta eller alltid fram i sociala sammanhang. Skulle man kunna få selektiv mutism av sin omgivning skulle många människor helt plötsligt kunna få det en vacker dag eftersom många människor är helt eller delvis tysta i början i nya sammanhang pga. osäkerhet och blyghet.

http://www.selektivmutism.se/omsm.html

Den förfärlige snömannen skrev:Jag är inte en tyst enstöring av naturen utan har blivit det av att umgås med NT.

Är inte säker men det är nog samma här nästan?
Eller umgåtts och umgåtts, men studerat.

Jag går i Aspergerklass, så jag ser dagligen massor av andra aspergare och hur de är. Vissa är inbundna, vissa är tvärtom. Det verkar vara så att aspergare ofta är extremt inbundna elelr extremt "utåt", men det verkar finnas några som är mittemellan också, så kanske är det samma uppdelning som bland dem som inte har Asperger.
Jag är både och beroende på situation.

Jag undrar fortfarande vad sociala koder när det gäller främlingar betyder.
Det är bara ett ord liksom. Mycket lättare att förstå när det finns exempel.

Om det handlar om att man inte rör vilt främmande människor, eller frågar någon okänd om konstiga saker osv så fattar jag så klart. Så efterbliven är jag inte. Men det kanske handlar om nåt annat än självklara saker?

Att man hälsar, använder rätt sorts småprat för att få igång en diskussion, samt naturligtvis vilka ämnen man diskuterar och vad man avslöjar om sig själv och andra. När man känner folk bättre så blir dessa saker mindre viktiga, speciellt om de oxå har NPF förstås.

Det är bara blä med såna regler för jag går visst jämt emot dem och lite för mkt. . Skrämmer visst bort folk.

rdos skrev:Att man hälsar, använder rätt sorts småprat för att få igång en diskussion, samt naturligtvis vilka ämnen man diskuterar och vad man avslöjar om sig själv och andra. När man känner folk bättre så blir dessa saker mindre viktiga, speciellt om de oxå har NPF förstås.

*Att man hälsar - Ja, alltid.
*Använder rätt sorts småprat - Vad är rätt sorts småprat?
*Vilka ämnen man diskuterar - Oftast gör jag rätt men inte alltid? (se nedan)
*Vad man avslöjar om sig själv o andra - Jag kan avslöja för mycket om mig själv. När jag var yngre så tappade många respekten för mig, eftersom jag pratade med halvokända om allting.

Pah, jag som trodde det var okej för världen att man gjorde så. Pratade på om allt. det är nu så då börjar man nu? liksom. Det är jobbigt att försöka ändra om det när man egentligen inte håller med.

Ja, men sen kan man inte sociala koder när man är typ 12-15 år heller. Det är ingen som kan det kom jag på. Så man ska inte klaga på sig själv för mycket heller.

Trots att jag har As. har jag sällan problem med småprat, veta vad man kan fråga och inte, veta vad som är lämpligt och inte, sociala koder, läsa icke-verbal kroppsspråk, osv. Det är på jobbet det delvis låser sig men det handlar delvis om att jag bestämt mig för att inte säga något vid fikabordet där. och troligen för att där finns ett par personer jag inte gillar för de snackar sk*t om andra påarbetsplatsen.

När jag skriver att jag är ovanlig för As. och gränsfall syftar jag mestadels på ovanstående för många med As. har problem med detta - det har jag hört och läst inte minst här på forumet och senast alldeles nyligen. Utredningsteamet säger säkert inte gränsfall bara för det är kul eller för att förmildra.

Dock har jag vissa problem socialt; tex. se ur andra perspektiv Det har många problem med men jag har det i större utsträckning och turtagande i sociala relationer kan bli jobbigt för mig. Det beror lite på från fall till fall men en röd tråd finns.

Jag har nog blivit bättre på att inte avslöja för mycket om mig själv förrän jag känner en person bättre. En viss distans har jag alltid haft.

*Jag brukar bara hälsa om den andra hälsar först annars brukar det bli att jag stirrar en stund för att se om vi ska hälsa eller inte.

*Är relativt ointresserad av småprat så det är inget jag tar initiativet till, men svarar gärna om någon frågar eller ger tillbaka samma fråga.

*Om det är en person jag känner bemöter mig på ett trevligt sätt så finns det knappt några gränser om vad jag kan avslöja eller berätta om mig själv. Så länge man pratar 1 och 1.

Lite off-topic men var idag på en typ av yrkes genomgång kring jobbet som VÄRD för konferens och fest...ingen aning om varför jag inbillade mig att det var något för mig...mental krasch direkt på vägen hem..Speciellt när man skulle leda en grupp...

Albulena skrev:Ja, men sen kan man inte sociala koder när man är typ 12-15 år heller. Det är ingen som kan det kom jag på. Så man ska inte klaga på sig själv för mycket heller.

Jag tror att människor i den åldern utan någon form autism kan de sociala koder som anses normalt för utvecklingen i den åldern - det går per automatik men de har mer att lära för de är inte fullvuxna. När de är vuxna kan de de social koderna men är förmodligen olika bra på att kunna använda dem - vi är alla individer. Sedan lär de sig säkerligen av varandra också i den sociala interaktionen, både barn & vuxna och genom att ev. läsa om det och/eller jobba eller studera ämnet.

Men vi med As. har ju mer eller mindre inte kunnat lära oss sociala koder per automatik och det kan vi inte hjälpa för våra hjärnor är annorlunda kopplade och vi är bra på andra saker. Problemet är att vi ofta inte vet hur vi ska bete oss gentemot andra. Jag har få problem med detta tack & lov (gränsfall) men många med As. har ofta mycket problem med detta. Dock kan vi lära oss genom att titta på andra, härma, läsa böcker, läsa på nätet, mm. men det blir ofta kämpigt tillsammans med andra och vissa med As. är inte ens intresserade av andra människor.

Men egentligen skulle det inte ta så lång tid att lära sig sociala koder för oss?
Jag menar man märker ganska snabbt hur andra gör, och om någon säger till på ett fint sätt så att man förstå om man gjort fel, så kan man det till nästa gång.

När jag var typ 15 så kunde jag försöka tränga mig på hos någon som bodde i ett höghus som jag var intresserad av (jag var intresserad av höghuset, inte av personen) bara för att få vara inne i byggnaden.

Idag är jag inte intresserad av huset längre, och jag skulle aldrig försöka tränga mig på eftersom jag inte bryr mig ett dugg. Så på det viset har man ju ändrat sig totalt bara med några år.

Albulena skrev:Men egentligen skulle det inte ta så lång tid att lära sig sociala koder för oss?
Jag menar man märker ganska snabbt hur andra gör, och om någon säger till på ett fint sätt så att man förstå om man gjort fel, så kan man det till nästa gång.

Det blir till ett stort problem om man inte kan tolka andras ogillande eller andra signaler som de sänder ut. Det är med hjälp av dessa signaler som de flesta lär sig de sociala koderna i mycket större utsträckning än de ord som folk säger.

Albulena skrev:Men egentligen skulle det inte ta så lång tid att lära sig sociala koder för oss?
Jag menar man märker ganska snabbt hur andra gör, och om någon säger till på ett fint sätt så att man förstå om man gjort fel, så kan man det till nästa gång.

Fast det är ju olika saker som gäller vid olika tillfällen, och kan man lära sig att göra alla dessa saker rätt, på ett sätt som gör att man avviker, så har man antagligen ingen autismspektrumdiagnos. Eller så har man det, lägger ner fruktansvärt mycket energi på att göra allt rätt och får utmattningssyndrom när man är medelålders...

Vilka är de sociala koderna som ni misslyckats med då?

För mig är sociala koder fortfarande bara ett ord.

Jag har ingen AS-diagnos (och tänker antagligen inte skaffa någon heller), och har väl egentligen inte så mycket misslyckande med sociala koder bakom mig. Det beror nog främst på att jag är introvert och inte är speciellt intresserad av att vara socialt smidig och att ha en stor bekantskapskrets. Med främmande kan man umgås genom att låta dem ta initiativet till kallprat och bara svara på frågor. Man behöver inte vara aktiv (om man inte siktar på att bli socialt populär). Därmed lär jag inte heller bli utbränd som medelålders (eftersom jag inte intresserar mig för det sociala spelet speciellt mycket). Lägg därtill att jag har jobb som jag passar för och trivs med (specialist på inbyggda system med eget OS bakom mig) och familj (där alla har olika typer av npf-drag). Det finns alltså alternativ till de traditionella sätten att anpassa sig. Att jag inte skulle befinna mig på autismspektrum ser jag som relativt osannolikt.

Jag är tyst o tillbakadragen. Men jag kan också vara väldigt pratglad med vissa som jag känner.
Annars så identifierar jag mej själv som den tysta o tillbakadragna typen.
I vissa sammahang kan jag känna att jag kvävs om det är för mycket socialt.
Har förresten inte heller nån diagnos..än.

Okej, men ni andra som har eller haft svårigheter med sociala koder, kan ni ge exempel?

Alltså, jag har aldrig typ petat i näsan framför folk, eller rapat någon upp i ansiktet, kysst någon främling, eller sagt något chokerande, gått naken på en fest, eller sagt att maten smakar skit på en restaurang eller något sånt tokigt. Om det är såna saker man gör med autismspektrumstörning då har jag inte det. Jag har alltid varit uppfostrad och trevlig.

Jag har nog problem med kontaktnivå. Vill någon vara vän eller är det bara bekant el. mindre den vill vara osv. . Svårt utan nära vänskap. Eftersom antagligen jag själv är ganska överdriven. Det är väl något jag själv uppfattar dom social kod. Hur nära vänner är man? Osv.

Albulena skrev:Okej, men ni andra som har eller haft svårigheter med sociala koder, kan ni ge exempel?

Alltså, jag har aldrig typ petat i näsan framför folk, eller rapat någon upp i ansiktet, kysst någon främling, eller sagt något chokerande, gått naken på en fest, eller sagt att maten smakar skit på en restaurang eller något sånt tokigt. Om det är såna saker man gör med autismspektrumstörning då har jag inte det. Jag har alltid varit uppfostrad och trevlig.

Det skulle kunna vara svårigheter att veta vilket vänskapsförhållande man har till olika människor på en arbetsplats och hur man ska bemöta dessa.
Det kan vara svårigheter att småprata och ta kontakt med personer okända och kända.
Svårt att veta exakt vad man ska säga till människor för att ge beröm, skäll, uppmuntran, omtanke i olika situationer, särskilt i snabba eller nya situationer.
De problem som du tar som exempel verkar inte vara något en normalbegåvad skulle ha stora problem med. Dvs regler som är tydliga är ju lätta att följa.

Nu fattar jag lite bättre när jag får riktiga exempel.

Om det är att ha problem med sociala koder att inte klara av att lägga en hand på någon som är ledsen eller upprörd, så har jag det. För jag tycker det är jobbigt om nån vän är ledsen, då tänker jag typ "vad jobbig du är.. sluta gråta" och bara står helt tyst.

Shit det är nog därför jag är så ensam, för jag ger aldrig omtanke om någon. Men jag vet hur man gör, det är bara att jag inte tänker på andra. Jag är helt upptagen av mig själv och inne i mig själv jättemycket. Som om jag lever mitt liv i huvudet och inte kan komma ut.

Jag glömmer ofta att jag behöver umgås för att må bra, och sitter bara vid datorn hela tiden. Det är jobbigt att umgås med någon när jag sitter fast inne i mitt huvud hela tiden. Ibland har jag kommit ut lite om jag druckit mig full.

Hur ska jag förklara hur det känns? Typ att jag är jättenära mig själv och mina tankar hela tiden på ett jobbigt sätt. Jag vill ha mer distans och slippa mig själv, men det går inte. Om jag skulle bli sjuk i kräksjuka och må illa, så är jag ÄNNU närmare mig själv i huvudet och tankarna går hela tiden på ett obehagligt sätt att jag kokar över typ.

regnif skrev:
Jag har nog problem med kontaktnivå. Vill någon vara vän eller är det bara bekant el. mindre den vill vara osv. .

Ja, det är lite svårt att veta hur nära vän någon annan vill vara med en. Eller snarare, svårt att veta när en bekant är trevlig bara för att vara trevlig eller när de är trevliga för att de faktiskt söker kontakt med en. Om det är det första så ska man ju bara vara trevlig tillbaka, det är inte svårt. Men är det det andra så måste man vara antingen avvisande eller uppmuntrande, beroende på om man själv vill ha kontakt och det är inte så lätt. Jag har nog svårt både att skilja trevlighet från genuint kontaktsökande och för att skicka tillräckligt tydliga signaler själv. Framförallt det där med att skicka signaler själv.